Recension

Intimt och varierat innehåll med ett par pärlor – Come Give Me Love med Irma Neumüller & Seth Sjöström

13 mars, 2026 by Mats Hallberg

Irma Neumüller & Seth Sjösttröm

Come Give Me Love

Inspelad april 2025

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 17/10 2025

Trots tillgång till presstext saknas ett par elementära uppgifter om inspelningen. Exempelvis framkommer inte vilken studio som använts eller vem som producerat. Vad gäller det senare kan man utgå från att duon skött detta själv, i så fall inte en helt igenom lyckad lösning. Ifjol kom fullängdsdebuten på kvintett plus gästande saxofonist som recenserades här. Inte heller på den fanns producent angiven. Ska sägas att både sångerskan Irma Neumüller och hennes ackompanjatör elbasisten Seth Sjöström är baserade i Berlin. Låt mig ta avstamp i Ystads högt ansedda Jazzfestival. Där framträdde med självförtroende 25-åringen under sektionen ”Next Generation” när hon gick på folkhögskolan i Skurup. Där träffade hon för övrigt Seth Sjöström vars musicerande jag inte tidigare lyssnat till. Sångerskan och låtskrivaren har jag träffat på Unity och inte minst härom året på Utopia. Spelningen på Utopia dokumenterades av mig i recension publicerad på Orkesterjournalens hemsida. Nyligen hade duon, som spelat tillsammans i flera konstellationer, ett gig i Göteborg som jag upptäckte i efterhand. Lite synd!

Albumet består av åtta låtar härrörande från olika håll. Standards blandas med eget material, Ted Gärdestad, Salem Al Fakir och några för mig obekanta alster. De framförs av vokalisten till ackompanjemang enbart på elbas. Bedriften att framställa melodin över ett stundtals rytmiskt fundament på ett för ändamålet okonventionellt instrument, får mig att tänka på danska samarbetet över två skivor mellan Sinne Eeg & Thomas Fonnesbaek (recenserade deras Staying In Touch från 2021 i nämnda jazzmagasin. En folder med ömsinta porträttbilder och citerade verser medföljer cd:n inspelad och mixad av Jonas Bergdahl. Sjöström är helt klart en talang på sitt instrument. Man gör klokt i att lägga hans namn på minnet. Och kvinnan som ingår i vågen av unga framstormande jazziga sångerskor som inte sällan komponerar själva har obestridlig förmåga, en högst bärkraftig stämma exponeras som emellanåt ändå kan låta spröd. Till och från reagerar jag dock på att hon likt Sara Aldén och Johanna Pettersson blir alltför otyglad och tar i för mycket.

Inledande Alfie får med beröm godkänt. Introt och melodistämman på titellåt signerad bröderna Gärdestad tillhör topprestationerna från Sjöström. Han faller in i refrängen på en vacker, naivistisk dänga som ju växlar raffinerat mellan engelska och svenska motsvarande Bluesette/ Bedårande sommarvals. En dänga som vältrar sig i oförställd glädje. I sångerskans Somehow Somewhere uppstår nästan chockverkan fast jag borde vara förberedd. Registrerar ett väsentligt eneripåslag, inte minst när Neumüller sätter igång att waila. Skylark levereras i ett egensinnigt arrangemang där det scattas över ett rytmiskt roterande mönster, i en okonventionell version som tar oss bort från standardlåtens tonala utmaningar och temats skönhet. Måste ändå medge att denna mjukt svängande klassiker är kul lyssning.

Det jazziga och visbetonat poppiga förbyts återigen till hetta och intensitet i andra halvan av Sång för den som tänker (A. Panambi / C. Tapia). Uppskattar avspända hållningen i original signerat Sjöström, men hans text blir till surrealistisk gallimatias. Och den stigande kvillrande ordlösa sången kör fast till slut. Covern av Salem Al Fakir är däremot lyckad, söt sak som doftar av romantik. Duons final visar sig vara en underfundig jazzvisa skriven av två danskar som funnits i en dansk-svensk folkmusikgrupp. Ett kort snärtigt alster. Klyschan ojämnt känns rätt att sätta på ett djärvt projekt.

