• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Prison 77 – en skoningslös skildring som sätter igång många tankar

12 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Prison 77
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Alberto Rodríguez
Skådespelare Miguel Herrán, Javier Gutiérrez

En skoningslös skildring av brutalitet i spanska fängelser under tiden strax efter att den spanska diktatorn Franco avgått 1974. Ett samhälle som präglats av fascism ska sakta lära sig leva i demokrati. I fängelserna var detta en stor utmaning. Vakter och polis var vana att kunna straffa fångarna brutalt och hårt. I fängelserna fanns också många politiska fångar. Oavsett om en fånge var där på grund av brott eller politik kunde fången få tillbringa många år i fängelsförvar innan det ens blev rättegång.

Denna fängelsefilm, inspelad i det klämda fängelser Modelo prison i Barcelona, är stark och berör på djupet. Dem går inte att skaka av sig. I Spanien har Prison 77 varit en stor bioframgång 2022 och belönades med fem spanska Goya-priser.

Handlingen kretsar kring Manuel som är en ung revisor som fängslat efter att ha förskingrat närmare pengar som kan motsvara 1.200 euro idag. Manuel spelas enastående av Miguel Herrán, en spansk skådespelare värd att hålla ögonen på. Han lär dyka upp i flera filmer. Om du sett den spanska tv-serien La casa de papel har du sett honom i rollen som Río.

Manuel är ung och lite fåfäng och inte redo för livet i ett fängelse. Han har en flott kostym som en av vakterna erbjuder sig att köpa av honom. Han vägrar hårdnackat och istället blir han ganska snart nedslagen av andra fångar som stjäl hans kostym.

I fängelset lär Manuel känna fångar som är politiskt medvetna och som kämpar för att förändra fängelserna i landet och att fångar ska få drägliga villkor och att många ska kunna få amnesti. Filmen är inspirerad av verkliga händelser. Det hände mycket under åren efter Francos avgång och vid tiden för Spaniens första demokratiska val. Vi får följa kampen bland fångarna för att bli behandlade som människor med människovärde, kampen för att inte bli misshandlade eller torterade.

En lång rad duktiga skådespelare är en av filmens stora styrkor. Berättelsen har djup i sig och väjer inte för svåra frågor. Fångarna är inga änglar och Manuel beter sig dumt och är fånig emellanåt.

Det är intressant att se en sådan här film just nu då det i Sverige pågår många diskussioner och förhandlingar om hur det svenska samhället kan göra fängelserna hårdare och straffen längre. Det är en utveckling som vill gå åt andra hållet än vad de spanska fängelserna och det spanska samhället gick under 1970- och 1980-talet. Nu tror jag inte att den som vill ha strängare straff i Sverige vill ha samma brutalitet som det var i fängelserna under Franscos tid i Spanien. Men det finns en del att fundera kring.

Prison 77 är en mycket sevärd fängelsefilm och människors rätt till värdighet. Välgjord, spännande, stark och den sätter sig kvar i huvudet länge.

Arkiverad under: Film, Recension, Scen, Toppnytt

Två strålande gitarristers sammanvävda ackord symboliserar romaner – Novel A Musical Library

12 oktober, 2023 by Mats Hallberg

The Gothenburg Combo

Novel A Musical Library

4

Mixad och mastrad av Åke Linton på Svenska Grammofonstudion (+ Hans Olsson)

Combo (Naxos)

Releasedatum: 6/10 2023

Efter sju skivor sker i höst ett dubbelsläpp, vilka utgår från kompositörers nyskrivna tolkningar av romaner. Anmälde intresse för att recensera cd:n där åtta musiker med jazzanknytning skrivit musik som speglar stämningar i åtta romaner, varav tre är böcker jag läst. Duon bestående av David Hansson och Thomas Hansy har i perioder under 2000-talet turnerat i olika delar av världen. Recenserade deras två senaste album, dels här (5/5) och med lovord i JAZZ/ Orkesterjournalen. Att koppla instrumentalmusik framförd av två klassiskt skolade gitarrister till skönlitteratur, var en idé som genomsyrade Kammarmusikfestival på Gunnebo för cirka fyra år sedan.. Festivalen som genomfördes under en följd av år i regi av just Gothenburg Combo.

Musikerna som skrivit stycken på mellan fyra och sex minuter har jag träffat (möjligen med ett undantag). Lyssnat på så pass att jag har en viss koll på vad de uträttat. Man undrar över kriterierna för att bli tillfrågad och över hur många som tackade nej av olika skäl. Albumet inleds med Georg Riedel och Jojje Wadenius, de mest kända namnen. Avrundar gör frijazz- och avantgardebasisten Nina De Heney.

