• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Får publiken att jubla åt ikoniskt komplext groove och raffinerade solon – Really Dan feat. Jojje Wadenius på Valand

26 juli, 2023 by Mats Hallberg

Från gruppens fb-sida – fotograf okänd

Valand i Göteborg

22/7 2023

Arrangör: Jazzföreningen Nefertiti

Upprinnelsen till att jag är på plats kan härledas till planerandet av utflykt till Marstrand föregående vecka. Beslöt mig för att resa till den fashionabla ön under torsdagen då biljett till krogspelning med Really Dan införskaffats. Efter traditionsenlig rundvandring i för dagen styv kuling fick jag eget bord på Villa Maritime. Åt och drack gott! Trots att ljudtekniker saknades lät det utmärkt om kvintetten på scen. Uppemot ett tjugotal låtar skrivna av Walter Becker/ Donald Fagen avverkas, givetvis på ett synnerligen omsorgsfullt vis.

Tribut-bandet bildat för att hylla den oförlikneligt sofistikerade Västkust-musik vi förknippar med Steely Dan består av Peter Wiik på sång och gitarr, Jan Corneliusson på keyboard och bakgrundssång, gitarristen Lars ”Lim” Moberg samt en namnkunnig rytmsektion i form av elbasisten Owe Almgren och bakom trummorna Tomas Olsson. Krogkonserten kulminerar i underbart medryckande Pretzel Logic och extranumret Black Friday. Kan i förbigående nämna några fler höjdare som spred en air av originalens magiska dragningskraft: I Got The News, Jack Of Speed, Green Earrings, Home At Last samt Josie. Lokala arrangören hävdade att denna liveakt var den främsta han upplevt på Marstrand. Jag som stiftade bekantskap med dem för första gången fick blodad tand. Hörde mig för om möjligheten att se vad de skulle kunna uträtta tillsammans med Jojje Wadenius, en legendar som ju lirat med Steely Dan ( Alive in America) och i studio med Donald Fagen. Wadenius tillhör för övrigt de respekterade gitarrister jag haft förmånen att njuta av live ett antal gånger senaste tjugo åren.

foto Niklas Gran

Efter ha laddat upp på Taverna Averna befinner jag mig således förväntansfull på ett utsålt (både sittande och stående publik) Valand två kvällar senare. Recenserade i höstas i Floda ett stort gäng vilka anförda av Ole Börud kallar sig Steely Band och minns för ganska länge sedan under ett Göteborgskalas när Wadenius gästade Bohuslän Big Band och då framförde melodier ur SD-katalogen.

Har ett halvdussin av deras plattor plus Donald Fagens två första alster. Äger dessutom Greatest Hits (dubbel-lp utgiven 1978) varifrån närmare tio låtar hämtats i versioner inrepade samma dag som konserten. Som kuriosa kan inflikas att jag har somliga av låtskrivarduons medverkan i andras projekt. Syftar på Fagen som gästmusiker hos Marc Jordan, Rickie Lee Jones och Boz Scaggs. Becker i egenskap av producent för China Crisis och bådas insatser på Rosie Velas debut. Minns jag rätt upptäckte jag duons ”beyond perfection”-estetik ungefär vid tidpunkten då uppehåll i verksamheten gjordes, det vill säga tidigt 80-tal.

Deras rockbaserade genreutvidgningar attraherade parallellt kräsna lyssnare och dito kritiker. Den beundrade duon och deras anlitade session-musiker har en närmast herostratisk aura omkring sig. Har tilldelats utmärkelser inklusive inval i Rock And Roll Hall of Fame. Flertalet kompositioner genomsyras av avancerade oförutsägbara harmonier, ofta mystifierande texter och kolossalt tajt, utsvävande sound med häpnadsväckande svängfaktor. Mästerlig leverans av nydanande hookar. medför att refränger etsar sig fast i skallen. Kännetecken som givetvis exemplifierades frekvent på Valand. Därtill har de blivit berömda för en målmedvetenhet gränsande till besatthet att realisera idéer och för ett knippe gitarrsolon vilka utvalda studioess getts i uppdrag att sy ihop. Några som ytterst mödosamt klarade sig genom nålsögat, kunde nästan bygga en karriär på dessa solistiska bedrifter (Larry Carlton och i ännu högre grad Jeff Skunk Baxter, Danny Dias, Elliott Randall med flera).

foto Niklas Gran

Huruvida sympatiska stjärnan med förflutet i liveupplaga av Steely Dan: – vilka bör betraktas som genialiska solitärer då inga efterföljare egentligen existerar- ännu håller samma svindlande nivå som när det begav sig tål att diskuteras. Enligt mitt förmenande förgyllde hans närvaro påtagligt en sammantaget storartad konsert, fröjdades åt inspirerade, distinkta solon.

