Recension

Filmrecension: Slow – seg och ytlig skildring av asexualitet

9 november, 2023 by Rosemari Södergren

Slow
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 november 2023
Regi Marija Kavtaradze

För att vara en film som handlar om någon som är asexuell är det oproportionerligt stort fokus på sex och sexscener i filmen. Det är lite av ett hån mot de som är asexuella. Asexualitet är ett brett spektrum och handlar om många olika sätt att vara. Skildringen är fördomsfull och en sak är säker: den som tillhör det asexuella spektrat kommer inte att känna igen sig. Och då är frågan: varför skildra det så ytligt?

Filmen heter Slow och den är väldigt seg. Att något kan ta tid att berätta kan vara bra, det kan ge teman tid att fördjupas. Men i denna film är långsamheten bara seg och ger ingen fördjupning. Vilket jag tycker är tråkigt då jag känner många som återfinns under det asexuella spektrat.

Elena är dansare och hon träffar Dovydas när han anlitas som teckenspråkstolk i en klass hon undervisar för döva ungdomar. Elena ska träna de döva ungdomarna inför ett läger och en tävlingar. Elena och Dovydas blir vänner snabbt och vänskapen fördjupas. När Elena vill ha sex berättar Dovydas att han är asexuell. Men då de dras till varandra bestämmer det efter en del strul att ändå ha en relation, att vara ett par. Det blir, inte särskilt oväntat, en del svårigheter i relationen och det blir inte bättre av att de av och till har väldigt svårt att sätta ord på sina känslor och tankar. Den intressanta delen av filmen är skildringen av hur svårt det kan vara att verkligen våga känna vad man känner och kunna prata om det.

Asexualitet är mer spritt än många troligtvis förstår. I majoritet av filmer och litteratur skildras kärlek som lika med sex. Alla relationer startar när de har sex med varandra. Det är väldigt missvisande. Även våldtäkt innebär sex och det är väl ingen som kallar våldtäkt för tecken på kärlek. Att kärlek är så mycket ner än sex, att kärlek är något som binder samman människor på olika nivåer med eller utan sex är väl ganska självklart, även om tv-serier och filmer nu för tiden oftast likställer kärlek med att ha sex tillsammans. Det är väldigt ytligt. Så jag tycker det är synd att Dovydas asexualitet skildras väldigt ytligt. Filmens distributör skriver om filmen:
Hon vill alltid ha sex
Han vill aldrig ha sex
De älskar varandra

Njae, jag är rätt besviken ändå när de nu ändå kommer en film som skildrar någon som är asexuell. Filmen vann Bästa regi på World Cinema Sundance 2023 och när Litauens Oscarsbidrag. Jag tror att de som röstat på filmen inte känner till något om det asexuella spektrat, för då hade de sett hur mycket filmen missar. Jag känner flera personer som trätt fram i reportage och intervjuer där de berättat om sin asexualitet. De har blivit så hånade och förlöjligade i kommentar från tittare. Uppenbart är det väldigt provocerande i vår värld och vårt samhälle att vilja ha ett djup i en relation innan sex kommer in. Det finns asexuella grupper som kan ha sex om de är mycket trygga med sin relation. Men andra vill aldrig ha sex. En del är romantiska, andra är inte romantiska. Det är ett brett spektrum men det triggar många troll.

Elena är dansare så det är klart det är mycket dans med, många dansscener som ska skildra hennes känslor och inre liv. Det fungerar si så där.

Vad är kärlek? Kärlek kan självklart handla om mycket annat är tvåsamhet. Kärleken till ett barn eller kärleken mellan vänner eller kärleken mellan en människa och en hund eller katt kan vara stark och livsavgörande. Slow missar helt dessa möjligheter att kika närmare på vad kärlek är.

