• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Smått exotisk och okonventionell guidebok med extern blick – Lilla Valparaiso av Olav Furmarola Unsgaard

29 april, 2023 by Mats Hallberg

Omslagsteckning Kajsa Bergström Feiff

Lilla Valparaiso – Nätter och dagar i Göteborg

Olav Furmarola Unsgaard

Utgiven 17/4 – 2023

ISBN 978-91-89401-43-3

Bokförlaget Korpen

Författaren uppväxt i huvudstaden bor sedan drygt tjugo år tillbaka i Göteborg .Ända sedan Lasse Dahlquist valser fängslade honom i barndomen har dragningen till Västkusten funnits. Han är frilansjournalist, förlagsredaktör, programansvarig på Göteborgs Litteraturhus samt ordförande för tidskriften Ord & Bild. Olav Furmarola Unsgaard som medverkat i flera antologier känner jag främst i egenskap av moderator på litterära evenemang på Pustervik eller i Litteraturhuset. I den rollen anmärkningsvärt koncis, avhåller sig i motsats till det legendariska ABF-par som figurerar i boken från invecklade frågeställningar. 49-åringen kan betraktas som en katalysator och entreprenör i det alternativa kretslopp som konstituerar en radikal idégemenskap., vilkas aktivism redovisas ett par gånger.

I 102 platsrelaterade nedslag skildras den stad Furmarola Unsggard lärt känna genom sina vanor och sin verksamhet, sina intressen och ett till synes slumpmässigt botaniserande i det udda (läs exotiska). I den fysiskt sett tunna volymen odlas en lakonisk hållning snarlik den i intervjurollen. Kulturentreprenören tycks ha samlat på sig fascinerande företeelser och människor under årens lopp, vilka nu med skärpa satts på pränt. Det är en konst få förunnade att med ett par formuleringar definiera en trend, eller ett tillstånd. Och förmågan att kärnfullt porträttera personer ger läsaren en ymnig dos av läsvärda minirapporter. Betraktelserna är inte publicerade kronologiskt utan alfabetiskt efter varje rubriks begynnelsebokstav.

Undertiteln ska ses som en hommage till Claes Hylinger. Stil och upplägg påminner stundtals om läromästaren Hylinger ( den lustläsarcirkel jag deltog i bjöd på 90-talet honom på Kometen för givande samtal om en av dennes romaner). Att denna minst sagt annorlunda variant av korta Göteborgiana-kapitel fått en sådan märklig rubrik, beror på en vän till författaren. Efter att ha läst manus framhölls flera likheter med Chiles näst största stad: belägen på Västkusten, stor hamn, betydande universitet, snarlik topografi etc.

foto på författaren: Anders Rabbas Olofsson (från författarens fb-sida)

Vi delges märgfulla beskrivningar från exempelvis stadens trafiknät, svartklubbar (varav några jag förmodligen besökt), krogar med ingrodd atmosfär, volontärarbete, frapperande många specialistaffärer inom detaljhandeln, klassiska institutioner inom indie-rörelsen, IKEA Bäckebol, Göteborgs Roddförening, interiör från Stadsbibliotekets lekrum och tipsas om idealisk pulkabacke. Nedslagen formas genomgående utifrån egna iakttagelser, ofta förstärkta av uppgifter i media eller forskning. Bildspråket är drastiskt målande, ringar träffar in fenomen.

Författaren speglar både det okonventionella och det vardagsnära, fokuserar på vad som bryter mönstret eller bara förtjänar att lyftas fram. Han vars skärpta blick gynnas av att vara utifrån kommande, någon som gradvis etablerar sig i staden Göteborg, via yrkets vägnar och som småbarnsförälder, har genomgående referenspunkter som avviker från mina.. Jag som i motsats till författaren bott, jobbat, studerat och roat mig i Göteborg och dess närhet hela mitt liv, minus tre terminer på annan ort. Att legendariska krogen Klara, skivbutiken Blenda, bokmässor, Åke Edwardsons miljöbeskrivningar i deckarna om Erik Winther, naturen på Lilla Amundön, lokalpatriotiska taxichaffisar, Spårvägsmuseet och Hagabion/ Kino dokumenteras framstår som självklarheter. Dock, lejonparten av kapitlen tar fram det oväntade. Somligt i ett enorm disparat urval får mig att häpna.

