• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Selma & Sophie – vackert, ärligt och unikt

27 april, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Per Bolkert

Selma & Sophie
Baserad på brevväxling mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan
Bearbetning och regi Hanna Nygårds
Ljus Gustave Lund
Medverkande Lotti Törnros och Bodil Malmberg
Premiär på Strindbergs Intima teater 15 april 2023
Föreställning som recenseras 26 april 2023

En vacker och ärlig kärleksberättelse om närhet och rädslor som bygger på brevväxling mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan. Jag är alldeles tagen av denna makalösa, lysande föreställning. Att på en timme kunna berätta så mycket och beröra på djupet är exceptionellt, unikt, sällsynt.
Denna berättelse om två stora kvinnliga författares relation är engagerande, roligt, tankeväckande och hjärtevärmande.

Lotti Törnros som en förälskad Selma Lagerlöf äger scenen tillsammans med Bodil Malmberg som Sophie Elkan, en mer blyg fjäril. Vi får höra dem berätta om sin uppväxt och allt berättas som om de berättar för varandra.

Regissören har valt en mycket smart scenlösning. I början står de två rätt upp och ner och berättar om sig själv och kommer sakta närmare och närmare publiken och sedan blir det full fart när de blivit nära vänner och kärleken börjar spira och de reser runt i Europa. Det är så levande berättat. Det känns som att jag är med där på ett hörn.

Det två kvinnorna var väldigt olika varandra. Selma Lagerlöf tycks varit med trygg och säker på sin sexuella identitet att hon bara kände dragning till kvinnor medan Sophie Elkan varit gift med en man och fått ett barn i ett äktenskap som verkar varit lyckligt, men som fick ett sorgligt slut då mannen och den lilla dottern dog i en svår sjukdom.

Deras olika utgångspunkter och den tid de levde då homosexualitet inte ens var tillåtet påverkade deras relation, vilket visas under föreställningen. Selma kunde bli väldigt svartsjuk då Sophie kunde intressera sig för någon man. Det är rätt sällsynt med skildringar så svenska scener av livet för kvinnor som är homosexuella. Homosexuella män och deras utmaningar har gestaltats betydligt oftare, till exempel i de många timmar långa uppsättningarna av Arv och i Angels of America. På något sätt verkar det som att männen lyckats lägga beslag på hur gayvärlden ska skildras. Kvinnor har inte alltid samma erfarenheter eller utmaningar.

Från teaterns hemsida står det om föreställningen:
Selma Lagerlöf och Sophie Elkan träffas för första gången i januari 1894. Det blir starten på en intensiv kärlekshistoria som skulle vara livet ut. I deras brev framträder en komplex relation fylld av åtrå, besvikelser, svartsjuka och omkullkastande kärlek. Varken enkel eller självklar.


De båda önskade att deras historia en dag skulle få berättas, att det skulle komma en tid när deras brev lyftes fram och gavs en självklar plats i den svenska historien. Selma skriver till Sophie att det skulle dröja minst hundra år innan den tiden var kommen. Kanske är den tiden nu?

Det är mycket väl sammanfattad. I bearbetning av regissören Hanna Nygårds har Selma och Sophies kärlekshistoria fått liv på nytt och kan berättas och inspirera. Föreställningen ges inte så många gånger till så jag säger: Skynda att boka din plats. Att kunna berätta så mycket på endast en timme är unikt och helt enkelt en sjusärdeles underbar föreställning.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: kärlekshistoria, Selma Lagerlöf, Strindbergs Intima Teater, Teaterkritik

Filmrecension: Bullets – Bästa ungdomsfilmen på länge där varje scen känns äkta

27 april, 2023 by Birgitta Komaki

Bullets
Betyg 4
Svensk premiär 28 april 2023
Regi Peter Pontikis

En superaktuell film om en samhällsutveckling som gått åt fel håll.