Filmrecension: The Testament of Ann Lee – helt enkelt lysande

12 mars, 2026 by Ulf Olsson

The Testament of Ann Lee
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Mona Fastvold.
Roller: Amanda Seyfried som den vuxna Ann Lee, Esmee Hewett och Millie Rose Crossley som den unga Ann, Lewis Pullman som Anns vuxna bror, Benjamin Bagota och Harry Conway som den unga William, Christopher Abbott som Anns man, David Cale, John, Thomasin McKenzie, Lewis Pullman, Stacy Martin och Tim Blake Nelson.

Ann Lee föds i Manchester år 1736 i en familj med åtta barn. Redan som liten börjar hon arbeta i en bomullsfabrik tillsammans med sin yngre bror William. Ann och William står varandra mycket nära och följs åt genom hela livet. En natt hör hon något som hon tycker är obehagligt, nämligen att hennes pappa och mamma ligger med varandra. Eftersom hon uppfattar sex som synd anklagar hon sin pappa: ”Jag vet vad du håller på med.” Det leder till att hennes pappa slår henne. Hon upptas mycket tidigt av föreställningar och fantasier om gud och vad som kan vara synd. En gång lyssnar hon på en gatupredikant som är mycket kritisk till den engelska kyrkan, som han hävdar bara intresserar sig för ritualer och makt och inte för vad verklig gudfruktighet är. Några år senare blir hon intresserad av de nya väckelserörelserna, särskilt de skakande kväkarna som predikar att Jesus kommer tillbaka som kvinna och att gud är både man och kvinna. Skakarna förordar att man ska bekänna sina synder offentligt och att sång samt improviserad dans och skrik är viktiga delar i gudstjänsten för att det ska vara möjligt att komma nära gud. Ann blir snart en av förkunnarna i gruppen och gifter sig med en församlingsmedlem, Abraham. Äktenskapet blir en plåga för Ann eftersom hon sedan barnsben har varit övertygad om att det bästa är att avstå från sex eftersom det är synd. Det gör det svårt för henne att acceptera sin man som visar sig vara sadomasochistisk och som kräver oralsex. Men efter att ha fött 4 barn, som alla dör tidigt, tycker hon att det får vara nog.

Hennes förkunnelse får stor spridning i lokalsamhället vilket gör att fler och fler söker sig till skakarna och till de dynamiska gudstjänsterna. Eftersom det anses hota både den engelsk kyrkan och den allmänna ordningen kastas hon i fängelse, där hon är kvar under 14 dagar. Fängelsetiden tillbringar hon med att vägra äta och dricka samt åkalla gud. Det gör att hon blir svagare och svagare och hon säger sig ha få uppenbarelser och kontakt med gud och hela andevärlden. När hon berättar om sina uppenbarelser för församlingen blir den övertygade om att hon måste vara den kvinnliga Messias som de har väntat på. De döper henne till Moder Ann. Hon förklarar att den ursprungliga synd är otukt och att människan därför måste avhålla sig från sex. Ett idogt arbete och ett liv i kyskhet är vägen till paradiset och moderlighet kommer att göra alla fria.

Efter ett tag får hon nya uppenbarelser som uppmanar henne att lämna det religiöst trångsynta England och fara till Amerika, närmare bestämt till New England. Det blir en farofylld och stormig båtfärd där de hotas att gå under. Ann är övertygad om att det som räddar alla är två änglar som ledsagar båten genom stormarna. Efter ca en månad i New York är det dags för Ann och hennes grupp att bege sig till New Englands där de skapar, Niskayuna, ett nytt samhälle och en ny församling. Genom broderns resor till olika byar runt omkring samlas fler och fler människor runt Ann och församlingen växter. Men Ann nöjer sig inte med det. Tillsammans med sin bror och några andra församlingsmedlemmar ger hon sig ut på en 2-årig resa för att starta nya församlingar runt omkring i New England. Till en början går allt bra, men till slut tar det en ände med förskräckelse. Ann och hennes bror förs allvarlig skadade tillbaka till Niskayuna där församlingsmedlemmarna ger henne allt det stöd som hon behöver.

