Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Hedersförtryck – Berättelser från Sverige och världen

by

Hedersförtryck – Berättelser från Sverige och världen
Författare Amineh Kakabaveh, VHEK
Medarbetare Birgitta Almström, Klas Gustavsson, Maria Hyllengren, Hans Arvidsson
Utgivningsdatum 2023-09-21
Omslag Eva Karlsson
Förlag Blue Publishing
ISBN 9789189205796

En bok som varenda makthavare borde läsa liksom varenda en som arbetar inom skola, polis, socialtjänst, domstolsväsende och förresten alla som lever här i Sverige och möter grannar och framför kvinnor och flickor, fast också pojkar kan vara drabbade. Hedersförtrycket är stor och spritt runt om i Sverige och det är skrämmande läsning att få berättar hur myndigheter om och om igen sviker dessa kvinnor och flickor. Okunniga domare och okunniga socialtjänstemän som ställer dig på förtryckarens sida.

En lång rad hedersutsatta kvinnor berättar i boken om sina liv. Många har liknande berättelser: som barn tvingades de i nio-årsåldern att bära någon fort av slöja. De fick inte umgås med pojkar, de måste skynda sig hem efter skolan, inte umgås med svenska barn eller ungdomar och familjen bestämde vem de skulle gifta sig med och till detta tillkom oftast också fysisk misshandel av pappan eller maken. Detta pågår i Sverige idag, trots att vi har en lag som säger att kvinnor ska vara jämställda med män. Dessa kvinnor har upplevt att de om och om igen blir svikna av socialtjänst eller skolan eller polis när de ber om hjälp. Det är också svårt för dem att be om hjälp. Som barn vill de ofta skydda sin familj. De är uppväxta med dessa normer och det är svårt att våga bryta, svårt att ens börja tänka att det är fel på normerna som förtrycker dem. För att slippa leva under hedersförtryck tvingas de flesta att leva med skyddad identitet och förlorar kontakt med sin familj och släkt.

Dessa livsöden som här berättas är hämtade framför allt från dagens Sverige, men också från andra länder i världen. De berättar om hedersvåld, barnäktenskap, tvångsäktenskap, könsstympning och misshandel. Jag vill gråta när jag läser dessa berättelser. En del kvinnor och flickor måste dessutom vara anonyma då de lever under hot. Berättelserna är mycket tydliga och konkreta. Jag blir skakad.

Varför tiger så många politiker om dessa flickors och kvinnors situation? En del av kvinnorna i boken uttrycker stor förtvivlan över detta och några säger att de framför allt är besvikna på feminister och vänsterfolk som ju ska stå upp för jämställdhet och allas lika värde. Att kvinnor förtrycks och utsätts för våld sker inte bara i hederns namn. Våld mot kvinnor finns inom alla kulturer men när det sker i system med hedersnormer drabbar det så många fler och det är ett strukturellt förtryck som kan förändras genom att ändra strukturer, genom utbildning och tydlighet från samhällets sida om vad som gäller i Sverige. Hedersnormer kommer ofta med en del grupper och deras kultur när de flyttar till eller flyr till Sverige. Många av dessa grupper är tillhör islam men också andra grupper har hedersnormer, som en del romer, det finns också konservativa kristna grupper med hedersförtryck. Det är väl ett stort skäl till att feminister och vänstergrupper inte tar itu med detta gigantiska problem. Ingen vill bli beskylld för att vara främlingsfientlig. Men i stället blir det ju fritt fram för förtryck av framför allt kvinnor men också av homosexuella unga män.

Ur Amineh Kakabavehs förord:
Antologin vänder sig till alla som i sitt arbete möter människor som lever under hedersnormer, men den vänder sig också till de som själva är eller har varit utsatta för hedersförtryck samt till alla dem som vill veta mer om ett av vår tids största jämställdhetshot och samhällsproblem. Sverige är i behov av en bred folkbildningsinsats om hedersnormer och hederskultur.