Att Gårdsten kommit med på ett hörn beror förstås på Eja Hetekivi Olsson och det genombrott hon fick med sitt alter ego i böckerna om Mirja. Till saken hör att jag höll föredrag om Ingenbarnsland i författarens närvaro när Stig Sjödin-ris delades ut och mitt manus publicerades av LO-tidningen / Arbetet.

Inte sällan bjuds på underhållande läsning. Några gånger skymtar tendenser till sociologiska studier, vilket märks bland annat i sidan om Hagabadet jämte den om cykelsträckan Linnéplatsen – Hovåsbadet (cykla på Säröleden är favoritsyssla också hos mig). Klassanalysen utifrån ett nu och då firar triumfer på sidan 27, genom att ta sikte på köer föranledda av åtråvärt bröd från Franska bageriet vilka relateras till berömda Brödupproret 1917. En annan beröringspunkt är Seriehörnan som nu lever vidare i ny regi efter att ägaren dog för några år sedan. Den genomsympatiske mannen kände jag då vi båda jobbat många år inom samma arbetsplats på Posten.

Vid boksläppet på Pustervik när Olav Furmarola Unsgaard signerade, upplystes om att intentionen varit att hålla en positiv grundton. Befogade kritiken mot ABF Göteborg och deras skrotande av lika populär som högklassig programverksamhet utgör undantaget som bekräftar regeln. Som en mycket trevlig bonusläsning innehåller Lilla Valparaiso också de tre verser Patti Smith lade ut på instagram, efter sin senaste vistelse på Hotell Eggers (där jag för övrigt firade min 50-års dag) i samband med WOW 2018.

Arkiverad under: Bokrecension

Filmrecension: Peter Pan och Lena – mest av allt Kapten Kroks film

29 april, 2023 by Rosemari Södergren

Peter Pan och Lena
Betyg 3
Premiär på Disney+ 28 april 2023

Professionellt skapad på många nivåer, förstås: vackra bilder, genomarbetad scenografi och dräkter och duktiga skådespelare. Skepp som flyger fram på himlen, magiskt stjärnstoft från feen Tingeling som gör att Lena och hennes bröder kan flyga tillsammans med Peter Pan. När Disney tar tag i något brukar det betyda resurser att göra det väl. Disney gör oss inte besvikna nu heller när David Lowery fått uppgiften att regissera filmen Peter Pan och Lena (på engelska Peter Pan & Wendy) i en icke-animerad version med skådespelare.

Den briljanta skådespelaren Jude Law har rollen som berättelsens bov Kapten Krok. Och då blir filmen egentligen mest av allt en film om Kapten Krok och hans relation till Peter Pan. Vi får veta mer på djupet än tidigare varför de två figurerna hatar varandra så mycket. Tillsammans med att filmens foto går i många mörkbruna murriga färger gör att det inte är någon film för de minsta barnen. Om man vill förmedla Peter Pans historia till mindre barn rekommenderar jag den tecknade versionen från 1953 istället. Men sanningen att säga är den ändå för mörk och psykologiskt för att fungera för de minsta.

Peter Pan, pojken som inte ville växa upp och bli vuxen utan lever kvar i fantasins värld Neverland, debuterade i London 1904 i en pjäs. Pjäsförfattaren J.M. Barrie skrev senare två böcker om Peter Pan och hans äventyr. Fast innan Peter Pan dök upp som huvudperson fanns han med i en annan roman av Barrie, en roman som heter The Little White Bird.

Sedan Peter Pan debuterade på scen 1904 har det gjorts massor av filmer och pjäser om honom. Varför göra ännu en version, är en fråga säkert många ställer. Varför David Lowery antog utmaningen handlar förmodligen om Jude Law och Kapten Krok. Det som denna nya version tillför som inte visats tidigare är varför Kapten Krok och Peter Pan jämt bråkar med varandra. Ett budskap eller resonemang som kanske är lite för tungt och allvarligt för de yngre barnen.

Filmen börjar traditionellt hemma hos familjen Darling i London med Lena, hennes två yngre bröder Johan och Michael, hunden och föräldrarna. Lena ska snart skickas iväg på en skola för flickor som är på väg att bli unga damer. Lena vill inte bli vuxen. På natten kommer Peter Pan tillsammans med älvan Tingeling och hämtar Lena och hennes bröder. De kommer till Neverland och får uppleva äventyr där de träffar de förlorade pojkarna och Kapten Krok och hans pirater.

