Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Publikrekord för Stockholm Jazzfestival 2023 – nedslag från andra helgen del I

by

foto Leo Ahmed – Ralph Towner & Norma Winstone

13-22/10 2023

293 konserter på 80 scener

Bestämde mig i år för att åka med MTRX för att vara med på ett hörn av festivalen sista helgen. Att välorganiserade Trollhättan-festival denna gången hoppades över, berodde huvudsakligen på att jag ville få höra hur Ralph Towner kan låta live. Det är ett mödosamt pusslande att göra ett personligt schema. Några av variablerna är logistik (scenerna är väldigt utspridda), preferenser, oundvikliga krockar i programmet och nödvändiga pauser för att kunna äta på krogen utan stress. I lugn och ro besöktes Riche som uppfyllde beteckningen exklusiv matkultur samt vackert belägna Waldemarsudde, vars utställningar fördjupade bilden av Ernst Josephsson jämte att Prins Eugenes egna samling lyftes fram. Rekommenderas!

Den totala publiksiffran hamnade på över 30 000, vilket är en rekordnotering för en festival som arrangerats i drygt tio år under höstfagra årstiden. Har bevistat evenemanget som press sedan 2014 minus första pandemiåret Vädermässigt visade sig inte huvudstaden välkomnande under senare delen av lördagen, något som kompenserades av vänlig atmosfär och fint arrangerade konserter. Trevlig bonus för egen del är möjligheten att uppleva ställen jag inte tidigare satt min fot i, till exempel nya Cirkus. Kommer framgå av svepet (dessutom skickat 2 separata recensioner till JAZZ/ Orkesterjournalen) att jag var nöjd och ibland begeistrad över livemusiken, bortsett från en spektakulär tillställning på Nalen.,

BRITTA VIRVES TRIO 20/10 på Eatery i Barkaby blev första anhalt. Krångligt att ta sig hit där det var premiär för livemusik på kvarterskrogen. Definitivt mödan värd, då den unga pianotrion vars sound jag är förtrogen med, sprider ett tonspråk med avsevärd substans, ofta med anmärkningsvärd skönhet. Deras Grammy-nominerade debut Juniper rönte berättigad uppmärksamhet härom året. Genombrottet beror på bärkraftiga original av svensk-estniska Virves jämte den kemi som alstras inom trion. Låtarna beskrivs som antingen drömska eller utrustade med groove. Bill Evans och Jan Johansson utgör i mina öron gångbara riktmärken, även om pianotrion odlar en egen stil. Medlemmarna i trion tillhör kategorin landets jazzelit.

Vi fick veta att trumslagare Jonas Bäckman engagerats för 18(!) gig under festivalen. I pausen berättade basisten Jon Henriksson för mig att han varit i princip lika strängt sysselsatt. Har senaste åren flitigt hört trions medlemmar var för sig live och på skiva i såväl renommerade storband som lika välklingande små enheter inklusive Jon Henrikssons releasespelning. Merparten av trions låtar hördes på Unity precis innan man skulle in i studion hos Nilento.

Hann njuta av första set tillsammans med närmare ett hundratal personer. Var så gott som fullsatt. Melankolisk melodi med dramatisk påbyggnad inleder, speglar vår osäkra tillvaro. Flera låtar är sinnrikt konstruerade genom att de efterhand ändrar skepnad. Ibland bryts melodiska mönstret när uppflammande sjok tar över. I Downtown och Rush Hour kan en betagande Shai Maestro-vibe skönjas. Sist nämnda låt innehåller pregnant feature på kontrabas av Henriksson. Extravaganta balladen Saaremaa kännetecknas av Virves vackra anslag, kontinuerligt ökande intensitet samt ett angenämt makligt tempo. Följs underhållande upp med aviga rytmer där batterist Bäckman demonstrerar sina färdigheter. Trion sticker plötsligt iväg, virtuost musicerande idkas när kvinnan uppväxt på ö i Estland dekorerar temat. Hör en dovare klang från trummorna när redskap byts och prisade trumkometen tar påpassligt chansen att glänsa i solo. I nya Bravery tas ett attraktivt, rullande groove fram som Virves styr upp. Pulserar subtilt och kraftfullt om vartannat. Låtar och framförande trollbinder i ett ljuvligt första set. Frustrerande att jag behövde lämna för att hinna fram till nästa inplanerade konsert.