Kompositionerna skiljer sig åt vad beträffar attraktionskraft. Somliga växer efter fler lyssningar, medan ett par är av den art att frågetecken rent av kan sättas kring kvalitén. För att vara helt ärlig hamnade betyget på en 3:a efter första genomlyssningen i hörlurar då jag ansåg det vara ojämnt Förvisso tillkommer ju den litterära aspekten. Men man ska väl inte behöva vara förtrogen med samtliga böcker för att kunna uppskatta och bedöma musiken?

Vad gäller den svindlande sammanväxta duon är läget oförändrat. Deras stämmor vandrar hänförande in i förgrunden och tar steg tillbaka, vilket blivit ett signum duon mästerligt odlat. Turas som sagt om att sömlöst understödja varandra, sinnrikt brodera ut melodier. Tempon och därtill hörande pausering behärskas perfekt med finkalibrig precision. Hos utförarna hittas sannerligen inget att anmärka på.

bild från facebooksida för Gothenburg Combo – Waldemarsudde 2022

Georg Riedel tar sig an kultromanen Tango för enbenta, humoristiska läsfesten om frihetskämpen Tore Anderssons vådliga eskapader nedtecknade av Sture Dahlström (rekommenderar Björn Runges film Vulkanmannen om den excentriske Dahlström som också var jazzmusiker). Fångar mig genom sättet att tillföra argentinskt doftande släpiga tangotoner. En annan nestor, ”Jojje” Wadenius som jag tackade efter konsert i somras, står för ett delikat stycke som fokuserar på absolut närvaro och improvisation. Nils Berg har förtjänstfullt fått fram en roterande dramatisk nerv i sitt alster, som ger dennes syn på hur Tomas Bannerheds genombrottsroman låter (finns bildbevis på att jag haft ett kort samtal med författaren vid signering).

Av åtta låtskrivare tillhör tre gitarristernas strängbändande skrå. Loke Risberg och inte minst David Stackenäs går igång på mer komplexa strukturer. Får för mig att den sist nämndes jazziga mönster bygger på kontrapunkt. Intentionen har bestått i att efter italiensk märklig förlaga frammana överlappande, kommunicerande linjer. Risbergs tolkning av sin favorit, nobelpristagaren Toni Morrison, är en spretande experimentell historia som kräver stora öron, medan Ann-Sofi Söderqvist (trumpetaren, tonsättaren, arrangören, pedagogen och storbandsledaren som valts in i Kungliga Musikaliska Akademin) erbjuder Gothenburg Combo ett rivigt, eldigt beat. I omgångar återvänder dramatiken i uppväxtskildring av Donna Tartt likt en omskakande färd i berg och dalbana.

I analogi med inriktningen hos Nina De Heney hörs preparerade gitarrer och avlägsna röster i hennes bidrag. Således radikalt annorlunda inslag med dessa ljudeffekter, till för att spegla en pocket jag har i bokhylla, nämligen surrealistiska franska kärleksromanen Dagarnas skum. Den åttonde länken utgörs av Lina Nybergs musikaliska överföring av tema i indiskt välkänd epik. De hisnande klangerna på Novel A Musical Library framställer som väntat i intervaller bilder i huvudet.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: In the Land of Saints and Sinners – överraskande, spännande och rolig irländsk Vilda Västern

11 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

In the Land of Saints and Sinners
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Robert Lorenz
Medverkande Liam Neeson, Kerry Condon, Ciarán Hinds, Jack Gleeson, Colm Meaney m.fl.

En både överraskande, spännande och rolig actionfilm från Irland. En vilda västern från Irland med en lång rad av de mest internationellt kända skådespelarna som Liam Neeson, Kerry Condon, Ciarán Hinds, Jack Gleeson, Colm Meaney.

Händelserna utspelas 1974 – en tid då en våldsam konflikt mellan protestanter och katoliker eller mellan de som ville att Nordirland skulle vara en del av Irland och de som vill att Nordirland skulle vara en del av Storbritannien. Det var sprängdåd och många som blev ihjälskjutna. I filmens inledning får vi se några unga IRA-medlemmar utlösa en bomb utanför en pub i Belfast. En pub där några av deras fiender håller till. Till dessa IRA-medlemmars förskräckelse kommer några barn förbi puben sekunderna före explosionen och tre barn dör under attacken. IRA-medlemmarna (egentligen vill jag kalla dem IRA-terrorister för det är svårt att definiera dem som något annat egentligen eftersom många civila drabbades av deras dåd) flyr till Irland och gömmer sig i en avlägsen irländsk by.