Peter Pan-berättelserna brukar sägas handla om gränslinjen mellan barndomens frihet att leka och att mogna och bli vuxen. Den handlar också om fantasins vidunderliga värld och kan tolkas som en hyllning till fantasin, att fantasin kan leva kvar med oss även när vi blir vuxna. Det finns också en mörkare tolkning där Neverland, landet Ingenstans, kan ses som döden, den värld dit barnen som dör kommer. Men denna nya version handlar ännu mer om att öppna sina ögon för att ingen föds till bov. Ingen, inte ens Kapten Krok, föds elak. Det som gör att människor gör elaka handlingar är knutet till vad de upplevt och fått utstå. Vi får en inblick i vad som gjort Kapten Krok till den han är. Och på ett djupare plan kan vi också se bråk som en evig cirkel som knyter samman en del personer. Peter Pan och Kapten Krok tycks vara beroende av att ha varandra som någon att hata. Frågor som jag nog tycker inte riktigt är något att ta upp med de allra minsta. Trots bråken är Peter Pan och Kapten Krok för evigt fast vid varandra.

För den som besöker London berättar Wikipedia:
Peter Pan står staty på två ställen i London. Den ena är i Kensington Gardens, där han enligt berättelsen ramlade ut ur sin barnvagn och forslades bort av älvorna. Den andra är vid barnsjukhuset på Great Ormond Street.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Disney+, Filmkritik, Filmrecension, Jude Law, Peter Pan

Filmrecension: Beau Is Afraid – provocerande pretentiöst och respektlös

27 april, 2023 by Elis Holmström

Beau Is Afraid
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 april 2023
Regi Ari Aster

Med Hereditary valde regissören Ari Aster att ta sig an något så uttjatat som en skräckfilm som centrerade sig kring övernaturlig terror i hemmet. Det hela var en oväntat obehaglig och systematisk film som fick de flesta skräckentusiaster att tala i tungor. Midsommar som följde året efter var måhända inte lika bejublad men desto mer omtalad för sin totala hänsynslöshet vad gällde att presentera sex och våld. Aster har därmed byggt upp ett starkt följe och fått licens att göra vad han vill, produktionsbolaget A24 är inte heller främmande för att låta filmskapare leva rövare, se bara till Oscarsvinnaren Everything Everywhere All at Once som känns som en enda lång kavalkad av hysteriska idéer.

Beau Is Afraid bär också med sig en massiv speltid på tre timmar vilket gör det till Asters längsta film någonsin. Det är tydligt att insatserna har skjutits till bordets mitt och Aster nu spelar för att vinna stort. Tyvärr visar sig detta högmod resultera i en monumental krasch som många gånger är provocerande pretentiöst och respektlös.

Att vägra kompromissa och hålla fast vid sina kreativa principer kan vara en styrka för filmskapare, se bara till vår egen filmmästare Roy Andersson. Dennes distinkta estetik och orubbliga tanke om att aldrig klippa i en scen har hjälpt till att skapa filmmagi som också bär med sig ett helt unikt signum. Men kompromisslöshet måste också ackompanjeras av en förståelse för ens kreativa förmåga. Aster verkar ha tappat sitt sunda förnuft efter de två succéerna och hänger sig här åt rent och skärt navelskådande. Beau Is Afraid är inte utan meriter, flera gånger är det imponerande hur Aster bygger upp stress, terror och neuroser. Flera av de scenarion som Joaquin Phoenix ställs inför skulle få de mest stresståliga av daytraders att svettas floder.

Problemet är att Aster inte förstår vikten av att banta ned sina visioner, framförallt mängden. Många gånger känns det inte som en film utan tolv som slåss om att få plats. Detta gör att de tvära kasten mellan förtvivlan och hånfulla skratt snart blir utmattande. De mest chockerande stunderna blir snart tandlösa och helt menlösa. Att Aster inte kunnat lägga band på sig själv är en genuin tragedi då det finns stunder som känns briljanta. Den goda förståelsen för hur det absurda kan skapa både humor och skräck är många gånger superb. Flera gånger känns det som en feberdröm på steroider, och i sina bästa stunder är filmen en enda lång hyllning till Franz Kafka. Men så fort det byggts upp någon form av goodwill bryts det ned då filmen byter spår och försvinner i ett virrvarr av trams som inte bidrar med någonting. Speltiden blir snarare ett sänke då Aster verkar känna sig manad till att addera så mycket han bara kan, oavsett om det är bra eller ens relevant.