foto Leo Ahmed

RALPH TOWNER / NORMA WINSTONE på Skeppsholmen i Eric Ericsonhallen stod näst på tur. Exklusiv spelning av en amerikansk legendar med en otroligt omfattande katalog i ryggen tillsammans med en stilbildande röstkonstnär från London. Båda är 80+ och den klassiskt skolade gitarristen var något skraltig. Hans fingrar fick tydligen kämpa med ackorden före paus, något jag inte märkte. Att mästerlige musikern grymtar till ibland relaterade jag till en exalterad sinnesstämning. Separat recension skickades till JAZZ/ Orkesterjournalen. Inskränker mig därför till några sammanfattande reflektioner.

Berördes i ungefär lika hög grad som jag hade hoppats av utsökt nyanserad kammarjazz. Blev en naken, fängslande och meditativ stund! För mig som identifierar Winstones europeiskt doftande idiom, trots att jag sällan lyssnat helhjärtat på den, överraskades jag positivt av tillgängligheten i hennes intonation. Och det blev varken abstrakt eller esoteriskt som jag befarade. Ljudet i den avkristnade kyrkan med sin exceptionellt höga kupol, ombesörjdes av Faschings berömde ljudtekniker. Förvisso noteras superb akustik, men hade bespetsat mig på mer av klanglig resonans. Tonen från honom var istället tämligen distinkt, aningen torr. Var uppskattningsvis knappt halvbesatt i den stämningsfullt belysta Eric Ericsonhallen. Stående ovationer efter utannonserade sista låt renderade i ett fritt hållet, orepeterat och mycket kreativt extranummer. Lämnade med en varm känsla i kroppen.

foto Jonatan Fast

Under lördagen 21/10 företas resa med gröna linjen till BAS i Bandhagen. Studion som är hemvist för djärva jazzmusiker med experimentell dragning anordnar under festivaldagarna intima konserter. Har besökt den trevliga studion flera gånger. På programmet under två timmar inklusive paus står projektet JOHAN BERKE UPSTAIRS FIVE PLAYS WEATHER REPORT. Fakta och funderingar kring konserten kommer förhoppningsvis publiceras på hemsidan hos Orkesterjournalen, varför jag nöjer mig med en utvärdering plus relevant info.

Själva förutsättningen kittlar, att bitvis experimentellt inriktade jazzmusiker kommer samman för att röra sig inuti och utanför det ramverk, som härstammar från kompositörer verksamma i giganterna WR. Jag äger förstås några av deras främsta suggestiva verk, såg den klassiska sättningen på Scandinavium 1979. I bandledarens team på Bandhagen Art Studio finns uppseendeväckande nog, varken någon som försöker axla Joe Zawinuls roll eller oförliknelige geniet Jaco Pastorius. Repertoaren med omstöpta favoritlåtar och rariteter exekveras infallsrikt och spänstigt under ledning av Johan Berke av ett meriterat gäng. Det består av tre erfarna blåsare i form av trumpetaren Niklas Barnö, Fredrik Nordström på tenor- och barytonsax samt Alberto Pinton på klarinetter, baryton- och sopransaxofon. Rytmsektionen utgörs av kontrabasist Robert Erlandsson och konstellationens ankare Fredrik Rundqvist bakom trummorna. Fäste mig vid åtskilliga inspirerade insatser från blåssektion som utmanar, präglad av självklar auktoritet. Utser ändå formationens drivande batterist till konsertens ”mvp”.

