Beau Is Afraid
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 april 2023
Regi Ari Aster
Med Hereditary valde regissören Ari Aster att ta sig an något så uttjatat som en skräckfilm som centrerade sig kring övernaturlig terror i hemmet. Det hela var en oväntat obehaglig och systematisk film som fick de flesta skräckentusiaster att tala i tungor. Midsommar som följde året efter var måhända inte lika bejublad men desto mer omtalad för sin totala hänsynslöshet vad gällde att presentera sex och våld. Aster har därmed byggt upp ett starkt följe och fått licens att göra vad han vill, produktionsbolaget A24 är inte heller främmande för att låta filmskapare leva rövare, se bara till Oscarsvinnaren Everything Everywhere All at Once som känns som en enda lång kavalkad av hysteriska idéer.
Beau Is Afraid bär också med sig en massiv speltid på tre timmar vilket gör det till Asters längsta film någonsin. Det är tydligt att insatserna har skjutits till bordets mitt och Aster nu spelar för att vinna stort. Tyvärr visar sig detta högmod resultera i en monumental krasch som många gånger är provocerande pretentiöst och respektlös.
Att vägra kompromissa och hålla fast vid sina kreativa principer kan vara en styrka för filmskapare, se bara till vår egen filmmästare Roy Andersson. Dennes distinkta estetik och orubbliga tanke om att aldrig klippa i en scen har hjälpt till att skapa filmmagi som också bär med sig ett helt unikt signum. Men kompromisslöshet måste också ackompanjeras av en förståelse för ens kreativa förmåga. Aster verkar ha tappat sitt sunda förnuft efter de två succéerna och hänger sig här åt rent och skärt navelskådande. Beau Is Afraid är inte utan meriter, flera gånger är det imponerande hur Aster bygger upp stress, terror och neuroser. Flera av de scenarion som Joaquin Phoenix ställs inför skulle få de mest stresståliga av daytraders att svettas floder.
Problemet är att Aster inte förstår vikten av att banta ned sina visioner, framförallt mängden. Många gånger känns det inte som en film utan tolv som slåss om att få plats. Detta gör att de tvära kasten mellan förtvivlan och hånfulla skratt snart blir utmattande. De mest chockerande stunderna blir snart tandlösa och helt menlösa. Att Aster inte kunnat lägga band på sig själv är en genuin tragedi då det finns stunder som känns briljanta. Den goda förståelsen för hur det absurda kan skapa både humor och skräck är många gånger superb. Flera gånger känns det som en feberdröm på steroider, och i sina bästa stunder är filmen en enda lång hyllning till Franz Kafka. Men så fort det byggts upp någon form av goodwill bryts det ned då filmen byter spår och försvinner i ett virrvarr av trams som inte bidrar med någonting. Speltiden blir snarare ett sänke då Aster verkar känna sig manad till att addera så mycket han bara kan, oavsett om det är bra eller ens relevant.
Joaquin Phoenix är också problematisk då han framstår alltför bekant och repetitiv. Efter sin fantastiska insats i Walk The Line har Phoenix valt att spela samma typ av person i film efter film. Det innebär att vi än en gång får ett evigt mumlande, märkliga läten och ett regn av emotionella utbrott. Där Aster känns självgod och arrogant i sin regi framstår Phoenix snarare lat och bekväm.
Alla dessa gupp på vägen och problematiska beslut hade kunnat vara ursäktade om slutet hade lyckats med att knocka publiken med en infernaliskt slug vändning eller sylvass filosofisk tankeställare. Men även här drunknar potentialen i ett bombardemang av egoism. I filmens sista timme börjar hela biosalongen skaka av det arroganta vansinnet som utspelar sig på duken. Aster har supit sig full på sin egen hybris. Likt ett impulsivt barn tvingar han på tittaren ideér som har samma intellektuella kapacitet som en pappkartong. Det hela blir till en utmattande och provocerade uppvisning i fåfänga där Phoenix spelar över och Aster slänger allt han har mot väggen, i ett desperat hopp om att något ska fastna.
Det är omöjligt att helt avföra Beau Is Afraid då det flera gånger om förekommer ren och skär briljans vad gäller att kombinera skräck med komik. Men de godbitarna är insprängda i en kaka som gör alla med fungerade smaklökar illamående efter första tuggan.