• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Fyra små vuxna – ytlig film om polyamorösa förhållanden

30 december, 2023 by Rosemari Södergren

Fyra små vuxna
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 januari 2024
Regi Selma Vilhunen

En ytlig reklamfilm för polyamorösa relationer där den stora behållningen är Alma Pöysti. Hon är enastående. Hon är skälet till att filmen inte får betyg 1. Alma Pöysti är aktuell i flera filmer i år där hon visar sin bredd som skådespelare, som i Aki Kaurismäkis Höstlöv som faller och Fares Fares En dag och en halv och en roll i tv-serien baserad på Kerstin Ekmans roman Händelser vid vatten. Hon har nyligen avslutat arbetet med en film av Pirjo Honkasalo och hon medverkar i den internationella produktionen av Tove Janssons Sommarboken.

Här spelar Alma Pöysti Juulia, en politiker som aspirerar på att bli partiledare i sitt parti. Hon får reda på att hennes man, Matias som är präst, är otrogen. Han har att förhållande sedan lång tid med en yngre kvinna, Enni. Först blir Juulia ledsen, arg och knäckt. Men efter ett tag har hon kommer fram till att de borde ha ett öppet förhållande där Matias kan fortsätta att träffa Enni och om Julia träffar någon hon vill ha en regelbunden sexuell relation med får hon ha det. Hon samlar Matias och Enni och ger dem en guidebok om polyamorösa förhållanden. Efter ett tag träffar Juulia en dragshowartist, Miska, som hon inleder ett förhållande med.

Givetvis är ett sådant arrangemang inte helt smärtfritt och några vinner mer på det. För Enni är det inte lika roligt som för Juulia och Matias. Enni har ju bara Matias. Och så lyckas hon att bli med barn trots att hon påstått att hon har spiral. Det är förstås självklart att det är hennes strategi för att få ha Matias mer närvarande hemma hos henne. Miska är inte lika ensam som Enni, han har ju ytterligare ett förhållande,  en pojkvän i Stockholm.

Filmens handling är så förutsägbar och har ett mycket traditionellt upplägg: Problemet, hitta en lösning, några smärre motgångar och en gullig happy ending. Lite grann skrapar den på ytan och visar vissa problem som kan dyka upp men det är lång ifrån fördjupat.

Polyamorösa relationer är inget nytt under mänsklighetens historia även om dessa relationer oftast är till männens fördel, som harem som är tillåtet för en del stenrika män i islamstyrda länder och att män i muslimska länder får ha upp till fyra hustrur. Det finns också människor i västerländska länder som lever i öppna förhållanden, de är gifta men tillåter varandra att ha relationer vid sidan om.

Ett plus får filmen dock då trots att handlingen kretsar kring sexuella relationer är det ändå inte överdrivet många sexscener utan förhållandena skildras också på andra sätt. Sex är viktigt i relationerna som skildras men det handlar om annat också.

Ett stort minus får denna film däremot för hur den skildrar narkotikabruk som något som ingår i normalt vardagsliv för människor. Med tanke på att många fler dör på grund överdoser av narkotika varje år i Sverige än i gängkriminella skjutningar är det sorgligt och bedrövligt när drogmissbruk skildras som något som naturligt hör ihop med en myskväll. Jag menar inte att filmskapare har ansvar för att predika vad som är ett bra liv. Men alla som har någon susning om hur livet är vet att dels skördar narkotika många dödsoffer och dessutom ger knarkmissbruk mycket lidande till alla som lever kring en missbrukare. Om en film på något sätt ska skildra verkligheten borde den inte låta kokain ingå som något helt självklart när småbarnsföräldrar kopplar av. Från Folkhälsomyndigheten: Under 2022 avled 860 personer i Sverige till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar. Av samtliga dödsfall 2022 stod de oavsiktliga överdoserna för 43 procent av fallen, 34 procent utgörs av suicid och i 23 procent av fallen har inte avsikten kunnat bedömas. Nu utspelas Fyra små vuxna i Finland men jag har svårt att tro att kokain och andra tunga droger är mindre farliga där än i övriga världen.

