• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Ystad Sweden Jazz Festival 2024 (del I) – Stjärnglans från när och fjärran

14 augusti, 2024 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

Ystad med om omnejd

31/7 – 4/8 2024

15-års jubilerande YSJF kan ännu en gång se tillbaka på en mycket lyckat utfall. Festivalgeneralen berättade att publiksiffran hamnade på 9 000 personer. Bortsett från två rejäla regnskurar under en kvalmig söndagseftermiddag förskonades vi från ogynnsamt väder. Dagen efter landets mest resursstarka jazzfestival sommartid avslutades, träffar jag två tongivande personer ur den arrangörskommitté som basar över åttio hängivna volontärer, förutsättningen för att överhuvudtaget kunna genomföra detta imponerande evenemang vars finansiering fixas genom Musik i Syd, sponsorer samt förstås biljettintäkter. Rutinerade männen ansåg att allt gått över förväntan, vilket jag instämmer i utan att känna till vilka hastigt uppkomna situationer duktiga volontärer fått lösa.

Att inga förseningar och ytterst få hörbara tekniska problem uppstod var ett närmast osannolikt faktum och akustiken var överlag förstklassig. Logistiken verkar ha klaffat galant och nästan alla listade i programmet fanns på plats. Varma atmosfären som råder under YSJF förtjänar att betonas extra. När det gäller att serva oss bevakande skribenter är man ohotade, i en klass för sig. Publik, arrangör, media och utövare ingår i ett slags community förenade av kärleken till livemusik; vilket varit ett uttalat mål sedan starten. Dessutom finns i princip förnämliga akter inom varje smakriktning representerad. Härligt disparata stilblandningen komponeras i vanlig ordning av Jan Lundgren i egenskap av konstnärlig ledare. För att skildra och värdera de cirka tjugo konserter jag hörde förlitar jag mig på minnesbilder, jämte fakta och impulser nedtecknade i stunden. För att inte låta svepet svämma över måste det gallras hårt bland alla anteckningar.

foto Harri Paavolainen

Stadens anrika teater utgör centrum, väldigt mysig sådan även om avsaknad av luftkonditionering är en brist. Två kyrkor, innergården på Hos Morten Café och lyxiga vackert belägna Ystad Saltsjöbad är andra väl inarbetade scener. Genom en trippel av spektakulära utomhuskonserter under söndagen vid Charlottenlund firades festivalens 15-års jubileum, ett arrangemang med succéstämpel. Flera kringaktiviteter är stående inslag. Till årets ambassadörer utsågs Johanna Lind Bagge och Göran Rosenberg. Birgitta Glenmarks konstverk Bluesette gick på auktion för 30 000:- och Susanne Rydén (tidigare vd i Musik i Syd och presentatör utsågs till hedersambassadör. Vad beträffar ärofyllda sysslan som tornväktare gick uppdraget till trumpetaren Gunhild Carling. Denna glädjespridare av tidig jazz anförde för tredje gången Yazzparaden (se bild ovan). När Carling Family med sina åtta medlemmar nådde slutdestinationen bjöds generöst nog på en minikonsert, vilket som synes lockade många.

foto Qlaez Wennberg

Sista konserten på ett fullsatt Ystad Teater lanserade musik om inte utanför boxen, så åtminstone i ytterkanten. Syftar på BILLY COBHAM´S TIME MACHINE vilka fokuserar på en uppdaterad variant av halvsekelgammal fusion av yppersta snitt. 80-årige stilbildande trumslagarnestorn hade välförtjänt utsetts till hedersgäst. Den lika hårt slående som supersnabbe rytmläggaren tillhör de som i min uppväxt haft avgörande betydelse för mitt musikintresse och dess inriktning. Meritlistan imponerar. Skivorna jag äger är samlingar, ett antal vinyler med Mahavishnu Orchestra, fanastiska liveplattan Cobham – Duke Project samt andra soloskivan Crosswinds. En klasskamrat som i min närvaro övade på sitt trumset i pojkrummet tipsade mig om Cobham 1973, vars bedrifter bländade mig. 2010 hörde jag honom på Nef med ett ungt franskt band och fick efteråt möjlighet att tacka en av jazzrockens fadersfigurer. Samma år besökte han YSJF. Ska sägas att recensenter på teatern primärt hänvisas till stolsraden längst fram nedanför scen. Gjorde klokt i att vid detta tillfälle leta upp ledig plats på balkong. Behövde perspektiv för att tillgodogöra mig överväldigande favoritmusik från förr, vilket resulterade i att jag hänryckt diggade vad som sköljde över oss. Ansvariga för ljudet ska verkligen harangeras!