Anns testamente är en spännande och intresseväckande film om en tid då de gamla maktfullkomliga kyrkorna ifrågasattes av en dynamisk frikyrklig rörelse. Filmen skildra på ett inkännande sätt den kamp och den förföljelse som ofta drabbade de nyare väckelserörelser.
Den har väckt stor uppmärksamhet vid ett antal filmfestivaler och Amanda Seyfried, vars rolltolkning bär upp hela filmen, har blivit nominerad till bästa kvinnliga huvudroll vid två tillfällen, bland annat Golden Glove. Hennes gestating av filmens Ann Lee är helt enkelt lysande.

Filmrecension: Begynnelser – tankeväckande drama om konsten att lura sig själv och om kärlekens många olika ansikten

12 mars, 2026 by Rosemari Södergren

Begynnelser
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 mars 2026
Regi Jeanette Nordahl

Ett mycket tankeväckande drama om konsten att lura sig själv och om kärlekens många olika ansikten. Träffsäkert och troligen igenkännbart för många skildras hur svårt det är att vara ärlig mot sig själv, att erkänna för sig själv vad man känner, tänker och vill och därför blir det också omöjligt att vara ärlig gentemot de som är allra viktigast att vara öppen mot.

Trine Dyrholm och David Dencik spelar mot varandra i detta drama om relationer, familjeliv, kärlek, passion och lojalitet. I Danmark har den dragit en stor publik.

Ane (Trine Dyrholm) och Thomas (David Dencik) är ett par i yngre medelåldern med två döttrar. De är på väg att skiljas. Tomas har till och med tittat på en hyreslägenhet tillsammans med sin nya flickvän. Men Ane och Tomas har inte berättat för barnen än att de ska skiljas. De bor i ett hus och Are har inte fått klartecken från banken ännu om hon kan ta över huset själv, om hon kan beviljas lån att köpa loss Tomas del i huset. Men under ytan verkar det som att alla olika skäl de har för att inte ha berättat för barnen att de ska skiljas verkar vara svepskäl som de inte ens själva tror på. Hur säkra är det på att de vill skiljas?

De är så typiskt. De flesta lever som om de ska leva för alltid och att de alltid ska vara ung, friska och starka. Som om det som livet alltid är. Men då händer något de inte var beredda på. Ane trillar ihop och har fått en blodpropp i hjärnan. Hon blir förlamad på ena sidan och förlorat mycket av sin rörlighet. Tomas erbjuder Ane att han kan bo kvar i huset tills Ane blivit tillräckligt rehabiliterad för att kunna börja jobba och kunna bo ensam med döttrarna.

Som åskådare, som ser deras relationer, deras handlande och deras dialoger på film, blir det uppenbart att Ane och Tomas är mer bundna vid varandra än de inser själva. De har starkare känslor för varandra än de själva inser. Kärlek har många former. Lojalitet och tillhörighet kan vara minst lika starkt och viktigt som passion. Att ha barn tillsammans är också något som binder samman två människor. Denna film är mycket välspelad, bra berättad och ger mycket för åskådaren att känna och tänka själv.

Pressmeddelandet om filmen skriver:
Vuxet, varmt och mänskligt om en skilsmässa på paus, med Trine Dyrholm och David Dencik i sitt absoluta skådespelaresse. Jag skriver under på varje ord. Trine Dyrholm och David Dencik liksom hela ensemblen och inte minst de unga skådespelarna som spelar barnen bär filmen.

Kargt kammarspel med nerv från Beckett tar mig i anspråk – Stilla vägg med Konstkollektivet Snö

10 mars, 2026 by Mats Hallberg

Manus och musik: Peter Cliffordson Weicht

Regiöga: Lena Dahlén

Scenografi och kostym: Lisa Hjertén

Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen

Koreograf: Sara Suneson

Teknik: Viktor Thurell

Skådespelare: Hans Brorson & Caroline Andréason

Urpremiär 7/3 2026 Kinesiska Muren i Göteborg

Spelas till och med 29/3

Av Konstkollektivet Snö har tidigare bara setts och recenserats två produktioner, fast bara en av dem finns medtagen på deras hemsida. Syftar på Arma människor fritt efter roman av Dostojevskij insvept i magisk aura och dramatisering draperad i livemusik av Amanda Svenssons Själens telegraf hos Teater Trixter. Ska påpekas att Snö i likhet med Lumor saknar egen scen. Med socialt engagemang vill man länka konsten till verkligheten genom att reflektera kring vår existens. Även om gruppen erhåller anslag från exempelvis Staden och Sensus har flertalet medlemmar sin försörjning från andra anställningar. I en enaktare på cirka en trekvart spelar konstnärliga ledaren för Snö Caroline Andréason mot Hans Brorson, vilket jag håller för sannolikt är deras debut tillsammans.

