• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Intrikat och klangrikt med mångsidig gitarrist – Report to Keftiu av Andreas Hourdakis

24 maj, 2024 by Mats Hallberg

Andreas Hourdakis

Report To Keftiu

4

Inspelad juni 2023 i Atlantis Studio Stockholm

Producent: Andreas Hourdakis

Bolero Records

Releasedatum: 12/4 2024

Mannen med det grekiskt klingande namnet kommer från Malmö, fast han gick på Musikhögskolan i vår huvudstad och har rötterna förlagda på Kreta. Jag känner i första hand till 42-åringen genom ett antal fängslande samarbeten. Har hört jazziga gitarristen live med med bland andra Karin Hammar Fab 4, Magnus Öström Group, Karolina Almgren och Stina Augustsdottir. På meritlistan finns vidare musicerande tillsammans med Sebastian Studnitzky, Jeanette Lindström, Daniel Karlsson, Joakim Milder och han ingår i ett av HYMN hyllat hardcore band. I eget namn finns fyra album varav ett med Dylan-tolkningar som rönt uppskattning. Hourdakis leder både en trio och kvartett. Hade inte tidigare hört honom i helfigur lira sina originallåtar, varför jag tog chansen när han besökte Jazzföreningen på Valand då musiken från Report to Keftiu framfördes live för första gången. Låt mig först berätta om mina intryck från detta releasegig 16/5 inför ett 30-tal sittande åhörare.

På scen omges huvudpersonen av samma manskap som på skivan. Vi ser således Jonas Östholm vid flygeln, Martin Höper på kontrabas samt bakom trummorna rytmtillverkare Jon Fält. Utan att överdriva kan hävdas att männen tillhör landets mest etablerade jazzmusiker. Berättas för mig att samtliga studerade på KMH vid samma tidpunkt. Rekommenderar att ni googlar fram deras respektingivande cv om bevis för påståendet önskas. Haft förmånen att recensera dem både live och på skiva åtskilliga gånger, fast troligen premiär för min del att kunna lyssna på dem tillsammans.

Det blir inte oväntat två set varav det första varar i ungefär en trekvart. Däremot anmärkningsvärt att klagomål på bristande balans behöver formuleras. Särskilt i första avdelningen nådde pianistens ljuvliga inpass ut enbart när en närmast övertaggad trumslagare höll tillbaka och frontande instrumentalist pausar. Också stadige basisten var hänvisad till för låg volym. Kan sammantaget bedömas som anmärkningar i marginaler, även om obalansen påverkade helhetsintrycket. Visar sig att den i centrum exponerade svarta Gibson kännetecknas av ett angenämt vibrato. Noterar kul, småtrixig inledning och därefter ett tema som hakar tag i mig. Protos Syrtos visar sig vara en traditionell folkmelodi från Kreta som gitarristen arrat för denna sättning. Under konserten uppstår ofta rafflande dialoger emellan Hourdakis och Fält, den prisade batteristen som var först ut i min serie miniporträtt Groovearbetare publicerade 2011 i LO-tidningen. Inte sällan agerar Fält inspirerad anstiftare, beter sig offensivare än någonsin och totalt motsatt mot hur han tillsagts spela på det album som senast belönades med Grammis i jazz-kategorin. Paret ges understöd av löpningar från Östholm och en pådrivande Höper i låt där virtuos hårdkörning praktiseras

Repertoaren fylls naturligt nog ut av alster från tidigare utgåvor. Fäster mig efter paus vid riffandet i optimistiskt hållna Mighty Labrys där mycket händer i bakgrunden, skönt fladdriga fusionaktiga Tusen Solar, hur ljuvt det låter om en skör ballad med läcker puls i utmärkt samspel, groovigt lekfull låt där scenens sidemen briljerar i en sekvens där flow uppnås, ett distat solo av den Scofield-influerade instrumentalisten som verkligen går loss och slutligen en angenämt upphackat klangvärld vars sound med dess sinnrika kromatik kan hänföras till klassiska skivbolaget ECM. Får anses modigt att nästan uteslutande förlita sig på eget material. Rankar honom dock högre som instrumentalist. Sammanfattningsvis en spännande konsert, om än stundtals på flera plan behäftad med viss obalans.

