Recension

Flamingo – Slottsskogen i Göteborg

10/8

3

King Gizzard & The Lizard Wizard tillhör kategorin hajpade band som WOW gillar att utsätta sin väldigt blandade publik för. Apropå årets utbud kan hävdas att det är väldigt magert. Fjolårets WOW innehöll megastjärnor som Nick Cave, Herbie Hancock och vår egen Thåström. Bortsett från en viss Håkan, möjligen Sam Fender och i exklusiva kretsar Yo La Tengo finns nästan inga affischnamn i sin blomning. Blur var bland de största namnen på 90-talet, förvisso comeback som gett eko flera gånger efter millennieskiftet. Devo fick sitt genombrott på 80-talet och förknippas med eran av tidig synt och new wave.

Finns en Wikipedia-sida i mastodontformat om den excentriska sextetten från Melbourne som jag inte brytt mig om att studera. Nöjt mig med lyssning live på Youtube. Stu Mackenzie heter tydligen frontmannen i ett starkt gitarrbaserat band som bildades 2010. Övriga är Joey Walker (gitarr), Cook Craig (gitarr), Lucas Harvard (elbas), Michael Cavanagh bakom trumsetet samt på keyboard, tenorsax och munspel Ambrose Kenny-Smith. Bör ha varit den sättning vi såg på festivalens största scen under 65 minuter i skaplig väderlek. I studio förvandlas männen till multiinstrumentalister. Vad som framför allt definierar gruppen med det krångliga namnet är dels hejdlöst hopkok av stilar, dels osannolik produktivitet. Skulle tävling tävling i kreativitet anordnas skulle ytterst få kunna konkurrera. Enbart under fjolåret släpptes fem album. Hur de får tiden att räcka till är en gåta, då man dessutom frekvent turnerar världen över. Lätt att instämma i marknadsföringen. Vi har att göra med ett mäkta okonventionellt kollektiv.

Detta trash metal – psykedelia – punk – surfrockande gäng öppnar minst sagt offensivt. Slamrigt ös med distat sound. Går på knock genom att ägna sig åt mangel med vildsint riffande, ger sig hän växelvis också i sången. Rytmsektionen får använda sin maxkapacitet, övertygar. Älskar första låtens fräcka, snabba beat. Rycks med!. En sanslös orgie i leverans av energi. Det riffas med osannolik speed. När soundet är som fetast kommer respons från publiken. I musiken signerad dem själva trängs ett gigantiskt bibliotek av referenser. I mina öron blev det: Motörhead möter Cramps möter AC/DC möter TOOL möter Thin Lizzy. Tajt så det förslår, fast samtidigt klar risk för överkörning. Mycket feedback och tunggung av drivna musiker.

På backdrop visas nonfigurativ spektakulär ljusshow, stundtals med laser. Generöst ögongodis! Ska inte klaga på ljudet. Mycket vinande diskant förstås och faktiskt förunderligt väl avvägd bas. Några få låttitlar annonseras. Efter hyperintensiva första halvtimmen förändras soundet radikalt. Glipor uppstår, musiken syresätts, tempon skiftar och deras broderande blir på så vis mer effektfullt. Blir lite jammigt, en stämning som gjord för de gitarrfigurer man plockar fram. Fängslas av coolt, rytmiskt driv och grooviga basgångar. Både tenorsaxofon och tamburin tas i bruk. Intensiteten ökar igen. Förvånansvärt nog har långsamt, taggigt sjok stoppats in i repertoaren.. Det skruvas successivt onödigt upp varvid Ambrose Kenny-Smith omotiverat lämnar sitt instrument, rusar fram till scenkanten och vrålar snarare än sjunger.

Av smattrande bas och vinande diskant blir det i längden mer noise än låtar med substans. Klassiska kritikeromdömet ojämnt känns berättigat. Ganska slätstruken sång drar också ner betyget. En sammantaget kul käftsmäll med åtskilliga höjdarsekvenser. Hantverkskunnandet på respektive instrument var definitivt framstående. Kvantitetstänkandet borde stå tillbaka till förmån för noggrannhet i detaljer, rörelser som fångar lyssnare. Nöjer mig med att dela ut 3+ tack vare bristen på riktigt bra låtar jämte anonyma vokala prestationer.