Man måste inse att soundet med nödvändighet är mer avskalat då ingen sampling används. Den detaljerade struktur som omsluter varje perfekt putsat original efter långa perioder i studio, inkluderas i fragment. Istället ägnas stilsäkra versioner åt att framställa låtarnas grundläggande rytmer, kärnan i harmonier och som grädde på moset självklart individuella inlägg av avancerad natur.

Har jag ordning på mina anteckningar öppnar Really Dan konserten över två set på Valand med tre låtar på egen hand. Det inövade materialet sitter som det ska. Fäster mig i I Got The News vid studsande markerade basgångar, första inbrytningen på Keyboard i avspänt groove samt angenäma shuffle-tendenser. Fast det känns ändå lite avvaktande, nästan försynt. Att ljudet lät en smula klent där jag stod bidrog nog till min uppfattning. Typiskt nog noteras omgående maffigare volym, fylligare ljud och förhöjd stämning när Georg Wadenius äntrar scen.

foto Niklas Gran

Jojje som gästat tribut-bandet tidigare kommer med ett första snyggt inspel i Rickie Don´t Lose That Number, den prisade gruppens största listframgång kryddad av inbyggd tonartshöjning. Därpå riffas gungande ackord fram i Jack of Speed. Frontmannen Peter Wiik introducerar låtar och förmedlar koncist anekdoter om texters innebörd. Forna musikläraren sjunger riktigt skapligt. Ingen förväntar sig att han ska ha samma karismatiska klös i rösten som Björn Skifs eller ha stämband inriktade på blue eyed soul á la Eric Gadd. Stundtals påminner rösten ändamålsenligt om Donald Fagens, vilket förstås är en stor merit i sammanhanget.

Med sitt kraftfullt guppande driv lämpar sig Jack of Speed utomordentligt väl för rytmsektionen att visa framfötterna, vilket också sker. Temperaturen stiger när elbasutforskare Almgren presenterar sig på allvar assisterad av lika robusta som flexibla rytmläggaren Tomas Olson. Kan flika in att jag ofta kunnat ge mig hän åt att lyssna på dem live, fast då var för sig. När Reelin´In The Years framförs är samtliga på tårna. Cousin Dupree är något av en anomali med sitt rätlinjigt pigga sound, en singel från comebackplattan 2000 som renderade i en Grammy. Keyboardisten Jan Corneliusson tar täten i Reelin´In The Years, broderar här och i andra sekvenser flödande och lägger vokala bakgrunder. Registrerar attraktivt, skimrande beat i Doctor Wu vars outro broderas ut elegant av gästartisten. Trevlig poppralin som sticker ut i den låtskatt som vårdas. Första set avrundas med upprymda tongångar genom att det klassiska jazzfunkiga ös och dito Larry Carlton-solo som fått titeln Kid Charlemagne framförs i animerad tappning.

foto Niklas Gran

Också andra set inleds med ett par slagkraftiga melodier utan prominent gäst. Först vaskas essensen fram förtjänstfullt i Babylon Sisters. Efter detta förföriska berättande riffas det friskt i Do It Again med sin raffinerat taktfasta båge. Lars 2Lim” Moberg drar skickligt iväg i vad som ursprungligen var vidlyftigt solo på sitar. I mina öron är tempot aningen för snabbt. Å andra sidan infaller upphetsande bonus när berömt beat förvandlas till fusioneruption. Blir extra kul då batterist och klaviaturspelare läckert duellerar. Marginell svacka uppstår i ett komplicerat arr på Gaucho.