Nu hundraprocentigt fokus på Report To Keftiu. När det handlar om musiker dedikerade till improvisation är det standard att samma komposition skiljer sig åt, live och inspelad i studio. Inget undantag här! Nya albumet innehåller sju titlar vilka broderas ut i ett spann mellan drygt fem och upp till åtta minuter. På den tiden sker förstås ett antal stimulerande övergångar framhävda av diverse features. Utgår från att samma gitarr som på Valand användes i studio. i titellåten har hans Gibson kompletterats med minst en till gitarr, vilket ger en rafflande effekt. De skönjbara folkmusikvibbarna på skivans andra spår tillhör föga förvånande plattans höjdpunkter.

Klangen genomsyras av ett intrikat, alternativt distinkt ECM-sound. En avgörande skillnad gentemot hur jag uppfattade låtarna live. Licks broderas överlag lika skickligt som prydligt i stilar vilka kan påminna om nutida hjältar som Pat Metheny, Larry Coryell, John Abercrombie och Bill Frisell. Kanske antyder jag samtidigt att en egen ton emellanåt efterlyses. När man tar del av musikerns hemsida kan man få intrycket av att han är ett större namn i vissa kretsar utomlands.

Tilltalas av avvägningen mellan flödande energi och vackert reflekterande sekvenser. Hourdakis konstruerar otvivelaktigt sina kompositioner på ett kompetent sätt och på vissa ställen ges utrymme åt medmusiker att blomma. Främsta styrkan ligger ändå i hur strängar bänds och ackordföljder tas. Betyget är inte odiskutabelt eftersom 3+ låg nära till hands. Ett skäl är att i vissa låtar blir det nära nog slagsida med utförliga solon från glimrande gitarrist. Man inser varför albumet enbart lanseras i Andreas Horurdakis namn och inte som hans kvartett. Och vem som producerat går inte att ta miste på.

Välgörande när Jonas Östholm dekorerar melodier, så som uttrycksfullt sker i exempelvis Gateway Xero. Rytmsektionen backar genomgående upp och håller samman, för att i ett några passager göra upphetsande framstötar. Syftar särskilt på snärtigt framvällande toner i låten Spilia. Här kan man få för sig att 42-åringen ägnar sig åt att framställa en avancerad skala. När Östholm och Fält accentuerar harmonik och rytmik, resulterar det i albumets boppigaste inslag. Den uppfattningen förstärks när bas-feature och riffande tar vid. Livefavoriten Tusen solar är en annan kandidat till albumets mest spännande låt med en ystert aktiv Jon Fält i framsätet. Överhuvudtaget är hans återkommande innovativa dialoger med melodimakarens gitarr vad som i första hand präglar Report To Keftiu. Avslutande balladen (titellåt) ges av inspelningstekniska orsaker annan skepnad live. Skrider här fram i minimalistiskt majestät. Tar till mig ett rogivande alster med en doft av Medelhavets ljus.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Sommarljus … Och sen kommer natten, en berättelse om livet på gott och ont

22 maj, 2024 by Rosemari Södergren

Sommarljus … Och sen kommer natten
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 maj 2024
Regi Elfar Adalsteins

Som att sjunka in i en roman, en berättelse som känns större och djupare och får med mer än vad som egentligen är möjligt i en långfilm. Livet och människorna i ett isländsk samhälle på den isländska västkusten.

Om vänskap, kärlek, passion, om personlig utveckling, om att hitta sig själv eller inte hitta sig själv och gå vilse, att inte leva det liv man egentligen vill, om svartsjuka, missunnsamhet och oförmåga att låta andra människor växa, om girighet, om drömmar, om otrohet och trohet – om livet och vardagen och att hitta svaret på de stora frågorna i den enkla vardagens små sysslor. Helt enkelt en film och berättelse om livet som det är på gott och ont. Det är en fascinerande film som jag tänker på länge efteråt.

