Recension

Festivalens avskedskonsert blev till ett intimt, emotionellt och genommusikaliskt möte emellan DEBORAH BROWN och JAN LUNDGREN TRIO. Och det sker på en höjd som gjorde den till en oförglömlig händelse, vars omvälvande kraft tog sig direkt in i hjärtat. Att referera till deras gig genomfört med lika ödmjuk som självklar attityd utan att en blir känslosamt överväldigad, till den grad att det stockar sig när man uttalar sig är nästan inte görligt Kunde naturligtvis förnimma hur rörd hela publiken var över den utstrålande magin, vilket förstärktes av ett ofrånkomligt vemod när festivalens sista toner hade klingat ut. Förvisso en ”sanning” med modifikation då underbara Sinne Eeg och Monday Night Big Band som ett appendix i programmet (en tradition) spelade dagen efter i Löderup.

Vokalister med teknisk briljans vilka äger förmågan att förmedla ett inre djup, fyllt av skönhet och mening når mig, skänker mig översvallande extas och lycka i stunden. Denna mottaglighet har inneburit att jag strävat efter att utsätta mig för dylikt tillstånd. Har ofta fått på min lott att bedöma skivor i JAZZ/ OJ av både talanger och Nordens mest etablerade i branschen samt recenserat ett antal internationella stjärnor live. Som grädde på moset har jag bara i år fått träffa flerfaldigt Grammy-belönade Samara Joy och Janis Siegel.

Browns katalog omfattar elva egna album där hon främst botaniserar i The American Songbook.. Av åtskilliga prestigefyllda samarbeten :kan exempelvis de med Roger Kellaway, Cedar Walton, Clark Terry, Johnny Griffin, Horace Parlan samt Sandviken Big Band framhållas. Sångerskan från Kansas har med sina remarkabla tolkningar uppträtt i fler än 50 länder, haft mångårigt residens i Europa och också tidigare ackompanjerats av Jan Lundgren. Brown jämnårig med YSJF:s konstnärlige ledare, besökte Ystad 2017 med polsk prominent kammarensemble och jazzkvartett i en utmärkt hyllning till Ella Fitzgerald (en konsert undertecknad recenserade). Som bekant ingår basisten Mattias Svensson och trumslagaren Zoltan Csörsz i Lundgrens förnämliga trio. Deras betydelse för uppseendeväckande utfallet ska inte underskattas. Att kemin mellan minst sagt produktive pianisten och sångerskan draperad i iögonfallande rött, ideligen gjorde sig påmind sig gick inte att ta miste på. Deborah Brown hade en högst positiv påverkan på Lundgrens tidiga karriär.

Efter värmande preludier såsom avtackning av defilerande volontärer, begynner exceptionell vokaljazzkonsert (P2 sände konserten live) med East Of The Sun (West Of The Moon) från 1934. Varje ton utvinns med enastående elegans av samtliga.. Brown bottnar totalt i sitt uttryck, förvaltar/ förädlar traditionen från giganter som Sarah Vaughan och Carmen McRae. Brown avspänt hängiven, trion trivsamt subtil. Brown poängterar fördelen med festivaler av YSJF:s storlek, hur de på scen lyfts av våra applåder. I en låtlista vald med stor omsorg höjs intensiteten i tredje låten, vars fantastiska outro hänför. I komposition av Horace Parlan hörs smakfullt praktiserad scat och pianotrions finstilta ackompanjemang låter otroligt läckert. Ett klimax uppstår i Stella By Starlight när det enligt artisten charmigt experimenteras. I ett läge lanseras melodistämman skickligt genom basintro. Mångsidige batteristen bryter i en sekvens mönstret, eldar på i sprakande solo. Och till underhållande impro-moment adderas vokal uppvisning.