Ja, tyvärr är det uppenbart att detta är ett stort samhällsproblem som växer i Sverige. Flera av kvinnorna är tydliga med att kravet på kvinnor att bära slöja innebär alltid att kvinnor inte är jämställda med män och det för med sig en mängd orättvisor gentemot kvinnor.

Boken ges ut av organisationen Varken hora eller kuvad (VHEK). Bidragen bygger på texter och intervjuer som tidigare publicerats i VHEK:s tidning Förortsfeministen och podcasten- Hederspodden.

Omvälvande genreöverskridande kompositioner blandar det sorgliga med det sköna – Everyone´s Too Sad For Everything med Erik Dahl Ensemble

by

foto Ida Sandell (design Erik Dahl)

Erik Dahl Ensemble

Everyone´s Too Sad For Everything

4

Inspelad i Studio Epidemin Göteborg november 2021 av Åke Linton (också mixning) plus trumpålägg i TONKONTROLL

SVALKA

60:13

Releasedatum: 14/9 2023

Pianisten och kompositören Erik Dahl är i ett musikaliskt perspektiv en särling, någon jag råkar ha ”fått upp öronen för” senaste åren. Frilansaren har en rik flora av produktioner på sitt cv, både skivor och musik för scen. Recenserade här ifjol hans Music For Small Rooms (4/5). Blev generöst nog inbjuden till releasespelning i Kungssten föregående vecka. Var premiär för intim konsert i inspelningsstudion TONKONTROLL, en studio där bland andra den berömde Åke Linton och Charlie Storm huserar. Kompositören har kommenterat hur de tio spåren på skivan med talande titeln Everyone´s Too Sad For Everything kom till. Förklarar att han ville förmedla vad bristen på socialt liv innebar under pandemin. Den dystra, smått absurda titeln snappades upp från en bok. ”Det är något hoppfullt att dela sin ledsamhet med andra”. Föregående skiva med ensemblen bestod av en svit. Aktuella skivan består av en kollektion låtar vilka förenas av liktydigt sound.

Även om det kan förefalla otympligt inleds med intryck från releasen. Låtordningen var inte identisk med albumet och möjligen sträckte man ut en smula jämfört med inspelade materialet. Till höger i lokalen håller Dahl till vid piano, synt och datoransluten diskret elektronik. Längst fram står violinisten Anna Cochrane, Anna Malmström från Sallyswag spelandes klarinett och basklarinett samt den i jazzsammanhang välkände träblåsaren Andreas Thurfjell som trakterar alt- och barytonsaxofon plus klarinett. Bakom dem syns rytmsektionen i form av Viktor Reuter på kontrabas jämte trumslagare William Soovik -satte härom året samman lyckade projektet Gothenburg Art Ensemble i samarbete med Malin Wättring. Har haft glädjen att stöta på dessa kvalificerade musiker i i skiftande sammanhang.

Anteckningar från sällsamma livemusiken: Mörker och hopp sprids om vartannat, Ibland uppstår tätnande dramatik och en diffus känsla av oro. Finns absolut ett elegiskt grundackord som stundtals lockar fram bilder. Noterar hisnande vackra övergångar i pendelrörelser från inåtblickande till extroverta utfall. Låt med sfäriskt syntljud skrider fram majestätiskt. Fäster mig vid ett omtumlande avsnitt inriktat på att skildra grader av ångest, kanske rent av otäcka händelser. Lite läskiga toner förändras, införlivar spirande hopp. Det spröda och det robusta går sida vid sida. Plötsligt uppstår ett sugande groove accentuerat av rytmsektionen. Varsamt förflyttas vi ett första skede av en ballad fram till slutackordet, för att därefter vara med om att intensiteten radikalt stegras. Extranumret, placerat som finalstycke på skivan, handlar om den djupt troende huvudpersonen i Stina Aronsons genombrottsroman Hitom himlen. Experimentellt sökande musik reflekterar inkännande ett i sin torftighet tragiskt levnadsöde.

foto Erik Jensen (från Erik Dahls fb-sida)