I pressmeddelandet om filmen står det:
Handlingen utspelar i ett litet samhälle på den isländska västkusten sker de märkligaste ting. En direktör ger upp allt och börjar drömma på latin. Kjartan och Kristin kan inte betvinga sin förbjudna kärlek trots att de lever i varsitt lyckligt äktenskap. Den unge, sköre Jonas tvingas skära ned sin far från repet denne hängt sig i. Bankkrisens Reykjavik och folktrons småtroll ligger lika nära, eller lika långt bort i en film som med ömsinthet, humor och romantik skildrar människorna och deras storslagna lidelser.

Beskrivningen av vad som händer några av människorna i filmen stämmer bra, men däremot kan jag inte hålla med om att folktrons småtroll ligger nära. Berättarrösten som håller ihop filmens många olika berättelser poängterar i filmens inledning att denna lilla ort inte har någon kyrka och ingen kyrkogård. Det väcker förväntningar hos mig om att det är en isländsk film med magi och andlighet, som många isländska filmer och berättelser ofta har.

Berättarrösten fyller en bra, sammanhållande funktion och då skildringarna av de många olika människoödena annars skulle kunna bli röriga. Det är som om filmen låter mig sätta på en vägg som fluga och följa livets gång och följa de olika personerna. Ibland är någon i centrum för handlingen, ibland som en sidofigur. Det är skickligt, fantastiskt väl, ihopklippta och berättat. Det också oerhört engagerande. Ibland vill jag vara med på plats och kunna säga till människorna att de är på väg att ta dumma beslut som de kommer att ångra. Jag vill inte att Jonas ska bli tvingad ta upp sin pappas arbete som polis och släppa sin fantastiska konstnärlighet.

Det är en fim sprakar av livet, med dess ljus och dess mörker. En filmpärla som strålar av alla det som är den jordiska existensen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Island

Filmrecension: Furiosa: A Mad Max Saga – en vågad, energisk och helt utmattande åktur

22 maj, 2024 by Elis Holmström

Furiosa: A Mad Max Saga
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2024
Regi George Miller

Då Mad Max: Fury Road hade premiär för nästan tio år sedan anlände den – initialt, utan några vidare förväntningar. Mad Max-serien hade legat i ide sedan trettio år tillbaka, den tredje filmen, Beyond Thunderdome, ansågs som ett riktigt lågvattenmärke och George Miller hade ägnat större delen av sin tid till att göra animerad film med dansglada pingviner i Happy Feet 1 och 2. Men vad som framträdde var ett actionmonster, en film som rusade snabbare än någon löpare på planeten och som tog hela filmvärlden med storm, detta genom besinningslös action och ett närmast perfekt hantverk.

Hur medryckande och spektakulär upplevelsen än var fanns det dock vårtor som inte gick att ignorera. Filmens substans var mer eller mindre obefintlig, med en berättelse som bäst kan beskrivas som en bilfärd i två olika riktningar. Personregin var inte heller värt att avfyra salut för. Den omtalade fejden mellan Charlize Theron och Tom Hardy under den kaotiska inspelningen var märkbar i filmen genom urusel kemi. Men allt detta gick att ha överseende med då essensen – den explosiva kärnan, var av sällan skådad kaliber.

Men när det nu blivit dags att återigen ge sig ut i det torra ödelandskapet väljer George Miller en helt annan väg. Tiden som har passerat sedan Fury Road tillåter honom att hitta nya infallsvinklar på en fiktiv värld som vid det här laget borde vara lika berövad på innovation som den snustorra öken som filmerna utspelar sig i är utan vatten eller nåd. Miller väljer istället att göra vad Rian Johnson gjorde med den – onödigt, kontroversiella The Last Jedi, det vill säga bryta mot tidigare strukturer, förväntningar och traditioner.

Även om mycket känns igen är detta en distinkt film som skiljer sig från både Fury Road och de tre andra filmerna i serien. Detta genom att skapa en berättelse som gärna lånar från antika grekiska sagor, bibeln och andra klassiska myter där ett patos är centralt för ineldningen men också klimax. Det faktum att vi nu faktiskt har något av berättarmässig substans skänker filmen en helt annan identitet, även om det inte är det mest originella vi sett vad gäller hämndsagor på film. Men det är uppenbart att Miller vill skapa en klassisk odyssé, där resan hem kantas av hinder, faror, moraliska kval och ständiga uppoffringar vilket går hand i hand med de oerhörda spektakel som målas upp på vita duken.

