• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Nipster – trovärdig stark berättelse

22 september, 2026 by Rosemari Södergren

Nipster

Nipster
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2026
Regi Sunniva Eir Tangvik Kveum

En mycket trovärdig berättelse om vad som kan göra att unga människor hamnar i hatgrupper. I pressmeddelandet om Nipster står: ”En angelägen berättelse om hur lätt det är att radikaliseras i jakten på tillhörighet.” Ja det är mycket väl uttryckt. Handlingen är mycket smart dramatiserad och det går att förstå den unga flickan Chris.

Chris älskar att rida och på ridskolan har hon i två år fått sköta om Nike, som är hennes absolut favorit bland hästar och hon och Nike har en fin samhörighet. En relation som en del är lite avundsjuka på och när det är dags att fördela skötseln av hästar inför sommarlovet har en av de andra flickorna suddat ut Chris namn och skrivit sitt eget på Nike. För Chris blir det en katastrof. Hon tappar tilltron till allt och blir så ledsen. Ridskole-läraren vägrar dessutom att lyssna på Chris.

En av hennes Chris bästa vän får därför med henne på ett sommarläger för ungdomar som är engagerade för klimatet. Lägret håller till i några äldre hus nära en skog där de tillsammans försöker hindra avverkningen av skog. Chris och hennes vän knyter nya kontakter, får en gemenskap med de andra och känner att de hittat en meningsfull tillvaro. Men sakta börjar något annat växa fram. Nära deras läger finns ett flyktingboende med unga människor som skräpar ner i naturen och vid sjön. En osämja växer fram mellan de unga som kämpar för klimatet och de unga på flyktingboendet. När en av ledarna på klimatlägret får reda på hur Chris blev lurad från att sköta sin häst av en ung flicka med utländsk bakgrund får hon hjälp att skrämma den flickan för att få tillbaka hästen.
En stor styrka i filmen är att alla är som människor, de är mänskliga med fel och brister och
med bra sidor och sämre sidor. De som anser att Chris tagit steget till att bli en rasist det beter sig inte så perfekt själva, de visar hat på ett annat sätt.

Saga Stenman som spelar Chris är en ung, duktig skådespelare som gör sin roll mycket övertygande. Jag tror vi kommer att få se henne i fler roller framöver. För övrigt har filmteamet fått ihop ett bra gäng av duktiga unga skådespelare till denna film som är värd en stor publik och som jag hoppas ska få igång bra diskussioner.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Hope – en renodlad actionkomedi

22 september, 2026 by Elis Holmström

Hope

Hope
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 25 september
Regi: Na Hong-jin

Det är genuint svårt att förstå varför Hope kan stoltsera med att vara en av de få filmer som fått äran att delta i tävlan för en Guldpalm på Cannes filmfestival. Det är en plats – tävlingssektionen, som uteslutande läser högt över filmer med kommersiell fernissa och som gärna dyker ned i det svårmodiga och diffusa vad gäller begriplighet.

Hope känns därför som en jättelik trojansk häst, en film som vissa verkar tro är nästa Parasit men som i praktiken är en renodlad actionkomedi. Formmässigt har den mer att göra med de mest bombastiska storfilmer från Los Angeles, inte Seoul. Inte heller finns det några överdrivet djupa allegorier eller filosofiska undertoner, såvida tittaren inte gör en oerhörd och extrem efterkonstruktion.

Det hela har ett enda syfte, att underhålla. Och vad gäller att uppfylla den uppgiften är det endast att applådera regissören Na Hong-jin. Hope är skandalöst roande många gånger om, detta genom en otroligt säregen humor som lyckas vara genomgående löjeväckande men också extremt charmant. Kaoskomik blandas med förväxling och ett sanslöst roligt avföringsskämt som verkligen inte borde vara så bra som det faktiskt är. Detta svetsas sedan ihop med extremt intensiva och adrenalinstinna actionscener som bjuder på mer – samt bättre explosioner, än vilken Michael Bay-produktion som helst. Visuellt är det också ytterst unikt med ett foto och en scenografi som drar sig åt det avskalade, moderna men också vardagliga, det är dämpade färger och ett par mycket vackra bilder på skogslandskap.

Skådespeleriet är i också närmast perfekt avvägt för situationen, de kopiösa mängder trams som delas ut hade i en västerländsk produktion känts oseriöst, fånigt och tröttsamt – se Zach Creggers nyligen släppta Resident Evil. Här tyckas aktörerna snarare få inspiration och styrka av de helt grundlöst fåniga scenariona, och det hela känns otroligt löst och ledigt utan att någonsin tangera att bli ofokuserat.