Jojje Wadenius återvänder i det avigt aptitliga tonspråk som fått titeln Green Earrings. Owe Almgren passar på att visa upp sin makalösa teknik i eget tillägg, vilket bevisar att Really Dan inte kan betecknas som någon karbonkopia . Den avlöses av jazzigt grooviga Josie vars subtila shuffle övergångar gör att tolkningen kan koras till konsertens clou. I suggestivt avskalade Third World Man sprids extatiska tongångar. Mannen som imponerade på kräsne kapellmästaren i SD med sin första Cleo-platta, får sin gitarr att känsligt kvida i balladen. Minnesvärt! Nu är man inne på upploppet. Består av lättsamt alster från senare repertoaren, pedagogisk demonstration av halvtemporytmen Purdie-.shuffle och stampa takten eufori i Home At Last där gitarristerna går loss i jambetonad konversation. Oemotståndligt sugande sound utvecklas!

foto Niklas Gran

Allt som åstadkoms kanske inte var optimalt. Däremot finns fog för att påstå att detta gig var synnerligen lyckat. Resulterar i revival för unika förlagan så till den grad, att flera refränger poppar upp i ens medvetande med oregelbundna mellanrum. Really Dan behärskar sannerligen vad de sysslar med. En vän som hade hört dem ett par gånger tidigare, ansåg att spelningen på ett utsålt Valand var den vassaste. Om extranumret Peg kan framhållas hur sanslöst medryckande det låter samt att den formidabelt pumpande och pådrivande rytmsektionen hamnade i tranceliknande tillstånd.. Att veteranen Wadenius virtuost ger oss en fullödig slutkläm är fullkomligt logiskt.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Talk To Me – skräck med realistisk substans

24 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Talk To Me
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 juli 2023
Regi och manus Danny och Michael Philippou
I rollerna Miranda Otto, Sophie Wilde, Joe Bird, Marcus Johnson och Alexandra Jensen

En skräckfilm som ger skräckfilmsfantaster en underhållande, skrämmande, läskig upplevelse men som också ger funderingar kring liv, död, sorgarbete och tonåringar, för oss som helst vill ha mer än enbart underhållning av en film.

Mia (spelas av Sophie Wilde) är en tonåring som förlorat sin mamma och sörjer henne djupt. Hon har ett jobbigt förhållande med sin pappa. Framför allt är problemet att Mia och hennes pappa aldrig riktigt kan prata om mammans död och sina känslor kring detta. De bär sin sorg var för sig. Mia hänger mest med sina två kompisar syskonen Riley (Joe Bird) och Jade (Alexandra Jensen) och deras mamma Sue (Miranda Otto från Sagan om ringen-filmerna).

Ett gäng ungdomar har hittat en metod som ger dem kontakt med andevärlden, det vill säga andar efter människor som dött. En av ungdomarna har fått tag på en porslinshand som sägs vara porslin som täcker en hand efter ett medium som dött. Genom att röra handen kan de få kontakt med andar. De har dock fått en bestämd: att den tid de släpper igenom andarna får inte pågå längre än 90 sekunder. Om de låter anden vara där längre tid kommer den att ta över människan och den personen blir som död. Den som håller i handen, det är den personen som anden går in i en stund. Dessa andar som kommer är demoner, ingen av dem är särskilt snäll och vill inte människorna väl.

Ungdomarna har jättekul, det är skrämmande med ändå spännande och de spelar in det som händer. Självklart händer det att någon låter det pågå längre än 90 sekunder. Det vore ingen skräckfilm annars. Så långt är det en vanlig skräckfilm som vi sett många olika varianter av. Det som gör att det blir intressant också för den som inte älskar skräckfilms-genren rakt av är hur dessa okontrollerbara övernaturliga krafter släpps in av den som har djup sorg. En sorg som inte bearbetats eller hanterats utan fått växa inom den unga tonåringen Mia. För henne blir denna lek med kontakt med de döda viktig eftersom hon hoppas få kommunicera med sin mamma.

Denna film är så snyggt och skickligt berättad med både musik och ljud som är en del av handlingen. Den är snillrikt komponerad med oväntade vändningar. Vill man samtidigt att en film har något att berätta utöver underhållningsvärdet av att den kittlar skräckfilms-nerven så har den absolut något att säga om vikten av att bearbeta sorg genom att tala med varandra. Därför är titeln på filmen genialisk. Talk To Me. Den är skrämmande och samtidigt har den något att säga. Att prata med varandra vid sorg är helt nödvändigt för att läka.