Erik Dahl kliver med sin raffinerade instrumentalmusik obehindrat in i genrer, lika svårplacerbar som geniet Björn J:son Lindh vars influens kan skönjas här och var. Blir förtjust i kammarmusik med stänk av jazz, droppar av nordisk folkvisetradition och avantgardismhöljda dissonanser. I somliga sekvenser uppstår ett attraktivt ambient-flöde. Denna emotionella betraktelse över ett extremt tillstånd kan liknas vid vågrörelser. Ibland krusningar eller skvalp, ibland väderomslag vilket resulterar i upprört hav, upprörda vågor. Starka krafter är genomgående i omlopp, antingen explicita eller latenta under ytan. Toner skiftar stundom organiskt, vid andra tillfällen sker tvära övergångar. Koncentrerade lyssnare dras in i sextettens fullkomliga närvaro, belönas av rik musik i mångfaldens tecken.

Anmärkningsvärda sättningen ger förutsättningar för optimal balans diskant – bas. Enskilda instrument brister några gånger ut i kortare utflykter, inte minst i gripande Too Sad, som rimligen kan betecknas som titellåt med förnämliga features från bland andra Dahl själv, Andreas Thurfjell och Anna Cochrane. Annars är det ett enastående kollektiv, i vissa partier delar av det, vilka distinkt eller med mjukt rundade toner färgar en brokig kompott. Kompositionerna har doppats i ett hav av melankoli med öar som utstrålar strimmor av hopp. Låtar ändrar ibland karaktär, vilket gör dem spännande på ett oberäkneligt sätt. Konstant djuplodande sound framkallar då och då bilder. Stämningen är en logisk konsekvens av pandemin, men också tidsandan för närvarande. Relevant att skjuta in hur uppseendeväckande många av melodierna jag hörde, under Göteborgs jubileumsfirande tidigt på sommaren på Hisingen som gick i moll.

Harmoniken i dels Too Sad, dels The Woods Within gör att dessa stycken bör rankas som odiskutabla instrumentalhits. Enormt fängslande nio och en halvminuters långa Unfolding förtjänar också att lyftas fram extra. Fram tills ett pockande beat införlivas kännetecknas stycket av motsträvigt utmanande harmonik. Finns ett dynamiskt, dramatiskt anslag som påminner om Oddjob. Albumets trösterikt vackra passager kontrasteras djärvt av inslag av sorg och saknad. En god vän till Dahl, också musiker, beskrev inställningen som intellektuell. Samtliga kompositioner och arr kommer som sagt från ensemblens ledare.

Måste påpekas vilket magnifikt, kristallklart ljud Åke Linton försett cd:n med. Instrumenten hävdar sig på precis rätt nivå omgivna av exceptionell rymd. (Just Rymden har ju för övrigt Linton en naturlig koppling till.) Har lyssnat fokuserat ett par gånger i mina Yamaha-hörlurar och hamnat på 4+, således snubblande nära högsta betyg för en föga folklig skiva som troligen kommer ratas av P4.

Teaterkritik: HOMAN är en lek med rörelser till skratt, skam och perfektion

by

HOMAN
Koncept Vejdren Grind och Vincent Bruyninckx
External eye Tom Brand och Esse Vanderbruggen
Kostym Bettina Feuerstein
Ljusdesign Seppe Brouckaert
Ljuddesign och musik Vejde Grind
Medverkande på scen Vejdren Grind och Vincent Bruyninckx
Riksteaterns föreställning, ett gästspel från Collectif Malunés, en pressvisning på Årsta Folkets hus den 15 september 2023

Det här med att akrobatik och cirkus skulle kunna få lov att vara något allvarsamt men också ironiskt är mer och mer vanligt. Kvällens visning gav smakprov på att just avancerade rörelser kan få lov att symbolisera och vara så mycket med än enbart färgglatt och härligt. Även om just glada färger och spratt kan få vara något annat gott och väl.

