Av Aksana Haiko & Fia Adler Sandblad
Dramaturg: Samuel Ek
Yttre öga: Peter Elmers
Scenografi & kostym: Tatsiana Dzivakova & Nonno Nordqvis
Musik & ljud: Vitali Appow & Jonas Franke-Blom
Ljus & projektioner: Christofer W Fogelberg
Inspelade röster: Karin Lycke, Jonas Franke-Blom, Andreas Luukinen (också producent)
På scen: Sviatlana Haidalionak, Fia Adler Sandblad och Lisbeth Johansson
Urpremiär: 30/4 2023 i Paviljong 8, Konstepidemin i Göteborg
Spelas till och med 12/5 – Samarbetsprojekt ADAS Teater & Kryly Khalopha Theatre
Med stöd av VGR, Göteborgs Stad, Sveriges Författarförbund, Dramatikerutskottet, Svante Bergströms teaterstiftelse och ABF Göteborg
Att Belarus (Vitryssland) trots självständighet sedan 1991 styrs av en diktator som kränker mänskliga rättigheter och i perioder idkar samarbete med Ryssland, får betraktas som en ödets ironi mot bakgrund av att landet så ofta förtryckts av andra makter. I början av Mama Zoya, Belarus ges en översikt över vilka som haft makten under historiens gång.
För ett par år sedan möttes I Göteborg de två konstnärliga ledare vilka är upphov till pjäsen. Deras teatergrupper bar på gemensamma konstnärliga erfarenheter ”och gör scenkonst med dokumentära rötter utifrån kvinnors berättelser”. När Kryli Khalophas teater stängdes och det i praktiken blev förbjudet att jobba konstnärligt i hemlandet gick flera ur personalen i exil i Polen. I vår har fristad erbjudits i Göteborg. Och teamet består av fyra teaterarbetare från Belarus plus sju svenska. Manus bygger dels på vittnesmål från Aksana Haikos mamma, dels på framtagna dokument Apropå ofriheten meddelar rubrik just idag att känd regimkritiker dömts till ett långvarigt fängelsestraff.
Av stoffet har en fiktiv historia skapats. Om vad som kallas ett syskonland i vårt närområde präglat av auktoritära styrelseskick och frihetsrörelse handlar således senaste uppsättningen på ADAS, vars längd uppgår till cirka hundratio minuter (exklusive paus). Premiären hade flyttats fram till Valborg. Visade sig bli en solig eftermiddag och tidsmässigt idealiskt förlagd för oss som ville ta del av Chalmeristernas Cortège.
Vi får följa Zoya under tre faser av livet tre epoker i landets utveckling. Från matbristens uppväxt under sent 50-tal präglat av fruktan men också revolt under ungdomsåren, hamnade dock på fabrik trots strålande betyg i skolan., befordrades på fabriken, tacklade smart och stolt förtryck från såväl patriarkat som kommunistisk ideologi. I lavslutande dellen möter vi en förvirrad Zoya utan förankring, under Perestrojkans galet kapitalistiska tidevarv. Tar till mig en händelserik och engagerande berättelse, lekfull och med påfallande mycket svart humor. Framför allt slås man av att det inte är någon hjältinna som framställs, snarare en drömmare och driftig överlevare, begiven på vad som synes vara otillbörliga transaktioner med lyxskor och klädesplagg. Att någon som varken har råd att vara ädel eller ödmjuk nosar på fuffens gör skildringen mer komplex.
Berättelserna som kanaliserats i Zoya handlar om stolthet, motstånd, att bryta mönster, frestelser, moraliska överväganden kontra cynism, hinder jämte att vilja ta plats, använda sin demokratiska röst där det är möjligt. För att understryka allvaret kliver Sviatlana Haidalionaks ur pjäsen strax före finalen. Hennes uttalande direkt till publiken om sitt personliga öde blir till en påminnelse om varför produktionen är så viktig.
Efter ett tag står det klart att skådespelarna inte förblir i sina ursprungliga gestalter. Det självklara valet att låta Sviatlana Haidalionak spela huvudrollen roteras. Hon som finurligt nog tilltalar publiken växelvis på sitt modersmål, engelska och svenska. I den här mustiga uppsättningen renons på traditionell scenografi är det upp till publiken att föreställa sig situationer och karaktärer. Vem kommer agera som Zoya i nästa scen och vilka kommer spela de hon umgås med, vänner och fiender? Att fokus flyttas blixtsnabbt engagerar, skärper vår blick. Tre pallar visar sig inledningsvis ha flera funktioner.
Det sjungs, från högtalare hörs inspelade röster, familjefilm projiceras, patriotisk musik och tal kommer ur transistorradio och sällan har en frigrupp setts lika vällustigt använda skor som rekvisita. ADAS signum är framför allt dess rörelsebaserade estetik, vilken de i Zoya, Belarus sannerligen excellerar i. Den synkade gestikulerande koreografin och mimiken hos de tre kvinnliga skådespelarna är obetalbar, tillför ytterligare dimension, gör uppsättningen mångbottnad.
Haiko och Adler Sandblad driver hejdlöst med det pompösa manliga egot. Skådespelarna tar till vara på möjligheten att breda ut sig, ger sig på löjeväckande beskäftigt beteende från exempelvis chefer och myndighetsrepresentanter. Men även det egna könets fåfänga får sig en självbespeglande släng av sleven. Värt att påpeka att trots dessa komiska överdrifter, blir jag upplyst om att tanken aldrig varit att slå mynt av ett ironiskt förhållningssätt. Och skärpan i budskapet om människors rätt till självbestämmande och respekt går inte att ta miste på.
Skådespelarnas insatser förtjänar stora lass av beröm. Magnifika mimiken och patoset från skådespelaren med rötter i regionen Brest, matchas förnämligt av Fia Adler Sandblad och Lisbeth Johansson (har sett den sist nämnde mycket övertygande gestalta kämpande kvinnor, inklusive Moa Martinsson och Madame Flod). Svartklädda trions tajming är extraordinär. Och i andra akten lyser Johansson starkast i hennes rollfigurs krampaktiga sätt att få fason på anletsdragen och sin improviserade tillvaro. Skickligt skådespeleri! Sålunda uppmanas boende i Göteborgstrakten att skaffa biljett, ta sig upp för backen till Konstepidemin och stiga in i mörkret i cirka två timmar, ett mörker som också innehåller oväntat mycket skratt.