• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Madeleine och taxichauffören

4 maj, 2023 by Rosemari Södergren

Madeleine och taxichauffören
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 maj 2023
Regi Christian Caron

En berättelse om de där oväntade mötena som kan förändra ens liv. En berättelse om att förstå och hålla fast vid det viktigaste i livet och en uppmaning att ta vara på de fina stunderna och att inte ha så bråttom att man missar det som är mest betydelsefullt. Delvis ett förutsägbart tema och budskap men också med oväntade vändningar. En inbjudan till en resa genom minnen och en resa genom att sönderstressat Paris.

Charles är en pressad taxichaufför i fyrtio års-åldern i Paris som har svårt att få ekonomin och familjelivet att gå ihop. En dag får han en långkörning som ska ge bra betalt. När han hämtar upp kunden visar det sig vara en dam på 92 år. Damen, Madeleine, är på väg till ett ålderdomshem dit hon mer eller mindre tvingas flytta till på grund av hälsoskäl.

Madeleine visar sig vara en dam med överraskande erfarenheter. Hon föddes strax före andra världskriget och har upplevt mycket och varit med om krigets fasor, om glädjen vid freden, om femtiotalet på gott och ont: med patriarkatets förtryck och kvinnovåld men också en början på en frihet för kvinnor som sakta öppnar sig.

Det är en väldigt enkelt upplagd film, två människor oftast i en bil, några kortare scener då de tar en fika eller matpaus – allt från Paris-miljöer: Eiffeltornet och bilar och åter ingen bilar och bilköer. Det är mer som en teaterföreställning eller en roman att försjunka in i än en film.

Enkelheten är en styrka för denna film. Ibland flyttas vi bort från taxin och vi gör en tidsresa till Madeleines förflutna. Färden med taxi genom Paris för det omaka paret på en resa bakåt i tiden som ger nya perspektiv på nuet.

Ett skäl till att regissören lyckats få en sådan stark realistisk vänskaps-kemi mellan Madeleine och Charles kan bero på att de två huvudrollsinnehavarna Line Renaud (Jag är inte sömnig, Ring min agent!) och Dany Boon (Micmacs, Murder Mystery) är vänner även i verkliga livet. Det är bara att skriva under på vad filmens distributör skriver i ett pressmeddalande:
Tillsammans gör de denna resa genom ett långt liv med både ljusa och mörka passager till en sann njutning som lockar fram både skratt och tårar.

Filmen är hjärtevärmande och jag känner det som att jag smugit mig in i taxin, kanske är jag en liten fluga på fönstret som tjuvlyssnar och både roas och får perspektiv på livet, på vad som är viktigt. Liksom Charles öppnar sig och hittar känslor och minnen inom sig som han blundat för kan filmen också öppna betraktarens ögon och väcka minnen. Skälet till att den inte fick ännu högra betyg är att den trots en del överraskande situationer ändå är väldigt förutsägbar. Och att den ännu mer skulle passa som en teaterföreställning eller en roman.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Medelhavsfeber – En reflektion på livet, döden, historien och politiken

3 maj, 2023 by Linou Gertz

Medelhavsfeber
Betyg 4
På bio sedan 28 april 2023
Manus och regi Maha Haj

I sidosektionen Un Certain Regard på filmfestivalen i Cannes prisades detta palestinska komedidrama med manusbucklan – dess motsvarighet till bästa manus. Det var välförtjänt för sin vardagliga men humoristiska skildring av två medelålders män som blir vänner lite av en slump.
När Jalal flyttar in i huset där Waleed bor är det knappast en diskret och tyst inflytt som sker. Istället får Waleed nästan varje morgon knacka på för att be Jalal sänka musiken som dundrar på som om han vore ensam i hela byggnaden. Men Jalal går inte med på att sänka musiken först – istället kräver han att Waleed kommer in på kaffe och lite kaka. Först då kan han tysta musiken.

Waleed har jobbat på bank men slutat för att istället satsa på sina författardrömmar. Han går också i terapi för sin depression som nästintill förlamar honom. Han vet inte riktigt om det hjälper – men när han tar upp det med sin psykolog invänder hon bara med att det tar tid och engagemang för att uppnå bra resultat. Även om hon har goda poänger finns det ändå någonting paradoxalt i hennes resonemang – de bygger på beroendeställning av hennes fortsatta vård, och hon får inkomst av att han är en återkommande patient (läs: kund), så vems intressen tjänar hon då? Cynikern kanske svarar sina egna, optimisten kanske honoms, realisten troligen bådas.