Vilka ingår då i hedersgästens TIME MACHINE? Jo elbasisten Michael Mondesir i en diskret kapellmästar-funktion med meriter från Jeff Beck och Whitney Houston, brasilianske percussionisten Marco Lobo som gett ut flera skivor i eget namn, Rocco Zifarelli från Italien vars status i huvudsak härrör från långvarigt samarbete med legendariske filmkompositören Ennio Morricone samt multiinstrumentalisten Gary Husband på keyboards med ett förflutet hos en bred skara, från John Mc Laughlin och Allan Holdsworth till Jack Bruce och Level 42 (som trumslagare) parallellt med dussintals egna plattor. För att gå händelserna i förväg träffade jag de två sistnämnda i Time Machine på oförglömligt jam senare på kvällen där Husband alternerade emellan trummor och elpiano. Med tanke på sättningen på de två epokgörande skivorna i fråga skulle jag ha önskat minst en blåsare.

foto Qlaez Wennberg

Ekvilibristiskt fusiongroove inleder i form av titelspåret på Crosswinds. Efter cirka en och halv timmas hisnande färd med uppdaterade varianter av oemotståndliga teman plus fascinerande utvikningar nås slutpunkten. När så sker har mina rimligt ställda förväntningar överträffats med råge. Jag är upprymd, i glädjechock av 80-åringens attackerande förmåga, intakta teknik och hur snortajt bandet rör sig runt sitt avancerade sound kompletterande med hisnande breaks och dialoger.

foto Markus Fägersten

Det spelas efter noter och Husband med uppenbarligen en mängd notblad att hålla reda på, grejar uppdraget galant. Zifarelli anlitad för att kunna utföra solo likt en ”shredder” (insatsen från Tommy Bolin på Spectrum är legendarisk), motsvarar skickligt detta epitet, om än utan flavour emellanåt. Mest framträdande solist visar sig brasilianske percussionisten vara, som jag från min plats kan beskåda först när han frigör sig och tar sig till scenens mittpunkt med sin berimbau. Den ultimata jazzrocklåten Stratus utvecklas efter ett synnerligen originellt intro till en saliggörande höjdpunkt, åtminstone i mina öron. Övriga svindlande kompositioner: Desiccated Coconuts, Paseo Del Mar, Fragolino (ett jordgubbsvin), Spectrum och som sammanbindande final på en extatisk fusionfest Quadrant 4.

foto Anna Rylander

Festivalens första konsert lanseras med titeln PUTTE WICKMAN 100 YEARS. I hyllningskonserten på Ystad Saltsjöbad medverkar personer vilka i olika omfattning samarbetet med den mästerlige och tillika folkkäre klarinettisten, omtalad i USA redan på 50-talet. Influgen från New York märks Ken Peplowski med sin katalog på sjuttio skivor. En instrumentkollega som också för arvet efter Wickman vidare är Klas Lindquist, som både delar scen med amerikanen och ledigt musicerar på egen hand. Solisterna backas upp av eminent pianotrio bestående av veteranen Claes Crona (gjorde plattor med Putte varav en belönades med Fonogrampris) och i rytmsektionen basisten Mattias Svensson och Rasmus Kihlberg bakom trummorna. Till sättningen adderas i ett antal låtar vokal lyster av skönsjungande Viktoria Tolstoy (hälften så gammal som Wickman skulle blivit).

Tillåt mig ge er tre Putte Wickman-minnen. Det första dateras till mina år på Burgårdens Gymnasium. I aulan hördes en betagande kammarkonsert med Putte, Svend Asmussen och Ivan Renliden, vilka ofta spelade i kyrkor på 70-talet. På 80-talet lyssnade jag gärna på Desire i min Walkman, stämningsfulla kompositioner där Putte delikat samarbetar med bland andra Janne Schaffer, Björn J:son Lindh och Magnus Persson. Från nästa decennium erinrar jag mig en konsert med Putte Wickman tillsammans med en ung talang, nämligen Tolstoy vars förmåga klarinettvirtuosen uppskattade.

foto Anna Rylander

Sprudlande start sätter tonen, sprider värme i den till bristningsgränsen fullsatta rummet med lyckligtvis behaglig temperatur. Samtliga tar omgående chansen att lägga in en personlig touch i den kvicka öppningslåt där Kihlberg inspirerat anför. Vi får veta av Claes Crona – introducerar låtar plus lite rörigt förmedlar ett antal upplysande och festliga anekdoter – att konstellationen som bara kunnat ha ett rep ska på turné i höst. De låter förunderligt samtrimmade! Ska påpekas att akustiken är excellent genom förnämlig balans diskant – bas.

Merparten melodier hämtas från skiva Crona gjorde med amerikanske klarinettauktoriteten inspelade live När Tolstoy äntrar scen framförs I Loves You Porgy följt av en anmärkningsvärt gospel-upphottad Summertime. En bart pianotrion ackompanjerar. Njöt av vad hon gjorde här och än mer när osannolikt höga toner levereras i When I Fall In Love och viga stämband tänjs i makalösa All The Things You Are. I Secret Love regerar eleganten Lindquist på altsax. Ett par gånger möts virtuosa klarinettisterna varvid ljuv musik uppstår. Dessa vindlande konversationer över lyhört komp var en fröjd att lyssna till.

foto Anna Rylander

Upplägget med olika sättningar kändes lite märkligt med tanke på den status Peplowski åtnjuter och hans långa resa. Övriga kan ju ses på scener runt om i landet regelbundet. Auktoriteten är ju en hejare på ballader och slingrande kompositioner i medium-tempo. Den definitiva höjdpunkten inträffar dock i dennes feature baserad på I´ve Got Rhytm. Snacka om boppigt formidabel teknik! Andra toppar var sältan och elegansen i The Man I Love vars solo Klas Lindquist broderar ut underbart , Claes Cronas jazziga Bach-etyd på solopiano samt två stompiga Ellington-klassiker. Tributen täckte in ett stort register. Således bästa tänkbara start för YSJF!

foto Anna Rylander

Traditionsenligt förläggs minst en konsert till S:ta Maria Kyrka ovanför Stortorget. I år föll valet på den nybildade ANDY SHEPPARD TRIO, vars sound lämpar sig för kyrkorummets klangliga dynamik. Sheppard från sydvästra England trakterar tenorsaxofon och i extranumret sopran, Vid flygeln sitter Rita Marcotulli från Italien medan basspelet utövas av fransmannen Michel Benita. Luftiga kompositioner från trion bär Sheppards signatur.