Jag har tur, en grön fåtölj närmast smala gången är ledig. Publikkapaciteten är högst begränsad, uppgår till ett tjugotal personer uppskattningsvis. Vi betraktare kommer rent fysiskt VÄLDIGT nära de ytor man bestämt sig utgör scen. Den kittlande intimiteten ingår i själva konceptet, vilket man bör vara medveten om. Till skillnad mot somliga som odlar samma närhetsprincip, upprätthålls ändå ett avstånd till åskådarna. Vi inkluderas inte i något skeende. Inga blinkningar eller blickar mot publiken. Ingår i överenskommelsen utövare – mottagare att fiktionen inte bryts. Man litar på att publiken rycks med av replikerna och agerandet, vilket väcker sympati. Verket som konstnärlig enhet får tala för sig själv, skapar förtrollningen.

Låt mig för ovanlighetens skull först fokusera på skådespelarna. Frilansande Hans Brorson har setts hos Trixter och inte minst Masthuggsteatern. Tänker särskilt på rollen i Avatarer och i dramatisering av roman författad av Sven Wolter. Har recenserat en handfull uppsättningar på senare år på Göteborgs Stadsteater där han medverkat. Vidare har han engagerats av sommarteater på Tofta, Tjolöholm och Gunnebo och spelat i queer-inriktad uppsättning hos Teater Dictat. i Stilla vägg är han ekiperad likt en begravningsentreprenör, genomgående med taggarna utåt. Hans surrealistiska existens får representera en varelse fylld av retrospektiv frustration.

Caroline Andréasson har arbetat på Backa i en av Mattias Anderssons första pjäser, för cirka tjugo år sedan bevittnades hennes genombrott som Marie Kröyer på Folkteatern i Den yttersta natten och hon gjorde avtryck i Deus Ex Machina på Trixter. För en bredare publik blev hon känd för sin insats i tv-serien Poliser och till meriter jag recenserat ska fogas vad som utfördes i Arma människor och Själens telegraf. Först nämnda dramatisering gjorde ett outplånligt vibrerande intryck. I Peter Cliffordson Weicjts mystifierande kammarspel ges hennes rollfigur möjlighet att söka upp och konfrontera sin tidigare make, avliden för tio år sedan. Hon försöker pressa honom på motiv för handlingar utan att få mycket till respons. Tonen är tämligen anklagande, vilket orsakar motpartens försvarsställning, ifrågasättanden och motfrågor. I pjäsens avslutande fas dyker Andréasson upp i annan utstyrsel, basker och vit kofta. Och då undrar man vem hon nu föreställer. Förbryllande för att det kanske kullkastar tidigare replikskiften och utbrott. Om än mer konkret påminner estetiken om Samuel Becketts Slutspel.

Efter tre av föreställningarna anordnas samtal. Då kommer bland andra präst, psykoterapeut, psykolog och onkolog att delta. Har inget minne av att det sägs, men av allt att döma har mannen dött i cancer. Att han kan möta sin första fru från ett barnlöst äktenskap, där himlastormande förälskelse efter hand vändes till motsatsen, beror på en fatal skallskada efter cykelolycka (om jag minns rätt). I en inledande replik slår hon fast att hon trots allt är en levande varelse. I det tunna programmet målas förutsättningarna till dramat upp i form av en monolog från kvinnan vars defaitistiska konklusion lyder: ”hellre dö än illa fäkta”. I introduktion på hemsidan skrivs att ”mellan dem, som en reva i tiden, kuperas drömmarna med längtan och minnena med saknad. Hur ska de komma vidare?” I mångt och mycket beter sig mannen i dödsriket som en negation, ett besviket väsen som på fråga menar att han inget har i koppen, knappt kan tillföra den vetgiriga påhälsande kvinnan något. Och vad har hon i det inslagna paketet? Många obesvarade frågor.