Joaquin Phoenix är också problematisk då han framstår alltför bekant och repetitiv. Efter sin fantastiska insats i Walk The Line har Phoenix valt att spela samma typ av person i film efter film. Det innebär att vi än en gång får ett evigt mumlande, märkliga läten och ett regn av emotionella utbrott. Där Aster känns självgod och arrogant i sin regi framstår Phoenix snarare lat och bekväm.

Alla dessa gupp på vägen och problematiska beslut hade kunnat vara ursäktade om slutet hade lyckats med att knocka publiken med en infernaliskt slug vändning eller sylvass filosofisk tankeställare. Men även här drunknar potentialen i ett bombardemang av egoism. I filmens sista timme börjar hela biosalongen skaka av det arroganta vansinnet som utspelar sig på duken. Aster har supit sig full på sin egen hybris. Likt ett impulsivt barn tvingar han på tittaren ideér som har samma intellektuella kapacitet som en pappkartong. Det hela blir till en utmattande och provocerade uppvisning i fåfänga där Phoenix spelar över och Aster slänger allt han har mot väggen, i ett desperat hopp om att något ska fastna.

Det är omöjligt att helt avföra Beau Is Afraid då det flera gånger om förekommer ren och skär briljans vad gäller att kombinera skräck med komik. Men de godbitarna är insprängda i en kaka som gör alla med fungerade smaklökar illamående efter första tuggan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: De Tre Musketörerna: D’Artagnan – en förvirrad gröt

27 april, 2023 by Elis Holmström

De Tre Musketörerna: D’Artagnan
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 april 2023
Regi Martin Bourboulon

Det är ett av de mest klassiska och älskade pojkäventyren i litteraturhistorien. Antalet adaptioner på både film och teaterscen är fler än antalet invånare i Tokyo. Det faktum att berättelsen återkommer visar hur författaren Alexander Dumas skapade ett grundformel som tål att berättas om och om igen, oavsett om det är som en anskrämlig skräpfilm signerad Paul W.S. Anderson eller som glammig musikal uppsatt på Stockholms Stadsteater.

Att nu få möjligheten att uppleva Dumas berättelse på modersmålet franska i en relativt påkostad produktion känns därmed både klassiskt och spännande. Men den odödliga berättelsen visar sig otillräcklig för att inspirera och lyfta denna nyversion regisserad av Martin Bourboulon. De Tre Musketörerna är en produktion som kräver stor teknisk kompetens, kostym, scenografi och foto måste vara både professionellt och påkostat. Att filmen kan stoltsera med att vara en av de dyrare franska produktionerna på länge inger förhoppningar om något både autentiskt och storslaget.

Tyvärr blir det alltmer uppenbart att inhemska europeiska storproduktioner – framförallt sådana som kan kategoriseras som historiska, sällan når längre än att likna vår svenska storproduktion Arn Tempelriddaren. De Tre Musketörerna känns som ett förlorat syskon till Peter Flinths film, med allt vad det innebär, med en träig huvudrollsinnehavare och en brist på erfarenhet och förmåga att hantera en budget som kan finansiera mer än ett frimärke.

De Tre Musketörerna tycks också lida av en allvarlig form av personlighetsklyvning. Från första början spretar filmen åt alla tänkbara håll, både vad gäller tonen och utseendet. Det finns en förhoppning om att skapa ett sorts Pirates of the Caribbean-liknande äventyr, med intensiva svärdsdueller, skurkaktiga men charmanta protagonister, och en oupphörlig aptit efter äventyr. Men aspirationen att skapa lättsam matiné går i total polemik med filmens estetik som är lika deprimerande som att läsa valfri tråd på internetforumet Flashback. Många gånger ser det ut som en skräckfilm med en dimma som ligger tät i mörka skogar som till och med hade gjort den gotiska mästaren Tim Burton avundsjuk. Scenografin kan ibland skina men alltför ofta påminner det om en teaterkuliss. Men mest framträdande är en tydlig osäkerhet och förvirring kring vilken sorts adaption man vill åstadkomma. Alexander Dumas var inte främmande för att inkludera förvirringshumor i sin berättelse. Men de gånger Bourboulon vill få publiken att dra på smilbanden blir de istället snarare högröda i ansiktet, den lilla komik som finns levereras nämligen med sammanbitna och gnisslande tänder.