Denna märkbara utveckling av både tematik och allmän berättarteknik är också en kommentar till Millers eget filmskapande. Från att bara ha sett till att iscensätta några av de mest komplexa actionscenerna i modern filmhistoria i Fury Road vill han denna gång göra en mer genuin djupdykning i den fantasivärld han skapade. Ingen av de tidigare filmerna har tagit sig tid att beundra eller studera sin omgivning, ge karaktärer och platser mer betydelser än att bara vara en storslagen kuliss. Här hungrar istället Miller efter att tydligt skapa en egen mytologi med ikoniska skurkar och hjältar, något han utför med bravur. Det är genuint fantastiskt att bevittna – karaktärer som endast var bihang, framstå legendariska då de gör sin entré, detsamma med platser vi känner till eller klassiska ikoner från tidigare filmer. Anya Taylor-Joy som tagit över efter Charlize Theron är – som alltid, suverän. Denna gång får Taylor-Joy agera med sitt kroppsspråk och ansiktsmimik, framförallt hennes distinkta ögon får kanalisera multum av tankar och känslor. Men den sanna överraskningen är Chris Hemsworth i rollen som filmens antagonist. Hemsworth som alltid haft en känsla för det komiska lyckas väva ihop charm, intensitet, vansinne och obehag i en fantastisk mix som aldrig tangerar det överdrivna.

Som ett rent hantverk spelar Furiosa i en egen klass. Istället för att anamma den följsamma och dansliknande koreografin från actionfilmer som John Wick väljer Miller en betydligt råare – men samtidigt surrealistisk stil, som tillåter extrema händelser utan att de känns malplacerade. Det finns en intensitet och passion här som är fullkomligt berusande. Även om Denis Villeneuve släppte garden och anammade sin inre nörd i Dune Part Two fanns det fortfarande ett visst mått av högdragen pretention. Några sådana tendenser finns inte hos George Miller, det faktum att regissören fyller åttio år i mars nästa år för med sig ett lugn och en självsäkerhet. Det finns inget behov att försöka utmärka sig med högmod, istället är allt presenterat med en otroligt varm hand och en otrolig passion. Det rus som ett flertal fartfyllda scener efterlämnar är obeskrivligt, det sätt som filmen suger in publiken i denna värld av våld, kaos och galenskap är lika förunderligt.

Framförallt är det imponerande hur Miller har valt att helt och hållet skulptera om strukturen för en actionfilm. Vanligtvis inleds det med en mindre explosion, något enastående i mitten och ett avslut som smäller högre än alla fyrverkeri på nyårsafton. Här har Miller istället valt att – likt Rian Johnson, leka med förväntningarna. Den omtalade actionscenen som tog 78 dagar och krävde 200 stuntmän att spela in, är precis så makalös, innovativ och genialisk som vi kunde föreställa oss, men den är placerad i filmens mitt. Avslutet är istället lågmält, återhållsamt och närmast poetiskt i hur det binder ihop bibliska referenser och filmens tematik om menlösheten i hämnd. Det blir ingen galen jakt eller någon storslagen strid, istället en tom och sorgsen final som kommer lämna flera besvikna och undrandes, men som måste ses som ett av de mest vågade besluten i hela filmen.

Dock är alla försök att bryta mot normerna inte lyckade. Introduktionen känns flera gånger haltande, valet att dela in filmen i diverse kapitel sticker i ögonen då det skänker allting en onödigt stelbent struktur.

Furiosa: A Mad Max Saga är en vågad, energisk och helt utmattande åktur. Det är den mest komplexa, modiga och ambitiösa filmen i hela filmserien och en filmupplevelse som spelar i en annan liga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Mad Max

Filmrecension: Sidonie i Japan – en film som Japanälskare inte får missa

21 maj, 2024 by Rosemari Södergren

Sidonie i Japan
Betyg 3
Svensk biopremiär 24 maj 2024
Regi Élise Girard

En bedårande vacker film från Japan med vyer från Kyoto, Osaka och flera andra platser som är helt förförande för alla Japan-älskare. Samtidigt är berättelsen övertydlig och i många detaljer en förutsägbar kärlekshistoria. Samtidigt är den unik i bildspråket och regissören vågar låta bilderna vara stilla och ge oss tid att känna in människorna, naturen och tankarna.