Den tolv-årige Abdel blir indragen i gängbildning. Han som borde vara killen att klara sig bättre än många andra. Klok, säker på sig själv , lugn och trygg. Han gillar djur, ja till och med grisar, och han vill bli veterinär. När kompisarna retas eller försöker dra ner honom säger han ifrån eller bryr sig inte. Men samtidigt finns där känslan att man ska hjälpa sina kompisar. När bästa kompisen får problem hjälper Abdel honom. Det leder till att han själv blir indragen i ett av gängen som bestämmer i orten. Äldre killar som försörjer sig på droger och kriminalitet styr och man kan inte komma undan.
Att läraren försöker hjälpa och att mamman vill väl är inte tillräckligt skydd.
Och en 12-åring har inget att sätta emot ett vuxet gäng.

Det är ett samhälle i samhället och majoritetssamhället har inga styrmedel.
Filmen speglar med kuslig aktualitet samhällets oförmåga att verka i förortens parallellsamhälle. När samhället sviker , när blåljusen vänder för stenkastande ungdomar , vem kan då styra? Gängen blir ett lätt alternativ för unga som kommer in på fel väg, som inte känner sig välkomna i samhället.

Abdel är hjärtknipande charmig och spelas av Tomas Samir Läraren Ali görs av Kardo Razzazi med stort patos. Rapparen Anansi (Khalil Ghazal) har en annan av huvudrollerna. Filmen är inspelad i Järvaområdet och de flesta medverkande kommer därifrån. Filmen tog hem flera pris på årets BUFF Filmfestival och Tomas Samir fick skådespelarpriset.

En gripande realistisk film som visar hur lätt någon kan fastna i kriminalitet. Hur svårt det kan vara att komma ur det. Hur kamrattryck eller dumhet kan leda fel och sedan följas av hot och tvång. En film som alla borde se och begrunda. Någon lösning har filmen inte men kanske den kan öka förståelsen och intresset för barn och ungdomar i utanförskapsområden. Filmen visar att det är individer bakom alla svarta rubriker om gängskjutningar och våldsdåd. Bullets är en film som är både spännande och tankeväckande. Bästa ungdomsfilmen på länge där varje scen känns äkta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Blaze – Jag vet vad jag såg

26 april, 2023 by Linou Gertz

Blaze – Jag vet vad jag såg
Betyg 5
Biopremiär 28 April
Regi Del Kathryn Barton

Efter kortfilmerna Red och Oscar Wildes The Nightingale and the Rose är nu den australienska konstnären och filmaren Del Kathryn Barton redo att släppa lös sin långfilmsdebut. Titeln, Blaze, är densamma som namnet på den tolvåriga flicka filmen kretsar kring. Hon är lite tystlåten, tillbakadragen och lever mycket i sitt egna huvud och fantasi. Hon går ut för en promenad med hörlurarna på för att njuta av naturen och tonerna i ljuv samklang. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Istället blir hon ofrivilligt vittne till ett våldsamt överfall som övergår i våldtäkt och tillslut mord. Då detta ter sig väldigt obehagligt och chockerande för publiken, går det ju bara att gissa hur det skulle kännas på plats i sådan ung ålder också. Kanske är det lätt att undra varför hon inte tillkallar hjälp, eller ringer polisen, vilket senare hålls emot henne både från andra och henne själv.

Förutom att vara väldigt snyggt filmad bär den också på närmast poetisk kvalitet, där det vardagsnära våldet blandas med närmast magisk realism där en liten sandlåda blir till en hel strand där Blaze kan känna sig som en krigare och drömma sig bort för att hantera sina känslor. Inte nog med det gestaltas det också bildligt i filmen på mycket snyggt sätt. Som det inte vore nog använder regissören också sin konstnärliga talang till att förstärka filmens uttryck med bland annat dockor som lever i och utanför Blaze – och hennes vänskapliga papier-mâché drake som mer liknar en Pinjata snarare än någonting hämtat ur exempelvis Game of Thrones. Filmen blandar också in rena skräckfilmsbilder, som en säng som öppnar upp sig likt en portal och sprutar ur sig blod – för att symbolisera en helt annat orelaterad stor händelse i hennes liv. På så vis fungerar filmen verkligen på flera nivåer.