Allting ser ut att vara ett stycke helt ypperlig underhållning men det hela stöter på onödiga och helt självförvållade fel. Ingen kan ha undgått den helt sanslösa speltiden på två timmar och fyrtio minuter, det innebär att Hope är längre än Goodfellas och endast 12 minuter kortare än The Odyssey. Denna oerhörda tidsinvestering måste därför kunna motivas någorlunda, och även om det aldrig blir tråkigt så pågår ett antal actionscener alltför länge och flera segment känns repetitiva. Även om berättelsen är avsedd att inte tas på allvar är arbetet med själva karaktärerna alltför tunt och lyckas inte ens göra dem funktionella, de förblir yrkesroller och karikatyrer knappt möjliga att komma ihåg namnen på. Om det inte vore för det professionella skådespelet hade hela karaktärsgalleriet lika gärna kunnat vara samma person, så pass platt är det.

Hope stoltserar också med att vara den hittills dyraste sydkoreanska produktionen någonsin. Detta märks av i actionscenerna som bjuder på superba biljakter och ett antal inslag ser ypperliga ut, realiserade med fantastiska effekter. Men filmens icke-mänskliga deltagare klarar sig betydligt sämre. Här nyttjas specialeffekter som saknar all form av realism, inte blir det bättre av att animationerna är stela och rycker som valfri karaktär ur ett fallerande TV-spel.

Dock är det värsta snedsteget att filmen inte har något avslut utan slutar innan den tredje akten. Redan nu talas det om en uppföljare men med tanke på filmbranschens ytterst lynniga natur vad gäller att faktiskt producera uppföljare till dyra projekt känns detta som en klen tröst för att inte få ett klimax.

Hope är många gånger absurt underhållande men faller på målsnöret för att kunna kallas utomordentlig, den hypotetiska uppföljaren förblir därför nästan essentiell att hoppas på.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Bortglömda ön – en pina

22 september, 2026 by Rosemari Södergren

Bortglömda ön

Bortglömda ön
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 september 2026
Regi Joel Crawford, Januel Mercado
I rollerna Svenska röster: Felicia Eriksson, Joel Adolphson, Liliy Wahlsteen, Julie Yu, Elvira Norberg, Anna Robertson, Editha Domingo, Vincent Werner mfl.
Originalröster: H.E.R., Liza Soberano, Dave Franco, Lea Salonga, Manny Jacinto, Dolly De Leon, Jenny Slate

En animerad berättelse som vänder sig till barnfamiljer – och jag säger bara: ”stackars barn”. Ska de överösas av en film som är tröttsamt överaktiv och där nästan alla konflikter hela tiden löses med våld? Tror filmens skapare att yngre personer, som barn, inte klarar av ha lugna stunder för att hinna tänka och känna efter? Måste verkligen allt gå i högsta fart hela tiden? Det är inte ofta det händer när jag ser en film: men den här gången var det så: jag längtade till att filmen skulle vara klar så jag kunde resa mig och gå iväg. Det var en pina att se hela filmen.

Skolflickan Jo har en livlig fantasi och när hon berättar något för klassen som hon själv är övertygad om är sant blir läraren förargad. Fast allra mest uppretad blir läraren för att Jo fokuserar sin berättelse på hemskheter och jo planerar att avsluta med att hälla målarfärg över klasskamraterna. Jo är ett barn som inte kan ta det lugnt med något. Det ska vara full fart och gärna farligt samtidigt. I vårt samhälle skulle hon få flera så kallade diagnoser med olika bokstäver i. Men i den fiktiva filippinska värld där hon lever verkar det inte förekomma resurslärare eller extra resurser till barn som inte riktigt klarar av att vara i klassrummet. Jo har inga gränser.

När hon sitter och väntar på att komma in till rektorn för att få en utskällning kommer klassens plugghäst, Raissa , dit också och ska också få en tillrättavisning av rektorn. Raissa har nämligen sagt emot läraren som med kunskap visat att en del i Jos berättelse måste kunna stämma. Jo och Raisa blir bästa vänner, ingen av dem har haft någon bästis tidigare. Det upplever mycket tillsammans, men alltid i full fart och sådant som Jo bestämmer. Raissa bara hänger med. Mest av allt älskar de två flickorna att höra Jos mormor berätta om en hemliga, magisk ö. Ön Nakali är en mystisk ö som ingen vet var den finns och på den vimlar det var magi och mytologiska varelser. Jos mormor berättar om äventyr hon upplevt på Nakali, för en gång för länge sedan hittade mormor portalen dit. Jo och Raissa lovar varandra att de också ska hitta portalen dit någon gång.