Filmen visades på Göteborgs filmfestival med huvudrollsinnehavaren Isabelle Huppert på plats och beskrevs av festivalen som en charmant romans med strålande Isabelle Huppert som författare som reser till Japan med sin döda mans spöke och möter en kultur och en man som får henne att leva upp igen.

Isabelle Hupperts spelar Sidonie Perceval, en etablerad fransk författare som bär på en djup sorg efter sin sedan länge avlidne make. Hennes lust att skriva har varit borta i många år. Men trots att hon inte vill egentligen har hon tackat jag till att komma till Japan då hennes första bok ska ges ut på nytt. Hennes japanske förläggare, Kenzo, har bjudit in henne på en turné i Japan för att träffa läsare och journalister.

Det är många fascinerande vackra japanska vyer vi får njuta av under turnén genom landet. Givetvis får vi se många blommande japanska träd och flera tempel. Den som älskar Japan lär få en högtidsstund i biosalongen.

Det är inte bara Sidonie som kommer till Japan. Hennes avlidne make dyker upp. Ja bara för henne, bara hon kan se och höra honom. När hon berättar för Kenzo att hennes avlidne man dyker förklarar Kenzo att i Japan är de öppna för att de som dött ändå finns. De kan se och höra ”spöken” eller andar ofta. Kenzo säger: De osynliga finns sida vid sida med de synliga.

Framför allt handlar filmen om sorgbearbetning och om att kunna gå vidare i livet. Jag är kluven till hur detta skildras. En vanlig uppfattning, ganska felaktig om ni frågar mig, är att sorg är något som kan bearbetas och gå över. Sorg och saknad efter en nära anhörig som gått ur tiden går inte över. Saknaden vandrar sida vid sida av den sörjande resten av livet. Däremot går det att börja ta del i livet igen när smärtan fått rasa den tid den behöver.

En stor del av filmen fokuserar på skillnaden mellan japansk kultur och den västerländska attityden – det stämmer till viss del, förstås. Huvudstaden Tokyo har närmare 14 miljoner invånare men ändå slänger människor inte cigarettfimpar på marken, medan i Sollentuna som vid 2023/2024 hade 76.790 invånare slänger människor fimpar överallt, fast det är förbjudet och både förstör natur och sprider smuts och bakterier. Så visst finns det skillnader mellan den japanska kulturen och den västerländska koden för uppförande. Samtidigt har denna krock mellan Västeuropa och Japan skildras många gånger och känns lite uttjatad.

Lite roligt är besöken från andevärlden av Sidonies man Antoine. Men filmen är inte konsekvent i hur detta tas upp. Kenzo säger att andevärlden och de fysiska människorna lever sida vid sida. Att de avlidnas andar finns nära hela tiden. Ändå säger Antoine, ”spöket”, att han inte kan gå vidare för att Sidonie sörjer för mycket. Att ge sörjande dåligt samvete är lite kluvet. Hur går det ihop: andarna finns nära oss hela tiden och samtidigt kan de inte gå vidare till de dödas rike om vi sörjer för mycket? Det är inte konsekvent berättat.

Det är en stilfull film men många långsamma sekvenser, ofta står kameran helt stilla och en kärleksscen består till och med enbart av av foton. Det är originellt och blir starkt. De två huvudrollerna, Isabelle Huppert som Sidonie och Tsuyoshi Ihara som Kenzo är charmiga och helt underbara. Filmens kvaliteter vilar på deras insats och det makalösa fotot. För den som älskar Japan är filmen ett måste att se. En varm, rolig och romantisk film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Japan

Sorgearbete med stor passion och rytmisk finess – Adi Shakti med Vidya

19 maj, 2024 by Mats Hallberg

Vidya

Adi Shakti

4

Inspelad i Salt Studio Gävle 2023

Producerad av: Vidya & Rob Luft

Prophone (distr Naxos)

