Medelhavsfeber
Betyg 4
På bio sedan 28 april 2023
Manus och regi Maha Haj
I sidosektionen Un Certain Regard på filmfestivalen i Cannes prisades detta palestinska komedidrama med manusbucklan – dess motsvarighet till bästa manus. Det var välförtjänt för sin vardagliga men humoristiska skildring av två medelålders män som blir vänner lite av en slump.
När Jalal flyttar in i huset där Waleed bor är det knappast en diskret och tyst inflytt som sker. Istället får Waleed nästan varje morgon knacka på för att be Jalal sänka musiken som dundrar på som om han vore ensam i hela byggnaden. Men Jalal går inte med på att sänka musiken först – istället kräver han att Waleed kommer in på kaffe och lite kaka. Först då kan han tysta musiken.
Waleed har jobbat på bank men slutat för att istället satsa på sina författardrömmar. Han går också i terapi för sin depression som nästintill förlamar honom. Han vet inte riktigt om det hjälper – men när han tar upp det med sin psykolog invänder hon bara med att det tar tid och engagemang för att uppnå bra resultat. Även om hon har goda poänger finns det ändå någonting paradoxalt i hennes resonemang – de bygger på beroendeställning av hennes fortsatta vård, och hon får inkomst av att han är en återkommande patient (läs: kund), så vems intressen tjänar hon då? Cynikern kanske svarar sina egna, optimisten kanske honoms, realisten troligen bådas.
Vänskapen är, som oftast i så kallade Buddy comedies, till en början motsträvig och inte alls uppenbar – men utvecklas i lunkande lagom takt till någonting av en bromance. Men det är inte bara deras vänskapliga relation som avhandlas, utan även den mer familjära kärleken inom släkten och familjen. Visserligen går även de på sparlåga, vilket känns naturligt med tanke på Waleeds mående. Men han pratar ändå med sin familj, skjutsar sina barn till skolan, men det är ungefär allt han mäktar med. Lite lustigt ändå hur depression kan göra att en inte orkar med sig själv, utan den lilla kraft som finns kvar ändå går till de runtomkring oss istället.
Vänskap och familj är inte heller ända ämnet på tapeten, och utan vidare pekpinnar eller propagandaförsök tar filmen ändå upp viktiga ämnen som såväl religion, historia och politik. Men vad som gör den så galant är ändå hur den erbjuder perspektiv snarare än färdiga lösningar eller försök till att påtvinga tittaren färdiga lösningar eller tankemönster. Istället för ”tänk såhär” så säger den snarare ”såhär tänker Waleed och det är ett perspektiv värt att ha i beaktande”. Detta sker såväl mellan Waleed och Jalal som mellan honom och sonen i skolsammanhang och känns inte på något sätt forcerat utan tvärtom väldigt naturligt och vardagligt. Vilket är ett stort plus.
Det som komplicerar deras vänskap är egentligen två saker: Waleeds depression, och Jalals sidokarriär som småkriminell och hans törn i sidan med lokala gangstrar som börjar uppträda hotfullt mot honom på grund av en skuld han inte kan betala av. Men så ser Waleed en chans att kombinera dessa två och göra det till en möjlighet istället för en problematik, vilket leder till helt andra problem för dem båda, men också möjliga lösningar – och då de inte tycks kunna låta bli att vilja hjälpa varandra – eller sig själva – så går de ändå ihop och ser förbi varandras svagheter och problem för att kunna överkomma dem. Deras diskussion om depression, livet och döden blir en förstärkande filosofisk debatt värd att ha utanför biografen när eftertexterna har rullat. Även den med perspektiv och själslig dimension snarare än moraliska pekpinnar i uppläxande syfte. Och även om slutet kommer lite av en chock så kan den uppmärksamme ändå se den komma. Vilket vanligtvis kanske ses som ett minus men här blir ett lika hårt som logiskt slag i magen på tittaren.