Lundgrens sofistikerade löpningar harmonierar sömlöst med Browns betagande stämma. Tre låtar på raken hämtas från album de gjort tillsammans med musik av Victor Young. Två av titlarna är A Hundred Years Frpm Today och Alone At Last. En av de första melodier amerikanskan lärde sig, ömsinta balladen The Nearness Of You, framförs till enbart ackompanjemang på flygel. En närmast obeskrivlig pärla som gör mig fridfullt exalterad. Följs upp med hypnotiskt tema i rafflande blues förknippad med Nancy Wilson, i en tolkning som går längst ner i källaren. Närmast ofattbart att en svensk pianotrio kan vistas så självklart i ett afrikansk-amerikanskt landskap. En insiktsfull volontär kallade melodikern Jan Lundgren för den siste ur sin generation.

Berusade av flow framförs Donna Lee som tungvrickande alster av en gyllene röst. Enormt nervig bop! I ytterligare supersnabb sång töjs virtuost på stämband. Maximal flexibilitet och strålande samverkan från synkade instrumentalister lägger grunden. I en svindlande sångfest med olika ansikten som varken utövare eller åhörare vill ska ta slut, framförs till sist låtar förknippade med Billie Holiday, Cannonball Adderley/ Nancy Wilson, ljuvligt Michel Legrand-signerat alster samt gospeljublande stänkare med drag av boogie. Att hävda att tilldragelsen fick mig att rysa av välbehag är som framgått snarast ett understatement. Till underbart lyhört ackompanjemang framhäver Brown sårbarhet och vår längtan med nästan obeskrivlig skönhet och styrka.

ISABELLA LUNDGREN med CARL BAGGE och kammarorkestern MUSICA VITAE gör i St:a Maria kyrka ett program utifrån sångtexter av Dorothy Fields (1904-1974). För många av oss en doldis varför det måste betraktas som angeläget att hennes unika gärning uppmärksammas. Librettisten och sångtextförfattaren från New York skrev texter till över 400 sånger. Kyrkan är fullsatt, sitter bekvämt längst bak i en slags myshörna tyvärr utan att se de medverkande. Går fram till mittgångens början ett par gånger för att få en glimt av scenen. Lundgren agerar på motsvarande sätt som i sin föreställning om Judy Garland, det vill säga ger publiken rejält med kött på benen om en kvinnlig konstnär, vars anmärkningsvärda kapacitet till slut innebar högst berättigat erkännande, även om hon verkar ha fått kämpa i en mansdominerad bransch. Ekot i kyrkan medför dock att vital fakta inte kan uppfattas. Detta var så gott som enda omständighet att anmärka på i en annars stundtals fulländad konsert med kammarmusikalisk anstrykning.

Pianisten och arrangören Carl Bagges samarbete med prisade Isabella Lundgren har drygt åtta år på nacken. Sångfågeln från Värmland är i viss konkurrens med Vivian Buczek, det i särklass största stjärnskottet på den svenska jazzscenen senaste decenniet. Recenserade senaste skivan i JAZZ/ OJ och har ett antal gånger tjänstgjort som entusiastisk ”smakdomare” av konserter med Lundgren och Carl Bagge (oftast med Carl Bagge trio). Däremot osäker på om jag tidigare hört kammarorkestern Musica Vitae live tidigare – en 15-manna ensemble vars diskografi innehåller drygt 25 titlar.

Interpreten kännetecknas av en makalöst bärkraftig röst jämte det passionerade uttrycket. Finns en häpnadsväckande trovärdighet i hennes sång, som kan bäddas in nyanserat eller i full frihet nästan golva lyssnaren genom dess vassa stämma. Precisionen i frasering och förmågan att modulera firar avsevärda triumfer. Edgy stämma bildar en effektfull enhet i ett frekvent lent sound, som undviker att bli utslätat. Oktavomfånget imponerar! I intervaller sträcks stavelser ut, höga toner prickas in. Efter somliga bedrifter vill man utbrista ”där satt den”, På engelska hade det hetat ”she nailed it”. Den i Lundgrens fall sällsynta frånvaron av rytmläggare (trumslagare) medför musik av än luftigare konturer.