Tiden går och snart ska de ta examen på High School och Raissa ska ge sig iväg till USA där hon kommit in på en av de finaste tekniska utbildningarna. För Jo ser inte framtiden lika ljus ut. Hon lyckas aldrig behålla något jobb och nu ska hon snart förlora sin bästa vän, tänker hon. När Raissa flyttar till USA kommer hon att få många nya vänner och glömma Jo, tänker Jo. Sista kvällen innan Raissa ska flyga till USA har hennes mamma varnat henne för att träffa Jo. Mamman menar att det alltid blir trubbel när Jo blandar sig i något. Jo lyckas ändå få med sig Raissa ut och vad händer då? Helt förutsägbart, som det mesta i denna film: de hittar portalen till den magiska ön.

På ön träffar de förstås alla möjliga figurer, både sådana som blir vänner i äventyret och farliga karaktärer. Allra farligast är Den Fruktade Manananggalen, en hemsk varelse som glöder av ondska. Det är sådant här som gör mig så trött, att så mycket ska vara svart eller vitt, ont eller gott – och dessutom ska allt gå i allra högsta hastighet.

Ok, filmens skapare vrider på det hela några minuter i slutet så allt blir inte helt svart eller vitt, men för min del räddar det inte filmens intryck för mig. Ska barn verkligen se sådant här, där handlingen flyger iväg med högsta växeln hela tiden. Jag medger att det finns en liten knorr på slutet som ska vara en slags ursäkt för alltihop med, nja, det köper jag inte. Ingen ska behöva, oavsett ålder, stå ut med en handling som denna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Muntra musikanter sprider intrikat sväng och skönhet – Änglaspel 50 på Playhouse

21 september, 2026 by Mats Hallberg

19/9 2026

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Är standard att arrangörens konserter drar igång vid 19-snåret, inget undantag denna lördag. Det ovanliga var att jubileumsspelningen fick flyttas längst upp i huset, till en ordenssal där jag en gång ätit miserabelt julbord. Och för att kunna ta oss upp för trapporna behövdes en exalterad och finklädd skock gymnasister passeras. I ordenssalen fanns långbord med vita dukar, porträtt och målningar på väggarna och möjlighet att köpa 2-rätters middag. Frågade en bordsgranne vad hon tyckte om maten. Den var god och prisvärd löd hennes svar.

Räknade inte hur många vi var, men tippar på minst 75 personer, vilket är skapligt. Blev inbjuden att sitta vid bord av en vän som är stammis, skivsamlare och före detta lokal arrangör. I motsats till mig har han plattorna med Änglaspel, bilder på dem sparade och till och varit med om att arrangera konserten med septetten i Skaraborg. Jag recenserade å andra deras 40-års jubileum, minns 30-års jubileet på Nef och hörde dem i Mölndal när det fanns en Jazzförening här. Som synes ovan frontar den fyra man starka blåssektionen. Komponerar och leder med spetsfundiga klurigheter gör den oförliknelige Stefan Forsén sittandes vid flygeln. Jag äger en förträfflig cd med pianisten som somliga kallar geni. I gruppen från Göteborg har han samlat sex av regionens mest prominenta jazzmusiker vilka håller nationell toppklass, varav flera ingår i eller vikarierat i självaste Bohuslän Big Band.

På trumpet syntes ett för Änglaspel nygammalt ansikte i form av Staffan Svensson. Han är omgiven av saxofonisterna Mikael Godée (sopran), Thomas Jäderlund (alt) samt färskaste medlemmen Martin Bjurek Svanström (tenor). Rytmsektionen består av tungviktarna Peter Janson på basfiol och Göran Kroon bakom trumsetet. Samtliga har jag hört och njutit av otaliga gånger live och på skiva. Senaste skivan kom 2002 och den senaste signerad Stefan Forsén 2013. Gruppen är ensamma om sitt sound vars ingredienser bland annat är krängande sväng, expressiva solon, lyriska sekvenser, stänk av spräck, egensinnig allsång och förmedlande av en munter vibe. I brist på på bättre har de jämförts med Charles Mingus, hans auktoritet och magnifika medarbetare, minus basgigantens lynnighet. Och Änglaspel gräver inte heller lika djupt i den svarta jorden.