Vänskapen är, som oftast i så kallade Buddy comedies, till en början motsträvig och inte alls uppenbar – men utvecklas i lunkande lagom takt till någonting av en bromance. Men det är inte bara deras vänskapliga relation som avhandlas, utan även den mer familjära kärleken inom släkten och familjen. Visserligen går även de på sparlåga, vilket känns naturligt med tanke på Waleeds mående. Men han pratar ändå med sin familj, skjutsar sina barn till skolan, men det är ungefär allt han mäktar med. Lite lustigt ändå hur depression kan göra att en inte orkar med sig själv, utan den lilla kraft som finns kvar ändå går till de runtomkring oss istället.

Vänskap och familj är inte heller ända ämnet på tapeten, och utan vidare pekpinnar eller propagandaförsök tar filmen ändå upp viktiga ämnen som såväl religion, historia och politik. Men vad som gör den så galant är ändå hur den erbjuder perspektiv snarare än färdiga lösningar eller försök till att påtvinga tittaren färdiga lösningar eller tankemönster. Istället för ”tänk såhär” så säger den snarare ”såhär tänker Waleed och det är ett perspektiv värt att ha i beaktande”. Detta sker såväl mellan Waleed och Jalal som mellan honom och sonen i skolsammanhang och känns inte på något sätt forcerat utan tvärtom väldigt naturligt och vardagligt. Vilket är ett stort plus.

Det som komplicerar deras vänskap är egentligen två saker: Waleeds depression, och Jalals sidokarriär som småkriminell och hans törn i sidan med lokala gangstrar som börjar uppträda hotfullt mot honom på grund av en skuld han inte kan betala av. Men så ser Waleed en chans att kombinera dessa två och göra det till en möjlighet istället för en problematik, vilket leder till helt andra problem för dem båda, men också möjliga lösningar – och då de inte tycks kunna låta bli att vilja hjälpa varandra – eller sig själva – så går de ändå ihop och ser förbi varandras svagheter och problem för att kunna överkomma dem. Deras diskussion om depression, livet och döden blir en förstärkande filosofisk debatt värd att ha utanför biografen när eftertexterna har rullat. Även den med perspektiv och själslig dimension snarare än moraliska pekpinnar i uppläxande syfte. Och även om slutet kommer lite av en chock så kan den uppmärksamme ändå se den komma. Vilket vanligtvis kanske ses som ett minus men här blir ett lika hårt som logiskt slag i magen på tittaren.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Belarusisk frihetskamp drastiskt skildrad via driftig kvinna – Mama Zoya, Belarus av ADAS Teater

3 maj, 2023 by Mats Hallberg

Collage: Tatsiana Dzivakova

Av Aksana Haiko & Fia Adler Sandblad

Dramaturg: Samuel Ek

Yttre öga: Peter Elmers

Scenografi & kostym: Tatsiana Dzivakova & Nonno Nordqvis

Musik & ljud: Vitali Appow & Jonas Franke-Blom

Ljus & projektioner: Christofer W Fogelberg

Inspelade röster: Karin Lycke, Jonas Franke-Blom, Andreas Luukinen (också producent)

På scen: Sviatlana Haidalionak, Fia Adler Sandblad och Lisbeth Johansson

Urpremiär: 30/4 2023 i Paviljong 8, Konstepidemin i Göteborg

Spelas till och med 12/5 – Samarbetsprojekt ADAS Teater & Kryly Khalopha Theatre

Med stöd av VGR, Göteborgs Stad, Sveriges Författarförbund, Dramatikerutskottet, Svante Bergströms teaterstiftelse och ABF Göteborg

Att Belarus (Vitryssland) trots självständighet sedan 1991 styrs av en diktator som kränker mänskliga rättigheter och i perioder idkar samarbete med Ryssland, får betraktas som en ödets ironi mot bakgrund av att landet så ofta förtryckts av andra makter. I början av Mama Zoya, Belarus ges en översikt över vilka som haft makten under historiens gång.

