• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: How to Save a Dead Friend

3 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

How to Save a Dead Friend
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 oktober 2023
Regi Marusya Syroechkovskaya

En mörk skildring av drogers fruktansvärda nedbrytande makt och ett unikt tidsdokument från förorter i Moskva mellan 2005 och 2017. Marusya Syroechkovskaya är 15 år i filmens början och hon är deprimerad och säker på att hon ska dö innan hon fyller 16. Då möter hon Kimi som får henne att leva upp och hon hittar en anledning att leva. De blir först nära vänner och sedan växer kärleken och de gifter sig. Kimi är charmig, rolig och mjuk. Men det finns ett stort varningstecken kring honom och deras relation. Han använder droger, alla droger det går att tänka sig. Båda två, Kimi och Marusya, nyttjar droger ofta och mycket. Flera av deras vänner dör i överdoser.

Kimi och Marusya är båda förälskade i grunge-musik och gillar Joy Division. Det är fascinerande att se hur denna musikkultur frodades i Ryssland också, men enormt skrämmande att se hur fritt drogmissbruket härjar.

Varningstecknen finns där men i början är det mest fest och glädje. Några år efter att de gift sig har de planerat en grillfest med vänner och kört till ett mysigt ställe tillsammans med allt för grillfesten. Då stjäl Kimi bilen och drar iväg för att skaffa droger. Då inser Marusya att hur mycket han än älskar henne så älskar han ändå drogerna mer.

Det är sorgligt att se hur Kimi obönhörligt förstörs av drogerna, både fysiskt och mentalt. När de två träffades var han fräsch och söt men efter några år börjar han se ut som sliten man och hans hår förlorar sin glans och han ser grå ut. Han utstrålar missmod och ser ut att vara äldre än han är. Han har alla de beteenden som missbrukare har. Han ljuger och luras och kan göra vad som helst för att få droger.

Marusya tar tag i sitt liv och lämnar Kimi ett tag. Hon vaknar till och förstår att livet med missbruket inte är något vettigt liv. Det är självklart svårt för henne att skiljas och lämna Kimi men jag lider ännu mer med hans mamma som har två söner med svåra missbruk. Kimis äldre bror är också missbrukare. Att leva med missbrukare är ett tungt liv.

Marusya har dokumenterat deras liv tillsammans under tolv år. Vi får följa dem på rockklubbar, ute på stadens gator, i deras lägenhet, på fester med vänner och till slut också på begravningen. Allt är filmat med en handhållen digital kamera. Det är en djupt berörande berättelse och det är svårt att se ibland, det gör ont i hjärtat.

Marusya har dokumenterat deras liv tillsammans och på så sätt sparat hans minne för eftervärlden. Dokumentären är förstås höst personlig men ändå inte privat, vilket gör att den fungerar. Det är mycket svårt att förlora en nära anhörig i droger. Den skildrar detta svåra medberoende som en liv med en missbrukare innebär, att både älska någon och samtidigt hela tiden vara rädd att förlora denne. Att hoppas på förändring och samtidigt bli sviken om och om igen. Samtidigt läcker det in tidsdokument från ett Ryssland i förändring, ett Ryssland med våldsam militär och polis. Ett Ryssland där många unga vill leva som i västvärlden. En dokumentär som berör och som berättar både om nationen Ryssland och om livet med en missbrukare. Enastående dokumentär som inte går att skaka av sig, som dröjer sig kvar inom mig länge.

Fakta om filmens regissör och fotograf:
Filmmakaren heter Marusya Syroechkovskaya och föddes 1989 i Moskva. År 2022 flydde hon från Ryssland och bor nu i Israel, även om hon spenderar en stor de av sin tid på resande fot.

Om filmen:
How to Save a Dead Friend är en svensk/norsk/fransk/tysk samproduktion som visats på ett stort antal filmfestivaler och biografer världen över. Den har hyllats och mottagit flera priser, bland annat på Tempo Dokumentärfestival där den 2023 vann priset Tempo Documentary Award.