Peter Weicht har influerad av film noir varit belysningsmästare på Folkteatern. Utökade sin karriär när att i minimalistisk anda började som tonsättare och ljudläggare. Har inga uppgifter om tidigare manus varför jag utgår från att detta är hans debut. I en stiliserad uppsättning som rymmer lika mycket sorg som oenighet och famlande efter vad som gått förlorat, sätts ett grundackord i och med ”ouvertyren” , reflekterande spröd pianomusik. Scenografin är stram vilket ju framgår av pressfoton. Bardisken som finns mitt i det avlånga rummet används i pjäsens sista del. Koreografin förstärker bilden av att paret befinner sig i ett tyngdlöst limbo där man utsätts för ohanterliga krafter bortom ens kontroll.

Får betecknas som ironiskt att ett verk döpt till Stilla vägg spelas i detta ruffiga rum, en titel det anspelas på ett par gånger. Torde vara unikt att i fonden ha ett nertill avskärmad fönsterbåge som vetter mot Göta älv och kranar på Hisingen. Att kvinnan återkom till sin före detta makes begravning och berättade för honom vad som hände gav ett hisnande perspektiv. Annars stannade mest oförmågan att konversera kvar. Han slår ifrån sig, mår så dåligt av att tvingas förklara sig att han påstår att det blir som ett svart hål att vara med henne. Hon å andra sidan klagar på hur svårt det var att leva tillsammans.. Uttalandet om att man aldrig blir färdig med något, med livet som helhet, känns dystert. Detta och mannens utfall om hur svårt det är att prata med någon som letar sprickor i terrängen uppvägs åtminstone en aning av en ömsint omfamning.

Borde kanske uppehållit mig mer vid som sker i rummet, hur gestaltandet håller greppet om publiken. Temperamentsfullt agerande i lyhörd symbios jämte en märkvärdig text med förgreningar, gav mig avsevärd behållning. Ett besök i ett av den intima teaterkonstens pulserande hjärtan rekommenderas.

Högljudd svidande vidräkning med totalitarism i övertygande skepnad – 1984 på Backa Teater

10 mars, 2026 by Mats Hallberg

Av George Orwell

Bearbetning och regi: Monica Wilderoth

Scenografi och kostymdesign: Josefin Hinders

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Kompositör & ljuddesign: Jonas Redig

Maskdesign: Josefin Ekerås

Videodesign: William Sjöberg

Skådespelare: Agnes Hargne Wallander, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Adel Darwish, Emelie Strömberg, Eleftheria Gerofoka, Oliver Andersson och Gunnar Klint (praktikant)

Från 14 år

Premiär Lindholmen Hisingen 6/3 2025

Spelas till och med 19/5

Det är frestande att vara ytterst kortfattad. Skriva att uppsättningen är bra, att den med kuslig emfas visar vilka uttryck förtryck mot egna befolkningen kan ta sig, inte olikt hur det ser ut i flera av världens diktaturer. Vad föranleder tanken? Jo, att i Oceanien och provinsen där 1984 utspelas råder ett kontinuerligt arbete kring giltig ordbok. Språkliga nyanser förbjuds och ett automatiserat befallande språkbruk istället påtvingas medborgarna. Utplånandet av valörer och dess konsekvenser åskådliggörs i omgångar i denna lyckade bearbetning. Ett uttryck som introduceras för att täcka in hela skalan från något oönskat till något avskyvärt blir således ”ogod”. Men som läsare av mina recensioner känner till fungerar inte min hjärna på det distinkta viset när scenkonst ska bedömas, sättas i en kontext.