Fyra små vuxna – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Alma Pöysti, Knarkromantik, Polyamorösa relationer, ytlighet

Sensationellt mogen debut kryddad av förnämliga medmusiker – Instrospection av Gustav Renberg

30 december, 2023 by Mats Hallberg

Gustav Renberg

Instrospection

4

Inspelad november 2021 i Yardhose Studios i Tullinge

Prophone

54:19

Releasedatum: 17/11 2023

Innan jag försågs med cd:n av Prophone som gärna promotar framtidslöften, hade jag inte hört talas om gitarristen Gustav Renberg. Kanske inte så konstigt då han tillhör skaran av talanger det jazziga skivbolaget med störst resurser i landet gärna investerar i. Han ingår tydligen i Agnes Darelid Quartet och har kompat Sarah Dawn Finer. 2021 examinerades Renberg från Kungliga Musikhögskolan där han träffade på de för jazz-scenen mer bekanta individer som kom att ingå i hans band. Att flitigt anlitade basisten Thomas Sjödell, dito pianisten Britta Virves samt trumkometen Jonas Bäckman medverkar på skivan fick mig att spetsa öronen och dyka in i soundet på Introspection, vars kompositioner samtliga är skrivna av Renberg. Nämnda trion av musiker har kunnat avnjutas både live och på skiva med så pass påtaglig förtjusning att det också under gånga året blivit samtal i uppmuntrande ordalag med var och en. Relationer som en oberoende recensent kanske inte bör offentliggöra.

27-åringen från Södertälje har en gedigen utbildning, inhämtad inte bara på KMH utan också från Fridhem och musikgymnasium. Hans vårdade och ofta eftertänksamma spel utmärks av välartikulerad klang och oklanderlig teknik. Även om det än så länge inte mejslats fram ett personligt sound har det något oemotståndligt inbjudande över sig.

Uppskattar de omväxlande skiftningarna, en luftigt pulserande kontinuitet jämte åtskilliga reflekterande inslag. Finns som sagt mycket att glädjas åt vid koncentrerat lyssnande i hörlurar. Två ytterligare kännetecken vilka möjligen redan antytts, bör betonas för att ge en mer heltäckande bild av denna gedigna debut. Dels den obegripliga omständigheten att musiker knappt hälften så gamla som undertecknad musicerar som vore de enormt erfarna. Dels hur häpnadsväckande generöst kompositören fördelar utrymme åt sina vänner i studion. Vidare ska poängteras att ljudtekniker Manne Skafvenstedt (främst etablerad i framgångsrika roller som pianist/ klaviaturspelare) gjort en strålande jobb tillsammans med de rutinerade personer vilka haft hand om mixning och mastring.

Modigt att uteslutande förlita sig på den egna förmåga vad beträffar låtskrivandet. Merparten av materialet pendlar emellan att vara anmärkningsvärt spännande eller tillräckligt intressant. Kan ändå sakna ett par tolkningar av standards. Om extern producent funnits skulle möjligen de två titlar som lagts sist ha strukits, eftersom de stundtals låter som utfyllnad. Den till sin karaktär lekfullt bekymmerslösa melodin Sun Street stuffar fram med angenäm basgång, fast kulminerar aldrig och går nära nog på tomgång. Och drygt sju minuter långa Slumber Song ger ett tämligen oskarpt intryck. Eftersom vi i övrigt får stora doser förstklassig jazz hade albumet vunnit på ett sådant beslut.

bild från Fridhem 2016 (okänd fotograf)

Inspiration till kompositionerna kommer från musikaliska förebilder, särskilda platser och självbiografisk storytelling. Öppningsspåret präglas av ett Brasilien-doftande groove framtaget som en hommage till mandolinspelande kompositören Jacob Do Bandolim. De synkoperade rytmerna i förening med virtuosa rörelser i ¨form av kontrapunkt utgör fundament i genren choro. Då jag saknar kunskap om den angivna referensen hamnar associationsbanorna istället hos Egberto Gismonti och Pat Metheny.

Två andra lika lyckade melodier kreerades på piano under vistelse i Hamburg. Titellåten tassar till en början fram förföriskt med soft flygelhorn i framkant och läckert suggestiv melodi på flygeln av Britta Virves, som i nästa fas övergår till att ackompanjera ett uttrycksfullt solo på altsaxofon av Sebastian Mattebo. Han medverkar förtjänstfullt på ytterligare tre låtar. Den som sammantaget står för den tveklöst mest glänsande insatsen är dock gästande islänningen Ari Bragi Karáson- känd från Mezzoforte, DR Big Band och Melismetiq – vars fraserande på flygelhorn når stundtals sådana lyriska nivåer att man får gåshud av hans sound. I exempelvis det vackra vemod som döpts till Yotam (förmodligen efter den i N.Y.C bosatte israeliske gitarristen med efternamnet Silberstein) triumferar islänningens flygelhorn. Porlande Fellowship innehåller ett karismatiskt tema vars grepp om lyssnaren förstärks genom genom subtilt basfeature och Virves delikata anslag. Sex låtar i rad innehåller oavbrutet hög kvalitet och flera höjdpunkter.