Liam Neeson spelar huvudpersonen, Finbar, en lönnmördare som bestämmer sig för att gå i pension och försöka bli en god samhällsmedborgare som uppskattas av befolkningen i den lilla irländska byn. Finbar inbillar väl sig att byborna inte begriper vad han sysslar med. När han slog igenom gjorde han några filmroller jag var imponerad av men sedan Liam Neeson inte medverkat i filmer som imponerat på mig. Men i den här rollen är han bra, riktigt bra.

Men då han sagt upp sig som lönnmördare och börjar anstränga sig för att vara snäll mot människor upptäcker han att en ung man regelbundet misshandlar en liten flicka. Det är inte så lätt att hålla sitt löfte att inte döda mer när han möter sådant. Det visar sig vara mer komplicerat än han tänkt sig att sluta ta till våld.

Det blir en riktig rörig situation då den unge vidriga mannen tillhör IRA. Att attackera IRA är farligt.

Att filmen fungerar så bra beror på flera saker. Först och främst är det en lång rad duktiga skådespelare utöver Liam Neeson, som Kerry Condon (The Banshees of Inisherin), Ciarán Hinds (Belfast, Tinker Tailor Soldier Spy) och Jack Gleeson (Game Of Thrones). De är ju samtliga erfarna och duktiga skådespelare. Ciarán Hinds har jag nog aldrig sett göra någon dålig insats.

Filmen har fantastiska vyer över den irländska bygden, förstås. Jag gillar hur ljud och musik samverkade med bilder och dramaturgin i filmen. Det är en underhållande berättelse med ett par oväntade vändningar.

Det är samtidigt en film som på sitt sätt är aktuell. Konflikten på Nordirland har lagt sig men världen plågas av flera vidriga konflikter idag, som Rysslands attack mot Ukraina och Hamas attacker mot Israel. Vi är långt ifrån en fredlig värld idag och som denna films berättelse visar för våld alltid med sig mera våld.

Filmens regissör, Robert Lorenz, är rutinerad och vet hur man formar en stark film. Som producent har han vunnit Sscar två gånger, för American Sniper och Letters from Iwo Jima.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Irland, Liam Neeson, Nordirland

Teaterkritik: Förvandlingsleken – välskrivet, levande och trovärdigt

9 oktober, 2023 by Pernilla Wiechel

Förvandlingsleken
Av Inger Edelfeldt, Kia Berglund
Regi Kia Berglund
Scenografi, kostym Youlian Tabakov
Musik Rikard Borggård
Ljus Emil Olsson
Medverkande Andrea Edwards, Anneli Martini
Urpremiär Teater Giljotin 7 oktober 2023

Detta välskrivna kammardrama av Edelfeldt och Berglund skildrar en mor och dotter som levt ödesmättat och tajt hänvisade till varandra. Här finns inga pappor. Det är snålt med andra släktingar och om somrarna skickades dottern ofta på kollo för att ge mamman vuxentid. Som tillfälliga ljusa bloss om ett annat bättre liv sprakar mammans kärlekshistorier upp mot himlen och släcks. Ingen glans når dottern eller den lilla familjens egentliga verklighet.

Regin är avskalad och precis. På scenen finns endast en stol, en flaska, en bakre ridå med en liten brits. Dottern inleder med att älta oförätter inför sig själv men plötsligt blandar sig modern i, och kommer levande fram ur skuggorna. I första scenen till sista är dotter svartklädd. Hon är rufsig och sminket är ofta slarvigt o smetigt. Modern är död, och dåtiden spelas upp som minnen.

Klasstillhörighet och kulturella ideal anas tidigt i och med att mamman förmanar dottern att tro att livet ligger tillgängligt ”som en Chateaubriand”. Dialogen dem emellan byggs upp av talande krockar men också känsliga trevare för att trots allt nå varandra. I små plattformar – som i omfamningar, och som på picknick-filten en solig dag i dotterns barndom – finns ändå då och då en varm gemenskap.