Slow – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Filmrecension: The Marvels – bäst när de inte behöver rädda galaxen

8 november, 2023 by Elis Holmström

The Marvels
Betyg 3
Svensk biopremiär: 8 november 2023
Regi Nia DaCosta

Det är och förblir en myt, att Marvel – då Stan Lee skapade sitt numera världskända universum, var tänkt att i huvudsak vara en odyssé i det fantastiska och spektakulära. De elementen har givetvis en viktig och essentiell plats i de många sagor som seriefantaster – och de senaste årtiondena, biobesökare fått ta del av. Men ett huvudsakligt syfte var att se bortom de färggranna trikåerna och faktiskt lära känna människorna bakom dem. Till skillnad mot konkurrenten DC, med den ståtliga trion Wonder Woman, Batman och Superman, var flera av Marvels karaktärer inte gudar, osårbara utomjordingar eller miljardärer. De var gymnasister, yrkesmilitärer eller arbetare vars privata liv ständigt blev ett lika stort hinder som de fantasifulla skurkar och banditer de mötte.

Denna mer jordnära och alldagliga sida har alltid varit central i de bästa Marvel-filmerna. Bortom de gigantiska specialeffekterna och intergalaktiska hoten finns det ett starkt patos och en oväntad emotionell kärna som gör det till mer än bara trivial underhållning. Och det är i stunderna som inte har någon större betydelse då den fantastiska trion med Brie Larson, Iman Vellani och Teyonah Parris får göra det mest menlösa saker, som regissören Nia DaCosta och The Marvels skiner. Samspelat mellan trion är genuint strålande och det finns en uppenbar kemi och bekvämlighet mellan samtliga. Trots det är den unga Vellani filmens centrum, Kamala Khan är en av Marvels mest uppiggande och positiva tillägg till sitt redan massiva karaktärsgalleri. Vellani gjorde en ypperlig insats redan i Ms. Marvel där publiken först fick möta Kamala, men nu tas nästa steg att utveckla karaktären och Vellanis skådespel. Sättet Vellani balanserar ungdomlig entusiasm, idoldyrkan och beslutsamhet är fenomenalt och det råder inget tvivel om att karaktären är ett framtida fundament som Marvel – med all rätt, räknar med att luta sig på. Parris är också oväntat färgstark, detta trots en mycket begränsad närvaro i Marvel-universumet sedan sin medverkan i WandaVision. Att Parris tidigare samarbetat med DaCosta är märkbart då det finns en uppenbar rutin mellan dem som återspeglas i personregin. Brie Larson – som genom ’’intelligenta’’ människor på det – som alltid, fantastiska internet blivit till en slagpåse för sina progressiva åsikter, har inte låtit hatstormen avskräcka henne, istället känns hon betydligt mer bekväm, lös och och ledig. Den oförglömligt charmiga Khan-familjen från Ms Marvel återkommer också och är lika underbar som sist och tillför varm humor som gifter sig ypperligt med det kosmiska vansinne som pågår runtom.

Men där karaktärerna och deras vardagsaktiviteter presenteras med stor kompetens är övriga bitar betydligt svajigare. Tanken att en Marvel-film kan regisseras av vem eller vad som helst motbevisas om något i och med The Marvels. Idén att ta in unga, hungriga och energiska regissörer, låta dem tillföra sin unika udd men samtidigt jobba inom ett etablerat ramverk har gett storslagna resultat, exempelvis Ryan Cooglers Black Panther eller bröderna Russos actionfester i de två mest älskade Avengers-filmerna. På senare tid har även filmskapare som Destin Daniel Cretton kunnat hitta ett sätt att utmärka sig samtidigt som de publikfriande Marvel-inslagen bevaras.