foto Dan Backman

Avlägger i regnoväder premiärbesök på fashionabla Nya Cirkus för att lyssna på konsert döpt till BLOSSOM DEAREST hopsatt av AMANDA GINSBURG & LOVISA JENNERVALL. ackompanjerar skönsjungande paret gör en delikat musicerande pianotrio under ledning av Carl Bagge, vars lika delikata rytmsektion består av kontrabasisten Ilaria Capalboi jämte trumslagaren Edvin Fridolfsson (ingår i Ellas Kapell tillsammans med Jennervall). Har hört den i Stockholm bosatta duktiga italienskan ett par gånger live, medan övriga uppräknade recenserats flera gånger live och på skiva, Har skrivit uppskattande om skivor med Carl Bagge, Amanda Ginsburg, Lovisa Jennervall samt Ellas Kapell som ju frontas av sist nämnda vokalist. Sångerskorna har bland annat vunnit dubbla Grammis (Amanda) och Gyllene Skivans läsaromröstning (Lovisa med EK). Före 70-minuters tributen träffade jag för första gången den kände kollegan Dan Backman och efteråt Carl Bagge, vars insats jag berömde.

Repertoaren utgörs av pärlor signerade eller förknippade med Bloosom Dearie (1924-2009), som likt Shirley Horn tillhör kategorin sjungande stjärnor jag borde ha lyssnat på i större utsträckning. Pianisten och låtskrivaren kännetecknas av sin flickaktigt ljusa röst. Att vokalisterna födda samma år gått samman i denna trevliga tribut, beror förstås på att deras stämmor är idealiska för att tolka förlagan. Olika uttryck som snyggt överlappar och samstämmigt fördjupar ett typiskt tonfall. Interpreterna framträder ömsom gemensamt, ömsom uppdelade. Man sätter igång gemensamt genom att elegant ta sig an tidlös hit där John Lennon adresseras, växlas över till svenska översättningen från Hasse & Tage. Kuriöst nog inspelad med Monica Z och Lars Bagge, Carls pappa. Make Some Magic innefattar såväl basfeature som scat. Strålande smakprov på hur det lät på debuten från 1957 ges i välkänd standard om våren.

bild från Lovisa Jennervalls facebook – foto Hans Jacob Nilsen (från konsert 2022)

I glimtar berättas upplysande om artisten varvid hyllningsobjektet beskrivs som busig. Lekfulla inslag vävs sålunda in, överväger istället för stramhet trots att musikerna ägnar sig år notläsning. Sångarparet som stundtals hänger sig åt raffinerade duetter avslöjar att de umgås privat och att projektet växt fram under flera år. Slår mig mitt i programmet att det är ytterst sällan Ginsburg live hörs på engelska, vilket förstås förlöper oklanderligt. Utan ambitionen att blända oss utvinner pianotrion med Carl Bagge i framkant förväntad behaglig och underfundig harmonik. Med viss reservation för lågt mixad bas kunde fördelaktig akustik registreras. Blir förtjust i en omdömesgillt komponerad tribut fri från svackor. Sjungs och spelas ljuvligt, puttrande finstilta tongångar varvas med klös.

Vad bör ytterligare lyftas fram? Jo, anslaget från samtliga i balladen Saving My Feelings For You, sammansvetsade pianotrions broderande i sticket på I´m Hip i arrangemang av Carl Bagge, dynamiske Fridolfssons sprudlande solo, hur galant svårsjungna Now At Last behandlas av Jennervall, hur synkade sångerskorna är i enligt dem själva gulliga A Doodlin´Song, Bagges effektfulla löpningar, passionerade intonation från Ginsburg i hitten I Like You, You´re Nice, gemensamma vokala bedriften i musikalmelodin Put On A Happy Face samt hur härligt man triggar varandra i bluesigt snärtigt extranummer.

Filmrecension: The Killer superbt foto, tight regi och påtaglig spänning – men ytligt

by

The Killer
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi David Fincher

Även om det inte hade varit David Fincher som stått som avsändare hade det varit omöjligt att inte känna sig en aning snuvad på konfekten vad gäller The Killer. Trots att hämnd, lönnmördare och sammanbitna huvudpersoner är rena rama klyschor inom action-thriller-genren förblir det oemotståndliga ingredienser, i alla fall då de presenteras någotsånär professionellt. David Fincher kan i sina bästa och mest geniala filmer trollbinda publiken och ta dem vart han än önskar. Då han nått sina största stunder – i filmer som Seven och The Social Network, är upplevelsen obeskrivlig. Sättet spänning, intensitet och kompromisslöshet träffar tittaren – som en murbräcka av solitt stål, är i det närmaste omöjligt att förklara. Men då Fincher inte får tretton rätt på tipset blir resultatet oftast en stilig axelryckning. Tillskillnad mot de fabulösa topparna är filmer som The Curious Case of Benjamin Button och Gone Girl jättelika semikolon, snygga men med ytterst begränsad funktion.