2-5/8 2023

Ystad med omnejd

I helgen avslutades fjortonde upplagan av landets mest resursstarka jazzfestival sommartid. Den drogs igång av lokal förening med huvudansvariga festivalgeneralen Thomas Lantz och konstnärlige ledaren Jan Lundgren, vilka sedan dess behållit sina viktiga befattningar. Publikt facit blev 8 000 biljetter, varav tio utsålda konserter jämte en stämning inte sällan manifesterad i stående ovationer. Sista dagen sände Jazzradion (P2) live från Ystad Teater. Åtskilliga konserter spelades in, vilket förstås framgent kommer glädja hängivna lyssnare. Organisationen vilar på vikten av att vara serviceminded jämte outtröttliga insatser från en stor skara volontärer, vars varma bemötande gör att vi tillsammans blir till en slags community, sugna på extraordinära upplevelser. Arrangerande Ystad Jazz i samarbete med Musik i Syd slapp med undantag för ett par skurar regn och rusk, fick istället ungefär lika oförutsägbara förhållanden som stundom den rika musikgenren associeras till. Lyckligtvis gjorde Hans sitt intåg först efter att YSJF avverkats på bästa sätt. Programmet kunde genomföras enligt plan utan förseningar eller tekniskt krångel. Uppseendeväckande!

Som traditionen påbjuder utses två ambassadörer, hedersgäst, konstnär som gör festivalaffisch vars original auktioneras ut samt någon som föräras uppdraget att blåsa in YSJF som tornväktare. I år var det Angela Strandberg tur att i fyra riktningar uppe i S:ta Mariakyrkan inviga festivalen Kulturbloggen bevakat utförligt sedan 2017. Därtill lirade hon och hennes band Mama Shakers glada toner i täten på sedvanliga populära paraden. Ett par sena öppna jam i barmiljö tillhör också den inarbetade stimulerande rutinen. Där kunde man bland flera höjdpunkter unikt nog få njuta av konstnärlige ledarens elförstärkta klaviaturspel i exempelvis tajt tolkning på kvartett i Work Song. Utanför festivalens hjärta Ystad Teater skedde signeringar i tältet, där också annan festivalrealetad merch fanns till försäljning. Schemat är lagt på så vis att man i teorin hinner med att täcka varje konsert, undantaget de som äger rum ett par mil bort i Löderup.

JAN GARBAREK GROUP FEATURING TRILOK GURTU fascinerade oavbrutet i två timmar på stadens Teater i tilldragelsen med dyraste biljetterna. Övertygad om att publiken överlag ansåg att de fick valuta för sin investering, även om ett par avvikande röster märkligt nog kunde snappas upp. Vägran att meddela sig emellan låtar på annat sätt än via leenden och utsträckta armar kan ha bidragit. För mig som i närtid hört den magnifikt potenta gruppen tre gånger (recenserat från Sthlm Jazzfestival), var det som om festivalens hedersgäst tillsammans med sina handplockade medmusiker, samlad sammanfattade en drygt femtioårig karriär. Dennes lättidentifierade sound kan ses som synonymt med stilbildande skivbolaget ECM:s historik. Genombrottet skedde ju i Keith Jarretts berömda europeiska kvartett. Minns att jag såg Garbarek på Liseberg sent 80-tal. Enda skivan i min ägo, Legend of the Seven Dreams, kommer från denna konstnärligt framgångsrika epok. Tyckte mig absolut känna igen fragment från perioden, men saknar tillgång till facit. Norske legendariske saxofonisten omges av indiske percussionisten Trilok Gurtu, Rainer Brüninghaus (ingick redan på ovan nämnda album) från Tyskland på keyboard och flygel samt den i Portugal bosatte brasilianske elbasisten Yuri Daniel.

Föga överraskande utvecklas en böljande angenäm konsert till raffinerad Världsmusik – hisnande crescendon balanserade av eftertänksamma moment – i minst lika hög grad som den brister ut i jazziga språng. Jag landar i att det specifikt nordiska, vad som brukar kallas fjordjazz, inte explicit betonas denna gång även om det i omgångar färgar soundet. Tystlåtne mannen som belönats med kunglig ordern anför inledningsvis med romantisk anstrykning i rytmiskt svävande sekvenser. Västerländska toner blandas med rytmer från öst eller annorstädes i organisk process, som stundtals står tillbaka för skenbart impulsiva, hastiga förändringar. Förändringar vilka ofta initieras på val av tempo och blåsinstrument. Låter givetvis annorlunda beroende på om tenor-, böjd sopransax eller som i en passage flöjt trakteras. Det är omväxlande suggestivt, vackert eller kargt expressivt och intensivt.

Kvartettens makalösa ensemblespel luckras ofta upp i rafflande dialoger vilka innehåller några av konsertens kulminerande stunder. Ibland överges unisont spel för omfattande solistiska avdelningar. Banbrytande rytmläggaren Trilok Gurtu ges generöst med utrymme. Dels höghastighetsrappande sittande på cajon, dels i bländande fantasifull uppvisning ackompanjerad av likartat tungvrickande. Ömsom energiskt, ömsom subtilt. Brüninghaus och Daniel ges också möjlighet att improvisera fram spännande solon genom kontraster. Slapbass-avsnittet och riffandet till loopad slinga var fräckt, något som Garbarek förmodligen införlivat live på senare år och på flygeln kombineras i en dramatisk åktur kontrapunkt med Keith Jarret-influenser.

