• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Animal Kingdom – går inte att se oberörd

8 januari, 2024 by Rosemari Södergren

The Animal Kingdom
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 januari 2024
Regi Thomas Cailley

Tankeväckande, sätter igång känslor och funderingar. En film som inte riktigt kan placeras i en kategori. Det är en psykologisk thriller, en form av fantasy och samtidigt en högst realistisk skildring av människors reaktioner inför det som är annorlunda. En unik, annorlunda berättelse som det är svårt att hitta någon liknande att jämföra med och den går inte att se oberörd.

I centrum står 16-årige Émile Marindaze och hans pappa François Marindaze. Världen har drabbats av en sjukdom eller mutering som gör att människor långsamt förvandlas till djur, fåglar och fiskar. Émiles mamma Lana är en av de som drabbats och som sakta förvandlas till en björnliknande varelse och mer och mer tappar sin mänskliga skepnad och förmågan att tala.

Familjen Marindaze lever i Frankrike. Där har myndigheterna bestämt att muteringen är en form av sjukdom och den som drabbas läggs in på låsta avdelningar och sjukvårdspersonalen försöker korrigera muteringarna, till exempel genom att klippa bort klor, raka bort päls. Det gör att de muterade blir funktionshindrade, de blir fullständiga djur och har tappat sin mänskliga skepnad.

Myndigheterna har bestämt att Lana och de andra som är inlagda på regionens kliniker ska förflyttas till ett särskilt större sjukvårds-center i södra Frankrike, vid nationalparken Landes de Gascogne Regional Natural Park. François kämpar för att hålla ihop familjen och att ha kvar kontakten med sin fru Lana. Han besöker henne ofta och tvingar med sonen. När hon nu ska flyttas till södra Frankrike skaffar han sig ett jobb där och en bostad och tvingar Émile att följa. Émile är inte alls intresserad av att flytta eller hålla kontakt med sin mamma. Han är tonåring och vill umgås med vänner och träffa tjejer.

En olycka inträffar under transporten av de muterade och de kan ta sig ut i skogarna i området runt om. François ger sig ut för att söka efter Lana. Människor är rädda för de muterade och militären kallas in för att jaga de muterade. François vill rädda Lana från att bli dödad av soldater. Även om hon muterar är hon ändå innerst inne Lana, menar han. Mitt i detta händer något som gör att tillvaron för François och sonen blir ännu mer mardrömslik.

I Frankrike förmedlar myndigheterna en rädsla för de muterade, en skräck för de annorlunda. I förbifarten får vi höra berättas om att i Norge lever människorna och de muterade sida vid sida och accepterar varandras olikheter. Denna berättelse är drabbande och kan tolkas på många olika sätt. Människors och myndigheters hat mot allt som är annorlunda är en av många sätt att tolka denna berättelse. Det handlar också om att kunna släppa saker, att låta någon gå vidare. Det finns paralleller till vad som händer med miljö och klimat. Ja det finns mycket att tänka på och att prata om kring filmen.

Specialeffekterna får ett stort plus. Det är imponerande att hur filmskaparna med specialeffekter får mig som tittare att känna in djurmänniskornas lidanden. Paul Kircher som spelar Émile får högsta betyg. Han är så trovärdig och helt enastående.

När jag först läste om filmen hade ganska låga förväntningar och tänkte att det var en form av katastroffilm. Men detta är något helt annat och den är trots att lutar åt fantasy med muterade djurmänniskor är den ändå realistisk i skildringar av mänskliga beteenden. Det är ingen actionfilm utan mer en psykologisk fantasy och en far och en son i en tid där världen står i brand.

Ett pressmeddelande om filmen berättar att vid den franska premiären av The Animal Kingdom blev den hyllad i pressen och fick betyg 4,3 av 5 av den franska kritikerkåren. The Animal Kingdom har gjort publiksuccé med över 1 miljon besökare i Frankrike.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, The Animal Kingdom

Filmrecension: Perfect Days – en pärla, ett mästerverk, den här filmen är Zen

8 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Perfect Days
Betyg 5
Svensk biopremiär 12 januari 2024
Regi Wim Wenders
Manus Wim Wenders och Takuma Takasaki

En vacker, lysande hyllning till det stora undren i de små detaljerna. Japans Oscarbidrag är poesi, filosofi, skönhet, utspelas i  Tokyo och berättar om en man som städar toaletter och är en sällsam Zen-mästare. Utan att han själv tänker på det och utan att någon i omgivningen förstår det är denna medelålders man, Hirayama, principen bakom Zen förkroppsligad. Den är den vackraste film jag sett på länge.

