• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Aquaman And The Lost Kingdom – en clownshow utan hänsyn, respekt eller tilltro till sin publik

21 december, 2023 by Elis Holmström

Aquaman And The Lost Kingdom
Betyg 1
Svensk biopremiär 20 december 2023
Regi James Wan

Då uppföljaren till Aquaman har premiär är det fyra dagar kvar till julafton. Det är en tid som brukar associeras med lugn, familj, fina julkappar och god mat. Men sedan finns avigsidan av högtiden – den hopplösa släkten, presentstress, brända pepparkakor och julklappar som inte gör någon glad. Aquaman And The Lost Kingdom är den där klappen som försätter barnen i tårar och som gör hela firandet till en mardröm.

Då man läser om den – påstått, problematiska inspelningen av The Lost Kingdom kan man fråga sig en sak, vem ville egentligen ha en uppföljare? Förvisso lyckades den första filmen spela in hutlösa 1,1 miljarder dollar, men bemötandet av delar av publiken och framförallt kritiker var inte i närheten av samma breddgrad som intäkterna. Och då hela DCEU-satsningen, som Aquaman var en del av, sakteliga har kremerats och spritts med vinden blir existensberättigandet än mindre. Dock har Warner Brothers bjudit på ett par överraskningar i år, både The Flash och Shazam: Fury Of The Gods har varit fullt acceptabla filmer, något som flertalet DCEU-filmer inte kunnat associeras med. Därför fanns det hopp om att regissören James Wan skulle fatta galoppen och göra en bättre, roligare och mer underhållande uppföljare. Men precis allting har gått åt pipsvängen, den beryktat kaotiska inspelningen sipprar in i varenda beståndsdel och gör Aquaman And The Lost Kingdom till ett praktfiasko.

Efter hård kritik om brist på humor och hoppfullhet har ett antal DCEU-filmer försökt ställa om, det har gett blandat resultat. The Flash lyckades att integrera humorn med finess och utan någon som helst ansträngning. Fjolårets Black Adam och årets Blue Beetle föll däremot som bowlingkäglor. The Lost Kingdom tillhör den andra kategorin men lyckas gå ett steg längre – vad gäller att misslyckas kapitalt. Ännu en gång består humorn av den mest pinsamma sortens toaletthumorn, huvudrollsinnehavaren Jason Momoa har också getts mer kreativ makt denna gång, detta genom att få ’’bidra’’ till manuskriptet. Momoa – som privat gillar att skoja och flamsa, har dock fört in helt fel sorts kreativa energi. Hela The Lost Kingdom är som ett urspårat och humorlöst skämt, där den enda som finner det lustigt är berättaren själv. Sättet filmen kränger och grimaserar för att förmedla komik eller dramatik är så plågsamt att se på att det orsakar huvudvärk.

Att inspelningen varit ett kaos är inte bara märkbart, tumultet har tagit överhanden och manifesterar sig som slutresultat. Det finns ingen som helst samlad vision eller ens tanke om en någotsånär sammanhängande film. Flera gånger om känns det som att se på femtio olika filmer, tonen ändras konstant och det rent narrativa är rörigare än något av de hushåll som Marie Kondo brukade besöka.

Ingen av de inblandade verkar överhuvudtaget bry sig, dock är det svårt att klandra dem då försök att rädda åbäket är lika produktivt som att flytta om stolarna på Titanic. Men det är inte ofta som vi får se skådespelare och regissörer vifta vit flagga ett par minuter in i en film, det hela verkar bara vara en övning i att överleva. Detta leder till att allt och alla beter sig som clowner. Skådespelet är lika seriöst som då Björn Ranelid ställde upp i Melodifestivalen. Jason Momoa behandlar det hela som sin privata lekstuga och skämmer ut sig själv bortom all beskrivning. Dock är det Yahya Abdul-Mateen II som kommer känna evig skam för sitt skandalöst apatiska skådespel, jag har aldrig sett en skådespelare så pass desperat, pressad och skrämd förut.