DaCosta skapade nyligen rubriker med den intervju där hon mer eller mindre erkände att flera sektioner av manuskriptet – som hon delvis varit med och författat, framstod som obegripligt för henne. En kommentar som drogs upp i diverse krönikor som ett bevis på att filmen var dömd att kapsejsa som Vasa-skeppet. Detta visar sig dock vara en imaginär prognos men det är omöjligt att inte se stora problem med hur DaCosta hanterar filmens dialog. Flera popkulturella uttryck har alltid ett behov att bre ut sig vad gäller bakgrund, fiktiv historik och referenser till tidigare berättelser. Många gånger leder detta till långa och måttligt spännande utläggningar med nonsens som får publiken – inklusive en tolerant fantast som mig själv, att himla med ögonen. Marvel Studios har dock varit duktiga på att inte slå knut på sig själva med denna typ av stapplande föreläsningar, men DaCosta är uppenbart obekväm med de många faktorer och parallella historier som utspelar sig. Detta leder till att hon snabbt vill komma vidare och forcerar och stressar igenom flera sekvenser som är mer beroende av exposition. Flera av dessa sekvenser känns krystade och nästintill slappa. DaCosta lyckas inte heller skapa någon vidare intressant antagonist, även om Zawe Ashton gör ett bombastiskt och teatralt framförande är detta en återgång – och inte en positiv sådan, till den era då Marvel-skurkar var fullkomligt likbleka.

Däremot fungerar DaCostas vision om en mer lättsam och slimmad produkt oväntat väl. Förutom uttalandet om innehållet har den relativt korta speltiden på 105 minuter också diskuterats och setts som ett tecken på bristande kvalitet. Detta är en mer rudimentär och enkelspårig berättelse i matinéanda, detta förenklade berättande har dock också sina rötter i den version av Captain Marvel som serieförfattaren Kelly Sue DeConnick skapade då karaktären skulle göras om för en ny generation. DeConnick – vars tolkning fortfarande står sig som den bästa karaktären i serietidningsform, använde enkla narrativa utgångspunkter som gärna fick dra åt det fåniga och banala. Men allt genomsyrades av en lekfullhet. Mycket av DeConnicks berättarstil är närvarande här, detta gör att de vanligtvis frenetiska och tunga actionscenerna och insatserna, där hela universum står på spel, tas med en klackspark. Actionmässigt avlossas också den bästa sekvensen mycket tidigt och då det handlar om de mer traditionella actionscenerna känns de enbart funktionella.

The Marvels är i sitt esse då de tre huvudpersonerna inte behöver rädda galaxen och visa upp sina fantastiska förmågor, där stortrivs DaCosta med både sitt material och sin ensemble. Därför är det synd att det inte ges mer tid åt just dessa sekvenser då det är där filmens hjärta och själ finns. Att ta sig an ett projekt signerat Marvel visar sig mer komplext än vad många trott och Nia DaCosta blir varse detta aningen försent då slutresultatet landar i att vara tillfredställande, många gånger underhållande och roligt men långtifrån makalöst, något som studion har – och kan, leverera.

Filmrecension: The Marsh King’s Daughter

5 november, 2023 by Elis Holmström

The Marsh King’s Daughter
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Neil Burger

Regissören Neil Burger har skapat en unik och charmerande nisch att presentera rena skrönor på ett – mestadels, acceptabel vis. Från den underhållande The Illusionist, med Edward Norton i huvudrollen, till den vansinniga Limitless är Burger förälskad i enkla premisser och ett rudimentärt genomförande. I sina bästa stunder är det funktionell underhållning, utan någon kapacitet att bränna sig fast i minnet. Definitionen flygplansfilm må inte vara särskilt smickrande men Burger gör filmer som lämpar sig ypperligt på långa flygturer – harmlösa, måttligt spännande och inte alltför mentalt belastande.

Men med The Marsh King’s Daughter försöker Burger att ömsa skinn och presentera en betydligt mer allvarsam och mörk berättelse. Ambitionen och viljan att ta nästa steg som regissör, visa på en bredd och en tidigare icke skådad kompetens som bör applåderas men viljan är långtifrån detsamma som slutresultat. Trots att The Marsh King’s Daughter har flera anmärkningsvärda inslag är summan av kardemumman oerhört splittrad och ibland rent konfunderande vad gäller det rent tekniska.

Redan i filmens introduktion går att att ana ugglor i mossen. Trots stabilt skådespeleri från Ben Mendehlson och Brooklynn Prince – som fortsätter att imponera efter The Florida Project, hör startsträckan till det mest sövande jag haft missnöjet att uppleva på en biograf. Burger dränker hela berättandet och tempot i melass och försvinner in i en bisarr hybris där han leker Terrence Malick genom att visa upp en rad menlösa naturbilder. Mardrömmen tycks aldrig sluta och när denna prolog väl är över kan man bara tacka sin lyckliga stjärna att livet fortfarande är intakt.