Föreställningen inleds med att en av akrobaterna/dansarna/aktörerna är förminskad i sitt kroppsspråk med hjälp av tejp och bubbelplast – vikt. Trots hans minimalistiska situation kan han röra sig smidigt och med framgång på scen. När hans kumpan dessutom är väldigt lång blir deras olikheter naturligtvis något man skrattar åt, kontrasterna uppmanar till det. Det blir dock ett skratt i halsen, för får man verkligen skratta åt krymplingar, små människor och folk som kämpar med att ta sig fram? Jag skulle vilja påstå att det är det grova skrattet som kommer fram och en lättnad över att det där är inte jag och jag behöver inte identifiera mig med det heller. Man bjuder på sårbarheten och det är lite läskigt att håna.

Den långe hjälper den ihop tejpade på många vis genom lyft, rulla runt och nyttjar den egna tyngdkraften. Dessutom påvisar man fördelen som finns i att med jämna mellan rum faktiskt vara mindre än vad man känner sig. Gång på gång undrar man hur det ska gå, hur det känns och om det inte är väldigt jobbigt att vara fastlås, begränsad och förminskad till kropp.

När den mindre mannen till sist blir befriad från sin instängdhet tar det en stund innan han kan stå stark och ta vara på sig själv. Det är vackert att två män kan stå varandra så nära, balansera sig tillsamman och ta i varandra utan att det är något sexuellt i det. Tanken slog mig att intimitet oftast och enbart beskrivs med just det sistnämnda och inte alls med vänskap och närhet. Jag uppskattade att just vänskapens band fick vara i centrum.

Aktörerna använde sig också av stora rock ringar på scen. Därför blev man gång på gång medveten om den graciösa- och snabba kroppskontroll, de innebar att röra sig med och genom just ringarna. Det är svårt att förstå hur någon kan lära sig den smidigheten genom enbart träning. Tror att det, som med de flesta konstnärliga insatser, att det måste finnas en enorm begåvning och fallenhet bakom.

Föreställningen står ut och passar både stora och små vilket också annonserats om i Riksteaterns tablå (8-100 år). Det är dock rätt obegripligt varför vuxna människor tar med sig spädbarn och mindre barn under 8 år till föreställningen. Med tanke på att barnen inte klarar av starka ljud och ljus som mycket tydligt förvarnats av från scenen, så känns det mer som ett barnvakts problem än något annat. Flera på min rad irriterade sig över barnskrik och prat under föreställningen. Jag kan helt förstå dem och det är inte okej.

Det allra bästa med en föreställning med enbart rörelser, uppträdanden och pantomim, är att alla i lokalen kan få lov att känna sig lika mycket inkluderande. Det behövs ingen förförståelse utan man får också lov att le och skratta åt olika saker, utan att det gör något. Dessutom går man därifrån med ett leende på läpparna och med en förundran kring, ” hur var det möjligt att röra sig sådär?”.

Intimt och suggestivt med ständige radarpartnern – Elvis Costello på Stora Teatern

by

foton Leif Wivatt

12/9 2023

Stora Teatern i Göteborg

4

Mitt förhållande till Elvis Costello? Inget devot fan, någon som följer med i allt den prisade 69-åringen från London företar sig. Skaffade aldrig att de första slagkraftigt primitiva skivorna draperade i New Wave-estetik och har inte lyssnat på musiken skapad efter millennieskiftet. Bara under senaste femårsperioden har för övrigt tre album sett dagens ljus, vilka gått under min och mångas radar samtidigt som de inhöstat beröm från kritiker. Costello har ändå min djupaste respekt som oerhört produktiv och förtjänstfull låtskrivare, täcker som bekant flera stilar och genrer och räknas till en av vår tids främsta kompositörer av populärmusik.