Alla tre 50-talisterna är mycket etablerade med massvis av skivutgivningar och samarbeten med kända namn. Sheppard, kanske främst förknippad med långvarigt samarbete med Carla Bley (sågs med henne och Steve Swallow på Fasching 2019), har släppt skivor gemensamt med både basist och pianist var för sig. Nu förenas de på ett spännande sätt under beteckningen Andy Sheppard trio. Kan inflikas att saxofonisten finns med på skivor med John Martyn och Judie Tzuke (har sammanlagt tio vinyler med dem), alltså utanför jazzområdet. Marcotulli minns jag live från exempelvis Palle Danielssons projekt Contrapost på 90-talet och första glimrande upplagan av Sisters In Jazz under ledning av C. Norby. Får skamset tillstå att meriterade Benita – i likhet med övriga associerad med ECM – gått under min radar. Han ska ha jobbat med bland andra Lee Konitz och Horace Parlan och bildat ELB Trio med bland andra giganten Peter Erskine.

foto Anna Rylander

Vad avslöjar anteckningar nedtecknade i stunden? Naturligt nog begynner konserten med öppna, svepande linjer. Utan pulserande/ tassande trummor serveras ett avskalat sound, innerligt och expressivt om vartannat. Jämfört med de skrynkliga toner ledaren annars gärna hemfaller åt, är konceptet av mer sammanhållen natur. Angenämt vindlande melodier prioriteras. Basisten uppträder diskret som ankare i en sammanbindande roll plus med leverans av enstaka pregnanta intron. Prominenta pianisten briljerar subtilt när Sheppard pausar och förvandlas till storartad solist i somliga intron. I en avdelning excelleras i ett stridebetonat spel vilket avlöses av innovativt improviserande på kontrabas. Genomgående meditativt vilsam musik genererar varm atmosfär, stundtals sakral sådan. Trions frontman inskränker sig till någon enstaka presentation, som jag inte riktigt snappar upp. En berörande komposition kan ha hetat You Go First.

En vacker ballad svävar ömsint. Därefter tillförs mer energi. Utan att uppenbart kopplas samman med Jan Garbarek och nordisk särart bryter glimtvis liknande tonspråk fram. Ett successivt flöde bottnande i minimalistiskt stilgrepp fängslar i slutfasen där Marcotulli färgar i lika hög grad som Sheppard. Magi uppstår! På begäran framförs extranummer varvid ystert tema framförs på sopransax över accentuerad rytmik. Nyfikna publiken i den så gott som fullsatta kyrkan vandrade ut belåtna med denna variant av nyskriven kammarjazz.

foto Harri Paavolainen

Även om jag av något outgrundligt skäl mest lyssnade Esbjörn Svensson Trio under deras formativa år, sa jag till Dan Berglund i slutet av maj att jag verkligen såg fram emot E.S.T 30 under YSJF. Blev lyckligtvis inte besviken, istället betagen. Då jag råkade träffa Åke Linton på WOW berättade jag hur överväldigande konserten utvecklade sig. Har aldrig recenserat en av svensk instrumentalmusiks största exporter, däremot träffat Esbjörn i Mölndal efter konsert och hänryckt skrivit om E.S.T Symphony från Göteborgs Konserthus (sett filmen från konserterna på Aftonstjärnan).

Konstellationen som gjort skiva av sina nydanande tappningar av Esbjörns kompositioner består av grundarna Magnus Öström på trummor (i egenskap av barndomskamrat i Skultuna med Esbjörn den självklara talespersonen) och Dan Berglund på kontrabas. Vid flygeln syns prisade Joel Lyssarides som bara var femton år vid tidpunkten när Esbjörn förolyckades. Längst fram står i omgångar tre solister, det vill säga världsgitarristen Ulf Wakenius, finländske trumpetaren Verneri Pohjola samt träblåsaren Fredrik Ljungkvist. Ljungkvist hade samröre med den nästan mytomspunna trion genom medlemskapet i kortlivade Jazz Furniture (också sett i mitt Mölndal).

foto Harri Paavolainen

Obeskrivlig gåshudskänsla tar en i besittning inledningsvis då pianotrion spelar vad som blev berömda trions signatur. Refererar till titelspåret på genombrottsalbumet From Gagarin´s Point Of View. Ofantlig suggestiv skönhet omgärdar i låt Esbjörn övertalades att lansera. Den följs upp av fett pulserande bas, stråkdrag och drömskt reflekterande melodi i en första fas i Seven Days Of Falling, ett annat ikoniskt titelspår släppt fyra år senare. Nu har Göteborgssonen Wakenius äntrat scen. I Tuesday Wonderland blir det åka av med Ljungkvist på klarinett med furiöst solo och smattrande ”slagserier” av Öström. Härligt infallsrikt uppbyggnad av denna och ett antal andra omarrade kompositioner. Sittande längst fram besväras jag något av brummande bas som gör att spröda toner från flygeln inte når mig. I övrigt vore det förmätet att klaga. När jag försöker samla de kringvirvlande intrycken efteråt blir jag varse att smaken är som baken. En festivalstammis ansåg nämligen att konserten slutade i ett karaktärsmord.