Hirayama är en medelålders man som lever ett enkel liv som toalettstädare i Tokyo. Allt han gör, utför han lugnt, metodiskt, utan stress och med fullt fokus. När han städar toaletterna gör han det perfekt. När han lyssnar på musik gör han det fullt ut. När han ler, då ler han. När han lyssnar, då lyssnar han. Han äter sin lunch i en park, under ett träd. Han älskar träd och kan sitta och bara titta på trädets krona. Ofta fotograferar han träd. Självklart gör han inte det med en kamera i en mobiltelefon. Han fotograferar med en liten kompakt kamera och lämnar in filmerna till framkallning.

Han lever ensam men är inte isolerad. Han har arbetskamrater, han möter människor genom jobbet och han går ofta till ett japanskt bad och han har sina favoritkrogar där han tar en drink eller två. Han är nöjd med sin tillvaro, han är harmonisk. Varje kväll läser han ett kapitel ur en William Faulkner-novell. Men vi ska inte låta oss luras och tro att det är grått eller tråkigt på något vis. Det händer saker hela tiden och vi får sakta veta saker om hans förflutna, vilket gör att Hirayama blir ännu mer fascinerande.

Filmen bjuder på underbara miljöer från Tokyo och ett extra stor plus för den fantastiska musiker från de kassettband som Hirayama lyssnar på. Det är en nostalgiresa till musik av Lou Reed, Van Morrison och Kinks med flera.

Koji Yakusho som har rollen som Hirayama är fantastisk. Han fick också pris för bästa manliga huvudroll på filmfestivalen i Cannes och det är verkligen välförtjänt.

Den som tror att film måste ha biljakten och annan action borde utmana sig själv. Våga sitta still och låta sig hänföras över livets oändliga skönhet. Det händer saker under ytan när vi öppnar ögonen för storheten i vardagen. Denna filmiska resa är en resa i nu:et.

Perfect days är vacker, ett mästerverk, som öppnar ögonen för skönheten i de små vardagsbestyren. Om att se och känna ett träds närvaro. Om att kunna betrakta ett träd och inte förvänta sig något mer än att bara vad där. Om skönheten i livet. Om att livet inte behöver handla om att bli världsberömd, att lyckan finns i våra egna sinnen och hur vi ser, hör, känner, smakar och luktar det som är precis där vi är. Om att göra det vi gör fokuserat. Den här pärlan, det här mästerverket, har allt som gör en film ska ha för att säga något av det viktigaste en film kan säga: Nu är nu.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Wim Wenders, zen

Innerlig och innovativ kammarjazz av sällsam pianotrio – Island Song med MIRE III

8 januari, 2024 by Mats Hallberg

MIRE III

Island Song

4

Inspelad i Italien hos Artesuono Recording september 2022

Produktionsansvarig: Emmano Basso

CAM Jazz

Releasedatum: 15/9 2023

Omdömet magisk bör man vara försiktig med i skrift för att det inte ska tappa sitt värde. Vill ändå påstå att åtskilliga moment i den konsert med MIRE III som ägde rum i Hagakyrkan i Göteborg för några år sedan, präglades av just den oskattbara kvalitén. Var inte totalt oförberedd på vad som eventuellt komma skulle då jag kände till trions medlemmar var för sig. Visste att förutsättningar fanns då jag kände till musikerna, hört dem i skilda sammanhang och till och med kunnat träffa dem på tu man hand flera gånger. Syftar på den i Lerum bosatte finske pianisten Joona Toivanen, trumslagaren Johan Björklund samt Thomas Markusson som trakterar kontrabas.