Äger ett halvt dussin plattor inklusive mästerverket Painted From A Memory och oantastliga samlingen (i mitt fall dubbel-LP) Girls Girls Girls. Läste för några år sedan den späckade självbiografin av Declan Patrick MacManus. Hade lika stor behållning av tv-serien Spectacle E. C With…, hur påläst han var, alla fruktbara möten och förundrades över ödmjuka tonen hos medverkande stjärnor. Att Costello, som han själv påpekar på Stora Teatern, är en av två låtskrivare som fått samarbeta med Burt Bacharach (renderade i Grammy) är en värdemätare för hur högt han rankas i egenskap av kompositör.

Sångaren, musikern och låtskrivaren har släppt 32(!) studioalbum. Invald i både Rock And Roll Hall Of Fame och Songwriters Hall Of Fame och tilldelats två Grammy-statyetter. I motsats till mannen vars bilder jag fått använda är det premiär för Elvis Costello-konsert. Kan avslöja att förhoppningarna inte grusades, blev sålunda nöjd. Att tillsammans med uppemot 600 personer (så gott som fullsatt trots dyra biljetter) i en anrik teater, uppleva en artist av denna dignitet i avskalat format utan rytmsektion, bör betraktas som en ynnest. Kan inte erinra mig när jag senast erhöll motsvarande recensionsbiljett.

Satt perfekt framför PA-anläggningen. Ljud och ljus som ramar in på mest fördelaktigt vis behärskar man här till fullo. Costello och Steve Nieve, hans vapendragare sedan 45 år levererar nonstop i två timmar. Graden av variation gör att deras show aldrig blir seg. Men inte minst för duons skull, hade paus varit att föredra. Nu blev det istället några få korta avbrott för byten av instrument, installerande av bakgrunder och vätskepåfyllning mot torr strupe.

Costello med hundratals titlar ”på sitt samvete” torde haft en grannlaga uppgift att välja och omstrukturera material. Jag har tillgång till den planerade låtlistan från Stockholm kvällen före, men inte den faktiska från Stora Teatern vars innehåll bjöd på marginella skillnader. Öppningslåten Jack Of All Parades från hyllade King Of America känns oväntat ordinär, en energisk rocklåt som nästan trampar vatten. Finns några enstaka titlar till vilka saknar det där extra åtråvärda. Ett par kul bagateller ryms i duons händelserika show. Apropå muntrationer smugglas refrängen till ABBA-hit in i en långsam låt , Elvis Costellos sång hörs i högtalarna precis före entrén och rolig anekdot handlar om hans far (influensen han utgjort framgår tydligt av nämnda biografi).

Costello sätter sig ett par gånger vid flygeln, trots att han genom åren insett att han egentligen inte är någon pianist. I somliga nummer låter han sig ackompanjeras enbart av den fyra år yngre Steve Nieve (hoppade i ungdomen av Royal College of Music) som bland samtidigt trakterar flygel och sin korg-klaviatur. Vandrar därtill runt spelandes melodica med bravur ett antal gånger. Klaviaturspelaren från The Attractions och The Imposters plus egen karriär inkluderande såväl opera som filmmusik, framstår antingen som tryggt centrum eller oumbärlig sidekick. Klokt val att oftast färga melodierna akustiskt. Nieve agerande kännetecknas av kreativa löpningar i kombination med kraftfull stringens. Costello å sin sida väljer gitarr (somliga står uppställda på scen medan andra överlämnas perfekt stämda) efter det sound som ska frambringas. Minns jag rätt gjordes fräckt en megaförlängning av Watching The Detectives på en vintage Epiphone, inköpt samma dag i Göteborg.

Hur värdera den vokala förmågan, förmodligen något påverkad av en mildare förkylning? Kan delvis sympatisera med dem vilka anser att den riskerar att live bli nasalt svajig. Vid några situationer är man rädd för att den ska spricka. På samma gång ska betonas att Costello utmanar sig själv, går i land med att sjunga krävande passager. Att påstå att det stundtals lät surt om hans röst ( kommentar jag stött på), är en anmärkning jag finner ganska orättvis. Ges åtskilliga goda exempel på att såväl rockröjig röst som innerlig crooner-stil praktiseras med framgång.