Tyvärr är The Killer inte något utropstecken för Finchers karriär. Även om flera av de beundransvärda attributen är på plats; superbt foto, tight regi och påtaglig spänning, kan vi ha att göra med Finchers mest ytliga och ihåliga film hittills. Dock är detta inte ett resultat av tafatt regi, istället är det berättelsen – som bygger på en grafisk novell, som blir till ett hämmande ankare. Fincher har visat att han kan göra guld av de mest menlösa premisser, vem hade kunnat ana att en juridisk dispyt om en hemsida skulle kunna bli till en av det förra årtiondets mest nervpirrande filmer? Men i fallet med The Killer vägrar planet att lyfta, berättelsen är så pass mager att den är i behov av akut dropp för att ens överleva. Händelseförloppet och den övergripande dramatiken är så outvecklad och rudimentär att man kan fråga sig om vi har att göra med ett embryo. Det blir inte bättre av att Fincher själv inte tycks överdrivet inspirerad, förvisso sköts det filmtekniska med samma skärpa och kompetens som alltid. Det numera igenkännbara fotot – med en diskret grönton, och en skärpa som får en Gilette-fabrik att framstå som uddlös, är fortfarande på plats och lika slående som alltid.

Men det räcker inte särskilt långt då det narrativa gång på gång misslyckas med att imponera eller intressera. Den genomgående känslan av rutin och ointresse är närmast tragisk då filmens introduktion ger ett smakprov på en mer utvecklad produkt. Där vågar Fincher utmana tittaren genom ett chockartat långsamt tempo, det görs också en rad stiliga vinkningar till Francis Ford Coppolas mest underskattade film Avlyssningen. Här fångas en helt annan sida av de vanligtvis actionpackade lönnmorden, här tvingas publiken till väntan och tristess, något som må vara prövande att uppleva men samtidigt imponerande vad gäller att förmedla en känsla. Men när hämndturnén väl drar igång är filmen satt på räls och avviker inte en millimeter från en ohyggligt förutsägbar bana. Den enkla berättelsen kunde ha öppnat upp subtila möjligheter att skapa ett maskerat och diskret narrativ som – under ytan, hade erbjudit mer tuggmotstånd, men det är uppenbart att Fincher inte har intresse av några som helst subtila inslag. Allting lagas efter de mest standardiserade recept och överraskningar verkar vara tabu.

Kritiken ovan må låta hårdför, men då det kommer till en regissör som har briljerat är duglig alldaglighet inte tillräckligt. Vad som får The Killer att inte bli fullkomligt irrelevant är en ständigt närvarande spänning som gör det omöjligt att någonsin ha tråkigt. Detta är också Finchers mest actionpackade film och även om det inte är tal om revolutionerande action vad gäller koreografi finns det en rå brutalitet som imponerar. Men då eftertexterna väl rullar är det svårt att inte fråga sig vad som var poängen. I en intervju från 2014 då Fincher marknadsförde Gone Girl gjorde han en lång – och inte särskilt ödmjuk, utläggning om att majoriteten av de filmer som produceras kan liknas med industriell snabbmat som Big Mac, innehållslöst dravel. Fincher menade samtidigt att han aldrig skulle kunna tänka sig att servera något så pass menlöst eller likblekt. Därför är det ironiskt då The Killer i omgångar känns som den mest ytliga och karaktärslösa film Fincher någonsin gjort, och man kan sannerligen fråga sig om vi inte har att göra med en rätt smaklös frysburgare.