Första set tar sin början på utsatt tid och varar i cirka 40 minuter. Vi får titlar till flertalet låtar av den som styr skeendet med lagom fast hand, det vill säga kapellmästare Forsén. Han är bland mycket annat känd för förnämliga arr till körer och visor. Första låtarna är Skymningen gryr (förmodligen ett uruppförande enligt uppgift) och låt med madame i titeln vars anagram syftar på ärevördiga Nef. Stimuleras av elegansen i ensemblespelet, lite småskrynkligt i en sekvens. Först ut av solister är Thomas Jäderlund. Ska sägas att det är kutym för den som håller i rodret, att omsorgsfullt ge oss namnet på varje solist plus sättning ett antal gånger, vilket inte sällan stannar på halva vägen med ”och så vidare” . Händer när Forsén inser att infon är onödig. Upprepning är kul till en viss gräns. Fångas av ett snyggt svepande vemod, jämte deras prydliga och vackra ensemblespel. Vispar och diskret basgång supportar här raffinerat innerligt spel av Forsén.

Änglaspel föredrar att göra lekfullt spänstig musik, som förflyttar sig i olika riktningar. Förunderligt nog samlas efter fördjupande utbrytningar flödena ihop till en enhetlig struktur. En annan inriktning man ömt vårdar är den lyriska. Ofta tonsättningar av dikter eller kompositioner som påminner om hymner. Samspelet är ypperligt! Som framgår av mina tyvärr lite oskarpa bilder används notställ. Om jag hör rätt heter en av konsertens höjdpunkter Hafes, vars växlingar från småbökigt till sväng och lyriska passager tilltalade mig mycket. Denna hit blir till ett koncentratet av Änglaspels estetik. Staffan Svensson trumpet färgar delikat i olika skepnader, avlöses av Jäderlund i ett av dennes mest lyckade solon, vars första takter erinrade om Cannonball Adderley. Sopran- respektive tenorsaxofonist kompas i två av sina personliga inlägg enbart av gruppens polyrytmiske batterist, vilket resulterar i fruktbara, fängslande dialoger.

Vid Klara kyrka präglas av sin yviga, fast samtidigt koncentrerade form. En anmärkningsvärt lyckad kombination av motpoler som infaller i fler kompositioner. En omständighet värd att peka ut är att bandledaren ibland förhåller sig overksam när blåsare är igång som mest. Volymsvaga instrument skulle nog ändå inte nå ut. Tål att betonas hur samtliga berikar tillställningen med strålande solon och fina features, även Janson på sin kontrabas och rytmläggare Kroon pådrivare på högerflanken. Och Forséns anslag fängslar fortfarande oss finsmakare. En av den stabile och innovative trumslagarens konversationer jag hade mest utbyte av, hade han för övrigt med Godée och hans ljusa ton på sopran.

Ska poängteras att akustiken var till belåtenhet. Vi slapp dessutom nästan helt störande ljud från aktiviteter i våningar nedanför. Om mina anteckningar är korrekta avrundandes en ytterst vital första del med en av deras klassiker, nämligen Nost som med sin inspiration från nordisk folkmusik genererar ett fett utropstecken. Den enda av mina favoriter som saknades i repertoaren var deras vokala hit Evinnerligen.

Efter paus inleder man med låt där stämmor sofistikerat sammantvinnas. Därpå framförs tonsättning på dikt av Göran Sonnevi. Texten sjungs unisont av blåssektion och Forsén. Vi får fler fusioner mellan det instrumentala och röster i samklang. Roas av en lätt crazy allsång i Gals And Pals-stuk. Och det blev mer av den varan. Första ”träningspasset” på scen var den samtidigt festligt och rörande övningen upphängd på ”ja” och motsatsen. På samma sångbara tema ges Det finns luft från första skivan. Låter intrikat med yvig tonbildning. Vackert och fascinerande på ett sätt som är gruppens signum. Här byter för övrigt Staffan Svensson till flygelhorn. I annan avdelning där medverkan av publik anbefalldes till assistans av Göran Kroon, lirades enligt uppgift blues för att utmynna i att Martin Bjurek Svanström tog över och kastade loss.

I en alldeles lagom lång konsert levereras också en fullödig liveversion av Zanzibar Foxtrot signerad Peter Janson. En infallrik och otyglad sak där instrumentalister uppmuntras till egna utflykter ”all over the place”. Kul spräck förekom och på något mirakulöst sätt bands denna dissonanta utsvävning samman. Det blev ett storstilat jubileum som jag lämnade med ett stort leende och inre tillfredsställelse.