Låt mig börja med författaren istället för det mytomspunna verket. George Orwell (1903-1950) var inte bara författare utan också en journalist och essäist. Han kom från övre medelklass, gick på Eton och tjänstgjorde som kolonialpolis i Burma. När han fick sin största framgång med dystopin 1984 låg storrökaren drabbad av tuberkulos på sanatorium och dog endast ett halvår efter romanen gavs ut. Han var nog bara vagt medveten om sin främsta succé jämte Djurfarmen. Båda romanerna kan ses som en socialistisk patriots skoningslösa dissekering av och varning för diktaturer och är främst baserade på stalinismens illdåd. Av mannen döpt till Eric Arthur Blair har jag förutom 1984 läst minst fyra titlar. Har två av dem i bokhyllorna plus en biografi. Intresset för författarskapet uppstod efter att Snappa efter luft ingått i kurslitteraturen på Engelska A för över fyrtio år sedan. Fick blodad tand och den pastoralt inriktade historien om förgängelse, förlorad ungdom och skepsis mot moderna påfund studerades därför i en C-uppsats ett par år senare. Då lästes naturligt nog en hel del om och av Orwell utöver studiet av nämnda välkomponerade, fast betydligt mindre omtalade bladvändare. Apropå dystopisk skönlitteratur kan flikas in att jag läst Ray Bradburys klassiker som filmats och Natt klockan tolv på dagen av Arthur Koestler.

Föreställningen pågår i en akt under cirka åttio minuter och elever från åttonde klass anses ha förmåga att tillägna sig verket. Har inte tidigare sett någon uppsättning och både upplevelsen av filmen (kuriöst nog premiär 1984 med musik av Eurythmics och John Hurt och Richard Burton med minnesvärda insatser) och läsningen ligger långt tillbaka i tiden, vilket försvårar jämförelser. Vad kan Monica Wilderoth ha tillfört och vad har strukits? Regissören som också är lärare, teaterchef och skådespelat har som drivkrafter att problematisera klass och kön. Har sett henne i ensemblen för Sylvi och I Annas garderob på Göteborgs Stadsteater. Lättad noterar jag efter premiären att inga direkta samtidsmarkörer förekommer, vilket nog inte hindrar att intellektuellt ohederliga kollegor kommer dra paralleller till Trump. Egentligen perverst med tanke på att tillämpad kommunism orsakat mångdubbelt fler offer än till och med nazisternas illgärningar.

Tillägnar mig introduktionen i programmet. Wilderoth menar att anpassningen till omänskliga förhållanden är det värsta med Orwells alarmistiska framtidsvision. Hur robust måste en demokrati vara för att fungera? Enligt regissören är det av största vikt att utifrån uppsättningen diskutera frågor om makt, ansvar och frihet. Och vem kan med förnuftet i behåll argumentera emot? Inte utan att jag undrar hur väl insatt regissören är i vad som försiggår i Orwells Storbritannien. En djupt splittrad nation som riskerar att implodera på grund av folklig avsky orsakad av en regering som som negligerat eskalerande brottslighet och ekonomisk oro, istället fängslat människor för att de verbaliserat protester på sociala medier.

En stor brist hos till exempel MSM, politiker, myndigheter, lärosäten, kulturvärlden (dit våra teatrar hör) och sociala medier är dock förödande för konstruktiva samtal. Syftar på i vilken hög grad människor styrs av känslor när de argumenterar, att wokeismen rotad i marxistisk värdegrund oavsett fakta, bestämt vilka som är offer respektive förövare. Av det skälet pustade jag ut efter en premiär som inte erbjuder något hopp utan manar till uppmärksamhet. Demokrati handlar om pluralism, respekt för andra uppfattningar och om i yttrandefrihetens namn tillerkänna motståndaren/ majoriteten rätten att bestämma. En grundförutsättning godhetssignalerande krafter (professorer kan helt skilja sig åt i synsätt) sällan lever upp till. De som yrkar på kancellering och stämplar misshagliga med invektiv ställs inte till ansvar. Svensk teater följer mönstret, är oerhört ängslig, vågar så gott som aldrig lansera fler avgörande perspektiv grundade i konkreta omständigheter. Hyckleri bör avslöjas och varje gång det visar sitt fula tryne bekämpas. Anomalin ”Queers For Palestine” kan betecknas som lika mycket nyspråk som krig är fred.