Konserten genomgår många faser i ett fängslande samling uppgående till ett tjugotal låtar. Tämligen nya alster, välkända hits i annorlunda tappning samt för Costello-nördar några rariteter. Kanske en märklig konnotation, men i verser frampressade i de mest muskulösa sekvenserna och i mellansnack, noterar mina öron en anstrykning av den svulstige The Boss (vars sista konsert på Ullevi i somras bevittnades). Mannen stundtals försedd med hatt är framstående på att vokalt skildra olika stämningar.

På repertoaren märks exempelvis She (C. Aznavour) som förekom i filmen Notting Hill, No Wonder skriven för samarbetet med Anne Sofie von Otter, Grammy-belönade I Still Have That Other Girl från magiska mötet med Burt Bacharach samt förstås melankoliska Shipbuilding om det lika obegripliga som vansinniga Falklands-kriget. Storartade kompositioner och tolkningar bortom snärtigt drivande rockriff. Ju mer man studerar hans imponerande cv, ju mer slås man av hur ramar vidgats, nya uttryck införlivats. Konserten undviker att gå i spretig fälla, känns istället väl sammanhållen trots stor variationsrikedom.

Uppskattade gitarrspelet Resulterar i funktionellt musicerande på en förhållandevis hög nivå. Costello har aldrig utgett sig för att vara sologitarrist med bländande teknik och specifikt sound, sådana som han ibland anlitat. Den fenomenale Richard Thompson hade (om jag minns rätt) enbart med sig en akustisk gitarr till solokonsert på Nef, vilket i längden innebar en rejäl besvikelse. Att Costello och hans team förser oss med sound från en ansenlig kollektion av stränginstrument utvecklas till en avsevärd plusfaktor.

Vill avslutningsvis förmedla fler höjdpunkter (ska försöka tyda anteckningar gjorda i mörkret). Anekdoter förekom förstås, fast i förvånansvärt komprimerad form och utan att referera till vår dystra tid.. Upplägget verkade vara att hinna lira så mycket man orkade i ett svep. Publikkontakten ökade Costello i omgångar genom att ställde sig framför mikrofonstativet och dirigera, få med oss i allsång.

Redan i andra låten Shot With His Own Gun demonstreras vokal vighet. Duons lysande samspel etableras på allvar. Följs snyggt upp av snärtiga Waiting For The End Of The World. Ej utgivna Like Licorice On Your Tongue excellerar i distat reverb, ljuvligt smutsigt rullande boogie á la John Lee Hooker. I en spännande avdelning associerar jag till Dylan och folk rock, i en annan konturer av suggestiv blues och i en tredje passage spanskklingande influenser. Om man relaterar till spelningen i Stockholm går vi tyvärr miste om I Want You. Istället framförs exempelvis med ackuratess musikalmelodin A Face In The Crowd vars kompositör ackompanjerar sittandes vid flygeln. Veronica (har maxi-singeln) görs i stimulerande ny tappning, ett par låtar draperas medryckande i baktakts-beat. Rycks med av ett läckert arr med förinspelat tema på When I Was Cruel No 2. En annan bitterljuv pärla inte att förglömma: Almost Blue.

foto Leif Wivatt

Ska knyta ihop säcken genom att lyfta fram en stark trippel levererad på slutet. Syftar på ovan nämnda Shipbuilding (hade gärna hört originalets finstämda trumpetsolo av Chet Baker) som bör betecknas som en vokal bedrift, covern på Nick Lowes geniala låt från 1974 (What´s So Funny ´Bout) Peace, Love And Understanding samt som alternativ till extranummer, en avskalad delikatess i form av magnifika Alison. Nu med lite distans blickas tillbaka med tacksamhet mot ett 4+ evenemang jag hade betydligt mer utbyte av än Bruce Springsteen och Håkan Hellström på Ullevi. Till samma episka nivå som Nick Cave på fjolårets WOW når man dock inte, men absolut i paritet med Graham Nash på Lorensbergsteatern och David Crosby på Konserthuset.

ps Av rubriken att döma njuter recensenten på GP inte bråkdelelen lika mycket som undertecknad, i motsats då till när tidningen skriver om de spektakulära Ullevi-galorna med Håkan Hellström och Bruce Springsteen.