Teaterkritik: Pappas födelsedag – smart skrivet nutida kammardrama med värme, humor och träffsäker dialog

by

Pappas födelsedag
Av Alejandro Leiva Wenger
Regi Frida Röhl
Scenografi, kostym Charlotta Nylund
Peruk, mask Mimmi Lindell, Freja Stige
Ljus Carina Backman
Musik Joel Hammad Magnusson
Premiär på Dramaten 26 oktober 2023
Medverkande Ana Gil Di Melo Nacimento, Cécar Sarachu, David Fukamachi Regnfors, Omid Khansari, Pablo Leiva Wenger, Sanna Sundqvist,

När Alejandro Leiva Wengers pjäs Pappas födelsedag har premiär denna höstkväll i Sverige är det 50 år sedan juntan störtade president Salvador Allende. Wenger kom till Sverige som nioåring och har själv barn idag. Men i en DN-intervju inför premiären säger han att det chilenska spelar mindre roll i pjäsen. Den var också färdig redan före pandemin. Det rör sig om en familj – som alltid när han skriver – och denna gång om dolda hemligheter, såsom försvunna personers öden. För mig är det första gången jag ser ett verk av Wenger.

Handlingen kretsar kring tre vuxna syskon som samlas för att fira sin fars födelsedag. Pappan – som ensam uppfostrat barnen i det nya landet – har överlevt tortyr. Denna födelsedag upplever de att han beter sig lite extra märkligt. Han yrar om en hemlig gäst och en stol syns vid bordet. Förvirrat säger han att han träffat barnens mamma, men alla barn vet att hon försvann när de var mycket små. Barnen – vars minnen är vaga – har skilda versioner av hur allt gick till.

Innan pjäsens huvudscen avtäcks möter vi hastigt storasyster Marta, som också är konstnär. Det är innan hennes nya pojkvän dyker upp. Videon som visar Marta vid ett skrivbord – är ganska närgången och projiceras på en tunn ridå som senare rivs ner. Deras liv blir som en zoom-ruta mot publiken där skådespelarnas ansiktsuttryck tydligt kommer fram. Ana Gil Di Melo Nacimento gestaltar en trovärdig saklig storasyster med ett akademiskt sanningssökande som konstnär. Men varför har hon vågat så öppet skildra sin familj i sitt senaste konstverk, var det att gå över gränsen eller? Frågan hänger i luften i parets dialog, men får inget svar. En feministisk hint glimmar till när pojkvännen, levande och humoristiskt skildrad av Omid Khansari, syns komma in och störa henne mitt i arbetet. Vi ser henne besväras, men inte protestera. Han är ju man.

Därefter dras den flortunna ridån bort och allt utspelar sig i pappans vardagsrum. Att det är César Sarachu som är navet – som med värme och komisk träffsäkerhet gestaltar den något förvirrade pappan – bär hem mycket av föreställningen. Runt honom tvingas de anhöriga – trots mycket olika perspektiv – agera såsom det är möjligt i den lite skruvade familjesituationen. Att det är hans födelsedag tar alla hänsyn till. Lillasystern i familjen blir i Sanna Sundqvist tolkning ömsint och levande. I sin New Age- aktiga, men inkännande foliehatt-inställning till verkligheten är hon en total kontrast till storasyster. Den trassliga skyddsdräkten mot elektrisk strålning blir en varm kärleksgåva. Hur de pratar förbi varandra med skilda inställningar till vetenskap är en fröjd att se. Men frågan är vem som segrar.

Vartefter ökar oklarheterna när fadern plötsligt irrar ut – och Kristina Törnqvists kvinnogestalt träder in. Törnqvists stabila rolltolkning bär fram repliker som vrider familjens verklighet ett varv extra. Men pjäsens övergripande tema kring trauma ryms mot slutet i monologen som familjens unga – ganska uppenbart psykiskt störda granne – håller. Det är den unge mannen som har problem med att tala logiskt och klart – mycket balanserat spelad av David Fukamachi Regnfors – som på ett genialiskt sätt tar till orda. Han mumlar om ”en kula”, och pekar på kroppen. Kulan ”går inte att beskriva i ord” – men den förde honom samman med fadern och så blev han en nära vän till familjen. Här känns en fin koppling till det kända att det är från galningar och barn vi får höra det mest sanna.