Med tanke på hur många omvälvande ämnen och missförhållanden som varit tabu för Göteborgs Stadsteater/ Backa Teater att behandla, är det något av en ödets ironi att 1984 sätts upp här. Begrepp som Sanningsministerium, storebrorssamhälle, dubbeltänk och inte minst nyspråk, används av motsatta läger för att belysa extremism på antingen höger eller vänsterflanken. Att hänvisa till FN i tid och otid blir smått absurt mot bakgrund av alla skurkaktiga diktaturer som sitter på inflytelserika poster. Så kallade progressiva rörelsers omfamnande av islamism uppfyller ju kraven på både dubbeltänk och nyspråk. Analogin med aggressionen i pjäsens talkör – ”Låt föraktet växa, låt ilskan brinna – är ofrånkomlig när det belagts vad det skanderats på gator och torg i Sverige under flera års tid, utan att det resulterat i domar för hets mot folkgrupp. Sedan har vi dubbelheten kring kameraövervakning: brott mot integriteten eller självklar åtgärd för minskad otrygghet.

Scenografin är sinnrik med en scen fylld av prång och avsatser likt en befästning. Scenen badar i rök och skuggor. Svarta kläder indikerar att man befinner sig i befallande ställning medan övriga i den anmärkningsvärt lilla ensemblen utför order eller tvivlar på ett föränderligt förtryck genom att ansluta sig till hemlig motståndsrörelse. Medborgarna har i romanen blå uniform, en åtskillnad vi inte urskiljer. Högt upp i fonden projiceras svartvit teveskärm, vad som visas överensstämmer till stor del med vad som sker på scen. Värt att påminna om vad som graverats in vid statyn på Orwell: ”Om frihet betyder något alls, betyder det rätten att berätta för människor det de inte vill höra:”

Något som kan te sig chockartat är att det soundtrack Jonas Redig skapat, hur det avsiktligt kantrar över i obehagligt skärande och pumpande ljudsekvenser, vars ljudvolym blir till en lightvariant av tortyr. Effektfullt precis på eller något över gränsen! För att uppsättningen ska vara mottaglig för tonåringar krävs en verkningsfull rytm. Den infinner sig.. Och intresset för skrämmande storyn bibehålls genom fokus på kärleksparet ställda inför omöjliga dilemman. Här lyser regissörens upptagenhet av kön som konstruktion igenom. Winston spelas nämligen av Agnes Hargne Wallander medan Julia får heta Julian och gestaltas av Oliver Andersson. Detta trots att graviditet ska ske genom inseminering och orgasm ses som okontrollerbar och därför förbjuden njutning. Snacka om skräcksamhälle! Små öar av drömmar och kärleksfulla stunder har inkorporerats som ett poetiskt skimmer.. Välbehövlig motvikt till alla förhör och fasor, tortyr och hot om rum 101. Åtskilliga ikoniska scener inkluderas. Sanningssträvande Winston och den upproriske Julian möts, fast man får hålla i minnet att det är en idéroman vars persongalleri är tämligen platt.

Den välsynkade ensemblen har mycket att bestyra, agerar med trovärdig pondus. Antar att den unga målgruppen fått en slags manual rörande relationer. Annars kan det vara lite lurigt att hänga med. Vem som är på samma sida eller representerar det förtryckande partiet uppenbaras oftast omgående och ibland efterhand. Romanens budskap är ju att positioner kan skifta radikalt. Eleftheria Gerofoka och framför allt Gunilla Johansson Gyllenspetz som partiets hantlangare O Brien träder fram, frossar i sina ondskefulla typer med sina gapiga repliker. Den sist nämnda skådespelaren är verkligen i sitt esse. Ingen tvekan om att hon njuter av att agera ut i sin rolls motbjudande härskartekniker.

Kärleksparet ger oss några fina stunder med klargörande dialoger fyllda av längtan efter ett liv i frihet, innan överlevnadsinstinkt med svek och missriktad lojalitet tar vid. Inga lösningar levereras. Däremot ett viktigt tema om hur illa människor kan bete sig och gynnas av att vara skrupulösa. På grund av oljud i bakgrunden som förstärker krigisk atmosfär behöver skådespelarna prata högt. Det sker med rapp diktion hämtad från teaterutbildning. Vid enstaka tillfällen ändras som kontrast den strama, kallsinniga attityden. Agnes Hargne Wallander var ett nytt ansikte för mig. Tippar att det är premiär för henne att spela på scen i Göteborg. Undrar om detta kan vara den största rollen för någon som synts i film- och tv-produktioner, ofta med anknytning till kriminalfall. Poängen är hon genomför en enastående prestation. Den etsar sig fast på näthinnan.

Recension

Footer

Om oss