Då berättelsen väl ändrar spår och Daisy Ridley får ta över taktpinnen börjar en något mer dräglig film ta form. Här väljer Burger istället att – försöka, efterlikna Martin Scorseses något underskattade Cape Fear, där en bräcklig familj står på ruinens brant till följd av ett obeskrivligt hot.
I sina bästa stunder lyckas The Marsh King’s Daughter skapa ett par vaga ekon till de bästa stunderna då Robert De Niros Max Cady satte skräck i en hel generation. Det finns en krypande stämning och ett smygande obehag som skapar en nerv som gör en rad – genuint ointressanta, scener aningen mer uthärdliga. Men då det skall tillföras någon form av emotionell substans försvinner allt som kan kategoriseras som positivt. Trots att Daisy Ridley gör sitt bästa är Burgers personregi – som bäst, medioker. I en scen då Ridley och den fasansfullt stela Garret Hedlund skall försöka vara intima och öppna upp för varandra kreverar filmen framför publikens ögon, eftersom Burger är oförmögen att skapa en fungerade dramatisk struktur.

Det är också mycket uppenbart att Burger har ett mycket begränsat tak som regissör, även om det finns stunder som kunde ha drabbat eller fungerat som intellektuellt tuggmotstånd har Burger helt enkelt inte kapacitet nog att utveckla materialet. Detta gör att ett antal sekvenser avslutas abrupt och känns ofärdiga. Den otroligt komplexa relationen mellan Ridley och Mendehlson är som bäst duglig men långt ifrån så avgrundsdjup som den borde vara, och samma problematik genomsyrar det mesta i filmen som är av intresse. Det potentiellt storslagna och emotionellt drabbande anländer inte utan står och drar sig vid dörren. Slutet känns som ett rent hafsverk och har lika mycket eftertryck som en luftmadrass.

Slutligen måste filmens utseende också diskuteras. Oftast behövs det inte någon visuell briljans för att intressera publiken, men vad vi får se prov på här går bortom all kritik. Med tanke på att digitalteknik har förenklat flera filminspelningar, med lättare kameror och oändliga möjligheter att bearbeta färg och ljus, är det helt förstummande att se en film med ett såhär miserabelt utseende. The Marsh King’s Daughter kan mycket väl vara årets visuellt minst attraktiva film tillsammans med praktfiaskot Winnie the Pooh: Blood and Honey. Fotografen Alwin H. Küchler dränker filmen i en monoton gul färg som påminner om något jag inte vill nämna i en recension. Komposition och kameraåkningar är minst lika erbarmliga att se på, det är ofattbart att en film kan presenteras såhär år 2023.

The Marsh King’s Daughter må bjuda på lite nervpirrande stämning i sina bättre stunder, men då säcken väl knyts ihop är det hela en grund film som inte har någon som helst anledning att ta upp plats på bioreportoaren samtidigt som mycket annat skickas direkt hem till TV-sofforna via streamingabonnemang.

Filmrecension: Jeanne du Barry – humor och visuellt överdåd i Johnny Depps återkomst i Maïwenns regi

2 november, 2023 by Rosemari Södergren

Jeanne du Barry
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Maïwenn

Johnny Depps återkomst på biograferna efter den intensivt mediabevakade skilsmässa med Amber Heard och rättegången kring allt ståhej är i en roll kung Louis XV:e av Frankrike. Det är en ganska rolig och absurd kostymfilm med Johnny Depp som en uttråkad fransk kung på 1700-talet.