Extranumren lanseras som en nostalgikick. Först levereras Hemlängtan av Lars B Almkvist (ordinarie trumpetare). Den bitterljuva tankeväckande valsen skänker frid. Ett annat paradnummer har sparats till final. Till lycklig publik sprids deras önskan om Gonatt , en sorts vaggvisa med vad jag tycker mig höra raffinerad tonartshöjning. Uppskattade vad gruppen med sin härligt säregna estetik åstadkom live – deras konserter infaller alltför sällan. Änglaspel motsvarade tämligen högt ställda förväntningar.

OBS Beklagar att Peter Janson skymd bakom blåsarna inte syns på någon bild.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: The Uprising – svårt att värja sig mot filmen

21 september, 2026 by Linou Gertz

The Uprising

The Uprising
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 september 2026
Manus och regi Paul Greengrass

Vanligtvis när en film börjar med en förklarande text brukar den ha en bredare betydelse i filmen och dess handling – men här får vi det serverat att halva landet lamslagits av antingen död i spår av pesten eller sorgen av anhöriga som dött av den för att senare ha liten till ingen betydelse alls. Det sätter en märklig ton i filmen som gör mig lite osäker på dess anförande. När filmens huvudperson kort och gott kallad Ploughman (spelad av Andrew Garfield) introduceras för oss är det på en lerig åker där han just plöjer och förbereder för sådd och där han också har begravt sin fru och barn. Dock har pesten ingen vidare koppling till filmens handling utan hade kunnat förklaras i en kort dialog senare varför de är döda. Nu känns det mest som en etablering utan vidare utbetalning. Det drar egentligen inte ned filmen speciellt mycket heller då det inte direkt rör till storyn heller på något sätt och det är väl egentligen det viktiga. Dock blir det lite fel på fokuset i filmen, liksom när en inledande skatteindrivning från order av kungens råd då de inte vill skatta handelsfolket utan istället låter det falla nedåt i ledet till de som redan har väldigt lite till nästan ingenting att leva på vilket leder till grymheter och våldsamheter. Vilket får vår ploughman att slå tillbaka och börja det stora upploppet – men det är som sagt inte helt klart vem han vill slå upp mot. Men som tur är lyckas filmen snabbt nog finna sitt fokus i handlingen så framåtrörelsen känns bra därefter.

Paul Greengrass – filmens manusförfattare och regissör – har tidigare gjort spänningsfilm som Jason Bourne och Green Zone men även mer nutida katastroffilm som United 93 om ett av planen som kapats 11e september 2001 men som avvek från terroristernas plan tack vare de modiga passagerna ombord men också Netflix-filmen 22 July om den ödesdigra dagen då Anders Breivik begick det hemska terroristdådet först mot Oslo men sen mot ungdomarna på politiska kampet på ön Utöya. Här är det kanske inte lika historiskt förankrat även om det bygger på en legend om upproret mot King Richard II som senare blev inspirationen till Robin Hood, vilket visar sig speciellt mot slutet. Men hur folket samlar sig, visar styrka i enighet, och inte låter det förtryckande rådet komma undan med att skinna människorna som inte ansågs vara sina egna utan livegna till markägarna som gjorde vad de ville med dem. Hårt arbete för någon annans räkning utan att själv tjäna på det och dessutom bli nedtrampad och spottad på leder sällan till annat än uppgivenhet och förakt mot de som har stövlarna mot ens strupe. Med all rätt.
När Andrew besökte den anrika Criterion Collection-garderoben i förra året för att välja med sig några filmer att ta med sig hem sa han att han önskar att fallet av kapitalismen sker snart nog – så det känns inte långsökt att han valde denna filmen nästan som ett passionsprojekt där uppror mot övherheter, klasskillnader och maktmissbruk är någonting han uppmuntrar till liksom filmen i sig.

Filmen är mycket mörk i tonen, vilket passar tidsåldern och temat lika mycket, och snyggt filmad där både människa och natur är stora delar av fotografiet som känns hårt i sin konstnärliga porträttering som för att vidare trycka på folkets utsatthet och kamp. Vilket är väldigt snyggt i sin enhetlighet som för samman estetik och tema på ett sätt som lyfter filmen oerhört. Även ljudbilden är mörk, hård och intensiv där både tal och vinande pilar träffar en hårt i själen och hjärtat. Allt är en strid som träffar en hårt vilket ökar engagemanget och inlevelsen avsevärt. Det blir väldigt svårt att värja sig mot filmen – speciellt i flertalet av de intensivare delarna som får en känna en är där mitt i. Vilket är en konstform i sig att få till. Men här kommer allting ihop på ett sätt som verkligen gör det. Vilket också gör att det är lätt att ha överseende med filmens inledande ofokus i allt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 20
  • Sida 21
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in