foto Harri Paavolainen

Hör förtjust ekvilibristiskt ensemblespel i ett par låtar och den siste solisten introduceras i Good Morning Susie Soho, ytterligare ett titelspår. Vi får svindlande fraser formulerade på trumpet av Pohjola ( mötte honom på jam på Unity härom året). Som framgår händer spännande saker hela tiden. Också kännare erbjuds erbjuds äventyrliga kreationer. Somliga sekvenser är osedvanligt groovy. En duell emellan Wakenius med extremt flinka fingrar och navet Öström exalterar. Ibland förekommer uppfriskande spräck då det rotas i tonala verktygslådan. Trots att elektronik används mycket sparsamt associerar jag i krängande sväng till Word Of Mouth där ju Jaco Pastorius bossade. E.S.T:s ringlande refränger känns igen. Triggat av vidunderlig rytmsektion beger sig Wakenius och övriga solister på inspirerade utflykter. Lyckoruset förnyas på hjärtat av YSJF (Ystad Teater) i kompositioner som Elevation Of Love och intrikat sammanflätade rytmiken på When God Created The Cofeebreak. Lyckligtvis håller övriga tillbaka för att Lyssarides i en betydelsefull passage ger oss en vink om Esbjörns musikaliska rötter. I en annan sekvens piskas tempot upp infernaliskt, som om ett explosivt sprintlopp skildras.

Extranumrets raga-extatiska tillstånd bländar. Lysande assisterad av Berglund befinner sig Öström i zonen. Häpna åhörares reaktioner går troligen i sär när flow uppnås av samtliga. Med elektroniska finesser tillför Pohjola dessutom en hypnotisk krydda, bortom E.S.T:s inmutade domäner. Remarkabla experimenterande ”tilltaget” föregås av ett vokalt nummer vari Lina Nyberg gästar. Hennes make Fredrik Ljungkvist förgyller en expanderande minnesstund med lödigt solo på tenorsax i Waltz For Lonely Ones. Texten har Nyberg skrivit nota bene för över trettio år sedan.

foto Anna Rylander

Av två rafflande duos inte främmande för avantgardistiskt tonspråk har en exceptionell kvartett formats. I fjol kom debuten Lés Égares ( de vilsna) av SISSOKO SEGAL PARISIEN PEIRANI på ACT. Sopransaxofonisten Émilie Parisien och ackordeonisten Vincent Peiranis samarbete recenserade jag 2018. Fransmännen bestämde sig för att slå sig samman med landsmannen Vincent Segal på cello och hans konstnärlige partner Ballaké Sissoko bördig från Mali trakterandes kora, en västafrikansk harpluta populär inom världsmusikgenren från den kontinenten. Dessa duos med sina vitt skilda sättningar har åstadkommit två album var. Tippar att de antingen kategoriserats som kammarjazz eller världsmusik. Fusionerade är de både och.

Vill beteckna namnlösa kvartettens sömlösa samspel som det största fyndet på YSJF. Konserten fanns med på den lista två tyskspråkiga kollegor efterlyste när festivalen gått i mål och vi sammanfattade bombardemanget av härligt intensiva upplevelser. Avvägningen mellan tillgänglighet och lite mer utmanande stråk var fenomenal. Mina tysktalande skrivande vänner skulle kallat fördelningen för fingerspitzengefühl. När innovativa bohemer och timida eleganter gör gemensam sak utvecklas en sällsynt elastisk samverkan.

Vet på förhand inte vad som komma skall, även om Peirani och Parisien tidigare framträtt var för sig på YSJF. Registrerar till att börja med försynt kammarmusikalisk approach. Första introt kommer från koraspelaren vars komposition baserad på traditionell melodi inleder. Debutalbumets tio låtar har med enstaka undantag skrivits av någon av musikerna. Man förflyttar sig ständigt i olika riktningar utan att det medför svårigheter att följa med. Tar till mig ett karismatiskt stycke invirat i moll vars svävande anstrykning av klezmer förför. Att musikerna noga lyssnar på varandra och turas om att prägla soundet bidrar till förtrollningen. Snappar upp i en av introduktioner att lysande låt döpt till Izao framförs, ett original av Peirani tillägnad en av hans söner.