Filmen bygger på verkliga händelser fast dramatiserade. Huvudpersonen, Jeanne föds under enkla förhållanden och hon lever med sin ensamstående mamma. Hennes mamma fick jobb hos en finare familj från överklassen och mannen i familjen fattar tycke för den lilla flickan Jeanne och lär henne att läsa och öppnar hennes ögon för litteraturens fantastiska värld. Men när Jeanne blir tonåring blir frun i huset orolig för att maken ska lockas till sexuella äventyr med Jeanne som då placeras i ett nunnekloster med en skola för flickor. Jeanne hittar mycket att läsa där och när hon upptäcker erotiska böcker blir hon utkastad från klostret.

Som Jeanne ser det finns det bara två valmöjligheter för en ung fattig kvinna: antingen att bli lågavlönad tjänarinna eller kurtisan, ett finare ord för prostituerad. Jeanne väljer kurtisans väg och hon lyckas bra. Hon blir uppvaktad av flera finare män, bland annat greven av du Barry. En dag får greven tips om att ta med Jeanne till kungen, som spelas av Johnny Depp. Kungen och Jeanne får en nära relation. Jeanne blir hans favorit-älskarinna.

Det är en rätt fantastisk historia. Hur sann skildringen av kungen och Jeanne du Barry är – tja det kan väl ingen veta. I en scen går både kungen och Jeanne i mans-kläder och det blir så uppmärksammat att flera av kvinnorna i hovet härmar Jeanne och klär sig i byxor som män. Jag vet inte hur sant det är. Men skildringar av kungens och Jeannes förhållande underhållande och hon är inget offer. Hon har själv valt sitt liv och hon ett liv i lyx. De två har uppenbarligen roligt tillsammans. Givetvis finns det avundsjuka och missunnsamhet och Jeanne får fiender.

Jag hade roligt och filmen bjuder på ett visuellt överdåd med vackert foto. Fantastiska kostymer och den imponerande slottsmiljön från Versailles och två skickliga skådespelare som Johnny Depp och Maïwenn i rollen som Jeanne. Jo, lite egotrippat är det att vara regissör och samtidigt ha huvudrollen och se till att det blir många närbilder på sitt ansikte. Visst. Men det är rätt kul också. Det finns en humor i det också.

Mäktiga kontraster – Nedslag i Stockholm Jazzfestival del II

2 november, 2023 by Mats Hallberg

21-22/10 2023

Är en långsamt arbetande skribent med många skrivuppdrag som i frustrerande omgångar dragits med en strejkande dator. Därför har inte rapporter från alla spelställen jag frekventerade redovisats tidigare. Ska försöka att med hjälp av anteckningar och fotografier försätta mig i de tillstånd jag var i då för cirka en och halv vecka sedan.

I mycket ogästvänligt blött huvudstadsväder hinner jag till Glen Miller Café i god tid till andra set efter att sett tribut-programmet ”Blossom Dearest” på nya Cirkus. Knökfulla GMC frontas av svensk-isländskan STINA MISSNASTI AGUSTSDOTTIR och hennes minst sagt potenta powertrio. Med spänd förväntan manövrerade jag mig till en minimal yta längst bort i den lätt klaustrofobiska lokalen. Välkomnades av isländskan och det föll sig naturligt att inte bara tacka, utan också prata med en nöjd artist efteråt. Hade inte tidigare hört henne live, däremot i entusiastiska ordalag recenserat två senaste albumen. Och sångerskan serverade en stekhett anrättning tillsammans med Morgan Ågren bakom trumsetet, Andreas Hourdakis sittandes med sin klangrika gura och bakom i jämnhöjd kamperar Henrik Linder med sin vidunderliga elbas.

Osannolikt att någon med kännedom om vad dessa fyra individer kan uträtta gemensamt, var inställd på en prydligt tillbakalutad spelning. Ändå måste stormvinden som i sjok drog genom GMC definieras som sensationell, blev en sanslös happening att bära med sig resten av livet. Kan inte erinra mig ha upplevt lika sugna, lika motiverade musiker som i samma utsträckning förvaltat omfattande glipor. Dylika impulsiva infall skulle knappast kunna inträffa i studio. Linder står genomgående för osviklig stabilitet när Ågren triggar Hourdakis att på fusionröjigt manér ge sig av på expanderande utflykter, vilka Ågren kontrar på som en extatisk rytmläggare. Imposanta huvudrollsinnehavaren lät sålunda männen ta över i perioder, leka av sig rommen för att nyttja en sliten kliché. Deras sound kanske inte innehöll så många procent jazz. Men vem på en vidsynt festival bryr sig?