En stor behållning – vilket premiärpublikens igenkännande skratt också vittnar om – är just textens tonsäkerhet i detaljer kring kulturella medelklassideal och miljöer. Tidsandan där modern passerar hemlig kvinnokunskap lite väl gränslöst till 13-åriga dottern, ger igenkännande skratt. Med små resurser kämpar mamman att upprätthålla en fasad intakt. Pinsamheter hörs om ”stilmöbler som måste bevaras” och satsningar på ”röstfrigörelsekurser” och drömresor till Frankrike. Hon verkar bo i en bostadsrätt men hyr samtidigt ut sin hyresrätt till en lämplig och betalande mer lyckad ”gay-person”. Egna dottern – som senare avslöjas vara bostadslös – kommer inte i fråga. Den klassmässiga skammen lurar i farstun. Modern drömde om att sjunga inför publik och är välutbildad, till och med speciallärare. Men i verkligheten arbetar hon hemma med dagbarn, som istället används som publik och lärs applådera.

Dottern agerar sanningssägare, och modern förnekar och förringar. Men känslomässiga utfall från mamman vrider också på perspektivet. Dottern har en gång i sena tonåren ”en storhetstid” – oklart hurdan – som uppfattas vara egentligen framdriven ur moderns drömmar. Efter misslyckanden senare har hon svårt att komma till rätta med livet. Faktiskt har hon till och med nyligen tänkt på att ta sitt eget liv.

En gång då en förvandlingslek nämns tydligt är när dottern säger att hon försökt förvandla sig till en älskad dotter, men inte tycker att hon lyckats. Kanske anspelar det på en moders narcissistiska krav om yttre framgång, som dottern haft att förhålla sig till. En annan förvandlingslek som nämns är då modern låtsas vara en svart gås – något som lilla dottern säger sig ha uppfattat som skrämmande. Mamman lekte gås-leken för att avvärja och få dotterns missnöje att rinna av henne. Lekandet blir ett sätt att skapa luft i deras instängda påtvingande samvaro.

Skådespelet är jämt och balanserar väl det bitvis tunga manuset kring ensambarn och ensamma föräldrar. Både Edwards och Martini blir levande och trovärdiga. Extra skönt är att känna det allvar och den autentiska vilja som ligger bakom manusarbetet och regin. Det här är en teaterpjäs som skulle fungera väl som grund för samtal.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Succé för omväxlande Povel-program – Jenny Almsenius på Kustens hus i Göteborg

7 oktober, 2023 by Mats Hallberg

4/10 2023

Kustens Hus i Majorna Göteborg

Arrangör: Visans vänner

Besöker alltför sällan det gamla tvåvåningshuset högt beläget med utsikt mot Göta Älv. Finns så mycket att engagera sig i och roas av som kulturskribent, att vissa evenemang oförtjänt prioriteras bort. Tidigare i höst missade jag här Christina Kjellssons konsert. Hon som skrivit visläroboken Rim & reson och driver utbildning med samma namn. Recenserade hennes senaste skiva efter att vinylutgåvan överlämnades av artisten personligen. Kjellssons vägvinnande sätt att sjunga egentillverkade låtar med enastående texter, kan sättas i relation till vad Jenny Almsenius åstadkom på trio. Båda har avsevärda kvaliteter. Det är dock bara Alsenius som grejar att göra Gabriellas sång rättvisa.

Visartisten och singer songwritern från Varberg minns jag med värme från festival på Musikens Hus. Blev till lika delar förtjust i och imponerad av hennes tribut till Povel Ramel – Medan natten sänkte sin sammet (Ladybird). Nio visor vilka revy-legendaren försåg sina primadonnor med tolkas. Almsenius hade glädje av min recension i JAZZ/ Orkesterjournalen. Äntligen fick jag möjlighet att bevista en av de 30 föreställningar hon gjort med pianisten Daniel Tilling, ofta kompletterad av Johan Bengtsson på kontrabas. Bengtsson syns ofta i folkmusik, vis- och kammarmusik-sammanhang medan Tilling från känd musiksläkt senaste decennierna etablerat sig på den svenska jazzscenen. Medverkar på flera fonogram jag äger och hört honom live med bland andra Stockholm Swing All Stars och renommerade storband. Att sången ackompanjeras av både melodi- och rytminstrument innebär fylligt sound.

Blev ett charmerande, lärorikt och minnesvärt program. Föga förvånande sträckte trion ut i två sett, då de repat in mer musik än vad som hamnade på den lysande skivan. Till på köpet fick vi utsnitt ur Povel Ramels biografi av en påläst ciceron, jämte historik kring ett antal av låtarna, konstruerade av ett geni med 1 000 kompositioner listade hos STIM. Publiken får veta att Povels karriär kan ses som ett bakvänt sorgearbete efter att föräldrarna förolyckats i bilolycka.. Hade inte koll på detta fatala faktum. Har samlingen Lingonben, men däremot inte läst någon biografi. Härom året såg jag förresten en trevligt Povel-tribut med Smoke Rings Sisters och Gentlemen och Gangsters i Råda Rum.