Filmen är långfilmsdebuten att två australiska tvillingar, Danny och Michael Philippou.
Talk To Me hade världspremiär på Adelaide Film Festival och valdes därefter ut för till Sundance-festivalen där den hyllades av bland andra Jordan Peele, Ari Aster, Steven Spielberg och Stephen King. Om du blir nyfiken på dessa filmskapande tvillingar kan du kika in på deras YouTubekanal RackaRacka.
Kanalen blev känd för videor med fartfyllda skräckparodier, som där McDonalds maskot Ronald McDonald visar sig vara en psykopatisk mördare. RackaRackas första stora hit var videon Harry Potter vs Star Wars, som fick sju miljoner tittar på bara en vecka och vann två priser på 2014 års Australian Online Video Awards.

Hollywood Reporter skrev om Talk To Me:
Filmen anammar snyggt den skrämmande tanken att sorg och trauma kan bjuda in mörka, främmande krafter. Den ger välkommet nytt blod åt skräckgenren.

Det skriver jag under på.

För den som är intresserad av spiritualistiska tankar kring Talk To Me.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Andekontakt, Demoner, Filmkritik, Filmrecension, Skräckfilm, Sorgbearbetning

Danskritik: Flamenco Women’s tablao -dramatisk dans, vilda toner och regnoväder

23 juli, 2023 by Lotta Altner

Women’s tablao
Dansföreställning på Sergels torg (utomhus) den 21 juli 2023
Kulturhuset Parkteatern

Ensemblen bestod av kvinnor enbart, vilket är mer ovanligt än något annat i just Flamenco som oftast har tydlig könsuppdelning i sina dansroller. Kvinnorna både sjöng, spelade och dansade på scen under improvisationsartade former, enligt flamencons traditioner.

Flamenco är för den ovana åskådaren, lite gran som opera när man ser/hör det första gången. Man förstår inte riktigt allt som händer och sker på scen men det hindrar en inte från att uppskatta det och bli berörd. Kvällens uppvisning i flamenco var inte bara lika härligt dramatiskt och rytmisk som den kan vara, den hade också vädrets makter på sin sida (om man nu gillar dramatiskt väder!). Vid ett tillfälle dansades och båset det så kraftfullt att det skyddande tältet höll på att blåsa iväg. Vilket inte berörde den rödklädda dansaren och gjorde mig ännu mer fascinerad av hängivelsen på scen.

Precis som karaktärer, utstrålning och förmåga till inlevelse i en teaterföreställning, har en flamencodansare sitt sigill. Dansen säger avslöjande mycket mer än enbart teknik och hastighet i dansens rörelser. Det är därför lättare att fatta tycke för vissa dansare och dess rörelser, helt enkelt för att de av någon anledning har lättare att beröra ditt känsloliv. Dock har det inte alltid att göra med om dansaren är bra på sitt arbete, utan det handlar om tycke och smak. Jag fick under kvällen möjlighet att se olika typer av improviserad flamenco, där några tilltalade mig mer än andra. Fast på det stora hela var det en underbar föreställning i regnet som kom och gick.

Dans kan ofta upplevas som en rörelse utifrån världens omständigheter. Flamenco i världsklass som denna, visa tydligt på hur musikens noter och berättande text påverkar dansarens rörelser inifrån hen själv. Den ger oss därmed ett avtryck, avstamp och inlevelse som kan få spegla sig i oss. Kvällens föreställning berörde just så på ett sådant engagerande vis.

Kvällens bonus blev att ett blandras tik ylade engagerande till musikens toner och kraftigt viftade på svansen. Det skulle jag som musiker se som något bättre än alla de applåder som vi i publiken gav.

På scen: Afra Rubino – gitarr, Pepita Rohde – sång, Pia Del Norte – dans, Anna Sehlstedt – dans, Jossette Reilly – dans.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Elementärt – bland det mest menlösa, slarviga och ointressanta Pixar gjort

23 juli, 2023 by Elis Holmström

Elementärt
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juli 2023
Regi Peter Sohn

Det är svårt att föreställa sig att den animerade filmen hade nått sina sagolika framgångar utan Pixar Studios. Pixar har gjort filmer som cementerat sin plats i både filmhistorien och publikens hjärtan. Studion har också hållit huvudet högt – även i sina mer tveksamma stunder. Svackorna har nästan alltid vägts upp av publiksuccéer. Efter den taffliga Bilar kom den mästerliga Ratatouille, efter den stapplande Monsters University kom klassikern Insidan Ut.