Till att börja med görs Lover Man i sparsmakat ”dirty” groove. Ågren varvar upp, bjuder på kontraster medan Hourdakis ägnar sig åt eldfängt coolt riffande. Augustsdottir firar triumfer i sin egen Body om att inte längre tukta den kropp som i uppväxten led av balettens fysiska begränsningar. Hip Hop-soul och reggae korsas i gungande brygd och garneras med bedårande excesser på elgitarr.

Stina berättar att när hon flyttade till Kanada kände hon inte till Joni Mitchell. Hämtat från ett isländskt projekt tolkas Both Sides Now genomsyrad av vindlande förföriska klanger. Oantastlig sång förstås och ett tema som grant dekoreras av Hourdakis. Njuter av oväntad cover med feature från basist Henrik Linder. Lyckas identifiera syntigt svepande 80-tals hitten Killing Moon av Echo & The Bunnymen. Här svärs ingen trohet mot originalet. Tvärtom tas majestätiska anslaget vidare genom vildsint energi och snyggt utsmyckade linjer. Det 6-strängade bandlösa instrumentet binder samman Hourdakis angenäma eskapader som Ågren kuggar i och för musiken framåt, furiöst krängande.

Är skapligt förtrogen med Andreas Hourdakis sound efter att ett antal gånger hört honom live, men aldrig förr hört honom omsätta så många idéer. Han betedde sig som en genuin gitarrhjälte när rytmsektionen med Ågren i spetsen iscensatte dueller, utmanade till stordåd bortom sedvanligt spel i genren jazzgitarr. Och fyrverkeriet av kaskader från Morgan Ågren skapade en extraordinär nerv i detta trånga utrymme. Sångerskans stämband och passionerade inställning inbjöd till den exceptionella energi som alstrades av publik och utövare. Hon jublar åt att regelbundet få sjunga med uppbackning av ena halvan från Mats & Morgan.

Vilka avgörande händelser ägde rum avslutande set? Stina på duo med Henrik Linder gör en ömsint spröd sak, nämligen I Won´t Grow Up. från 50-tals musikalen Peter Pan. Därefter anför Stina i makalöst ösigt paradnummer. Att jag förnimmer Björk-vibe beror på att på repertoaren finns Birthday av Sugarcubes. Jazzrockig urladdning som heter duga med finurliga figurer på gitarr jämte ett pulserande groove och fladdrigt avancerat bassolo. En av aftonens definitiva toppnoteringar! Var dessutom födelsedag för bandets påslagne strängbändare, vilket självfallet uppmärksammades. Febrigt utflippade tendenser fortsätter och fördjupas än mer i What A Little Moonlight Can Do, filmschlagern från 30-talet som blivit en tidlös klassiker. Extranumret utvecklas till en seans av afro-beat. Powertrion lägger in turbon. GMC kokar av upphetsning när Andreas och Morgan ursinnigt duellerar. Magi uppstår!

Söndagen 22/10 tar jag mig mitt på dagen till Södermalm med SL. Går till Mosebacke där utsikten beundras och vandrar upp till Ivar Lo-Parken. Laddar upp för tidig eftermiddagskonsert på Källarbyn i Gamla Stan. STELLA GUSTIN är som det brukar heta ung och lovande. Bakom sig har hon terminer på Fridhem och förmodligen musikgymnasium i Västerås. Närmsta åren kommer ägnas åt förkovran på KMH. Vad beträffar skivinspelningar vill sångerskan skynda långsamt i motsats till flera andra jämnåriga kollegor. Jag stiftade bekantskap med Gustins sångkonst på jazzfestivalen i Ystad och skrev en uppskattande recension av en 2/3 konsert. Konstaterade då att förutsättningar för en framgångsrik karriär finns tack vare erforderlig teknik och utstrålningen är en plusfaktor. Ser inget skäl till att ändra uppfattning efter upp emot en timmes festivalkonsert.