Toivanen som komponerar nästan all musik för gruppen upptäcktes när hans finska trio spelade på jazzfestival i Klippan (Sockerbruket) 2017. Har därefter fått möjlighet att uppleva hans magnifika musicerande live och på skiva, vilket resulterat i uppskattande recensioner av en prisad pianist och låtskrivare. Han har kunnat höras i exempelvis Lexingtone, duon Linchpin och med Anders Hagberg. Genreöverskridande Björklund hörde jag i höstas på länk i avantgarde-betonade konstmusikprojektet Pjäxeröd 2:0. Han leder dessutom flera intressanta upplagor av Thymeshift, jazzrock-kvartetten Dynamic Flavours samt fusionbandet Parallell Activity vars signum är användandet av två profilerade strängbändare. Markusson driver elektro-akustiskt projekt (som jag inte är insatt i), ingår i arrangörssammanslutningen MUKO och sedan decennier i visionära jazzgruppen Corpo, som jag på senare år recenserat både live och på skiva. Finns förstås mycket mer att redovisa. Ville i första hand fokusera på hur jag kommit i kontakt med respektive medlem i trion.

foto Elisa Caldana

Island Song skulle egentligen ha recenserats i ett annat forum. När så inte blev fallet tipsas istället om skivan inspelad i Italien(!) genom att skriva om den här. I den externa och därför subjektivt hållna innehållsdeklaration vars term på engelska lyder ”liner notes” resoneras insiktsfullt om jazziga pianotrios. Brian Morton hänger upp sin hyllning av de tre vännerna med det underliga gruppnamnet, på slutsatsen att man ofta vistas i skärningspunkten emellan Bill Evans och Cecil Taylor och deras delvis konstrasterande estetik. Influenser sägs därtill komma från skandinavisk folkmusik och samtida musik med olika inriktning (främst konstmusik enligt mina öron).

Musiken på debutalbumet har blivit något mer komplex, stundtals aningen mer krävande att tillgodogöra sig än som jag minns den från ovan nämnda eftermiddag i Hagakyrkan. I en akustisk kontext vävs här sinnrika mönster i varierande tempo. I pressrelease poängteras att lyssnaren tas med på en förtrollande resa genom en värld där lugn och trygghet smälter samman med en nyfiket kreativ attityd. Ambitionen är att skapa ett soundtrack av reflektioner och känslor med unika bidrag från tre individer i förening. Och totalt sett har man absolut lyckats i sin föresats, något som förstärks genom den eftersträvade kemi som etablerats emellan lyhörda instrumentalister, vars påverkan på produktionen ska tillmätas lika stor betydelse. En självklarhet som ändå kan vara värd att påpeka.

Transportsträckor undviks, även om alla kompositioner inte styrs med samma densitet, samma nerv. Upphovsman till Gentle är Johan Björklund medan Three signeras Thomas Markusson. Övriga stycken har Joona Toivanen som avsändare, med ett eftertänksamt idiom som ibland övergår i uppiggande löpningar. Över tre spår märks en mångfasetterad svit betitlad Metamorphosos. Den vecklar ut sig på ett lika fängslande som intrikat vis. Ljuvt framskridande tema i titellåten tas vidare i ett särskilt spår som ett stycke för solopiano. Ett förtjusande sjok på cirka tolv minuter kan associeras till den stil av reflekterande snitt, som mer eller mindre blivit synonym med det typiska ECM-soundet. Naturligt nog är meloditillverkaren vid flygeln den som oftast anför och broderar ut harmonier. Förutom att raffinerat binda ihop och färga tonspråket, tas av försynt rytmsektion initiativ. I dessa fascinerande mellanrum ges troligtvis utrymme åt improvisatoriska inslag. Givetvis uppstår ett par gångar raffinerade undantag från den beskrivna strukturen.

Island Song har som kanske framgått en betagande kontur av impressionism, ofta dröjande och melankolisk. Albumet vänder sig primärt till sökande mottagare. Och för oss som inte nöjer sig med enbart behaglig yta framstår musiken som ytterst meningsfull att bli innesluten av, som sound att upptäcka vars stämningsfulla påverkan har potential att växa vid varje lyssning.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Bokrecension: Jag kommer att hitta nyckeln av Alex Ahndoril – seg och ointressanta karaktärer

6 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Jag kommer att hitta nyckeln
Författare Alex Ahndoril
Serie Nyckelserien (del 1)
Utgivningsdatum 2023-11-01
Förlag Albert Bonniers Förlag
Medarbetare Sokcic, Miroslav (form)
ISBN 9789100802165

Suck. Jag minns att jag läste en gång för länge sedan att den berömda barnboksförfattaren Enid Blyton skrev att läsare gärna vill läsa detaljer om maten som äts i en berättelse. Det är ett berättarknep som används ofta, speciellt av författare som uppenbart skriver för att få många läsare/köpare. Suck, igen. Det är något om författarparet bakom pseudonymen Alex Ahndorils anammat till överdrift. Det blir  segt med alla beskrivningar av mat: av förrätt, varmrätt, dessert, tilltugg plus alla detaljer om alla drinkar som insups. Eftersom det är kötträtter som äts hela tiden är det många avsnitt som alla vi som är veganer eller vegetarianer helst hoppar över. Det är rätt otidsenligt ändå att ingen i berättelsen ens är vegetarian eller laktos- eller glutenintolerant.