Utan att försumma leveransen av svindlande melodier plus stråk av dissonanser, hörs genomgående influenser från olika kulturers folkmusik, vilket uppskattas. Maximalt ekvilibristiska urladdningar förbyts till skönt avspända ballader och vice versa. Hedersgästens omisskännliga strålande saxofonspel definierar honom.. När Garbarek stretchar i solo på sopran tänker jag på lockrop i fjällen. Det ödsligt avskalade ställs på sluttampen sinnrikt mot ett infernaliskt trancetillstånd, i ett tidigare skede till och med en sorts ”baktung” boogie woogie. För att vara kompositioner stundom gränsande till avantgarde rymmer en fantastisk konsert anmärkningsvärt stor dos beatbaserade tongångar. Magiska timmar i idealisk akustik blev en strålande start på programmet på Ystad Teater, som jag absorberar längst fram bland kollegor, varav en initierad beskrev vad som förekom med begreppet etnojazzfusion.

Festivalens sena kvällskonsert i Klosterkyrkan lockade många. Där framförde den franske pianisten GRÉGORY PRIVAT en solokonsert som utgick från hans senaste av sex album, betitlat Yonn. Det består av eget material. Upptäckte andligt präglade pianisten uppvuxen på Martinique i fjol, som medlem i Lars Danielssons Libretto på jazzfestivalen i Stockholm. Blev förtjust då, nu i helfigur när han sjunger både ordlöst och på kreol renderar musicerandet i viss besvikelse. Finns överlag en passionerad monotoni, vilket kunde ha undvikits om bollplank (motsvarande producent i studio) konsulterats, någon som vågat ta fram ”rödpennan” i kill – your- darlings-estetik. Emellanåt störde hans införlivande av teknik i form av pedal som förlänger toner, grepp som gjorde det knepigt att få till rent ljud. Förvisso fanns inslag som attraherade. Och majoriteten av publiken, som åtlydde uppmaning att deltaga i sångövning, charmades av öppenheten. Gav hjärtligt bifall! Nynnandet från kvinnliga åhörare påminde om hur det kan låta i konserter av Shai Maestro. Privats respons tillbaka utmynnade i hans mest jazziga approach.

Flygeln med dess 88 tangenter hanteras med yviga rörelser i kluster av flödande ackord. Märks att han utbildats ii och ägnat sig åt klassisk pianospel, fast han framstår som genrefri. Privat visar en fäbless för sprudlande löpningar, framvällande klanger, vilja att tala om vad musiken symboliserar samt att i intervaller krydda med stark sång. Drivkrafter som genererar mättnad, hade problem med att få kläm på hans idiom. Tonfallet i röst och melodier påminner om den vibe som kännetecknar exempelvis Manu Katche. Berättar att han för in element av magi, förundran och barnets oförställda blick i skapandet, ser på musik som ett gemensamt språk. Mitt i solokonserten sker ett stilbrott genom långsamt stycke där det broderas infallsrikt. Hör annars mer av dramatiska stegringar än jag föreställt mig på bekostnad av meditativa konturer. Kramade i finalen ur allt han hade inom sig. Tonspäckad extas uppnåddes. Se en förhållandevis kortfattad text om detta event som en värdering, ett talande tecken.

Kom efter resan till mysiga staden i Skåne fram i så pass tid att jag hann närvara sista timman på konserten ute i Saltsjöbad med den världsberömda hammondorganisten RHODA SCOTT & SISTERS IN JAZZ. De har spelat tillsammans i cirka tjugo år. 85-årige veteranen som en gång i tiden upptäcktes av Count Basie och i över fyrtio år haft Frankrike som hemland bildar team med Julie Saury, framstående trumslagare från Frankrike och polska musikern Izabella Effenberg som släppt tre album i eget namn. Förutom vibrafon spelar Effenberg glasharpa, varom hon berättar och karismatiskt demonstrerar. Blev som en karismatisk fristående show när vi upplyses om olika glas och hur de noggrant stäms med specifikt vatten. Tack vare hennes utvikning får förväntad groovy orgeljazz sällskap av experimenterande kammarmusik.

Måste erkänna att jag inte hade koll på veteranen. Hon som varit kantor i Paris i fyra decennier vars katalog omfattar hela 40 skivor. I omgångar bjuder Rhoda Scott på medryckande, rullande souljazzigt gospelsound på sin genuina B 3:a med tillhörande Leslie-kabinett, assisterad av groovy skicklig trumslagare jämte underfundigt spelande musiker ur yngre generation på vibrafon. Publiken i den så gott som fullsatta lokalen jublade över vad som framfördes i en brokig blandning. Enda komposition Saury totat ihop, en skön sak med uppbruten rytmik, blir första låten för mig.