För ett par år sedan möttes I Göteborg de två konstnärliga ledare vilka är upphov till pjäsen. Deras teatergrupper bar på gemensamma konstnärliga erfarenheter ”och gör scenkonst med dokumentära rötter utifrån kvinnors berättelser”. När Kryli Khalophas teater stängdes och det i praktiken blev förbjudet att jobba konstnärligt i hemlandet gick flera ur personalen i exil i Polen. I vår har fristad erbjudits i Göteborg. Och teamet består av fyra teaterarbetare från Belarus plus sju svenska. Manus bygger dels på vittnesmål från Aksana Haikos mamma, dels på framtagna dokument Apropå ofriheten meddelar rubrik just idag att känd regimkritiker dömts till ett långvarigt fängelsestraff.

Av stoffet har en fiktiv historia skapats. Om vad som kallas ett syskonland i vårt närområde präglat av auktoritära styrelseskick och frihetsrörelse handlar således senaste uppsättningen på ADAS, vars längd uppgår till cirka hundratio minuter (exklusive paus). Premiären hade flyttats fram till Valborg. Visade sig bli en solig eftermiddag och tidsmässigt idealiskt förlagd för oss som ville ta del av Chalmeristernas Cortège.

Delar av teamet avtackas efter urpremiären

Vi får följa Zoya under tre faser av livet tre epoker i landets utveckling. Från matbristens uppväxt under sent 50-tal präglat av fruktan men också revolt under ungdomsåren, hamnade dock på fabrik trots strålande betyg i skolan., befordrades på fabriken, tacklade smart och stolt förtryck från såväl patriarkat som kommunistisk ideologi. I lavslutande dellen möter vi en förvirrad Zoya utan förankring, under Perestrojkans galet kapitalistiska tidevarv. Tar till mig en händelserik och engagerande berättelse, lekfull och med påfallande mycket svart humor. Framför allt slås man av att det inte är någon hjältinna som framställs, snarare en drömmare och driftig överlevare, begiven på vad som synes vara otillbörliga transaktioner med lyxskor och klädesplagg. Att någon som varken har råd att vara ädel eller ödmjuk nosar på fuffens gör skildringen mer komplex.

Berättelserna som kanaliserats i Zoya handlar om stolthet, motstånd, att bryta mönster, frestelser, moraliska överväganden kontra cynism, hinder jämte att vilja ta plats, använda sin demokratiska röst där det är möjligt. För att understryka allvaret kliver Sviatlana Haidalionaks ur pjäsen strax före finalen. Hennes uttalande direkt till publiken om sitt personliga öde blir till en påminnelse om varför produktionen är så viktig.

foto från repetition Ola Kjelbye

Efter ett tag står det klart att skådespelarna inte förblir i sina ursprungliga gestalter. Det självklara valet att låta Sviatlana Haidalionak spela huvudrollen roteras. Hon som finurligt nog tilltalar publiken växelvis på sitt modersmål, engelska och svenska. I den här mustiga uppsättningen renons på traditionell scenografi är det upp till publiken att föreställa sig situationer och karaktärer. Vem kommer agera som Zoya i nästa scen och vilka kommer spela de hon umgås med, vänner och fiender? Att fokus flyttas blixtsnabbt engagerar, skärper vår blick. Tre pallar visar sig inledningsvis ha flera funktioner.

Det sjungs, från högtalare hörs inspelade röster, familjefilm projiceras, patriotisk musik och tal kommer ur transistorradio och sällan har en frigrupp setts lika vällustigt använda skor som rekvisita. ADAS signum är framför allt dess rörelsebaserade estetik, vilken de i Zoya, Belarus sannerligen excellerar i. Den synkade gestikulerande koreografin och mimiken hos de tre kvinnliga skådespelarna är obetalbar, tillför ytterligare dimension, gör uppsättningen mångbottnad.

Haiko och Adler Sandblad driver hejdlöst med det pompösa manliga egot. Skådespelarna tar till vara på möjligheten att breda ut sig, ger sig på löjeväckande beskäftigt beteende från exempelvis chefer och myndighetsrepresentanter. Men även det egna könets fåfänga får sig en självbespeglande släng av sleven. Värt att påpeka att trots dessa komiska överdrifter, blir jag upplyst om att tanken aldrig varit att slå mynt av ett ironiskt förhållningssätt. Och skärpan i budskapet om människors rätt till självbestämmande och respekt går inte att ta miste på.