Inkallad för ett vittnesmål bygger Blaze upp mod och styrka för att berätta vad hon sett. Väl på plats blir det inte riktigt så enkelt, då den misstänkta mannens försvarsadvokater vrider på hela situationen och använder hennes låga ålder emot henne och försöker få det att framstå som att hon skulle vara för ung för att förstå vad hon egentligen sett. Vilket visar klart och tydligt hur filmen lyckas provocera mig på två punkter i samma scen: 1). Att den mest framträdande försvarsadvokaten är kvinna, och därmed borde ha mer sympati för den mördade mamman och att låta en man som honom gå fri mycket väl kan leda till att hon själv och hennes familj står näst på tur som offer, och 2). Att advokater visserligen ska bistå med rättslig hjälp och guidning, men ändå ses som bäst presterande när de hittar kryphål till skyldiga brottslingar så de kan gå fria även om de har mördat och/eller våldtagit någon. Vilket påvisar ett väletablerat systemfel som är vanligt runtom i världen som är mer utav ett sjukdomssymptom snarare än någonting annat. Att de inte tycks bry sig det minsta hur det påverkar vittnet eller offrets familj är bara sorgligt.

Allt är dock inte mörker och elände. Det finns också vänskap, värme, gemenskap liksom humor och återuppbyggnad. Blaze har en vän hon pratar med, skämtar och diskuterar saker som killar och sex – så filmen klarar inte Bechdel-testet (om någon fortfarande minns det) men ger ändå gestaltningen mer trovärdighet. Att de dessutom tränar Jujutsu tillsammans bygger vidare på det. I en spännande scen används det också till att bygga atmosfär, och lätt hade kunnat sluta väldigt klyschigt men istället går sin egen väg. Liksom Blaze och denna närmast fulländade konstnärligt laddade debuten i helhet. Att den också bygger på reella problem, som mäns våld mot kvinnor och exempelvis nätmobbning, ger den extra tyngd och poetisk laddning mellan skratt och tårar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Releasespelning av temaplatta med rytmiska finesser och vokal vighet – Miriam Aida på Nefertiti

25 april, 2023 by Mats Hallberg

foton Axel Jane

21/4 2023

Nefertiti i Göteborg

Sångerskan, skivbolagsdirektören, radiomedarbetaren och allsångsvärden Miriam Aida har under 2000-talet r släppt ett tiotal skivor i eget namn plus förekommit på ytterligare utgivningar. På meritlistan finns turnerande både nationellt och i Europa samt Japan. Senaste skivan bestod av spännande tolkningar på David Bowie-låtar, vilka recenserades här 2018 (4/5). Nu kommer ny skiva. Releaseturnén för enbart digitalt ( gängse plattformar) utgivna albumet Pieces inleddes i Göteborg. Konkurrens med andra konserter och uteserveringar i behaglig temperatur en helgkväll, medförde att publiksiffran var lägre än den borde. Hade ändå kommit hyfsat med folk för att lyssna på Miriam Aida, vars band består av Mats Andersson på gitarrer, Simon Pettersson på kontrabas samt rytmläggarna Ola Bothzén och Finn Björnulfsson (Augustifamiljen mm). Samarbetet med Andersson sträcker sig tillbaka till 1998 medan Simon Pettersson adderades till bandet för tre år sedan.

Jaded Jane agerar förband på ett anspråkslöst vinnande sätt. Duon Axel och Adam Olsson ( brukar också alternera som artistvärdar på Nef) på akustisk gitarr respektive portabel synt förlitar sig på sitt diskreta tillvägagångssätt. Man framför mjuka låtar på svenska. Vi fick höra exempelvis Som sol i regn, ömsinta Göteborgs-hyllningen skriven till stadens jubileum och en härligt tassande version av melodin i Girl Frpm Ipanema.

Miriam berättar att man genom tio exempel samlat musik från olika delar av världen – USA, Sydamerika, Brasilien, Jamaica, och Kuba. Musik som har samma moder, ett mörkt förflutet. För att täcka in ett vittomfamnande begrepp kan den trubbiga indelningen i afrikansk-amerikanskt beat, ringa in var influenser hämtats. Låtarna utgår från kamp för frihet och jämlikhet. Man tillåter sig att göra covers på sitt eget sätt, baka till dem tämligen respektlöst. Miriam talar om vilket uppseende hennes pappas utseende väckte när han kom till Sverige 1963. tack vare kärleken.