Den kvävande likgiltigheten och apatin som projiceras på publiken är rent giftig. Vad som än dyker upp – visuellt eller berättarmässigt, är det presenterat med en snarkning och en stendöd blick. Trots en påstådd budget på 200 miljoner dollar är filmen plastigare än något vi såg i Greta Gerwigs Barbie. Specialeffekterna är horribla, actionscenerna amatörmässiga och scenografin överdriven och smetig.

Man brukar säga att sjön suger, Aquaman And The Lost Kingdom bekräftar detta med eftertryck. Det här är en clownshow utan hänsyn, respekt eller tilltro till sin publik och en ren skamfläck för serietidningsfilmer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Holdovers – lyfter till fantastiska höjder

21 december, 2023 by Elis Holmström

The Holdovers
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 januari 2024
Regi Alexander Payne

Att se Alexander Paynes senaste film är som att träda in hos en gammal vän. Vad som följer efter entrén till den bekanta bostaden är en klassisk middag, där varje tillbehör är tillagat med kopiösa mängder kärlek. Menyn må inte vara särskilt originell eller nyskapande, men genomförandet och kärleken som kryddat den lyfter det hela till fantastiska höjder.

Likt andra prominenta filmskapare som figurerat på biograferna under 2023, väljer Alexander Payne att gå tillbaka i tiden- visuellt, narrativt och strukturellt. Paynes filmer har mestadels rört sig i nutida miljöer, där tematiken berört den moderna människan och de många livskriser som kan drabba. Men efter att ha försökt ta ut svängarna med ren och skär absurditet och science-fictioninslag med Downsizing gick allt snett. Filmen med en krympt Matt Damon i huvudrollen förblir ett fiasko, men The Holdovers känns som – tack och lov, som en enda lång och kraftfull motreaktion.

Payne går nu tillbaka, bokstavligt talat, genom att göra en film som behandlar både unga och gamla, samt en tidsera som till synes verkar skild från vår samtid, men som successivt visar sig ha alltför många likheter både vad gäller bristen på tolerans och förståelse och även svårigheterna att hantera trauman. Men inledningsvis känns presentationen av det unga 1970-talet närmast ansträngt. Allt ifrån filmstudion Universals retro-logotyp till artificiella bildartefakter känns påklistrat och inte det minsta behövligt. Det digitala fotot – som trots behagligt analogt filmgryn, känns tyvärr anakronistiskt i och med alltför modern komposition.

Men dessa tekniska felsteg är snabbt glömda eftersom Alexander Payne är i högform, inspirationsnivån är rekordhög vilket leder till en av regissörens absolut bästa filmer på flera år. De amerikanska filmskapare som är fascinerade av det vardagliga och nästintill menlösa, har alltid haft nära till surrealismen, detta för att skapa humor och en sorts behövlig självdistans för att ge publiken andrum. Frågan är dock om någon har hittat ett bättre sätt att blanda ironi, lätt surrealism, självdistans och värme än Alexander Payne då han är i sitt esse.

Tematiken och berättarstrukturen må vara familjär men istället för att kännas typisk eller tradig framstår den istället charmigt traditionell. Även om det finns igenkännbara karaktärer – som tangerar att vara stereotyper, samt händelser som setts tusentals gånger förut, så presenteras allt med en sådan ödmjukhet och omtanke att det är svårt att inte svepas med. Det må vara köttbullar och lingon som ligger på tallriken med då det smakar ljuvligt kan ingen klaga.

Payne är också vågad då det kommer till att röra filmen genom en rad olika och – ibland, oväntade faser. Då de mesta essentiella spelpjäserna tycks på plats vänds allting upp och ned för att sedan införa ett nytt berättarparadigm. Karaktärer som verkade vara centrala försvinner för att inte ses till igen. Denna aggressiva avpollettering kan tyckas vara grovhuggen men det blir istället ett oerhört stilfullt sätt att successivt ta sig in i filmens emotionella kärna, som på ett sympatiskt sätt studerar faran och tragiken att inte våga – eller hoppas, på något bättre. Lager för lager skalas bort, och till slut återstår bara de mest centrala personerna och händelserna.