Men de senaste åren har de mer ointressanta projekten inte följts av ren och skär briljans. Även om filmer som Toy Story 4, Soul och förra årets Lightyear – som jag var den enda som uppskattade, har hållit hög klass har de inte varit alls lika potenta eller minnesvärda som det sanna guldet som går att hitta i studions valv. I och med pandemin har Pixar mer eller mindre blivit en dussinstudio vars filmer skickats direkt till Disney Plus. Konkurrenten Illumination har också knappat in på studion rent tekniskt. Den senaste tiden har de också sprungit förbi Pixar vad gäller intäkter.

Det krävs därmed en ny klassiker, ett mastodont kliv för att återta tronen och demonstrera fortsatt relevans. Tyvärr är Elementärt inte rätt film för jobbet.
Utan att ta till alltför grandiosa termer så kan detta vara bland det mest menlösa, slarviga och ointressanta Pixar gjort sedan The Good Dinosaur, studions kanske värsta lågvattenmärke, ironiskt nog också regisserad av Peter Sohn som ansvarar för Elementärt. Studions – vanligtvis, pålitliga lägsta nivån håller tyvärr inte för den massiva håglöshet som faller ned som ett hammarstäd.

Hela Elementärt känns tillagad i mikrovågsugn, det enda som krävs för en totalt medioker anrättning befriad från näring och kreativitet är att lite vatten tillsätts. De vanligtvis snillrika och uppfinningsrika berättelserna, som lyckas ta de mest abstrakta koncept och göra dem till filmmagi, känns denna gång krystade och fantasilösa. Att låta de olika elementen representera folkslag öppnar för en film som vill hantera en rad svåra frågor. I centrum står immigration och integration, högaktuella ämnen som bör belysas i alla typer av konstnärliga uttryck, men inte på ett såhär tafatt sätt. Allegorin där eld och vatten inte är kompatibla blir snarare löjeväckande banalt, flera av referenserna till verkliga kulturer känns stereotypa. Allegorin blir snart ett hinder kontra ett effektivt sätt att förmedla en god berättelse. Med tanke på att Pixar inte varit skygga för att göra berättelser där vår egen verklighet möter det övernaturliga – Coco, är det obegripligt varför man inte stöpt filmen i en liknande mall för att på så sätt kunna hantera dessa ämnen på ett mer effektivt sätt.

Där tematiken kring utanförskap och behovet av tolerans känns påklistrat och inte särskilt genuint, är Romeo och Julia-berättelsen som skall fungera som drivmedel minst lika trivial. Det är standardiserade skämt där saker och ting går snett, karikatyrliknande figurer som gestikulerar vilt och lite ansträngd dramatik. Att sådana mediokra inslag figurerar i den usla norska animerade filmen Helt Super är en sak, att en studio som Pixar väljer sådana genvägar är under deras värdighet. Det hela är också utmattande förutsägbart och lika spännande som en repris av Wahlgrens Värld. Det enda som Peter Sohn lyckas med är att göra huvudfiguren Ember oerhört levande och sympatisk. Men detta beror i huvudsak på en mycket stark insats från Leah Lewis som lånar ut sin röst åt karaktären.

Men det är inte bara allegorin som faller platt. Pixar har oavsett kvalitet på berättelse eller koncept alltid bländat med den bästa tekniken som finns tillhands. Den hårt kritiserade Lightyear var ett under att se på bio. Elementärt ser snarare ut som en snålversion från någon av de mindre kompetenta konkurrenterna. Jag kan inte påminna något tidigare Pixar-projekt som varit såhär generiskt, ointressant och genuint åldrat vad gäller tekniken. Förvisso kvarstår de fantastiska färgerna och flera mindre inslag, som hur vatten animeras, är genuint häpnadsväckande. Bortsett från det är allting befriat från någon som helst förundran eller passion. Även i sina mest vardagliga stunder har Pixar kunnat blända med sagolik animation, men inte ens i filmens fiktiva stad – som borde tillåta fantasin och kreativiteten att flöda, får vi någonting värt att minnas.