Ovanpå detta får vi miljöbeskrivningar som onödigt detaljrika där vi får reda på träslag i bokhyllor och material i fåtöljer, med mera, med mera. Nej det är mycket som är utfyllnad i denna bok och som hellre kunde utnyttjats till att öka spänningen eller fördjupa de oerhört ytliga karaktärerna.

Hur kommer det sig att en stort bokförlag som Bonniers gärna ger ut sådana här böcker? Jag behöver nog inte ge något svar på vad som styr Bonniers.

Bakom pseudonymen ligger författarparet bakom Lars Kepler, som slog igenom stort redan med deras första kriminalroman, Hypnotisören, som i september 2009 nådde försäljningslistans första plats i Sverige och blev den mest sålda kriminalromanen i Sverige år 2010. Den har sedan dess kommit att bli en av de mest sålda kriminalromanerna i Sverige genom tiderna.

”Jag kommer att hitta nyckeln” är första delen i en planerad serie pusseldeckare av Alex Ahndoril, det nya namnet på författarduon som är känd som Lars Kepler. Lars Kepler är pseudonymen för svenska författarparet Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril.

Denna deckare är tänkt vara en pusseldeckare. Den stora mästarinnan när det gäller pusseldeckare är förstås Agatha Christie. Det märks att Alex Ahndoril till formen är inspirerad av Agatha Christie. Huvudpersonen är privatdetektiven Julia Stark som för ett uppdrag av en stenrik man som är ägare till ett familjeföretag i Västernorrland som försörjer sig på skogar. Han hade haft bolagsstämma på godset och på morgonen hittade han ett fotografi i sin telefon på en bunden, blodig man med en säck över huvudet. Han har inget minne alls av vad som hänt, han var så stupfull under kvällen. Han vet inte vet mannen på fotot är eller om den som är fotograferad är död eller inte. Stark får uppdraget att undersöka vad som hänt innan polisen kopplas in. Julia Stark ber sin ex-man Sidney, som är polis, att följa med och undersöka fallet.

Julia och Sidney tas emot på godset och där är det välbeställt med lyxiga miljöer, en kock som lagar och serverar mat för finsmakare och drycker av alla de slag. Mat och dryck beskrivs in i detalj, som jag redan nämnt och det gör att berättelsen tappar fart.

Det är bara några personer som var närvarande under bolagsstämman och bland dessa ska Julia och Sidney klura ut om mord skett och vem som i så fall är mördaren. Deras utredning och förhör av de misstänkta beskrivs så vi som läsare ska kunna försöka lista ut svaret på gåtan och i slutet samlar Julia alla för att i klassisk Agatha Christie-stil berätta vad som hänt och vem som ligger bakom.

Men, nja, för min del blir det aldrig intressant och det engagerar mig aldrig. Det är alldeles för meningslösa skildringar av människornas karaktärer. De skildras mest bara som depressiva och sorgliga. Det är svårt att engagera sig i människor som är stenrika och ändå tycker att allt är meningslöst och att det är så orättvist behandlade. När någon reagerar är reaktionerna inte underbyggda ordentligt, som när Julia får ett utbrott i de sista kapitlen och beger sig till en nattklubb.

Del 2 i Nyckelserien kommer i april i år, 2024. Men för min del kommer jag att avstå. Jag tycker att detta författarpar skrev intressantare som Lars Kepler.  Nyckelserien kommer jag inte att följa. Man måste prioritera sin tid.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Alex Ahndoril, Boikrecension, Pusseldeckare

Blekinges äldsta nyårsrevy gör ingen besviken – Civilkurage – nummerrevy med både skratt och klassisk bondkomik

6 januari, 2024 by Martin Moberg

Klassisk bondkomik i Civilkurage här med Ola Ödman och Stig Augustsson som karaktärerna ”Greta och Doris” som bedömer Biltema i Ronnebys cafeteriasortiment.