Återföreningen med Paul Giamatti har också gett hög avkastning. Giamatti spelar förvisso en klassisk charmerande kuf i samma anda som Jack Nicholsons Melvin Udall från Livet Från Den Ljusa Sidan. Men Giamatti gör ett fantastiskt jobb genom att balansera mellan fullkomlig sadism och djup tragedi. Bredvid sig har Giamatti den unga Dominic Sessa som lyckas kanalisera samma ungdomliga nativitet och dumdristighet som Ethan Hawke i Döda Poeters Sällskap. Sessa och Giamattis relation må inte vara revolutionerande rent kreativt, men genomförandet är fullkomligt klanderfritt. Överlag är skådespelet på hög nivå och även Da’Vine Joy Randolph som bestämd och empatisk skolkock blir minnesvärd. Sedan tillkommer Paynes klassiskt tokiga humor som blandar högt och lågt men som alltid framstår som smakfull och helt i enighet med sitt berättande.

The Holdovers må inte vara det mest originella som gjorts men den är makalöst familjär och trygg. Det är en åktur som är utmärkt från början till slut och en av Alexanders Paynes allra bästa filmer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Åldersnoja och impulser driver intrig i skissartad dramakomedi – En kort evighet på Göteborgs Stadsteater

18 december, 2023 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Lolo Amble

Regi: Gunilla Nyroos

Scenografi och kostym: Agnes Östergren

Mask: Linda Goncalves

Ljus: Ludde Falk

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen

I rollerna: Marie Delleskog, Anna Bjelkerud, Johan Friberg, Tove Wiréen, Hans Brorson

Urpremiär: 15/12 2023

Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 3/2 2024

Publiken kommer förmodligen till teater och annan scenkonst med en önskan om att bli berörd, kunna leva sig in i rollfigurers öden. Att vilja skaffa sig nya insikter eller att få använda sina skrattmuskler kan vara andra tungt vägande skäl. Halvvägs in i en ojämn säsong på Göteborgs Stadsteater uppfylls dessa kriterier i särklass bäst i Monicas vals där gripande toner och äkta känslor svallar. Kriterierna uppfylls också i Pepperlands nya Beatles-projekt och i den monolog som inledde nördigt experimenterande trilogin Försök. Roligast har definitivt skickligt gycklande iscensättningen av Stugfeber varit, även om den samtidigt var både onödig och i dessa tider en smula osmaklig. Habila historielektionen Mary Shelleys värld vars starka kvinnor gjorde ansenligt avtryck redan för tvåhundra år sedan lärde jag mig avgjort mest av.

Årets sista premiär definieras som en ”varm komedi om vardagen mitt i livet”. Tyvärr blev urpremiären av En kort evighet en rejäl besvikelse då enaktaren av Lolo Amble (som namnet antyder från känd teaterfamilj) i allt för ringa utsträckning tangerar angiven kravspecifikation. Att en av våra grand old ladies – vars humorbefriade tyngd i exempelvis Moa och Guldbagge-belönad roll i Berget på månens baksida på vita duken, ikoniska långköraren Hem till byn på teve och mot sin make på scen i pjäsen Timmarna med Rita etsat sig fast på näthinnan – regisserar en komedi med filosofiska ansatser får en att höja på ögonbrynen. Efter att ha jobbat med dramatikern, poeten och översättaren Amble tidigare tillkom komedin med den fyndiga titeln som ett slags beställningsverk från Nyroos. Vi möter två par närmast fixerade vid att blicka tillbaka, utvärdera sina liv när de obevekligt närmar sig 60-strecket. Paret som består av en frustrerad ekonom och en självbelåten jurist har en relation som skaver. Handlingens utlösande faktor är dock ett mobilsamtal från den nyfikna och antagligen uttråkade Charlott (Marie Delleskog), till föremålet för en oförglömlig tonårsförälskelse fyrtio år tillbaka i tiden under behaglig semestervistelse i Grekland..