Releasedatum: 17/5 2024

Vidya är artistnamnet på en intuitiv sångerska road av att improvisera. Nu släpps hennes tredje fullängdare i ett samarbete med engelska stjärnskottet Rob Luft, en prisad gitarrvirtuos som jämförts med självaste John McLaughlin. Duon omger sig med en ytterst kreativ rytmsektion i form av Magnus Bergström på kontrabas och trumnestorn Jon Fält, vilka båda tidigare framgångsrikt samarbetet med Vidya. När kvartetten körar får de sällskap av Lisa Rydberg.

Föregångaren recenserades i uppskattande ordalag av mig i JAZZ/ OJ. På Manifest-galan (nominerad i jazz-kategorin) i fjol kunde hon ses sjunga ett par låtar från den till ackompanjemang av basisten Magnus Bergström. Uppföljaren till Pappilon kretsar kring frågeställningen hur gå vidare, med anledning av att både hennes biologiska och hennes svenska mamma avlidit senaste åren. Vidya föddes i Indien men växte upp i Gävle. Utifrån den tröst en dikt skänkte började hon komponera, vilket resulterade i åtta låtar. Titeln på aktuella albumet betyder primal kraft, är en allomfattande energi sprungen ur ett hinduistiskt mantra. Budskapet låtskrivaren sänder ut handlar om att det finns en plats bortom vad vi känner till, där en ny värld är tillgänglig.

Kompromisser ratas av sångerskan som också spelar rhodes. Istället prioriteras ett djupsinnigt sökande, som ibland kan förefalla aningen ostrukturerat men aldrig halvhjärtat. Hängivna inställningen är beundransvärd, fast ur ett lyssnarperspektiv inte enbart av godo. Producerande teamet som dessutom står för samtliga spännande arr, hade ibland tjänat på att involvera ett yttre öra i processen. Råder ingen tvekan om att livsavgörande känslor gestaltas. En smaksak om man följer henne till hundra procent, eller vid ett par tillfällen ryggar tillbaka. Hennes röst omsluter genom att vara så påslagen. Det genuina bryter stundtals fram opolerat, som en lavaström med eget liv. Originellt att Vidya i vissa låtar växlar mellan engelska och svenska. Uppfordrande stämman fångar oss genom att spänna över ett stort register. Svingar sig högt för att i några passager vara mörkt beslöjad.

Foto från artisten fb-sida

Trots att albumet ges ut på jazziga Prophone kan det näppeligen etiketteras under den rubriken. Kännetecknas istället av ett beatbaserat utforskande sound, delvis hemmahörande i en arty pop-tradition. Influenser hämtas också från rytmiserad världsmusik och psycedelia. Kompet är oerhört tajt, omfamnande och till sin karaktär öppensinnat. Märks med emfas att rytmtillverkare Fält och bastanta ankaret Bergström njuter av att lägga grunder till åtta bubblande, svävande harmonier. Jon Fält ges generöst med utrymme till att driva på och framför allt fylla i mönster, vilket sedan decennier blivit hans oefterhärmliga signum. Att den berömde ljuddesigern Åke Linton stått för mixning innebär att audiofiler får sitt lystmäte.

Innovativa figurerna Rob Luft framställer fascinerar, rent av trollbinder. Melodier utsmyckas sinnrikt i stick, understryker innehåll i texter och den stämning varje låt förmedlar. Man märker hur intimt Vidya samarbetet med den unga engelsmannen, att högintressanta arrangemangen gjorts gemensamt. Går igång på high life-gunget i Desert Blues, golvas av eskapaderna i Wohoo utförda i fri form stil och jublar över titellåtens ljusa budskap i skepnad av smittsamt groove. I just finalen vars förföriska tema repetitivt mässas fram av kören, utförs en anmärkningsvärd insats av Luft. För att ge en fingervisning om hur stimulerande det blir, kan sägas att ackorden låter som en korsning av Robert Fripp och King Sunny Adé.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 208
  • Sida 209
  • Sida 210
  • Sida 211
  • Sida 212
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in