Pablo Levia Wenger (släkting till Alejandro?) spelar den lite buffliga sonen i familjen som tidigare sysslat med något fuffens. Initialt bär han en hemlig väska in på scenen. I denna förenas minnet av mor, möjlig kriminalitet, men sedan något mycket mänskligt och förenande.

När spelet är slut går mina tankar både till Jonas Hassen Khemiris roman Ett öga rött och till Molières komedi Tartuffe. Värmd av föreställningens ordglädje och träffsäkra dialoger är det empatin och nutidskänslan samt överraskande och smarta vändningar i kompositionen som givit intryck. Det är en svart komedi som både underhåller och har djup.

Välskriven som ett klassiskt kammardrama med utmejslade karaktärer lär vi känna en familj. Även om handlingen dråpligt förs fram med finesser och humor anas deras mörka förflutna. Språkets roll hos exilchilenare – vikten av att behärska svenska såväl som modersmålet spanska – kommer med. Missförstånd kring ord blir roliga att ta del av – men vi känner samtidigt hur deras identitet påverkas av förbistringen. Men det mer övergripande temat är ur ett medmänskligt perspektiv – vad ett upplevt trauma gör med en familj. Vi ser de anhöriga ta extra hänsyn till sin pappa som i en lite galen karusell. Sanningssökande och tillfällig efterlängtad glädje – verkar ställas mot varandra. Är det så noga med ärligheten eller duger de sidor de orkar visa för varandra?

Filmrecension: Miraklet i Gullspång – stående ovationer

by

Miraklet i Gullspång
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi Maria Fredriksson

Wow. Stående ovationer. Vilken debutfilm regissör Maria Fredriksson har åstadkommit. En dokumentär som är som en thriller, en nagelbitare, en betraktelse över livets gåtor. En film om hemligheter och om tillhörighet och familjeliv. Och hur har regissören fått alla dessa äldre kvinnor att medverka?

Två äldre kvinnor som är systrar var på nöjesfältet Skara sommarland och förlustade sig. Den ena bor i Nordnorge och den andra i Sverige, i Gullspång. Systern från Norge skadade sig på nöjesfältet och måste stanna kvar ett tag i Gullspång. Då systrarna är religiösa på ett speciellt vis tolkade det händelserna som att systern som bor i Norge kanske skulle köpa en lägenhet eller ett hus i Gullspång.

När de tittade på en lägenhet som var till salu fanns där tre tavlor i köket som de två systrarna tolkade som ett tecken att det var just den lägenheten de skulle köpa. När de var hos mäklaren för att göra klar köpet och träffade kvinnan som sålde lägenheten fick de en chock. Kvinnan var en exakt kopia av deras äldre syster som dött trettio år tidigare i något som sades vara ett självmord. Hur kan den döda systern har en exakt kopia?

Detta blev starten på en lång kedja av händelser, DNA-prover, polisutredningar och släktträffar och gräl och mycket, mycket mer.

Dokumentären är helt fantastisk. Välgjort foto. Berättelsen är spännande, fascinerande och tankeväckande. Och överraskande. Jag kan inte skriva på mycket om handlingen för den måste ses. Filmen väcker många frågor kring vad som är viktigast: blodsband eller miljö och vem är ärlig och vem ljuger? Under ytan bubblar också teman som klassfrågor, religion och hur polisen undersöker dödsfall. En del svar får vi nog hitta på själva.

Hur kunde regissören få alla dessa kvinnor i sjuttio års-åldern och uppåt och alla deras släktingar att ställa upp och avslöja så mycket om sig själva? Starkt, skickligt.

Filmrecension: Paradiset brinner – guldet blev till sand

by

Paradiset brinner
Betyg 2
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi Mika Gustafson

London Film Festival är en fantastisk tillställning som ofta blir medialt åsidosatt bredvid höstfestivaler som Toronto och Venedig. Men för den som inte är journalist – eller världskändis, är festivalen i den brittiska huvudstaden en utomordentlig tillställning med fabulös service, ett spektakulärt program och gäster i världsklass. Därför ställer jag mig ytterst frågande till hur denna vanligtvis sansade och förståndiga festival kunnat tilldela Paradiset Brinner pris för bästa debut.

