4/10 2023
Kustens Hus i Majorna Göteborg
Arrangör: Visans vänner
Besöker alltför sällan det gamla tvåvåningshuset högt beläget med utsikt mot Göta Älv. Finns så mycket att engagera sig i och roas av som kulturskribent, att vissa evenemang oförtjänt prioriteras bort. Tidigare i höst missade jag här Christina Kjellssons konsert. Hon som skrivit visläroboken Rim & reson och driver utbildning med samma namn. Recenserade hennes senaste skiva efter att vinylutgåvan överlämnades av artisten personligen. Kjellssons vägvinnande sätt att sjunga egentillverkade låtar med enastående texter, kan sättas i relation till vad Jenny Almsenius åstadkom på trio. Båda har avsevärda kvaliteter. Det är dock bara Alsenius som grejar att göra Gabriellas sång rättvisa.
Visartisten och singer songwritern från Varberg minns jag med värme från festival på Musikens Hus. Blev till lika delar förtjust i och imponerad av hennes tribut till Povel Ramel – Medan natten sänkte sin sammet (Ladybird). Nio visor vilka revy-legendaren försåg sina primadonnor med tolkas. Almsenius hade glädje av min recension i JAZZ/ Orkesterjournalen. Äntligen fick jag möjlighet att bevista en av de 30 föreställningar hon gjort med pianisten Daniel Tilling, ofta kompletterad av Johan Bengtsson på kontrabas. Bengtsson syns ofta i folkmusik, vis- och kammarmusik-sammanhang medan Tilling från känd musiksläkt senaste decennierna etablerat sig på den svenska jazzscenen. Medverkar på flera fonogram jag äger och hört honom live med bland andra Stockholm Swing All Stars och renommerade storband. Att sången ackompanjeras av både melodi- och rytminstrument innebär fylligt sound.
Blev ett charmerande, lärorikt och minnesvärt program. Föga förvånande sträckte trion ut i två sett, då de repat in mer musik än vad som hamnade på den lysande skivan. Till på köpet fick vi utsnitt ur Povel Ramels biografi av en påläst ciceron, jämte historik kring ett antal av låtarna, konstruerade av ett geni med 1 000 kompositioner listade hos STIM. Publiken får veta att Povels karriär kan ses som ett bakvänt sorgearbete efter att föräldrarna förolyckats i bilolycka.. Hade inte koll på detta fatala faktum. Har samlingen Lingonben, men däremot inte läst någon biografi. Härom året såg jag förresten en trevligt Povel-tribut med Smoke Rings Sisters och Gentlemen och Gangsters i Råda Rum.
Det var som synes gott om folk, fast inte fullsatt. Några till åren komna uppgav på förfrågan att de upplevt Knäppupp live. Samtliga i publiken oavsett ålder eller förkunskaper torde ha blivit väldigt nöjda.
Från den svarta möbel som var ett elpiano styr Daniel Tilling elegant det mesta av det musikaliska skeendet och antar på slutet till och med rollen som duettpartner. Sångerskan riktar sig då och då till den hon tolkar, vars porträtt finns inramat på scen. Fyra vanliga fåglars kvitter finns också med som en lustig introduktion till stompiga Fåglarna har fel. Få, om ens någon, inom genren har Almsenius röstresurser. Trollbindande stämman disponeras mycket klokt. Hela registret används, från påfallande höga toner till stillsamt försynta.
Rivstart med jazziga rötter ii bluestappning i svängigt upplysande Droppen från New Orleans, med artistens färdigheter på munspel som extra krydda. I fenomenala Povel/ Beppe-samarbetet Blås på det onda sprider sig ett ömsint välbehag i lokalen. Tillings anslag sticker ut. Noterar fördelaktigt ljud, trots vissa störningar ett par gånger. Tidlöst sorglustiga Varför är Louise så blyg, intimt förknippas med doande Gals & Pals tar fint ner tempot, dekoreras snyggt i utvikning av Tilling. Åtföljs galant av sydländsk temperament, i Det bästa och det sämsta schwunget accentueras elegant av pianisten i raffinerad samverkan med eldig vokalist i sitt esse.. Njuter av förnämlig frasering, endast ett par gånger den inte är hundraprocentig. Och förmågan att slå om från skoj till allvar behärskas till fullo, vilket behövs för att belysa ett snille som ”tog glädjen på största allvar”. Trion excellerar i härligt mångskiktade Den sista jäntan (intimt förknippad med värmländska diktionen hos unika Monica Z) och släpper därpå ystert loss i De sista entusiasterna som spänstigt ordakrobatisk duett.
En trio totalt i samklang och en scenpersonlighet av rang kör igång andra avdelningen med ett smart revynummer som frossar i fyndiga rim. I boten på Vad vet du om mig skvalpar delikat någon slags ragtime, förstärkt av Johan Bengtssons stadigt utmejslade basgång. Povels kontrastrika visor är tacksamma att förmedla för en animerad artist med känsla för nyanser, vilka hon magnifikt får utlopp för i Det bästa och det sämsta. Birgitta Anderssons inlevelse på En torftig visa tas skickligt vidare, omvandlas till tonal stand up. Numret åtföljs av en långsam lyrisk pärla där sång och ackompanjemang passar som hand i handsken. Sensuell sak med titeln Het sommar. En av aftonens definitiva höjdpunkter infaller i Underbart är kort. Precisionen i pauseringen hänför, liksom dröjande anslaget på tangenterna.
Utomhus tilltar tyvärr regnrusket (cykling hem till Mölndal blir en blöt strapats trots regnställ). Publik och estradör med fabulösa musiker önskar förlänga en mysig och meningsfull gemenskap. Därför två extranummer! Dels kärleksfullt hållen allsång i Följ mig bortåt vägen, likt en något stramare variant av ”Jubel i busken”, dels en otroligt passionerad tolkning av Gräsänkling blues omstöpt till ett kvinnligt perspektiv. Genom teatrala maner serveras en mästerlig version med glimten i ögat. Utförligt bassolo övergår i en halsbrytande dialog med Almsenius på munspel. Efteråt signeras skiva och jag får möjlighet att träffa artist och musiker.
På ett par låtar äntrar hemlige gästen Thilini Guldbrand scenen, vars patosfyllda stämma vet hur folkmusik, visor och blues. bäst förmedlas för att nå mottagarnas hjärtan. Berömde i recension hennes Cornelis-tribut tillsammans med Erik Björksten och gladlynte ovan nämnde basklippan. Thilini ger i en blues prov på sin snitsiga förmåga att växla engelska och svenska i samma låt. Finstämda Dagen då visorna dör framför hon a cappella tillsammans med Jenny.