foto Ola Kjelbye

Scenen badar i inbjudande varma färger. En rymlig soffa fungerar som centrum, flyttas runt i scener för olika ändamål. Ett bord står i ett kök och hamnar sedan som skrivbord på kontor. Scenografen signalerar dessutom budskapet om självförverkligande om att våga språnget, genom att skådespelarna kan kliva upp på en platå, i fonden. Romantiska inslag förstärks med fragment ur hits med Frank Sinatra och Leonard Cohen har jag för mig. Publiken stiftar bekantskap med två par där männen lär känna varann under gemensamt nyårsfirande. Den ene är framgångsrik jurist och delägare i advokatbyrå (Johan Friberg) som reser på internationella konferenser. Den andre är lärare, fast försöker satsa på en vansklig tillvaro som musiker (Hans Brorson). Barnen är utflugna som självgående varelser. Istället består överhängande problem av en missbrukande(?) bror i ekonomiskt förfall och en mamma med stort vårdbehov.

I vad som lanseras som en existentiell komedi skriven med humor och poetiskt sinnelag kastas invanda små bekymmer drastiskt över ända, när Marie Delleskogs rollfigur lika gåtfullt som oförklarligt gör sig gällande, fullföljer en ingivelse. Typiskt nog ges mer respons från motparten än hon hade kunnat föreställa sig. Mer om dessa förvecklingar ska kanske inte avslöjas. Saknar en riktning och trovärdig udd i manus samt samtidsmarkörer. Är kanske att begära för mycket av en komedi att personerna som gestaltas ska vara förankrade i ett rimligt narrativ, att åskådaren ska kunna avläsa psykologiska mekanismer. När detta förhållande inte uppstår framstår dessa individers beslut som tämligen ointressanta att bevittna. Pjäsens rapsodiska drag hade behövt fyllas ut med mer underbyggnad i replikerna. Karaktärer står plötsligt vid olika vägskäl utifrån en agenda som framstår som alltför vag, alltför diffus.

foto Ola Kjelbye

Samspelet flyter smidigt emellan ett garvat gäng skådespelare. Ändå fattas ofta en kvalitet av fördjupning, alternativt underhållande situationskomik. Tove Wiréen och Hans Brorson tar förvisso chansen att bre på i ett par skojfriska biroller. Högst oväntat var hörbarheten från somliga kvinnor till och och från klart otillräcklig. Konversationen på scen måste ju nå ut till bakersta raden, vilket mitt en generation äldre sällskap påpekade efteråt. Kontentan är att jag sett frilansaren Brorson och Delleskog, Bjelkerud och Friberg ur den fasta ensemblen i en räcka av övertygande prestationer i en mängd uppsättningar. Och även om Johan Friberg och Hans Brorson mer än antyder sin potential hade man bespetsat sig på fullödiga porträtt.

Trist att behöva skriva negativt och lämna otillfredsställd. Denna recension kommer ju inte gagna någon, även om det inte går att ta miste på en uppriktigt genuin besvikelse. Vad fanns att ta med sig förutom några skratt och lustiga schabloner, vilka bidrog till min skeptiska summering ? Inte minst trist för att jag öppensinnat ville ta emot ett samarbete det borde slå gnistor om. Förstår de ur premiärpubliken som stående hyllade Gunilla Nyroos baserat på hennes samlade konstnärliga gärning. En kort evighet i regi av henne och manus av rutinerade Lola Amble kan dock inte läggas till raden av tidigare bedrifter.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: Amina

17 december, 2023 by Rosemari Södergren

Amina
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 december 2023
Regi Ahmed Abdullahi
I ROLLERNA
Amina Nimco Ahmed Ali
Sofia Jamilah Mohamed Kirih
Rose Ariane Castellano