Tillgodogör mig i det vita valven under jord i Gamla Stan (första besöket på Källarbyn) en hel konsert med henne och en kvartett för första gången. Ackompanjerar gör Eskil Larsson på tenorsaxofon, pianisten Milos Lindegren och en rytmsektion bestående av Mattias Nyman bakom trummorna och vid kontrabasen den rutinerade vikarien Tomas Sjödell. Gustin som undviker att låta som någon av sina förebilder är influerad av bland andra Nancy Wilson, Carmen McRae och Betty Carter. Arren på spännande standards har sammanställts av sångerskan. Scat förekommer, fast sparsamt jämfört med frekvensen hos många andra kollegor.

Gustin ger oss direkt pang på ett supersnabbt alster signerat Jon Hendricks. Borde nog inte ha valt en för stämband och tunga så krånglig harmonik. Låter smidigare i ljuvligt ledig version av Together med feature på bas. Fäster mig vid sömlöst samspel sångerska – instrumentalister och hur angenämt Lindegren broderar ut melodin. Soundtrack betitlat Someday In New York introduceras. Originalet sjöngs faktiskt av hör och häpna en manlig stjärna. Dängan Mel Tormé tog hand om innehåller elastiskt smeksamma fraser från Eskil Larsson. Hans mogna spel får mig att associera till Fredrik Lindborg. En av konsertens krön nås av en vacker röst enbart ackompanjerad av piano i Then I´ll Be Tired Of You från 1934. Båda uppvisar utsökt handlag med balladen.

Gustin påpekar att tempot skrivas upp tredubbelt The Song Is You, marinerad i energiska passager. Samtliga behärskar galant den uppdrivna svårighetsgraden. Lovande jazzsångerskan har en fäbless för berörande ballader. Hennes favorit är romantiska I Only Have Eyes For You som framförs utomordentligt balanserat och rytmsektionen adderar en subtil utvikning inklusive effektfulla kantslag. I en annan sekvens konverserar Nyman snitsigt med saxen. Uppskattar verkligen den boppiga energi kvartetten levererar. Blir förtjust i hur Gustin och musikerna rytmiserar Love You Madly och den obesvärade frejdigheten i musikalnumret A Lot Of Living To Do. Allra sist excelleras i smeksamt sound präglat av förstklassig frasering. Belåten publik tar tacksamt emot interpretens fina framförande av Some Other Time var i Nymans vispspel och Lindegrens anslag bör lyftas fram. Ur musikaliskt hänseende ser framtiden ljus ut för Stella Gustin.

Den tredje intima konserten i min del 2- redogörelse går av stapeln på klassiska Engelen och är märkligt nog utan entréavgift. Hör merparten av första set och början av andra med den garvade Tessan Milveden, som jag träffat i samband med festivaler men inte tidigare hört sjunga live. Däremot recenserat och rosat hennes skivdebut Openness härom året Att jag inte kan förmedla en samlad bild beror på på att Milveden i förväg hade dissat spelningen och att jag inte ville stressa till Nalen plus att jag tog fel buss. Verksam sedan 80-talet omger sig Milveden av en pianolös kvartett bestående av flitigt förekommande solisten Catharina Wiborgh (med i Bag Ladies som recenserats live och på skiva) på altsaxofon, Sven-Eric Granholm på gitarr, trumslagaren Nils Danell (minns honom från Lars Sjöstens kvartett) samt på kontrabas Jean-Claude Brival.