FOTON: Leif Wivatt

Filmrecension: Mord i Venedig – fuskas bort med karaktärer utan djup

by

Mord i Venedig
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 september 2023
Regi Kenneth Branagh
Originalmusik Hildur Guðnadóttir
Skådespelare Kyle Allen, Kenneth Branagh, Camille Cottin, Jamie Dornan, Tina Fey, Jude Hill, Kelly Reilly, Michelle Yeoh

Mord i Venedig i regi av Kenneth Branagh (som också gör huvudrollen som detektiven Hercule Poirot) är traditionell puzzeldeckare som bygger på Agatha Christies deckare Mord på Allhelgonadagen. Det är den tredje av Christies Poirot-deckare som filmatiseras av och med Kenneth Branagh. Mord i Venedig är en uppföljare till de tidigare filmerna Mordet på Orientexpressen (2017) och Döden på Nilen (2022). Tyvärr tycker jag att denna tredje film inte alls är lika bra som de tidigare två. Vi talar ju trots allt om ett filmbolag som har enorma resurser.

Handlingen utspelas på All Helgona afton en tid efter andra världskriget. Hercule Poirot har gått i pension. Han har bosatt sig i ett tjusigt hus i Venedig och skaffat sig en livvakt som ser till att ingen kan komma nära honom nog för att locka honom till att lösa några mord. Han är trött på död, mord, brott och att lösa gåtor. Självklart är det någon som ändå lyckas ta sig fram till honom och förmår honom att sätta tänderna i ett mystiskt fall.

Det är en gammal bekant till honom, en kvinnlig författare, som övertalar honom att följa med till en seans med ett spiritistisk medium som sägs kunna få kontakt med andevärlden, det vill säga människor som gått ur tiden. I det här fallet är det en ensamstående kvinna som förlorat sin dotter i något som påstås vara ett självmord. Mamman hoppas få kontakt med sin döda dotter och också få svar på om det var självmord eller inte. Den kvinnliga författaren vill skriva en bäst-säljare om detta medium och hon utmanar Poirot att försöka avslöja om detta medium är falskt. Poirot tror inte på något som inte går att fastställa med vetenskap.

Det här skulle kunna bli en spännande berättelse om existentiella frågor. Men jag tycker allt fuskas bort med karaktärer utan djup som mest är en karikatyr på något. Jag tycker Kenneth Branagh är en duktig skådespelare men antingen är problemet att han samtidigt regisserar eller att han är fel person för rollen som Poirot. Det blir lite löjligt när han ska tala med belgisk accent, för att inte tala om hans mustasch som hur påklistrad ut som helst. Tacka vet jag Albert Finney och Peter Ustinov som Poirot, båda gör den rollen mycket bättre.

Agatha Christie har skrivit 30 böcker där Hercule Poirot är huvudpersonen. Frågan är om tiden hunnit ikapp dessa böcker, om det kommit så många efterföljare att de inte längre fungerar som film eller tv-serie? Deckarna och filmerna bygger på nostalgi och trygghet, ofarliga kriminalhistorier som hela tiden upprepar samma mönster. Cirka tio personer är misstänkta, enh efter en hannar i fokus för våra misstankar och när mördaren avslöjas är det givetvis de vi inte alls misstänkte. Det känns som att tiden hunnit ikapp dessa puzzeldeckare. Vi har sett för många med samma mönster, samma upplägg och Poirot är dessutom en karaktär som inte utvecklas. Har man sett honom i en film, då har man sett honom i alla.

Visst, det är en spännande miljö med ett hemsökt hus i Venedig. Människor som tar sig fram mellan husen med gondoler. En gammaldags stämning och levande ljus och terasser och balkonger. Men det räcker inte. Det är segt och aldrig riktigt spännande.