Från scenen på stadens teater sprids världsmusik i sin prydno, delikat och fruktbart utforskande. Publiken spetsar öronen andäktigt som vore de en enda gemensam kropp. Magiskt! Männen vinnlägger sig om att informera om repertoaren och sina instrument på nöjaktig engelska. Sammanflätade eller utskjutande stämmor kreerar en läcker spännvidd från minimalistiskt sväng till lyriska avsnitt.

foto Anna Rylander

Ett underbart framrusande groove minner om Balkan-sväng och Zawinul Syndicate. Härkomsten kan sannolikt placeras hos just Joe Zawinul (hörde hans konstellation på Nef året före han dog) eftersom kvartetten tolkar hans Orient Express på Lés Égares. På kroppsspråket beskådar vi hur virtuosen Parisien försätts i extas, vilket följs upp med en makalös folkloristisk leverans i ett utförligt intro. Det övergår i ett formidabelt feature från Peirani, vars utvikning förbluffade gentlemannen på cello. Musiken roterar spännande i kretslopp bestående av spetsiga och fylliga toner. Får för mig, kanske felaktigt, att fragment från Summertime införlivas. Segal ges också utrymme att solistiskt spinna vidare på kammar-influenser, rytmiska figurer adderas också genom genom sinnrika pizzicaton. Kunde däremot sakna en solistisk distinkt avdelning från Sissoko. På upploppet frodas hopp och glädje, trösterika tillstånd i dessa tider. Den triumfatoriskt dansanta finalen skulle vara idealisk som soundtrack i ett känsloladdat drama. Hoppas ni orkat läsa ända hit och lagt mitt tips på minnet. Live lät dessa sammanförda duos suveränt!

Arkiverad under: Musik, Recension

Sprudlande samspel i swingens smittsamma tecken – Heart Full Of Rhythm (Live) med Carin Lundin

13 augusti, 2024 by Mats Hallberg

foto Gunnar Holmberg

Carin Lundin

Heart Full Of Rhytm – Live

4

Inspelad i Farsta januari 2024 i Ladan hos Jazzklubb Syd

Inspelning och mixning: John Högman

Producent: Carin Lundin

Prophone

Releasedatum: 9/8 2024

Jag har absolut hört jazzvokalisten Carin Lundin tidigare, fast kan inte riktigt precisera när det skett. Varför förekommer hon inte oftare på de jazzfestival jag bevakar? Den 57-åriga kvinnan bördig från Småland som examinerats från såväl Balettakademin som Kungliga Musikhögskolan, har varit sparsam med skivsläpp sedan debuten 1997. I likhet med kollegan Louise Palmstierna har hon lite orättvist gått under min och mången festivalpubliks radar. Tuffa konkurrensen i Sverige bland både jämnåriga och en ny generation gör det inte enklare. Finns ju ett drygt tiotal ofta engagerade namn som idag attraherar såväl oss recensenter som den stora publiken på festivaler. Behöver inte rada upp namn. Ni vet vilka som åsyftas.

Hoppas och tror att detta delikata livealbum kan råda bot på ”missförhållandet” och sprida ordet om vilken förstklassig sångerska Lundin är, vilket understryks än mer när omgivningen ljuder så här exemplariskt. Ackompanjerar och tar över i ett par instrumentala höjdarnummer gör Mathias Algotsson vid flygeln (kapellmästare?), Klas Toresson på tenorsax och i någon låt flöjt samt en rytmsektion bestående av kontrabasisten Hasse Larsson och den osannolikt vitale Ronnie Gardiner bakom trumsetet. Fick möjlighet att träffa den sist nämnde timide stjärnan för ett par år sedan på festivalen i Ystad, när den 90-års firande batteristen var hedersgäst. Träblåsaren Klas Toresson är en elegant spelande musiker jag recenserat flera gånger och hört live överraskande ofta i Göteborg. Också den lika elegant spelande melodimakaren Algotsson har hyllats i recensioner av mig, fast är en sällsynt gäst på Västkusten.

Live – A Heart Full Of Rhytm präglas av en frejdig swingorienterad repertoar garnerad med uppiggande utvikningar till blues-shuffle och en svensk hit signerad Lill Lindfors, nämligen en något annorlunda version av karismatiska Längtans samba. Lundin är en ytterst kompetent vokalist, tippar att hon är alt. Njuter av en en själfull stämma kännetecknad av oklanderlig intonation. Möjligen ligger det henne i fatet en smula att hon saknar en lika identifierbar röst i jämförelse med självlysande artister/ interpreter såsom Rigmor, Viktoria, Isabella, Vivian, Ellen, Lovisa, Stina och Amanda. En heterogen oktett vi insatta inte skulle förväxla.

Klas Toresson gör avtryck. Visar med ackuratess vilken strålande solist han är genom att behärska swingidiomet till fulländning, vilket också inkluderingar närliggande områden. Ett lika grundmurat självförtroende i musikaliskt hänseende verkas finnas hos leverantören av harmonier, det vill säga superbe pianisten Mathias Algotsson. Underbart lyhörd rytmsektionen ägnar sig främst åt basala aktiviteter. Att den ofattbart erfarne Ronnie Gardiner – känd för att ha spelat med flera av USA:s jazzpionjärer, sitt Ronnie´s Room, Blue Monday på Skansen, stipendiefonden till talangfulla trumslagare samt givetvis livsverket Ronnie Gardiner Method – bibehållit tajmingen som gör att han fortfarande har DET måste påtalas som en enastående bedrift.

Stämningen tycks vara elektrisk på scen, vilket troligen renderade i påtagligt gensvar bland publiken. Konsekvensen: En glädjerik gemenskap vars växelverkan torde ha trissat sammansvetsade musiker och sångerska. Musiken värmde helt klart åhörarna denna kylslagna kväll i januari. Rutinen, spelglädjen och kärleken till outslitliga melodier gjorde sig påmind i ett skönt okomplicerat tonspråk. Blir tillfreds av hur energifyllda tolkningar flödar av fräscha teman, pigga solon, riviga rytmer jämte ett par långsamma lyriska alster. Att ett extraordinärt resultat uppnåddes underlättas säkerligen av att en saxofonist förtrogen med genren skött inspelning och mixning.