​

​

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Dansen – stora livsfrågor i poetiskt, absurt skådespel framfört med humor

3 oktober, 2023 by Pernilla Wiechel

Foto: Markus Gårdner

Dansen
Av Ivan Vyrypajev
Regi Olof Hanson.
Översättning Nils Håkanson.
Ljus Tobias Hallgren.
Scenografi/kostym Matilda Hyttsten.
Mask Anna Olofson.
Musik, teknik och musiker Sole Gipp Ossler.
Koreografi Ossi Niskala.
Medverkande Frida Beckman, David Rangborg, Sandra Huldt, Ia Langhammer, Emil Hernried.
Premiär på Teater Galeasen 25 septemer 2023
Föreställning som recenseras 2 oktober 2023

Det är som om handlingen förs fram i en både magisk och absurd realism när de små betraktelserna tar vid i Vyrypajevs Dansen (skriven 2010). De sju separata scenerna utspelar sig alla i ett snarlikt väntrum – där någon alltid ligger för döden. Några anhöriga har kallats dit. Repliker återkommer men i andras munnar. Ridåer dras ner lite på låtsas, för att förvirra oss, mellan akterna. Gestalternas reaktioner glider och alterneras i de olika scenerna– samtidigt som döden är konstant. Lika konstant är också idén om den fantastiska, magnetiskt lockande dansen – ”Delhi”. Dansverket som kom till efter Katjas upplevelse av en myllrande, levande gata bland de mycket fattiga i Indiens huvudstad. Ett stort tema är dans som symbol – ställd mot döden som fond. Centralt är också Katjas gestalt som de andra gestalterna reagerar på.

Skådespeleriet är ofta rakt och övertydligt vilket blir absurt, farsartat och lockar till skratt. Men en ironisk syrlighet för också in allvar. Skådespelarnas stramhet och karaktärsfasthet imponerar. Det uppstår komiska karaktärer som präntar in replikerna, vilket nog är föreställningens stora behållning.

De stora livsfrågorna gestaltas. Kärlek, föräldraskap, medmänsklighet, ansvar, empati och skuld. Allt ställs i relation till karaktärernas acceptans av livets negativitet – smärta, ändlighet och död. ”Förintelsen? Nej, den accepterar vi – livet är snart slut!”, tycks någon säga. Ett rött ärr finns på Katjas bröst – efter ett glödgat spett – en smärta hon tillfogat sig själv i Indien. Att leva i ett flöde, nära både smärta och glädje, hålls fram som ett ideal.

I första scenen ställs Katjas mor inför sin död. Här ges också berättelsen om Katjas dans. Dansen har också den empatiska väninnan i väntrummet en gång sett uppförd – vid samma tillfälle då även den gifte mannen Andrej var med. Han är Katjas stora kärlek. Plötsligt kommer Andrej också själv in på scenen. Katja får tillfälle att förklara sin kärlek. Han avböjer, tyngd av skuld inför fru och barn. Men beslutet bryts i scenerna efter.

Företeelser och repliker upprepar sig i varje scen men vrids runt några varv . I centrum står olika förhållningssätt: Någon skriver om dansen fastän den borde istället upplevas, någon tycker att dansen är för lättjefull, någon blir ett med dansen , någon är förälskad men förlamas av skuld, en mamma är fylld av egen ångest och orkar inte ta in dotterns.

En överempatisk person vill desperat lindra smärta, en anhörig är avstängd och känner ingenting. En luttrad vårdperson förmedlar dödsbudskap och tjänar en slant på besväret. I slutet samlas de alla i en enkel, mycket mänsklig elementär dans. Några sanningar och förenande erkännanden blir spelets avslut.
En fin inramning är musiken – som framförs live med hjälp av piano och sång (Sole Gipp Ossler) och skapar närhet. Inkluderandet av sufflören i spelet för också föreställningen närmare publiken. Galeasens konstnärliga grepp kring hela uppsättningen är väl genomförd och poetisk.

Ivan Vyrypajev är den exil-ryska dramatikern som nu bor i Warszawa. Han är mannen som älskar Indien, men som inte längre kan resa dit för att han inte lyckas bli av med sitt ryska medborgarskap. Nu bedriver han teater i olika former för ukrainare och driver ett kulturhus som också försöker bota krigstrauma. Om detta skrev DN (25/9) nyligen inkluderat en intervju med honom. Galeasen sätter för tredje gången upp ett av hans verk. De två tidigare (som dock skrivits senare) hette Illusioner (uppfört 2014) och Omfamningar (uppfört 2017).

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Golda – en skildring om maktspelet bakom krig och fred

3 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Golda
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 oktober 2023
Regi Guy Nattiv
Manus Nicholas Martin
I rollerna Helen Mirren, Liev Schreiber, Camille Cottin, Rami Heuberger, Emma Davies, Ed Stoppard

En film om krigets vansinne. Filmen skildrar Jom kippur-krigets utbrott hösten 1973 då Egypten och Syrien angrep Israel. Egypten och Syrien var lierade med och hade stöd av Ryssland. Handlingen krets kring Israels premiärminister Golda Meir och hur hon måste vara slug och stark för att rädda sitt land.