En film som klär av myten att vi kan uppnå vad vi vill bara vi kämpar och tror på var dröm. Amina är en ung talangfull MMA-fighter men som inte kan satsa på målmedvetet som hon vill eftersom hon har en dotter på sju år. Hon har delad vårdnad och har därför sin dotter varannan vecka. Amina liksom dotterns pappa har somaliskt ursprung, men bor i Sverige. Dotterns pappa bor tillsammans med en svensk kvinna som han väntar barn med. De erbjuder sig ofta att ta hela vårdnaden. Framför allt för att Amina inte är den perfekta mamman. Amina jobbar kvällar och nätter som vakt vid diskotek och hennes föräldrar vill inte ställa upp som barnvakt eftersom de tycker att hon som kvinna ska ta sitt ansvar som mamma och se till att få en jobb på dagtid.

Amina slits mellan omgivningens förväntningar på hurdan en mamma ska vara och sin egen inre drivkraft och dröm. Det enda hon egentligen älskar att göra är att träna och gå matcher som MMA-fighter. ”Det är den enda ska kan”, säger hon.

En dag möter hon en av sina gamla träningskamrater som fått chansen att gå en riktigt stor proffsmatch. Kamraten berättar att hon hr en av de bästa coacherna, Rose. Den som accepterad som ett uppdrag hos Rose vet att den kommer att få stora matcher om han eller hon tränar hårt. Lusten att gå in på allvar för MMA sätter fart inom Amina och hon börjar träna hårt på Roses gym och gör allt för att få hennes som sin coach.

Det blir allt svårare att kombinera träning och matcher med att vara mamma. Förväntningar och krav från familjen krockar med krav från tränaren. Aminas föräldrar vägrar ställa upp som barnvakt om Amina tränar. Det är skrämmande att inse att det kan vara så ensamt för en ensamstående mamma. Att det är så omöjligt att få hjälp. Samtidigt kan idrottens krav också vara pinsamt enögda.

Det var väldigt intressant att se filmen på den biograf jag gjorde för övriga i publiken var ungdomar med somaliskt ursprung. Vid ett scen i filmen skrattade både de och jag väldigt högt. Amina lämnar dottern till hennes pappa och sambo vid jul och blir inbjuden att äta julmat med dem. ”Jag har lagat somalisk julmat”, säger pappans sambo. Något som heter somalisk julmat finns ju inte. Enligt den provisoriska konstitutionen från 2012 är islam Somalias statsreligion, spridandet av andra religioner än islam är förbjudet i landet samt alla lagar måste följa sharias generella principer. ( Från wikipedia ) Eftersom filmens regissör Ahmed Abdullahi är född i Somalia vet han säkert om det och har den scenen av andra skäl, kanske för att visa på en del svenskar okunnighet eller som en liten rolig blinkning åt somalisk publik.

Filmen Amina vänder förstås på Rocky-konceptet. Istället för att det är man som är helt fokuserad på att bli bäst i världen är det här en ung kvinna son har en sjuårig dotter. Det är inte accepterat för en kvinna att sätta något annat före sitt barn i första rummet och även om Amina älskar sin dotter får hon inte stöd från omgivningen på samma sätt som en man säkert skulle få. En kvinna förväntas alltid sätta sitt barn i första rummet. När dottern berättar att hos mamman, Amina, äter de alltid med plastbestick för att slippa diska, ses det som ett bevis på hur dålig mamma hon är.

Amina försöker leva som omgivningen förväntar sig. Försöker sätta dottern i första rummet och söker dagjobb, umgås med släkt och familj. Men det är uppenbart, det ger henne inte någon lycka. Hon trivs inte med att samlas med övriga kvinnor inför ett bröllop och dansa och prata om barnuppfostran.

Filmen Amina känns mycket äkta och den är engagerande. Det torde vara omöjligt att se den utan att bli berörd. Och ett stort plus för en lång rad mycket duktiga skådespelare.