Bandet river inledningsvis av första singeln.. Syftar på kraftfulla appellen Freedom av Beyoncé och Kendrick Lamar vars hit från 2016 svänger läckert, främst tack vare radarparet på trummor/ slagverk. Sjungs som väntat med orubblig auktoritet av Malmöbaserade sångerskan uppbackad vokalt av främst Ola Bothzén. Angelitos Negros, ledmotivet från mexikansk protestfilm vars ämne är rasism, innehåller basfeature som avlöses av uttrycksfulla ackord på gitarr. Kan skjuta in att jag sitter på lagom avstånd, ser vad som händer på scen och öronen noterar att master Gert fixat perfekt ljud.

Big Brother plockad från klassiskt Stevie Wonder-album färgas av gungande karibisk vibe (med doft av Västafrika) centrerad kring Mats Anderssons fingerfärdiga broderande. Miriam spelar triangel och Finn Björnulfsson står för sitt första inspirerade solo. Det levereras på berimbau. Vi får deras finstilta version av Ojola (S. Rodriguez) Fylls på med mer Stevie Wonder i form av Make Sure You´re Sure från soundtrack till sevärda Jungle Fever. Låten från ett soundtrack jag har i min ägo utvecklas ur basintro till en suggestiv höjdpunkt på blå botten.

Rytmtillverkning är en väsentlig beståndsdel hos Miriam Aida och hennes tajta band. Ola och Finn ser ibland till att polyrytmik uppstår med sina individuella bidrag, ibland genom att vara raffinerat synkade i body percussion eller på pandeiro (trumma vanlig i afrobrasiliansk musikkultur) från Finn då Ola svarar på tamburim. Minns jag rätt använder Ola inte trumstockar, inte heller bastrumma. Kickpedalen används istället för att traktera den peruanska ”lådan” cajon. Finn utgår från congas och sin pandeiro vilka kompletteras med en arsenal av framför allt brasilianska instrument såsom block och tändsticksask(!). Groove med olika schatteringar framställs minst sagt raffinerat.

Miriam har utvecklats till en expert på sång på portugisiska. Huruvida hon äger ett personligt utformat tilltal kan diskuteras. Att artisten sannerligen behärskar vad hon företar sig musikaliskt oavsett språk är däremot ett faktum.. En mer insatt kollega hävdar att Pieces är hennes starkaste album. Sympatiserar med ståndpunkten utan att ha tillräcklig överblick.

Intelligent lagd låtlista fortsätter på inslagen soulfunkig väg, marinerad i brännheta texter. Njuter av stadigt tassande rytm i Grandma´s Hands (B. Withers) med Mats som tar ut melodins gungande, souliga slinga på elgitarr. (På originalet producerat av Booker T. Jones hörs förresten samma komp som i hans Booker T & M.G´s.) Därefter kommer efter anförande om skillnader och likheter kring kärlek och sorg, tungt alster signerat Gil Scott-Heron (som jag sett på samma scen och har flera plattor med) jämte en ganska färsk, prisad filmmelodi framförd och delvis skriven av H.E.R för filmen Judas and the Black Messiah. Filmen handlar om mordet på en Black Panther-ledare. Kvintetten vet precis hur rätt kulörer ska exponeras. Riffas oemotståndligt och rytmläggarna parar fräckt ihop sig, medan sångerskan serverar oss angelägna låttexter. Fight For You av H.E.R kombinerar kontemporär r & b med baktakten i fläskigt sound- system sprunget ur aggressivt beat. Finn inventerar sin samling av instrument. Jag associerar till duon Sly & Robbie, vilket innebär att Simon Pettersson utgör en formidabel ryggrad. Passar utmärkt att i sammanhanget nämna att man gör en sugande Stiff Necked Fools, låt av Bob Marley som gavs ut postumt.