Noterar försiktig, försynt öppning på duo, varpå stråkar ljuvligt bryter in, färgar melodin och hovrande, gudomlig röst i I´m In The Mood For Love. Nästa nummer där Bagge i stride-stil snyggt fyller ut mellanrum, får mig att associera till Sound Of Music. Musiken låter inte oväntat ofta väldigt romantiskt och medhårsstrykande, inte minst i föreställningens titellåt The Way You Look Tonight (J. Kern/ D. Fields). Bagges böljande, följsamma anslag kompletteras alldeles förtjusande av kammarorkestern från Växjö.

Carl och Isabella glänser i Sunny Side Of The Street. Ett örhänge från mitten av 50-talet införlivar välbehövlig tyngd genom att drypa av moll. Magnifik final tar optimalt ut svängarna. Vi sveps med av dänga ur Fields sista framgång, melodi ur musikalen Seesaw (C. Coleman/ D. Field) vars tonfall får mig att dra en parallell till Liza Minelli. I extranummer klättras än högre på kvalitetsstegen när ikoniska Smile framförs ett rörande avsteg från temat. Svindlande vackert vokalt utförande, elegant tillförsel av harmonik från ackompanjatör och strängt sysselsatta stråkar ligger exakt i fas. Fulländad version av den text som först sjöngs av Nat King Cole, en lyckokaramell att suga på för publiken på väg ut från kyrkan. Musica Vitae ramar in och dekorerar förtjänstfullt, genomgående diskret. De gör grovjobbet i skymundan, borde ha tilldelats mer beröm.

Festivalens sista arrangemang på härliga Ystad Saltsjöbad lockar genom sin brokiga blandning. SIGNE & HJÖRDIS står på scen tillsammans med MATS ÖBERG trio. Rubriken de satt på sin show lyder ”Jazz, funk & Povel”. Tjejernas efternamn är Bornemark. Bakom dem sitter pappa Dan och spelar keyboard och på tredje raden ingen mindre än deras pigga farmor Gullan (invald i Swedish Music Hall of Fame). Tredje länken i Mats Öbergs trio är trumslagaren Michael Pettersson. Lekfullhet premieras i en konsert med olika schatteringar lämplig för alla åldrar

. Sättningen är förutom trummor Mats på munspel, röst, moog och överraskande flygel, Dan på sång och keyboard medan Hjördis trakterar fiol. och Signe tvärflöjt. Mesta tiden ägnar sig systrarna förstås åt att sjunga. Bornemark x 3 medverkar på Mats Öbergs sprillans färska skiva Visa från inneröra från vilken flera smakprov ges. Dan har känt Mats i tjugo år. Geniets insatser har väckt min beundran live senaste åren i exempelvis Mikael Ramels Bästa Band, med Lena Willemark/ Jonas Knutsson samt i den ekvilibristiska duo med Morgan Ågren som tidigt i karriären vid ett tillfälle gavs möjlighet att lira med Frank Zappa.

Inledningsvis sjunger tonårssystrarna duett i Povel Ramel-kompositioner. Humoristiska Var är tvålen? assisterad av sin pappa i barber shop-stil. Ta av dej skorna till vispspel i ljuva harmonier. Sjungs snyggt och rent utan att kunna göras anspråk på att vara i paritet med First Aid Kit. Registrerar lite kantig intonation i första versen (efter hand hittas in i kluriga betoningar) på Den sista jäntan där instrumentalister bereds solistutrymme, naturligt nog även Hjördis på fiol. Bornemarks Mello-bidrag görs i jazztappning. Förvisso catchig med lättsam refräng, men för att vara uppriktig lite småtrist. Vad vi serveras liknar ett smörgåsbord. Varje ingrediens är inte lika delikat.

Konserten kulminerar i Mats Öbergs avdelning då nya cd:n lanseras. Blir premiär för liveversioner av några låtar från Visa från innerörat, bland andra Signes tankar och Planet Hjördis. På en av dem spelar Signe tvärflöjt. Fäster mig vid apart, kul perkussivt intro, Signes text, ordlösa stämmor samt en svängig urladdning som heter duga. Den definitiva höjdpunkten uppnås i titellåtens första del i form av ett solostycke på piano. Rullande gunget i Dream Loops går inte heller av för hackor.