Ensemblen som fått uppgiften att axla de klassiska rollerna är imponerande på pappret, med bland annat Vincent Cassel, Eva Green och Vickey Krieps. Men även här visar sig det konceptuella vara mer intressant än slutresultatet. Cassel spelar över och gestikulerar som en vilde och verkar tro att han uppträder på en barnteater. Vicky Krieps är chockerande stel och har lika mycket karisma och utstrålning som en dammig parkering. Men den största förbrytaren är Eva Green, här i rollen som den diaboliska och hänsynslösa Milady. Green har sedan genombrottet med Casino Royale år 2006 köpt en expressbiljett till det allra mest skräckinjagande av träskmarker där b-filmen är regerar. Denna gång bjuder Green på ett förkastligt och löjeväckande agerande som måste suddas bort med lång och dyr psykoterapi.

Utrustat med ett skådespel som inte kan kallas förstklassigt, samt ett utseende som inte heller kommer gå till filmhistorien, återstår inte mycket förutom berättelsen och – givetvis, det intensiva fäktandet, två ingredienser som borde vara lika odödliga som lingon och köttbullar. De gånger Dumas berättelse följs till punkt och pricka finns det ett automatiskt underhållningsvärde – detvore nästan en omöjlighet att misslyckas med, men givetvis måste Martin Bourboulon ta sig ut på styva linan genom att göra en rad helt obegripliga förändringar och justeringar vilket gör filmen helt stillastående. Viktiga segment – som resan till England, avhandlas med totalt nonchalans, istället får rent nonsens mer utrymme än exempelvis den klassiska romansen mellan D’Artagnan och Constance, som förövrigt är katastrofal då den väl framträder.

Men duellerandet då? Det måste väl ändå vara någotsånär funktionellt ? Det görs förvisso ett tappert försök att skapa en kontinuerlig stridssekvens utan ett enda klipp, men vad hjälper det när kameraåkningarna gör publiken åksjuk? Koreografin liknar dessutom någon oskyldig strid med pinnar på en lokal skolgård.

Det enda genuint positiva är beslutet att låta flertalet olika språk förekomma. Franska dominerar men även tyska och engelska förekommer då det är på sin plats, något som måste applåderas då detta är något som betydligt mer påkostade produktioner väljer att ignorera. Men det är sannerligen en klen tröst då resten av filmen är en förvirrad gröt. Att allting slutar med en motbjudande usel cliffhanger tydliggör att hela filmen skulle behöva skickas till giljotinen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Sjuksköterskan – en riktig nagelbitare

27 april, 2023 by Rosemari Södergren

Sjuksköterskan
Betyg 4
Premiär på Netflix 27 april 2023
Av Kasper Barfoed

En riktig nagelbitare: spännande och läskig, mycket för att den är så trovärdigt och realistisk. Det är nästan så jag blir lite rädd för att läggas in på sjukhus. Denna miniserie på fyra avsnitt bygger på verkliga händelser i Danmark. Eftersom det handlar om verkliga händelser och om brott är det en slags true crime men lite annorlunda eftersom det utspelas på ett sjukhus och en sjuksköterska är i fokus och är den person som börjar nysta i ett brott.

Serien skildrar både hur någon dödar patienter men det som gör den skrämmande är minst lika mycket fenomenet tystnadskulturen, att den som försöker larma om det som är fel blir bemött med misstro och blir utfrusen.

Pernille är en nyutbildad sjuksköterska som precis fått jobb på en akutavdelning på ett sjukhus på danska landsbygden. Hon flyttar dig med sin dotter eftersom hennes ex, dotterns pappa, bor där. Det blir bättre för dottern att kunna träffa sin pappa lite oftare.

Pernille är ung och ganska naiv, blåögd och har lätt för att beundra den mer erfarna personalen. Men mer och mer börjar hon misstänka att det är något som inte går rätt till. Det är för många dödsfall när en särskild kollega jobbar, en kollega som tycks trivas när det är drama.

Det är kusligt hur personalen sluter sig samman och blir arga, sura och uppretade på den som är visselblåsare. En bedrövligt vanlig reaktion. I Sverige har vi sett många liknande situationer. Tänk på Polismyndigheten: hur många inom polisen som verkar vara irriterade på att medier uppmärksammat kompisrekryteringar och liknande som bryter på etiska regler. Leden sluts för att tysta ner. Det förekommer inom sportens värld, inom företag, inom politiken och inom fackföreningsrörelsen. Det är ett starkt skäl att att denna serie kryper under huden.

Ett extra plus är förstås att skådespelarna är mycket duktiga.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix, Recension av tv-serie, Sjuksköterskan

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 301
  • Sida 302
  • Sida 303
  • Sida 304
  • Sida 305
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in