Andra set börjar finstämt. Mats fina ackordföljder interfolieras på ett ytterst publikfriande sätt av rytmläggarna, genom koordinerad uppvisning i body percussion. En ekvilibristisk minishow helt enkelt! Av mina anteckningar framgår att kvinnan som frontar sjunger bedårande. Framför också andra låtar än de tio som spelats in på nya produktionen. En sådan är den sorgligt slingrande Emigrantvisa i portugisisk översättning. Finn trakterar berimbau medan Mats dekorerar melodin känsligt i sitt stick. Polyglott-vokalisten sjunger till och med på yoruba i Agbara. Bandet surfar vidare på framgångsvågen. I en förhållandevis snabbare variant av Four Women (N. Simone) etableras groove lätt att uppskatta. Fast trumbeatet på deras andra singel hamnar för långt fram och tempot borde tas ner en smula.. Så första gången jag hör deras tappning av ett suggestivt mästerverk faller jag inte riktigt i farstun. Blir däremot odelat förtjust i bluesigt jambetonade Echoes komponerad av Leon Thomas.

Ur ett generöst andra set kan också framhållas ett Brasilien-doftande original betitlad No Ritmo Do Tambor skriven av Miriam Aida och tre medmusiker med text av Alexandre Loma. Publiken rycks med av lyhörda inpass på cajon. från en virtuos, plus cover på spansk sång skriven av Martin Rojas från Kuba. Utan att vara en hundraprocentigt uttömmande redogörelse blev recensionen längre än den borde. Kontentan är att det definitivt är ”mödan” värt att kolla upp Pieces. Miriam Aida meddelar att vad de bjuder på live med en utökad repertoar skiljer sig från hur skivan låter.

Arkiverad under: Musik, Recension

Operakritik: Riddar Blåskägg & Judith – empati över gränser med bot och healing

25 april, 2023 by Pernilla Wiechel

Riddar Blåskägg & Judith
Av Béla Bartók & Malin Bång.
Libretton Béla Balász & Mara Lee.
Regi Wouter van Looy
Scenografi, och kostym Marie Szersnovicz
Mask och peruk Therésia Frisk
Dirigent Marit Strindlund.
Videodesign Raimo Benedetti
Dramaturg Tuvalisa Rangström
Föreställning som recenseras Folkoperan 23 april 2023
Medverkande Stina Ekblad, Julia Sporsén, Johan Schinkler, Alexandra Büchel, Helgi Reynisson, Emilia Utter, Folkoperans orkester

En urklassiker möter en urpremiär, så inleder programbladet presentationen av Folkoperans Riddar Blåskägg + Judith, där två verk satts samman för att tala med varandra. Att designen kommer beröra mig både mentalt och musikaliskt, blir tydligt. Spännande är det också att den experimentella och mycket aktiva kompositören Malin Bång (född 1974), som jag inte hört förr, har komponerat verket, Judith. En tydlig vink om vad kvällen kommer ge är att också att författaren Mara Lee (född 1972) står för texten, hon som ofta skriver om makt, sexualitet och femininitet.

Först möter oss vackra, samlade, distinkta Stina Ekblad. Hon gestaltar den äldre tillbakablickande Judith och är vår guide. Vi får veta hur kvällen fördelas mellan tre Judith, och snart räknar Ekblad med fast hand ner oss till vårt inre rike. Spelet kan börja.

Första akten, klassikern Riddar Blåskägg, är skriven av ungraren Béla Bartók 1911, ursprungligen till en operatävling. För en historisk och feministisk tolkning hänvisar jag varmt till avsnittet Ebba-Witt Brattström skrivit i programbladet. Librettot bygger på en berättelse från 1600-talet som även Bröderna Grimm gjorde en version av på 1800-talet. Handlingen centreras kring en annan människas vilja (Judith) att dela och förmodat bära en annan människas mörker (Riddar Blåskägg). Rykten har redan förmedlat att Blåskägg har flera hustrurs liv på sitt samvete. Ändå vill Judith inget hellre än stanna hos denne man och älska honom, framför sin annars tilltänkta trolovade. I sin blinda modiga kärlek tar hon sig fram i ett utforskande av sju (symboliska) rum i Blåskäggs borg. Men det visar sig vartefter vara ett omöjligt projekt och sagan har lite olika slut i skilda versioner. I denna version överlever hon, om än i mycket dålig form.