Skådespelarnas insatser förtjänar stora lass av beröm. Magnifika mimiken och patoset från skådespelaren med rötter i regionen Brest, matchas förnämligt av Fia Adler Sandblad och Lisbeth Johansson (har sett den sist nämnde mycket övertygande gestalta kämpande kvinnor, inklusive Moa Martinsson och Madame Flod). Svartklädda trions tajming är extraordinär. Och i andra akten lyser Johansson starkast i hennes rollfigurs krampaktiga sätt att få fason på anletsdragen och sin improviserade tillvaro. Skickligt skådespeleri! Sålunda uppmanas boende i Göteborgstrakten att skaffa biljett, ta sig upp för backen till Konstepidemin och stiga in i mörkret i cirka två timmar, ett mörker som också innehåller oväntat mycket skratt.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Strangeness – en omsorgsfull blandning av fars, realism, poesi och teater

3 maj, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Lia Pasqualino

Strangeness
Betyg 5
Visas på den italienska filmfestivalen Cinema Made in Italy 9 maj 2023
Regi Roberto Andò

En film om hur pjäsen Sex roller söker en författare av Luigi Pirandello växte fram. Med vackert utmejslade bilder ger Strangeness djupdykning i frågor kring vad teater är, vad en berättelse är. Den låter oss fundera kring vad det är att författa, att skriva och att spela upp en pjäs. Det är också en berättelse om att ny mark bara röjs av den som vågar tänka utanför den förbestämda allmänna boxen. Bara den som vågar fundera ett steg till kan skapa nytt – och samtidigt finns det väl ingen som skrämmer medelmåttorna så mycket som någon som vågar spränga gränser och göra något på annat sätt än det brukar göras.

Foto Lia Pasqualino

Luigi Pirandello, född 28 juni 1867 i Agrigento på Sicilien, var en italiensk dramatiker, romanförfattare, poet och novellförfattare. Han anses som en av mellankrigstidens – enligt vissa hela 1900-talets – mest betydande dramatiker och belönades 1934 med Nobelpriset i litteratur.

Pirandellos mest betydande verk är nog Sex roller söker en författare som sattes upp för första gången på Teatro Valle i Rom. Under premiären blev det tumult och bråk, många i publiken blev arga för att pjäsen gick utanför de ramar som publiken ansåg en pjäs skulle befinna sig inom. I pjäsen låter Pirandello sex roller komma upp på scen och be en författare att få en plats i en pjäs. Men utanför Rom och Italien blev pjäsen snabbt hyllad och tog plats bland de mest kända verken. 1934 fick Pirandello dessutom Nobelpriset i litteratur.

Denna film berättar om ett möte mellan Pirandello och två begravningsentreprenör i en mindre stad. Pirandello reser till staden för att ta hand om begravningen av sin barndoms nanny, den barnsköterska som var hans viktigaste vuxna kontakt som barn. I den lilla landsortsstaden möter Pirandello två begravningsentreprenörer som på sin fritid håller på med amatörteater, en av dem skriver för teatern och den andre är skådespelare. Pirandello som är inne i en kreativ fas hittar tillbaka till glädjen att skriva genom mötet med teatergruppen. Amatörerna vill mycket men har, förstås, inte den kvalitet som de skådespelare Pirandello möter i Rom. Men vad Pirandello möter är teaterglädje men framför upptäcker han en närhet mellan publik och scen som får honom att utforska teaterns uttrycksmöjligheter.

Om pjäser Sex roller söker en författare, väl formulerat i Wikipedia:
Historien är ett metadrama omkring sex roller som saknar pjäs att få leva i, en berättelse som i sig gömmer ett familjedrama. Ämnet för pjäsen är konstens relation till livet, liksom mekanismerna bakom det kreativa skapandet.
Pirandellos pjäs har bidragit till att förändra den moderna teatern, genom sina tydliga referenser till teaterillusionen – det faktum att skådespelet och publiken befinner sig i samma fysiska rum (se den fjärde väggen) – och demonteringen av skådespelets realism.

Strangeness är en djup berättelse, en omsorgsfull blandning av komedi, fars, realism, poesi och teater som väcker många tankar och den är fylld av in i minsta detalj snyggt uthamrade bilder. Ett enastående foto. Den visas på den italienska filmfestivalen Cinema Made in Italy den 9 maj men jag hoppas verkligen att den går upp på svenska biografer utöver det. I Italien är filmen är nominerad till hela 14 David di Donatello-priser.