För det gör ont på alla sätt och vis, mentalt och kroppsligt att konstatera att Paradiset Brinner är tomma kalorier. I en tid då den svenska filmen befinner sig i kristillstånd, med en filminstitut som inte vet in eller ut, är det än mer smärtsamt att bevittna något såhär pass substanslöst. Det enda som överhuvudtaget kan berömmas är konceptet. Att skapa svensk diskbänksrealism, visa upp det vanligtvis städade Sverige som något som hämtats ur en film av Mike Leigh. Detta är långt ifrån det idylliska samhälle som projicerats mot omvärlden i decennier. Detta är det land där ginikoefficenten rusar och där tankarna om ekonomisk jämlikhet fullkomligt kollapsat.

Därför känns en blek och rå film oerhört lämplig för att ge oss denna alternativa – men behövliga inblick. Men förhoppningarna om ett intelligent, väl berättat och empatiskt drama imploderar på nolltid. Att visa upp misär och karaktärer som är både råbarkade, ovänliga och långtifrån sympatiska är inget problem om berättelsen och regin är engagerade. Se bara till The Florida Project som gav oss en inblick i baksidan av Disneyland, där ekonomisk desperation och drogmissbruk ersatte de soliga och glada paraderna med Musse Pigg och Kalle Anka. Förutom Willems Dafoes hotellchef fanns det få karaktärer som kunde ses som fungerande eller tilltalande, trots det var The Florida Project en strålande inblick i samhällets smutsigaste och mest tragiska delar.

Det fundamentala problemet med Paradiset Brinner är att det saknas någon som helst trovärdighet eller återhållsamhet vad gäller att porträttera fattigdomen och desperationen. Filmens tre unga protagonister är alla gapiga, mestadels osympatiska och dessutom svårlästa. Huvudpersonen Laura spelad av Bianca Delbravo är tänkt att vara en kompromisslös och farligt handlingskraftig person, men då Delbravo inte har tillräcklig kapacitet att tillföra någon sorts mänsklighet – eller genuin sårbarhet, framstår karaktären som en outhärdlig bråkstake vars agerande många gånger är så hjärndött och destruktivt att det är svårt att bry sig om filmens narrativa kärna, där socialtjänsten är på väg att omhänderta hennes två systrar. Det blir inte bättre av att de ’’vuxna’’ karaktärerna också saknar tillstymmelse till kredibilitet, mängden apatiska och känslolösa individer når rekordnivå och det känns snart inte som ett viktigt samhällsinlägg utan en sjuk parodi. Till och med den – medvetet, djupt parodiska och satiriska Falling Down har en högre procentsats realism än något som vi får se här. Förtvivlan och hopplöshet kan dock skildras med värme, detta genom att skapa en inbjudande gemenskap mellan karaktärerna, där det outhärdliga mildras genom vänskap och kärlek. Även om det görs ett par försök till detta är de fullkomligt misslyckade. Förutom Mitja Sirén i rollen som aspirerande karaoke-sångare finns det inget och ingen att varken tycka om eller glädjas åt.

Och någonstans mot mitten går narrativet bärsärkargång. Det innebär helt gräsliga exkursioner där publiken tvingas bevittna, och finna det lustigt, att se människor inleda en ren brottsvåg. Det hela presenteras också utan någon berättarmässig substans, härifrån rämnar precis allt. Det kastas in surrealism, förkastlig sång och en upplösning som får publiken att skrika efter smärtstillande. Trots en oerhört marginell speltid på drygt 100 minuter rör sig filmen i ultrarapid och känns många gånger mer stillastående än kollektivtrafiken i rusningstid.

När allting väl tar slut har absolut ingenting uträttats, all sund eller livsviktig observation gällande vårt nuvarande – och djupt problematiska, samhälle har sedan länge förpassats till soptunnan. Berättelsen kulminerar i att vara lika intressant som gårdagens tidning och publiken lämnas varken klokare eller mer empatisk för samhällets mest marginaliserade. Paradiset Brinner må ha ett koncept som kunde ha blivit guld i rätta händer, nu har allting istället blivit till sand.