Denna film är rakt igenom enastående. 19 dramatiska dagar skildras, klockan tickar och i potten ligger ett lands självständighet. Dramaturgin talar direkt till våra hjärtan, ljud, foto och musik – allt talar tillsammans. Och Helen Mirren. Hon får stående ovationer av mig för sin rollprestation. Hon är Golda Meir och hon förmedlar så mycket med varenda blick, varenda rörelse, varenda bloss hon tar på cigaretterna (och de är många, hon verkar ha varit kedjerökare).

Det går inte att låta bli att se paralleller med vad som händer idag då Ryssland anfallit Ukraina. Krig är grymma och betyder många döda, många skadade. På båda sidor. Mark förstörs, djur dödas och livet förändras för många. Många med mig vill säkert helst att kriget slutar NU. Men precis som Golda Meir och Israel måste försvara sig och agera smart för att kunna ha något i kommande fredsförhandlingar kan Ukraina inte lägga ned vapnen. Krig är vidriga. Samtidigt måste nationer kunna försvara sig. Det är en kluven ekvation. Filmen skildrar detta med eftertryck.

Filmen berättar om livet på högsta toppen av samhället, om intriger och spel bakom gallerierna. Israel blev i stort sett överrumplade av de arabiska anfallen på grund av den israeliska säkerhetstjänsten inte hade haft på sin avlyssningsutrustning. Vilket den högste chefen för säkerheten inte erkände utan hävdade att det inte fanns något från avlyssningen som tydde på att någon anfall var på gång.

Golda Meir måste vara stark och ta beslut, oftast som ensam kvinna i alla makthavande sammanhang. Helen Mirren gör henne ändå mänsklig, vi kan genom en blick eller tår på ögat förstå hur starkt och djupt hon berörs av alla unga soldater som måste dö för att försvara Israel.

Det är delvis en berättelse om en stark kvinna och genom henne får vi en kvinnas blick på vad krig är. Men mest av allt är det en berättelse om spelet och fulspelet på maktens högsta nivå. Hur de mäktigaste i världen spelar ett spel för varandra. En skildring av maktspelet bakom kring och fred.

OM GOLDA MEIR
Golda Mabovitz föddes 1898 i Kiev under fattiga förhållanden, och familjen emigrerade till USA 1906. Golda växte upp i Wisconsin och gifte sig 1917 med Morris Meyerson. Makarna flyttade till brittiska Palestinamandatet och fick sedermera två barn. 1928 började Golda arbeta för fackföreningen Histadrut. Tjugo år senare var hon en av de tjugofyra som skrev under Israels självständighetsförklaring, och 1949 valdes hon in i Knesset för partiet Mapai. Fram till 1956 var hon Israels arbetsmarknadsminister, varefter hon utsågs till utrikesminister och bytte efternamn till hebreiskans meir, ”gör ljus”. Efter premiärminister Eshkols död 1969 blev hon hans efterträdare och satt på posten till 1974. Hon fick epitetet järnladyn och David Ben-Gurion beskrev henne som den ende mannen i kabinettet. Golda Meir är den hittills enda kvinnliga israeliska premiärministern och var den tredje kvinnliga premiärministern i världen. Hon avled 1978; trots att hon inte ville bli föremål för minnesplatser finns ett torg i New York samt en gångbro i Berlin som bär hennes namn.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Golda Meir, Israel, Krig, Maktspel

Bejublad reunion för ikoniskt fusionband – Hawk on Flight på Valand

3 oktober, 2023 by Mats Hallberg

foto Jan-Olof Skalenius

30/9 2023

Valand i Göteborg (Nefertiti Jazzförening)

Hawk On Flight bildades i Göteborg sent 70-tal inspirerade av jazzrockens popularitet. Vi som var med minns. Man hade sin storhetstid under 80-talet och några år in i nästa decennium. Den sista av sju skivor släpptes 1994. Och då togs en drygt tio år lång paus. Åtskilliga virtuost lagda musiker har kommit och gått. Den samlade kraften som bestått i samtliga upplagor har varit Matz Nilsson på elbas, varför han bör tituleras kapellmästare. Jag har i vinylsamlingen Blue Eyed och kunnat se gruppen från minst fyra olika scener. Andra tongivande medlemmar har varit exempelvis Lars Jansson, Raymond Karlsson och Ove Ingemarsson jämte gitarristerna Ulf Wakenius och Staffan William-Olsson. Den sist nämnde som under många haft sin bas i Oslo och lirat i olika genrer, förekommer på fotot ovan.