Låter mycket vackert, som ett utförligt intro när glasharpan ljuder med utvidgade vinande klanger, varpå smeksamma toner från orgeln tar vid kompletterade med fint vispspel. Fjäderlätt ballad (möjligen från West Side Story) framstår som ytterligare höjdpunkt. Avlöses av uppåtsträvande boppig melodi som sitter som en smäck. Ypperliga resonansen bör betonas, gör lyssningen exceptionellt givande. I en utflykt från trions batterist får jag flashback till Monk, mästaren av aviga rytmer. Sugande vemodet i Someday My Prince Will Come utvecklas till en välsmakande pralin. Scotts original Take A Ladder från 1969 kännetecknas av avspänt beat med alla i trion i framkant. Intensiteten stegras på slutet varför extranumrets extatiska eufori känns fullkomligt logisk. Då serveras souligt lekfull version av Ray Charles paradnummer What´d I Say. En legendar på spelhumör insisterar på att publiken ska gå in i låtens ”call and response” upplägg.

BILL CHARLAP TRIO från USA tillhör också, har jag förstått om inte annat så i efterhand, de akter jag borde haft koll på. Pianisten uppväxt i musikerfamilj befinner sig på scen på tillsammans med basisten David Wong och batteristen Carl Allen. Samtliga verkar vara något av favoriter hos jazzkännare. Den delikata musikern vid flygeln med över trettio album i bagaget har samarbetat med giganterna Gerry Mulligan, Phil Woods, Scott Hamilton och Wynton Marsalis. Samarbetet med nyligen avlidna Tony Bennett resulterade i en Grammy. Hos elegant ekiperade gentlemän finns en medvetenhet om att de inte behöver bevisa att de är värdiga att hamna i rampljuset. Därför inleder de i frapperande cool, oerhört avspänd stil. Målmedvetet söker man sig fram i What Are You Doing The Rest Of Your Life (Legrand/ Bernstein) respektive Yesterdays (Kern).. Sublimt förädlas en konserverande form, som snarare borde rubriceras tidlös – hämtad ur amerikanska sångboken. För att understryka sin kapacitet får publiken erfara att även virtuost samspel behärskas till fullo.

I sitt inledande presentationssjok avslöjar Charlap att Duke Ellington inkluderats tre gånger på raken. Utan prål dekoreras å det ljuvligaste. Gradvis går trion på offensiven efter sin underbart subtila start. Caravan genomsyras av osviklig tajming från förnämlige Carl Allen och Love You Madly av sprittande gung som öppnar upp för behagligt improviserande. Mood Indigo lanseras i underbart avskalad tappning, tryfferad i bluesig arom. Temat tas vidare på ett fenomenalt sätt.

Trions utstuderade pauseringar är närmast osannolikt högklassiga, firar triumfer i exempelvis romantiskt anlagda ballader såsom Round About (Duke/ Nash). Utan att hemfalla åt alltför pretentiös metodik verkar en sofistikerad touch vara deras signum. Visar sig ha uppnått den remarkablå nivå jag hörde från Brad Mehldau Trio live i P2 härförleden. Antar att klassiska Bill Evans Trio utgjort ett riktmärke. Från Allen och Charlap förmedlas en kvick dialog i Tea For Two, vilket gör oss begeistrade. Mitt i ljuvligt behaglig harmonik vitaliseras jazzfesten oväntat genom flyhänt uppvisning. Blir nästan perplex av hur snabbt det bär iväg efter knappt en timme med välfunna inpass från David Wong (kunde höras på jam natten före konserten) och dynamon bakom trumsetet. Eminenta, delikat spelande rytmsektionen har ett minst sagt imponerande cv, tillhör de mest respekterade i branschen. Är osäker på i vilken omfattning de samexisterat, även om det låter som om de utgjort makalöst flexibel rytmsektion en ansenlig tid.

Stardust borde enligt den utsökte trioledare, er skribent tacksam stiftat bekantskap med på max tio meters avstånd, vara nationalsång i det vidsträckta land där jazzen föddes. Introt på piano liksom övergången till refrängen adderar en portion magi. Tonerna hänger imaginärt kvar, vibrerar i luften. I vad som tillkännages som sista melodin, blixtrar man till ånyo i fartfyllt äventyr. Självklart går den lysande trion sina hängivna lyssnare till mötes. Framför en ljuv, nedtonad standard jag borde kunna titeln på. Av anteckningar framgår att jag fick för mig att In A Sentimental Mood tolkades. Hur som helst en minnesvärd konsert! Den undvek skickligt risken att bli utslätad, istället hundraprocentig extravagans och melodiskt styrd i skiftande tempo. Skrev jag att ljudet var perfekt balanserat?