Sångarnas prestationer i första akten växer till ett successivt överväldigande intryck. Det är lågmält tajt, emellanåt primalt naket och det är erotiskt. Handlingen kastar oss direkt in i deras innerliga önskan att komma varandra närmare och ännu närmare. Judith är redan i hans borg, och hon vill veta allt om honom… Alla rummen – till sitt inre – ska han öppna. Men han värjer sig och svarar: ”Fråga inte, älska mig”. Det är en direkt och imponerande ärlig känslomässig ton när dialogen pågår. Med hjälp av Julia Sporséns och Johan Schinklers växelvisa ljusa energifyllda och mörka lite återhållna sångslingor mot varandra blir det vackert. Fastän de mer agerar med ett magnetiskt lite längre avstånd mellan sig blir laddningen så tydlig och når långt ut i bänkraderna. Schinklers sårbara rollgestalt – naken under röda rocken – med varmt mörka stämma blir nyanserad och realistisk och vacker mot Sporséns intensiva klara uppriktiga klang. Den effektiva och avskalade scenografin och precisa regin fångar det essentiella: Deras sökande, hans tvekan, hennes naiva vilja och hopp. Något tidlöst och allmängiltigt blir synligt.

Sista akten, då Judith gestaltas av Alexandra Büchel, i nykomponerade verket av Malin Bång – får vi se Judiths kamp. Hon lever sig igenom sitt mycket modiga men tyvärr dömda misstag, som verkligen kostat på, för att sedan bygga upp sig igen psykiskt. De två, även i första akten närvarande, men med masker dolda andarna – ”Mörkret 1 och Mörkret 2” (Emilia Utter och Helgi Reynison), blir nu synliga utan sin mask. Judith tycks få hjälp av dem. För i det här överraskande ljud-konst-verket lider Judith, lever ut, förfasas, når botten men vänder uppåt med en stilla nyfunnen styrka. Folkoperans fantastiska orkester spelar på mer än instrument för att ge ytterligare liv i ljudbilden. Vi ser en eld brinna, vatten falla från himlen, och Judith svävar tyngdlös filmad i rymden. Det enda som återstår är att välja livet, att förmå förhålla sig sundare, acceptera och gå vidare med bibehållet hopp. I Mara Lees text hörs Judith accepterande säga – med en existentialists krassa övertygelse:
– Jag väljer ljuset och skuggan, orden och livet.

Den tröstande raden att under gatstenen finns en strand hörs också svepa förbi.
Judith var bara väldigt kär och kanske en sådan kvinna som ”älskar för mycket”, kan man tänka. Jag minns boken från 1992 med samma titel. Tankar om medberoende, socialt arv, och gränslöshet dyker upp. Men plötsligt lämnar jag det feministiska om könsroller och makt och tankarna går en annan mer allmänmänsklig väg. Verket Judith erbjuder ett sällskap, chansen att ta del av en inre healing-resa. Judith är anfrätt av självtvivel, försöker ömsa skinn, bli stark och överleva något som varit henne övermäktigt. Riddar Blåskäggs mörker och fasansfulla gärningar drabbar henne när hon är kär och skör. Symboliserar det inte även öppna möten med ondska i andra former? Kanske en sådan sprakande healing-resa kommer lägligt för alla som följer, lider, ställer frågor, läser nyheterna, om Putins ondska? Vi är maktlösa, som Judith, lider av vad vi tar del av. Att våga se in i ett kompakt övermäktigt mörker kostar på.

Andra aktens frustande, väsande, tjutande toner och ljud… och eld av stilla vrede… den speglar det vi känner. Men vi tar oss upp. Starkare väljer vi sen orden, ljuset, livet …

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 302
  • Sida 303
  • Sida 304
  • Sida 305
  • Sida 306
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in