Strångamålarevyn 2024, Civilkurage

Betyg: 5

Medverkande:

Skådespelare:

Ellinor Andersson, Lotta Frid, Ola Ödman, Stig Augustsson, Klara Dahlin och Bastian Mellberg.

Premiär: Fredag 5 januari kl 18.30, Strångamåla medborgarlokal, 8 km norr om Bräkne-Hoby, Ramsjötorpsvägen 1

Övriga föreställningar:

Lördag 6 januari kl 15.00
Fredag 12 januari kl 18.30
Lördag 13 januari kl 15.00 + 18.30
Fredag 26 januari kl 18.30
Lördag 27 januari kl 15.00 + 18.30
Fredag 2 februari kl 18.30
Lördag 3 februari kl 15.00

När det är dags för Blekinges äldsta nyårsrevy att ha premiär i Strångamåla medborgarlokal för 38:e gången, då vet man att det kommer att levereras en nummerrevy av klassisk sort och bondkomik i alla dess former och varianter. Den 5 januari kl 18.30 hade Strångamålarevyn premiär. Årets upplaga går under namnet ”Civilkurage”. Namnet på årets föreställning kommer från civilberedskap som är högaktuellt i dessa tider av krig i Europa, allvarlig underton men som Strångamålarevyn vill göra lite roligare och det lyckas man med här.

För Strångamålarevyn anno 2024 har blivit en informationscentral, det är ju ett ställe dit man kan få gå för att få reda på vad man bör ha hemma i kristider. Men det är med en klockren humoristisk knorr på numren och jo då, munnen den ler både brett och skrattar gör man tillsammans med publiken vilket ger den inramning som en nyårsrevy ska ha. Sammanlagt består ensemblen av sex personer på scenen och ett revyband på fyra personer, utöver två som har hand om ljud och ljus.

Det som är ett tydligt kännetecken för Strångamålarevyn är att man varvar numren med mycket musik och årets nyårsrevy är inget undantag, något som gör att helhetsintrycket blir mycket bra. Åldern på ensemblens medlemmar är bred, de sex på Strångamålarevyns scen är mellan 15-64 år. Vilket borgar gott för framtiden, med stor sannolikhet kommer skrattsalvorna att hagla i Strångamåla vart nyår även framöver. Det som är befriande, är att man kan sätta upp en nyårsrevy utan att strössla med skämt om kändisar och politiska skandaler.

Man kan faktiskt säga att Strångamålarevyn är lite mer universiella. Till exempel vem som vill ta hand om en överflödig katt eller om de nysvenska: de förväxlingar som uppstår när man ”jiddrar” med språket. Eller att vi svenskar nu plötsligt ska ha civil beredskap och hamstra konserver, ha radio med batterier med mera lätt tillgängligt hemma. Man skämtar också om del av allt det tokiga som sker hos grannarna.

Som ”café-kartellen i Bräkne Hoby” eller Biltemas etablering i Ronneby. Butikskedjan är ju känd som ett ”gubbdagis” och dit söker sig den gamla korvsugna duon Doris och Greta för att inventera beståndet i cafeterian. Med extra bröd i handväskorna så klart, man vet ju aldrig eller hur? Allt detta ger upphov till många roliga, ögonblickliga missförstånd i en klassisk lokalt förankrad nyårsrevy.

För tanken är att det ska vara skratt direkt från oss i publiken, vilket det blir flera gånger under kvällen. Och vi behöver skratta tillsammans i tider som dessa med det nyhetsflöde vi möts av både inrikes och utrikes. Strångamålarevyn försöker inte vara underfundiga, man behöver inte vänta två veckor på skratten eftersom det är mer bondkomik här i Strångamålarevyn, jämfört med storstädernas nyårsrevyer.

Årets revy är nära på redan slutsåld, men det finns chans att få tag på biljetter och jag rekommenderar varmt årets Strångamålarevy. Som återigen lyckas få ihop det med klassisk bondkomik väl förankrad i den blekingska myllan och skratten från publiken gör att det blir den helhet som en nyårsrevy ska ha.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Blekinge, Bräkne-Hoby, Civilkurage, Nummerrevy, nyårsrevy, satir, Strångamålarevyn, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 247
  • Sida 248
  • Sida 249
  • Sida 250
  • Sida 251
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in