Medlemmar i den kultförklarade gruppen vars återkomst resulterat i miniturné är förutom kapellmästaren och den flyhänte gitarristen på sin strata, Marcos Ubeda på keyboard samt två helt nya rekryteringar i form av Björn Arkö på saxofoner och trumslagaren Zoltan Csörcz, som varvat medverkan i Jan Lundgren trio med bakgrund i internationellt högklassiga progressive-sammanhang. Trumslagaren från Skåne med ungerskt påbrå är en bidragande anledning till att hökarna återigen flyger, varit en ”fanboy” sedan storhetstiden. Matz Nilsson har jag kunnat njuta av otaliga gånger i husbandet på Falkenbergs Jazzdagar, i orkestern på musikaler och shower och flera gånger på senare tid på Unity och Utopia. Ofta har huvudinstrumentet då varit kontrabas.

Både spelningen på Valand och kvällen före på Fasching blev slutsålda. Jag kommer direkt från ett trevligt förmingel i våning på Avenyn och innan dess från tretton kilometers cykling i ösregn med regnställ. (Så uppladdningen är verkligen annorlunda med bland annat blöta skor som följd.) Håller mig i den bakre delen vid baren för att smidigt kunna anteckna. Framgår hur mycket ljuddesignern Åke Linton betytt för många genom åren. Han jobbade med Hawk On Flight för fyrtio år sedan. Ansvarar för ljudet också på Valand, vilket innebär en sådan föredömlig balans att öronproppar inte behövs. Första set varar i cirka 50 minuter medan andra naturligt nog, till publikens jubel pågår längre. Egen igenkännbar stil praktiseras i en mix av ekvilibrism och långsamt svepande sound. Hantverket att skriva låtar med substans behärskas, även om de stundtals påminner om Spyro Gyra, Mezzoforte och i vad som skulle kunna räknas till ballader Weather Report.

Riffig up tempo där fokus som väntat vandrar inleder en konsert bestående av gamla godingar och några nyskrivna alster. Repertoaren, även de nya låtarna, känns inristad i den tajta konstellationens DNA. Town Talk avlöses av Song For Palle. Aftonens första minst sagt pigga solon kommer från i tur och ordning Staffan William-Olsson och den ofta i Japan verksamme Björn Arkö på tenorsaxofon. Fäster mig vid snyggt vindlande melodier, vilka i Men At Work från senaste skivan omvandlas till udda takter. Då gifter sig blåsinstrumentalistens EWI på ett tilltalande sätt med soundet från Marcos Ubedas klaviaturer.

Rytmsektionen vet exakt var betoningar ska accentueras. Kapellmästare Nilssons basgångar har en särskilt framträdande roll tack vare att han utgör en av grundarna, känd för att lira bandlöst instrument. Mitt i första set levereras hans första extensiva inpass. Eftertänksamt solo kompletteras och fångas snyggt upp av slinga från keyboard. En av få titlar som introduceras är Did Your Mama Teach You That? Upplagt för extra tändning när mannen i pastellfärger skickar iväg sina inspirerade solon, tajt uppbackad av rytmsektion jämte utvinnaren av harmonier på keys. Ljust svävande ballad med feature från just Ubeda förmedlar till lycksalig publik stråk som minner om A Remak You Made ( J- Zawinul), ett sound som fortplantas via Arkös EWI. I några sekvenser demonstrerar Zoltan Csörcz sitt breda register. Och i titelspåret från senaste album är han definitivt i sitt esse, när toner fladdrar iväg med Arkö i förarsätet. Arkö och Nilsson är de skickliga instrumentalister som får allra mest solistutrymme.

bildcollage Jan Backenroth

Somliga låtar kännetecknas av ett omedelbart sväng medan andra ”rotar runt” intrikat uppbyggda. Vidare växlar man som framgått stundtals över till lugnt framskridande melodier, vilket erbjuder kloka kontraster. Andra set kickar igång med välbekanta tongångar, aptitligt groove hämtat från albumet Bermuda Triangle påverkat av förebilder inom genren. Staffan William-Olsson kastar loss och gör avtryck som en gitarrhjälte till publikens jubel. Exceptionell trygghet exponeras av förbluffande samspelta musiker vilka ger varandra utrymme för utmaningar, i en synnerligen hög svårighetsgrad utan att musiken blir tillkrånglad. Ska man vara petigt självreflekterande, kan förvisso hävdas att musiken stundtals passerar förbi utan att ha djupverkande effekt.