Registrerar en avspänd tillställning där väl valda jazzstandards mixas med bluesigt material. Chosefria Milvedens genuina framtoning påminner ibland om den på sin tid fabulösa Nannie Porres. Hör expansiva och mustiga tolkningar av standards som Autumn Leaves, On Green Dolphin Street (där vi får veta hur den kom till och i vilket sammanhang) Hinner också njuta av bedårande All The Things You Are och This Masquerade. Har för mig att den först nämnda låten övergår i svensk översättning. Dessutom görs en instrumental sprudlande framställan av Take The A-Train. Hade önskat att jag kunnat höra mer av detta exklusiva gig som också innefattar sofistikerade All The Things You Are och The Masqaurade

Blir upplyst om att framträdandet genomförs orepeterat. Trots att det sker på uppstuds hittar man varandra. Allt sitter som det ska.. Musiken är snyggt skrudad, anspråkslös hållning rymmer samtidigt en omsorg om detaljer. Gitarrist Granholm intar en tämligen försynt position och vad jag kunde höra endast enstaka solo, medan aktive altsaxofonisten tjusigt smyckar ut i princip varje melodi. Gillar Danell som markerar rytmen utan större åthävor.

Tillsammans med cirka 700 förväntansfulla R & B-fantaster befinner jag mig på anrika Nalen för att kolla in hajpade LELLA JAMES. Souldivan från L.A som enligt programhäftet gjorde succé på festivalen för femton år sedan (Skeppsholmen?) har haft sju radiohits plus två listettor på Billboard. Ett helt album har tillägnats Etta James och har delat scen med flera storheter. Goda förebilder en masse framhålls av en artist som live inte kan låta bli att vara tröttsamt skrikig, som en mycket fattigare upplaga av Millie Jackson, Missy Elliott eller nämnda Etta James (som jag sett och golvats av utomhus i Göteborg). Blev sammantaget en väldigt konstig konsert på cirka 70 minuter. Lämnar flådiga forna jazzpalatset förvirrad.

Ett skäl till min högst berättigade besvikelse beror på omgivningen. Endast två bastanta instrumentalister ansvarar för soundet. Dels en bombastisk trumslagare med ansenlig utrustning driver massivt på likt piskrapp från baskaggen, dels en snubbe på klaviaturer vars slingor inte tränger igenom förrän efter cirka 40 minuter. Smått skandalöst! I hans instrument är en hysteriskt uppumpad bas lagrad till förfång för ljudbilden. Istället för sväng låter det statiskt och vi dränks i obalans. Ytterst tveksamt om liknande stenhård volym förekommit tidigare genom festivalens historia. Frekventa tjatet på publiken att ge större respons är en total felfokusering, dessutom bara onödigt att kräva att lampor ska tändas, eftersom folk faktiskt är med på noterna. I kanske en trekvart var tillställningen fånigt forcerad., oftast med onaturligt extatisk framtoning i en mer än hundraprocentig satsning. Varför vilja köra över en blandad välvilligt inställd publik?

Leela James, hennes två körsångerskor och musikerduon är inte i närheten av att vara på samma nivå som sina. förebilder. Någonstans i hysterin gömmer sig troligen listettan Don´t Want You Back. När jag checkar av mina anteckningar hittas ändå ljuspunkter. I andra låten etableras tillfälligt ett åtråvärt groove. Och jag noterar röstens skärpa och bett och i bästa fall exalterad soulfunk som funkar. Saknar dock elbasist, blås och i viss mån riffande gitarrist. Underhållande referens till suggestiv 80-tals funk á la Mary Jane Girls genomförs. Fragment av framvällande neo-soul borde ha spunnits vidare på. Straka singeln Complicated från 2021 är dock i för hög utsträckning centrerad kring feta beats. Å andra sidan applåderas lusten att referera till svart musikhistoria, exempelvis I Rather Be With Uou (B. Collins).

Sista fasen inträffar en glädjande kontrast. När jag hade gett upp förhoppningen om vettigt ljud frånkopplas basen och trumslagaren tar paus. Trevligt nog tillverkas ballader genom övertygande sång till ackompanjemang av digitalpiano. Förföriska Fall For You i denna avskalade version möts av konsertens största bifall, vilket också beror på att folkhavet framför mig (håller till allra längst bak i salen) vill bli förlösta. I extranumret svänger det plötsligt och kroppen gungar med. Perfekt rytm framkallar feststämning och omedelbart gensvar. Onekligen en konstig konsert med flera olika faser!

Recension

Footer

Om oss