Det är en film som är ett måste att se för alla som är intresserade av teater och litteratur. En strålande film som du inte vill missa om du är intresserad av teater och av berättandets konst.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Cinema Made in Italy, Filmkritik, Filmrecension, Italiensk filmfestival., Luigi Pirandello

Filmrecension: Suzume

3 maj, 2023 by Elis Holmström

Suzume
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Makoto Shinkai

Oavsett vilken anime-genre som föredras råder det inget tvivel om att Hayao Miyazaki är en primär anledning till att anime har nått stora framgångar på biodukar runt om i världen. Miyazaki kallas ofta för Japans svar på Walt Disney. Miyazakis enorma inflytande är idag som en skugga över alla andra, och när det kommer en framgångsrik anime-film – som inte signerats av Miyazaki, blir den store mästarens filmer alltid en måttstock. Makoto Shinkai har under tio år lyckats skapa sig en mycket ansedd profil som animations-regissör, framförallt genom den stora favoriten Your Name. Shinkai har – förutsägbart nog, påståtts vara den uppenbara arvtagaren till Miyazaki av diverse nöjeskolumnister.

Och dessa fantasilösa påståenden om uppenbara tronföljare är inte helt utan substans. Shinkai försöker inte efterlikna Miyazakis verk men influenserna är ändå påtagliga. Det finns en uppenbar kärlek till naturen och en stark övertygelse om behovet av emotionell försoning och självinsikt. Suzume besitter också flera av dessa tematiska och traditionella ramverk. Det är en simpel berättelse som visar upp ett bildskönt Japan där en ung och målmedveten flicka står i centrum. Premissen är som nämnt bekant och Shinkai gör inte heller mycket för att förnya de mycket igenkännbara inslagen som fascinerar med sina lärdomar i moral och etik. Karaktärerna är sympatiska men tangerar alltför ofta att kännas endimensionella. De problem som uppstår och som måste hanteras är pusselbitar med perfekt passform, de blir temporära stopp men aldrig genuina utmaningar som tvingar karaktärerna eller publiken till någon vidare eftertanke.

Ibland kan en simpel berättelse vara absolut nödvändig för att publiken skall bli mer bekväm med de fantasifulla världarna och esoteriska koncepten. Men även de övernaturliga inslagen i Suzume är onödigt enkelspåriga, här görs inga oväntade eller innovativa försök att leka med den massiva kreativa leklåda som övernaturliga förmågor och fantastiska varelser kan tillåta. Istället är det lågmält, försynt och alldagligt.

Det må låta ordinärt, vilket det också är, men det är märkligt nog i det enkla och bekanta som Suzume verkligen skiner. Shinkai lyser upp kreativt när han utforskar japanska städer, fantastisk mat och människor i vardagen. Överlag är det märkligt nog det alldagliga som är filmens sanna stjärna. Fantasivärldarna och de många spirituella väsnen blir en parentes, de många färgstarka sidokaraktärerna och deras diverse strapatser i sina ytterst ordinära liv blir istället den sanna behållningen. Här finns en värme och entusiasm som är som bortblåst då det kommer till att visa upp storslaget spektakel. Då allting bara handlar om barnpassning eller matleveranser kommer filmen till liv och det är svårt att inte fråga sig om en film som endast hanterat det ordinära – utan fantastiska inslag, hade varit än bättre?

Dock måste den visuella paketeringen hyllas. Allting presenteras med makalöst vacker animation som hade kunnat stå på vilket konstmuseum som helst. Genom att använda sig av digital teknik och blanda det med traditionell animation skapas helt fantastiska bilder och kamerarörelser som skapar en levande, uttrycksfull och oerhört minnesvärd film vad det visuella anbelangar. Detta kompenserar dock inte för att filmens två ändar är djupt bristfälliga. Det tar evigheter – bokstavligt talat, innan filmen går igång och Shinkai kämpar för att engagera tittaren. Slutet blir också som ett rivjärn mot tålamodet då det briserar en sockerbomb som tvingar ned ett menlöst patos i halsen på publiken.

Suzume klarar sig över målsnöret på sina fantastiska visuella attribut och en genuin kärlek till att presentera vardagen som något verkligen magiskt. Allt det som borde vara extraordinärt blir dock bara en axelryckning, något som måste ses som ett misslyckande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 299
  • Sida 300
  • Sida 301
  • Sida 302
  • Sida 303
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in