Vilka nio låtar man tar sig an? De instrumentala numren är Softly As In A Morning Sunrise ur en operett från 1928 och en ännu längre final i form av nio minuter långa Time After Time, ursprungligen ett romantiskt soundtrack för film med Frank Sinatra 1947. Lundin röner avsevärd framgång med sin tolkning av albumets titelmelodi, Lover Come Back To Me skapad för Broadway sent 20-tal, presterar på högsta nivå i vokalt avancerade After You´ve Gone och i en härlig blues med klös som jag i första hand associerar till B. B King och hans inspirerade konsert på Studentkåren i Göteborg 1988. Syftar på det drivande groove som manifesteras i Never Make Your Move Too Soon. Hoppas få uppleva en konsert med denna samtrimmade sättning i en snar framtid. Deras avspänt jazziga aktioner får mig på mycket gott humör.

Arkiverad under: Skivrecensioner

WOW 2024: The National – Inte uppfylld i förväntad utsträckning av gedigen gitarrock

12 augusti, 2024 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

10/8 Flamingo

4

Upphaussade indiebandet från Ohio fick äran att under halvannan timme avsluta årets Way Out West. I likhet med alltför många akter under årets upplaga tillhör de skaran av återvändare, det vill säga akter vilka spelat i Slottsskogen tidigare. The National bildades 1999 och har enligt uppgift producerat elva album, varav två(!) i fjol. De består av den karismatiske vokalisten Matt Berninger som sjunger egengjorda texter. Komponerar musiken gör tvillingarna Aaron och Bryce Dessner vilka ger benämningen ”twin guitars” en dubbel innebörd. När de inte samtidigt eller var för sig broderar ut de melodier de skrivit ägnar sig Aaron eller Bryce åt att lira piano eller keyboard. Vidare är rytmsektionen kuriöst nog ett brödrapar. Bryan Devendorf sitter bakom trumsetet medan Scott ansvarar för basgångarna.

Berninger – vars stämma kan skifta från crooner-betoningar till släktskap med Michael Stipe och i stundtals aggressiv framtoning till Henry Rollins – assisteras med vokala bakgrunder från brödraparen. Live adderas ytterligare två musiker som uppvisar en häpnadsväckande bredd. Syftar på Ben Lanz på synt och trombon jämte Kyle Resnick på keyboards och trumpet. Soundet har liknats vid bland andra Radiohead, Wilco och Nick Cave, tre hyfsat träffande referenser vilka kan späs på med Boo Radleys och i viss mån R.E.M. The National har aktivt stöttat Barack Obama, Hillary Clinton, framträtt på åtskilliga välgörenhetsgalor och engagerat sig i olika humanitära projekt.

foto Peter Birgerstam

Arrangören Luger som stolt meddelade att årets WOW slog publikrekord, strödde superlativ över ett amerikanskt band jag inte hade närmare vetskap om. Påminner om min bristfälliga kunskap om samtida rock och populärmusik på grund att i huvudsak jazz och världsmusik recenseras. Jag stod tillsammans med ett par vänner ganska långt fram i publikhavet, kanske femtio meter från rampen och de områden dit en närmast maniskt kontaktsökande sångare tog sig. Jag trivdes, njöt av de för mig nya låtarna. Fast nu efteråt vill jag ändå hävda att hyllningarna var orimliga. En seriös kollega på GP omfamnade konserten med hull och hår, medan den för mig med onaturligt uppskruvad inställning blev en halv besvikelse. Vacklar i min bedömning mellan 3+ och den 4:a jag med viss tveksamhet landar i. Inte utan att uttrycket ”tro inte på hajpen” känns befogat.

Septetten äntrar scen efter att oemotståndlig stänkare från Stop Making Sense tonats bort i högtalarna. Video- och ljusshowen på backdroppen är en estetisk fullpoängare, otroligt läcker att beskåda. Spelningen som är den sista på sommarturnén börjar med tre manglande, distade gitarrer i Sea Of Love (litar på låtlistan publicerad på nätet) och avrundas effektfullt med About Today, vars chockartade övergång från ömsint ballad till öronbedövande storslagen urladdning fångade essensen i ett minst sagt respekterat indieband.

foto Leif Wivatt

Domptören Berninger (håller två scenarbetare sysselsatta med att langa mikrofonsladd) har kallats crooner, vilket bara stämmer vid enstaka sekvenser live. Röstomfånget i normalläge är attraktivt med tydlig skärpa, texterna går fram. Enligt mitt förmenande växlas över till en oskönt skrikande fas för ofta, som vore han influerad av en frustrerad Morrissey eller grunge-scenens vokala förgrundsgestalter. Det byts både instrument och sound. Gillar hur trombonen matchas av gitarrsolo i Eucalyptus tidigt in i deras gig som följs upp av behaglig lunk i Tropic Morning News.