Funk förekommer som utlovat. Fräckt disparata varianter såsom nyskrivet muntert alster, ett förmodligen förenklat arr på Sunshine av George Duke strålar av optimism samt typiskt Västkust-sound i Nothing You Can Do About It som bland andra Manhattan Transfer adopterat. Anförda av Dan framför man också en poppig snyftare med snygg stämsång som feature. För att belysa mångfalden stilar tolkas Sveriges äldsta knarr (G. Bornemark) i frejdig schlager-boogie med Mats i sitt esse på munspel och allra sist hans barndomsfavorit Folkvisa från Sätra. I den sist nämnda melodin njuter jag av geniets anslag, systrarnas röster och Dans kompletterande mönster.

Är således med om en underhållande tillställning fylld av spelglädje och sprittande sång. Till skillnad från nästan allt annat utbud på YSJF genomsyras musiken av ett glättigt beat, med som redovisats ett antal klokt införlivade undantag.

På festivalen delar för första gången LILL LINDFORS scen med BOHUSLÄN BIG BAND under ledning av NILS LANDGREN: Med tanke på hur länge dessa båda storheter verkat kan det tyckas underligt att fusionen inte skett tidigare. Har recenserat BBB åtskilliga gånger, lyssnat på dem i uppskattningsvis minst tjugofem år och flera av medlemmarna har blivit vänner. Magnus Lindgren (som engagerats av dem vid flera tillfällen) rankar orkestern, med Vara Konserthus som huvudman fast de huserar ett par kilometer från min bostad, som en av världens sju bästa. Under ett antal år var Nils Landgren deras konstnärlige ledare och han har förstås samarbetat tidigare med Lill Lindfors (första gången 1983), i fjol var en av festivalens ambassadörer. Varken värmlänningen med den röda trombonen eller enormt meriterade sångerskan med mera behöver näppeligen någon presentation. I och med att jag på senare år hört Lill Lindfors tre gånger live, varav två av konserterna recenserats, kan anföras att här fanns både förväntningar och förkunskaper. Viktigt förhållande för bedömningen.

Eftersom BBB var placerat vinklat mot vänster sett med publikens ögon, bytte jag position bland våra anvisade platser. Några meter ovanför på scen satt på pianopallen Stefan Wingefors, vars verksamhet den underhållande stjärnan uppenbart gillade. Till saken hör att han och evenemangets katalysator kom till undsättning när Lindfors i samband med sin entré snubblade på en monitor, något hon använde sig av sina självironiska prator. En incident somliga vittnen trodde ingick i showen. Innan dess levereras ett Joe Zawinul-original där rytmsektionen beter sig distinkt offensivt.. Olli Rantalas handlag med elbasen gör susen.

Lindfors väljer att börja intimt med Jag vill nå dig (Längtans samba) för att därefter övergå till en glödhet version av livefavoriten Musik skall byggas utav ett smittsamt storbandsarr garnerat med handklappssekvenserna som hör till. BBB trycker på och tenorsaxofonist Linus Lindblom eggas i solo av en pigg 80+ artist. Ovan nämnde pianist axlar förnämligt den roll Claes Crona vanligtvis har. Konstaterar att den som fortfarande får fullsatta salonger har sin röst i behåll, även om det vore orättvist att jämföra med när Lill Lindfors var i sin glans dagar. Handlar därför inte bara om nostalgi för publiken. Vad som framför allt gynnar hennes konstnärskap är föredömligt textande, varje ord går fram på ett sätt yngre kollegor borde ta lärdom av.