Det var som synes gott om folk, fast inte fullsatt. Några till åren komna uppgav på förfrågan att de upplevt Knäppupp live. Samtliga i publiken oavsett ålder eller förkunskaper torde ha blivit väldigt nöjda.

Från den svarta möbel som var ett elpiano styr Daniel Tilling elegant det mesta av det musikaliska skeendet och antar på slutet till och med rollen som duettpartner. Sångerskan riktar sig då och då till den hon tolkar, vars porträtt finns inramat på scen. Fyra vanliga fåglars kvitter finns också med som en lustig introduktion till stompiga Fåglarna har fel. Få, om ens någon, inom genren har Almsenius röstresurser. Trollbindande stämman disponeras mycket klokt. Hela registret används, från påfallande höga toner till stillsamt försynta.

Rivstart med jazziga rötter ii bluestappning i svängigt upplysande Droppen från New Orleans, med artistens färdigheter på munspel som extra krydda. I fenomenala Povel/ Beppe-samarbetet Blås på det onda sprider sig ett ömsint välbehag i lokalen. Tillings anslag sticker ut. Noterar fördelaktigt ljud, trots vissa störningar ett par gånger. Tidlöst sorglustiga Varför är Louise så blyg, intimt förknippas med doande Gals & Pals tar fint ner tempot, dekoreras snyggt i utvikning av Tilling. Åtföljs galant av sydländsk temperament, i Det bästa och det sämsta schwunget accentueras elegant av pianisten i raffinerad samverkan med eldig vokalist i sitt esse.. Njuter av förnämlig frasering, endast ett par gånger den inte är hundraprocentig. Och förmågan att slå om från skoj till allvar behärskas till fullo, vilket behövs för att belysa ett snille som ”tog glädjen på största allvar”. Trion excellerar i härligt mångskiktade Den sista jäntan (intimt förknippad med värmländska diktionen hos unika Monica Z) och släpper därpå ystert loss i De sista entusiasterna som spänstigt ordakrobatisk duett.

En trio totalt i samklang och en scenpersonlighet av rang kör igång andra avdelningen med ett smart revynummer som frossar i fyndiga rim. I boten på Vad vet du om mig skvalpar delikat någon slags ragtime, förstärkt av Johan Bengtssons stadigt utmejslade basgång. Povels kontrastrika visor är tacksamma att förmedla för en animerad artist med känsla för nyanser, vilka hon magnifikt får utlopp för i Det bästa och det sämsta. Birgitta Anderssons inlevelse på En torftig visa tas skickligt vidare, omvandlas till tonal stand up. Numret åtföljs av en långsam lyrisk pärla där sång och ackompanjemang passar som hand i handsken. Sensuell sak med titeln Het sommar. En av aftonens definitiva höjdpunkter infaller i Underbart är kort. Precisionen i pauseringen hänför, liksom dröjande anslaget på tangenterna.

Utomhus tilltar tyvärr regnrusket (cykling hem till Mölndal blir en blöt strapats trots regnställ). Publik och estradör med fabulösa musiker önskar förlänga en mysig och meningsfull gemenskap. Därför två extranummer! Dels kärleksfullt hållen allsång i Följ mig bortåt vägen, likt en något stramare variant av ”Jubel i busken”, dels en otroligt passionerad tolkning av Gräsänkling blues omstöpt till ett kvinnligt perspektiv. Genom teatrala maner serveras en mästerlig version med glimten i ögat. Utförligt bassolo övergår i en halsbrytande dialog med Almsenius på munspel. Efteråt signeras skiva och jag får möjlighet att träffa artist och musiker.

På ett par låtar äntrar hemlige gästen Thilini Guldbrand scenen, vars patosfyllda stämma vet hur folkmusik, visor och blues. bäst förmedlas för att nå mottagarnas hjärtan. Berömde i recension hennes Cornelis-tribut tillsammans med Erik Björksten och gladlynte ovan nämnde basklippan. Thilini ger i en blues prov på sin snitsiga förmåga att växla engelska och svenska i samma låt. Finstämda Dagen då visorna dör framför hon a cappella tillsammans med Jenny.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 265
  • Sida 266
  • Sida 267
  • Sida 268
  • Sida 269
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in