Dröjande harmoniken i Senorita Favorita med sitt Jaco-influerade bassound innehåller stor skönhet. Absolut en höjdpunkt! Fräckt gungande Go-Go For It får mig att tänka på progressive-genren jämte George Duke/ Jeff Lorber (den sistnämnde ska senare i år spela på samma scen).

foto Karin Klingenstierna

När River Field (tillägnad Matz Nilssons födelseort) introduceras av kompositören kommer Göteborgshumorn fram. ”Vi spelar instrumentalmusik på engelska”. Efter denna ballad med hitpotential som elegant söker sig fram, övergår man till gladlynt, framvällande fusion genom att bland annat lira ytterligare ett titelspår, nämligen Bermuda Triangle. Ett signum för de högtflygande hökarna är hur de avslutar sina låtar. Minns jag rätt spelade samtliga klart sista tonen på exakt samma hundradel, abrupta slut som en slags gemensam finish. Imponerande signum nästan som en gimmick.

Exalterade åhörare begär extranummer, en begäran som förstås tillgodoses. Först levereras en gammal goding ytterst medryckande. Jazzrock av högsta tänkbara standard, Gnistrande licks på blå stratocaster i framkant med suverän uppbackning av övriga. Rytmsektionen öser på och sprider välbehag i Do Be Do Be. Som om det inte vore nog får vi ett självgående sväng som bonus där instrumenten tjusigt samverkar. Uppskattade definitivt konserten som somliga fans klassificerar som världsklass.

Arkiverad under: Musik, Recension

Teaterkritik: Bröderna Lejonhjärta – en pjäs med många bottnar

2 oktober, 2023 by Birgitta Komaki

Foto: Tomas Kold

Bröderna Lejonhjärta
Bygger på Astrid Lindgren bok
Regi Mindy Drapsa
Efter boken av Astrid Lindgren
Bearbetning Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Christine Lohre
Kostymdesign Lars Otterstedt
Maskdesign Linda Gonçalves
Ljusdesign Charlie Åström
Komposition Erik Hedin
Dramaturgi Janne Langaas
Dramaturgi teckenspråk Camilla Attestål
Spelas på svenskt teckenspråk och med svenskt tal på scen.
Samproduktion mellan Riksteatern Crea och Teater Manu
Premiär på Riksteatern, Hallunda, 30 september 2023

Astrid Lindgrens saga om Bröderna Lejonhjärta är en klassiker i litteraturen. Kampen mellan ont och gott är lika aktuell nu som när sagan skrevs 1973. Otaliga versioner av sagan har satts upp på teatrar och scener under årens lopp. Här sätts den upp i ett samarbete mellan Riksteatern Crea och norska teatern Manu.

I en publik där majoriteten är döva är det en speciell känsla att som hörande och utan kunskaper i teckenspråk se pjäsen. Eftersom replikerna läses parallellt med ensemblens tecknande förstår jag historien. Men tänker att jag kanske missar nyanser som de övriga förstår. Många i publiken visar sin förtjusning under spelets gång genom tecknande.

Pjäsen om bröderna Jonatan och Skorpan har många sidor. Kampen mellan det onda och det goda, där den onda sidans soldater får mycket utrymme. Det är mycket tankar om döden men också hopp om ett lyckligt liv någon annanstans. Och framför allt så är kärleken mellan bröderna den överskuggande känslan.

Den fantastiska historien berättas på ett klart sätt och är lätt att följa. Scenografin är enkel och variabel. Hästar och duvor är poetiskt utformade och och bidrar till poesin i föreställningen. Tengil och draken Katja kan skrämma de flesta gjord av en skicklig maskör. Med en ensemble på åtta personer skapas magi och spänning på scen. Samspelet mellan Jonatan (det norska Nikolaj Wisny Schmidt) och Skorpan (svenska Akad Polus) visar syskonkärlek oCh nordiskt samarbete.

En föreställning för döva och hörande där alla oavsett ålder kan ha behållning av en pjjäs med många bottnar.

Medverkande
Akad Polus
Nikolai Schmidt Wisny
Tommy Aldergrim
Robert Fransson
Bo Hårdell
Mette Marqvardsen
Gunilla Vestin Wallin

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 267
  • Sida 268
  • Sida 269
  • Sida 270
  • Sida 271
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in