Tvillingarnas vässade solon och inspirerade figurer på sina gitarrer garnerar snyggt flertalet larmiga melodier. Ibland hörs ett suggestivt driv emanerande från en väl fungerande rytmsektion förenade av biologi, ibland fäste jag mig vid stämningar förmedlade av klaviaturer och synkade blåsinstrument och i förgrunden huserar nästan konstant en synnerligen dedikerad vokalist. Att hävda att det är bra drag, känns en smula futtigt i sammanhanget. Energinivån är påtagligt hög, fast samtidigt moget balanserad jämfört med hos den forcerade Jack White två dagar tidigare.

foto Leif Wivatt

I Rylan med gitarrister i full blom gästar Mina Tindle på sång. Hon borde ha beretts större utrymme när hon ändå ombetts att bidra. Var knepigt att göra minnesanteckningar i mörkret och trängseln. En plusfaktor handlar om att fokus kontinuerligt flyttas, olika musiker kan prägla soundet. Och man vågar sig på drastiska förändringar med ett par lugna låtar. II Need My Girl är ett paradexempel. Noterar frapperande mycket diskant och att kompositionerna har en egen profil, ett stuk med igenkännbart signum. Efter cirka fyrtio minuter uppnås en andra andning genom befriande dynamik. Besökarna som verkade trivas i trängseln slapp i princip godhetssignalerande politiska budskap. Men eftersom The National verkar i samma anda som exempelvis Bono (läst hans memoarer i somras), tillägnas ett alster förutsägbart nog Kamala Harris. Mådde som sagt bra av en gediget utförd livemusik, men sveptes inte med på det sätt jag föreställt mig.

LÅTLISTA 1. Sea Of Love 2. Eucalyptus 3. Tropic Morning News 4. Don´t Swallow The Cap 5. Bllodbuzz Ohio 6. The System Only Dreams In Total Darkness 7. I Need My Girl 8. Conversation 16 9. Abel 10. Alien 11. Day I Die 12. Light Years 13. Rylan 14. England 15. Graceless 16. Fake Empire 17. Mr November 18. Terrible Love 19. About Today

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Big Boys – karaktärerna för mycket av klichéer

12 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

Big Boys
Betyg 2
Svensk biopremiär 16 augusti 2024
Regi Corey Sherman
Medverkande Isaac Krasner, David Johnson III, Dora Madison, Taj Cross, Emily Deschanel m fl.

Hmm. 14-årige Jamie ska åka på campingtur med sin storebror Will och favoritkusinen Allie. Filmen marknadsförs med beskrivningen: en innerlig och rolig queer coming-of-age film om sexuellt uppvaknade – om drabbande förälskelse, att gå vilse och hitta sig själv.

Njae. Jag skriver inte riktigt under på det. Queer börjar bli ett ganska missbrukat ord som uppenbarligen säljer bra. Att en 14-årig pojke blir imponerad av en ung man i trettioårsåldern behöver inte nödvändigtvis ha med sexuell läggning att göra. Filmen har visats på flera HBTQi-festivaler runt om i världen och räknas till queer-filmer. Jag kan tycka att människor inte måste kategoriseras in i särskilda fack redan som 14-åringar. Att en tonåring blir imponerad av en vuxen av samma kön behöver inte nödvändigtvis betyda att vara hela livet homosexuell. Attraktion och dragning till en annan människa behöver inte alltid handla om sex.

Jamie är 14 år och det är klart att han funderar på mycket sådant som många ungdomar funderar på. Hans kusin Allie har skaffat en pojkvän, Dan. Jamie blir inte helt förtjust när han får reda på att pojkvännen också ska med på campingturen. Planen var att det var en kusinträff. När Dan dyker upp tillsammans med Allie känner Jamie sig först undanskuffad och nertryckt. Dan är mycket av en karlakarl: han är manlig och vältränad och en man som är händig och fixar saker. Dan har mer gemensamt med Jamies storebror Will än med Jamie. Jamie klagar också i smyg till Will att han känner det som att Dan inte tycker om honom.

Men efter ett tag slår Jamie om. Han ska ha kepsen bak-och-fram, som Dan har. Han söker kontakt med Dan och babblar och pratar med Dan så mycket han kommer åt. Stackars Dan får nästan ont i öronen, tänker jag. Jamie är väldigt pratig, det är som att han gömmer sig själv genom att prata extra mycket. Som att pratet blir en mur då han inte vågar visa vem han är. Jamie är överviktig och han har inget vidare flås och är långt ifrån någon idrottstyp, snarare ganska klumpig. Det känns som att hans svada är hans sätt att skydda sig då han är överviktig. Kanske är han mobbad i skolan? Det får vi inte veta något om.

Ett av filmens minus är att vi aldrig kommer nära karaktärerna. De är alla ytligt beskrivna.
Att ungdomar kan se upp till lärare eller idrottstränare eller andra vuxna är inget nytt – måste det nödvändigtvis betyda att den unge som beundrar någon vuxen av samma kön är queer? Har inte alla någon gång beundrat någon som är äldre än den själv? Vi får inte reda på något om Jamies pappa. Det betyder att vi inte vet om Jamie har någon manlig förebild i familjen eller har någon manlig förebild bland släkt och vänner. När nu Dan dyker upp måste Jamies beundran tolkas som sexuell? Visst kan det vara så men det kan lika gärna vara så att Jamie får en manlig förebild i Dan. Dan är inte heller en trådsmal atlet även om han ser vältränad ut. Dan kan mycket väl väcka en längtan inom Jamie att också bli mer manlig och vältränad. Dessutom finns det många fler sätt människor kan fungera, allt är inte antingen hetero- eller homosexualitet. Det finns människor som är bisexuella, asexuella, demisexuella, a-romantiska med mera, med mera.