Elementärt är tyvärr den mest ointressanta filmen Pixar skapat på ett årtionde. Även om det finns goda intentioner är det ingen ursäkt för att berättandet är i det närmaste amatörmässigt. Det är bara att hoppas på bättre tider för en studio som i sina bästa stunder har gjort sig mer än välförtjänta av att klassas som en av filmvärldens mest betydelsefulla och bästa kreatörer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Pixar

Filmrecension: Oppenheimer – två högaktuella frågor präglar filmen: atombomber och yttrandefrihet

19 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Oppenheimer
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 juli 2023
Regi Christopher Nolan

Omskakande film om utvecklingen av atombomben. En film som väcker många många tankar. Den är tre timmar men den tiden känns ändå inte lång, detta är långt ifrån någon lättsam underhållande film utan ett filmkonstverk som väcker många frågor och funderingar. Varför ska människor utveckla bomber som liksom atombomber kan förstöra hela världen eller varför borde de inte utvecklas? Argument för och emot presenteras på många sätt i filmen.

Två högaktuella ämnen för vår samtid präglar filmen: atombomber och yttrandefrihet.

Robert Oppenheimer var fysiker som fick ansvaret för att leda den grupp som utvecklade atombomben åt USA under andra världskriget. Han samlade flera av den tidens berömda och etablerade vetenskapsmän omkring sig. Uppdraget lyckades och gav avtryck i hela världen med bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Oppenheimer var aldrig pacifist men efter att bomberna skördat så många civila människoliv började han ifrågasätta bomberna och han hade starka åsikter kring utvecklandet. Bland annat pläderade han för att Sovjetunionen för maktbalansen skulle antingen vara involverade i den amerikanska utvecklingen eller få information, så ingen sida i det kalla kriget kunde förstöra den andra delen av världen.

Som alltid när Christopher Nolan gör film är det ingen rak berättelse med traditionella handlingsutveckling, det är ingen rak berättelse men ändå är den mer lätt att följa handlingen i än i många andra av hans filmverk. Handlingen bygger framför på två olika förhör – Oppenheimer (Cillian Murphy för en enastående rollprestation här) ska säkerhets-klassas ett par år efter att atombomben släpptes och Lewis Strauss (spelas så bra av Robert Downey Jr.) den politiker som rekryterade Oppenheimer utfrågas i samband med att han eventuellt ska bli minister. Handlingen pendlar mellan dessa förhör, som dock inte inträffar samtidigt i verkligheten.

Oppenheimer har varit vacklande i sin tro på om det är etiskt försvarbart att utveckla bomber som kan förinta hela vårt jordklot. Får en forskare som jobbar med hemligstämplade projekt ha några ifrågasättande tankar? Oppenheimer menar att för balansen mellan världens stora nationer bör USA samarbeta med Sovjetunionen. Ett problem är att Oppenheimer som ung sympatiserat med en del av socialismen ideér och hans fru varit medlem i det amerikanska kommunistpartiet.

En viktig fråga som genomsyrar filmen är yttrandefriheten. Strauss var ansvarig för den hårda utfrågningen och behandlingen av Oppenheimer åren efter andra världskriget. Var det rätt att ifrågasätta Oppenheimers lojalitet med USA för att han framförde tankar som stred mot den rådande inställningen bland makthavare?

Cillian Murphy lär bli Oscarsnominerad för sin roll här. Om någon inte redan upptäckt hans storhet som skådespelare lär han nu ta plats bland de stora namnen. En lång rad intressant skådespelare är med i filmen som Emily Blunt som Kitty Oppenheimer, Kenneth Branagh som Niels Bohr, Josh Hartnett som Ernest Lawrence, Matt Damon som Leslie Groves, Gustaf Skarsgård som Hans Bethe, Rami Malek som David Hill, Tom Conti som Albert Einstein och Casey Affleck som Boris Pash och många, många fler.

För den som är intresserad av vetenskap och vetenskapshistoria finns många berömda forskare med i filmen som Albert Einstein,

Filmen väcker viktiga frågor som världens befolkningar behöver ta itu med. Atombombens hot är större än på länge, inte bara med tanke på Rysslands angrepp på Ukraina och att Nato planerar ut atomvapen runt om i världen. Flera andra länder utvecklar atomvapen. Det finns ungefär 12.500 kärnvapen som är placerade runt om i världen, främst i kärnvapenstaterna Frankrike, Indien, Israel, Kina, Nordkorea, Pakistan, Ryssland, Storbritannien och USA. Utöver det så finns det cirka 100 kärnvapen utplacerade genom Nato i Belgien, Italien, Nederländerna, Turkiet och Tyskland.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Atombomb, Christopher Nolan, Cillian Murphy, Oppenheimer, Yttrandefrihet

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 284
  • Sida 285
  • Sida 286
  • Sida 287
  • Sida 288
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in