Regissören säger i ett pressmeddelande:
– Många män överger sina barn men nästan inga kvinnor, det var så idén till filmen började hos mig. Hur kommer det sig att om en man lämnar sitt barn så är han en skitstövel medan en kvinna är ett monster? Det är den frågeställningen som jag vill utforska i filmen Amina. Jag har alltid varit intresserad av temat ”frihet vs ansvar” som vi undersöker i vår film, men också vad som händer med oss när vi hela tiden blir matade med bilder och berättelser på ”lyckade” personer utan få veta vad de offrat för att nå toppen? Vad händer med oss när våra drömmar blir en drog?

REGISSÖRENS BIOGRAFI
Ahmed Abdullahi är svensk manusförfattare och regissör född i Somalia. Han har regisserat flertalet uppmärksammade och prisbelönade dokumentärer och kortfilmer, bla dokumentären Jag är Dublin, Guldbaggevinnaren Martyren samt Francis, som var en av sju filmer som shortlistades till en student- Oscar för bästa utländska kortfilm. European Film Promotion Future Frames utmärkte Ahmed till en av de tio mest intressanta europeiska filmskaparna. Ahmed har även regisserat tv-serier såsom En mot en och Top dog. Amina är Ahmed Abdullahis långfilmsdebut.

Arkiverad under: Film, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Liv – en modig och mycket berörande dokumentär

15 december, 2023 by Rosemari Södergren

Liv
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 december 2023
Regi Kristina Levin Vinter, Finn Vinter

En modig dokumentär om att förlora barn men ändå trots alla utmaningar våga hoppas på livet. Kristina Levin Vinter och Finn Vinter är två dokumentärfilmare som verkar ha med sig kameran överallt, både i sängkammaren, köket och hos läkaren och med vänner. Vi får följa deras längtan efter ett barn men den som ska bli deras första baby dör i livmodern och Kristina måste föda fram ett dött barn.

Det går att fundera på hur personlig en dokumentär ska vara. Var går gränsen mellan det personliga som ger film ett djup och ett värde och det privata som kan bli för nära, för enskilt. Kristina och Finn lyckas upprätthålla den gränsen trots att en del scener är väldigt nära filmade och gränsar till det alltför privata, men också då är det personligt på ett berörande sätt som absolut ger tittaren en insikt. Jag är full av beundran av hur de visar sin förtvivlan och sorg. Scener som jag tror är starka och till en slags tröst för andra som gått igenom samma sak.

Vi får se redan första gången stickan visar att Kristina väntar barn. Då är hon inte helt säker på vad hon känner. De är båda så unga när hon blir med barn. De träffas när hon är 19 år och han 22 år. Det jag saknar i filmen är att jag inte vet tidsperspektiven. Hur gamla de är när deras första barn är på väg berättar filmen inte. Vi får följa hur det första barnet verkar må bra i magen men sedan får hjärtfilm inne i livmodern och dör. Barnet är så långt gånget att det måste födas fram. När sedan ytterligare ett barn dör i magen förlorar de nästan hoppet. Det är bra att vi redan från filmens start ändå vet att de till slut får ett barn. Det gör det lättare att se och följa berättelsen. Mycket bra komponerat.

Ibland undrar jag hur de filmat allt. Finns det någon tredje person eller till och med en fjärde som tillsammans filmar och sköter ljud eller har de alltid en kamera stående för att filma sig själva? Nå, det spelar inte så stor roll, i och för sig. De filmar både de stora omvälvande ögonblicken men också mer vardagliga scener och där är också några lite drömlika scener med stora ballonger som sakta rör sig över en träsk eller vattning mark i skogen. Ibland ser vi ballongerna på nära håll och ibland ser det ut att finnas något där inne som vill ut.

Denna dokumentär är starkt berörande. Egentligen får vi alltför sällan se sådana här berättelser som är så ärliga.

Med denna dokumentär visar Kristina Levin Vinter och Finn Vinter att de är duktiga filmskapare och jag ser fram emot att se en film som inte är dokumentär av dem. Jag räknar med att de är två framtida stora svenska namn inom filmkonsten.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Finn Vinter, liv

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 250
  • Sida 251
  • Sida 252
  • Sida 253
  • Sida 254
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in