Ett annat minus i filmen är att den har drömlika sekvenser som hänger i luften. Jamie verkar ha någon slags drömmar om campingens toalettutrymme där personer dyker upp och säger saker från hans undermedvetna. Men dessa hänger i luften och följs inte riktigt upp.

En detalj i filmen som jag tycker är intressant är att se denna typ av campingplats. Det är ett skogsområde som fungerar som en campingplats där campare hyr ett område för sina tält eller husvagnar. Det är en skog men samtidigt en campingplats. Det betyder att det finns gemensamma utrymmen för toaletter och duschar.

Jag skulle vilja ge den högre betyg av ett skäl: filmen vågar gå i ganska lugnt takt och låter berättelsen puffra på utan inte stora åthävor. Men det räcker inte för högre betyg då karaktärerna är för mycket av klichéer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

WOW 2024: Susanne Sundför – Alltför spretigt av säregen artist med avsevärda kvalitéer

11 augusti, 2024 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

Flamingo 10/8

3

Första gången jag sätter mig in i musiken från en stor talang bördig från Haugesund i vårt västra grannland. Susanne Sundför (stavar med norskt ö) har besökt WOW tidigare, både under eget namn och som gäst med house-ambient duon Röyksopp. Såg fram emot möjligheten att närmare få studera 38-åringens kompositioner live. Uppträdandet var förlagt till största scenen sen eftermiddag. Beslöt mig för att i den behagliga solen stå ganska långt fram bland den inte särskilt månghövdade publiken (förflyttade sig runt på området gjorde främst tiotusentals ungdomar inriktade på showtime från Markus Krunegård och den lika omåttligt populäre Benjamin Ingrosso).

Döm om min förvåning när inklusive artisten tolv personer kunde beskådas, varav tre kvinnor på kör. Noterar skapligt ljud där varje instrument hörs även om basen typiskt nog ligger något för högt. Vi vana besökare vet att oftast uppstår en rytmisk ljudmatta på WOW som behöver hanteras. En annan anmärkningsvärd företeelse var förekomsten av exceptionellt många klaviaturinstrument på scen, vilka togs bruk i stigande omfattning. Utan att direkt prägla soundet gav de på ett diskret sätt smakfull inramning. Och i låtar med accentuerat beat sysselsattes rytmsektion desto mer.Det stora sällskapet äntrar Flamingo utan att publiken knappt tar notis, efter att Sundför sittandes vid orgeln sjungit a cappella i Ashera´s Song.

Saknar tyvärr uppgift om vem som gör vad. Skulle kunna vara Gard Nilssen bakom trumsetet och André Roligheten växlande emellan tenor- och barytonsax, två musiker vilka medverkar på aktuella albumet. Åtskilliga byten av instrument och positioner sker i en konsert utan naturligt centrum. Det är som om den oerhört mångsidige vokalisten, klaviaturspelaren och kompositören lustfyllt vill exponera vad hon influerats av. Fascinerande med drastiska omväxlingar, men kasten gör det samtidigt komplicerat att komma in en spelning GP:s bedömare tydligen föll för. Den prisade innovatören har släppt sex studioalbum, varav det senaste i fjol och toppat försäljningslistor i hemlandet.

Jämte hantverkskunnandet vad gäller låtskriveri är förstås sopranens röst en hisnande tillgång, antingen den i högt register drillar iväg eller erbjuder en botten av tung kraft i pulserande up tempo melodier. Sjungs både på norska och engelska och när hon sträcker ut blir det gärna ordlöst. Sundförs stämma korsar popsouligt stuk med innerlig gospel och glider i andra avdelningar över i folk-electronica och stampa-taken-dängor. Rösten och utforskande attityden placerar henne i den vida kategori norsk-svenska Ane Brun, Eivör från Färöarna och samiska Mari Boine tillhör. Förvirras av hur stilar avlöser varann och tempon ständigt skiftar. Sundför täcker onekligen stora sjok på den populärmusikaliska paletten. Förmodar att andra glatt rycktes med där jag mest upplevde en osammanhängande resa, vilket sammantaget gjorde mig konfys. Fast självklart väcktes en nyfikenhet på hur skivorna låter.

Artisten med den förtrollande rösten uttrycker tacksamhet gentemot såväl oss i publiken som till sina vänner på scen. En varm stämning sprider sig när hon går ut till oss på rampen till toner av ett taktfast beat. Ännu mer jubel uppstår när den svarta körsångerskan ges utrymme att trycka upp emotionella nivån till max i gospel-urladdningar. Snacka om extatisk inlevelse!

LÅTLISTA: 1. Ashera´s Song 2. Kamikaze 3. White Foxes 4. Turkish Delight 5. Alyosha 6. Undercover 7. Accelerate 8. Fade Away 9. Memorial 10. I Resign 11. Blómi 12. Slowly 13. Fare Thee Well (källa: Setlist. fm)

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 196
  • Sida 197
  • Sida 198
  • Sida 199
  • Sida 200
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in