Den andra höjdpunkten infaller när Jaques Werup hyllas av den folkkära artisten, genom att ledmotivet ur den föreställning de turnerade med tillsammans 2004 framförs – där bland andra Jan Lundgren(!) och Jesper Thilo medverkade – (som ett utslag av slumpens skönhet hade jag lånat författarens biografiska bok om turnén och sin uppväxt) och berättelsen utgjorde min reselektyr.) Blir till en lyckad duett emellan Lindfors och Landgren. I stort sett samma positiva omdöme gäller för en berörande visa, nämligen Thorstein Bergmans Om du nånsin kommer fram till Samarkand kryddad med Olli Rantalas pregnanta basgångar. Fusionen emellan artisten, magnifika BBB och den sammanbindande länken med sina antingen maffiga eller lyriska tromboninpass rymmer också två Olle Adolphson-signerade visor. Angenäm uppåt-kick i duetten Nu är det gott att leva jämte ett snitsigt arr på dramatiken i klassikern Trubbel.

Minns passusen om förväntningar Den obestridliga stjärnans insats får med beröm godkänt, utan att komma riktigt nära vad jag var med om i Mölnlycke 2017 på kvartett (recenserades här). Och Bohuslän Big Band gör i princip aldrig musikälskare besvikna. är kompletta och osannolikt mångsidiga. I ett ytterligare instrumentalt nummer tolkas och hyllas Thad Jones (skulle fyllt 100 år i år) gärning Som kuriosa kan flikas in att undertecknad var på plats då Thad Jones7 Mel Lewis Orchestra invigde Nefertiti 1978. Tre eminenta solister avlöser varann, interagerar stimulerande med pianist Wingefors. Träblåssektionens framträdande position på flöjter och klarinetter i sticket till Fragile ska också tas till protokollet, liksom Göran Kroons tajming i extranumret samt Alberto Pintons solo på baryonsax.

Repertoaren var dock inte klockren. Stompiga Same Old Story ( J. Sample/ N. Landgren) kändes malplacerad, framstår som alltför udda i detta sammanhang. Att Nils Landgren ger sig själv så gott om utrymme i sitt umgänge med den mest populära sångerska och artist vi här, gör mig kluven till konserten som helhet och framstår som en oförklarlig egotripp. Sjunger mjuka hits av Paul Simon, Sting och ikonisk ballad signerad Jimmy Webb. Mina öron anser att det går så där, i bästa fall nöjaktigt. Ställer mig sålunda tveksam både till vokala prestationen och dispositionen, att Lill Lindfors tvingas vara inaktiv i omgångar när publiken kommit för hennes skull. Bör som motvikt till en del rättmätigt klander nämnas att trombon-trollkarlen står för ett fantastiskt gåshudsframkallande intro till The Moon Is a Harsh Mistress.

Under festivalens sista officiella dag framförde BOHUSLÄN BIG BAND sin föreställning VÅR UNDERBARA VÄRLD i parken vid Norra promenaden.. Upplägget styrs med varsamt fast hand av två lika eminenta som spontana lekledare. Syftar på ciceronerna och sångarna Per Umaerus och Henrik Wallgren. Sättningen i BBB skiljer sig något från den gängse och somliga av medlemmarna bär ”uppfinnar- utstyrsel” . Det blir väldigt skojigt, inte minst när barn lockas att medverka som statister. Henrik och särskilt Per strösslar med humoristiska kommentarer, vilka kanske allra mest roar vuxna. Har för mig att storbandets chefsproducent talade om för mig att ”Vår underbara värld” spelats cirka femtio gånger.

Formen påminner om kabaré eller revynummer där olika solister lösgör sig, har smeknamn i likhet med de sjungande guiderna. I och med att jag recenserade skivan i JAZZ/ OJ fanns kunskap om innehållet. Den tar sikte på uppfinningar (dynamit, paraply, vindrutetorkare frisbee etc.) och extraordinära bedrifter. På grund av tätt lagt schema hann jag tyvärr bara närvara i cirka en halvtimme. Har en konsert på VHS med Frank Zappa vars titel lyder Does Humor Belong In Music? BBB och de i denna produktion frontande duon ger ett rungande jakande svar på frågeställningen.

.