Som redan framskymtat ska understrykas att pianisten Britta Virves, som fått stort genombrott i egna trion och i storband, briljerar på ett föredömligt finstilt sätt. Rytmsektion är också magnifik. Sjödell i en superb diskret roll med visst manöverutrymme och Jonas Bäckman som i omgångar tillåts att inte bara agera understöd utan att sitta i centrum. I konkurrens med Göteborgsbaserade Adam Ross, Fredrik Hamrå, Lars ”Lade” Källfelt och Ossian Ward är han den trumslagare jag oftast hört live senaste åren. Prisbelönta batteristen levererar varje gång varför jag inte borde vara överraskad. Hävdar ändå att det är en ynnest att tillägna sig vad denne rytmläggare åstadkommer här. Med sin flödande naturliga närvaro förser han oavbrutet musiken, med en otroligt attraktivt dimension som pockar på ens uppmärksamhet. Man frestas att nyttja klyschan ”stealing the show” för ett makalöst agerande som är den superba skivans grädde på moset.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Skickligt samspel i svenskt funkfusionband med både smittsamt och svävande sound – Skywards med Beat Funktion

29 december, 2023 by Mats Hallberg

Beat Funktion

Skywards

4

Inspelad i Nox Studios Stockholm 17-18/6 2023

Producent: Daniel Lantz

Do Music Records

Releasedatum: 15/9 2023

Åttonde studioalbumet från en tajt sextett hemmahörande i Uppsala/ Stockholm som bildades 2007. Dessutom har ett gäng liveplattor släppts med dessa funkfusion-virtuoser. Har skrivit om ett par av skivorna och recenserade konserten de genomförde senast i Göteborg. Man har rönt exceptionella framgångar i Kanada och USA och flera av albumen har till och toppat listor. Ett lika anmärkningsvärt som förvånande förhållande. Antagligen uppfattas deras hemvävda mix av funk, afrobeat, soul, disco, jazz och r & b som exotisk; trots sina uppenbara förebilder. Eran retro-bandet hyllar är definitivt det frihetliga 70-talet, möjligen med nordisk touch. Jag som diggat åtskilliga av deras förebilder är stundtals något kluven till Beat Funktion som fenomen. Ibland blir jag ändå påtagligt exalterad.

Nästan allt material är signerat bandets ankare och keyboardist Daniel Lantz. Han är tillika skivbolagsboss på Do Music Records. I likhet med flera andra i bandet medverkar Lantz i eller driver andra projekt parallellt. Träffade honom så sent som i höstas i samband med gig i Mölndal för Yonder Tree, vars koncept består i att utgå från Gino Vannelli (äger fyra vinyl och såg konsert på 90-talet) och dennes mäktigt svepande sound. Denna recension var ämnad för tidskriften JAZZ/ Orkesterjournalen. Men då publicering uteblev kommer den istället här i utvidgat format.

Gruppens sättning är två blås, eldig elgitarr, stadig elbas, utbroderade slingor på klaviatur samt en flexibel trumslagare som aktivt bidrar till svängfesten. Av de duktiga medlemmarna driver exempelvis trumpetaren Karl Olandersson en egen jazzgrupp, ingår i tv-orkestrar och i flera av landets mest potenta konstellationer (Stockholm Swing All Stars, renommerade storband med mera). Övriga musiker uppvisar också hög förmåga och bland andra gitarrist Johan Öijen och trumslagare Jon Eriksson bör lyftas fram extra då de gått under åtminstone min radar. Den stora stjärnan i kollektivet är dock ändå ovan nämnda Olandersson, vars swingbetonade storband och magnifika kvartett berömts i Kulturbloggen. Listade musiker kompletteras förtjänstfullt av Pal Johnson på elbas och själfullt fraserande tenorsaxofonisten Olle Thunström. Gästar Skywards gör den förträfflige rytmläggaren Ola Botzén (Miriam Aida) på percussion samt på ett spår vokalisten Sara Englund. På tidigare skivor förekommer ibland prominenta sångare av båda könen vilket förstås är en bonus när så skett.

foto Palli Kristmundsson – från releasespelningen på Fasching

Man har en igenkännbar stil där pådrivande beat dominerar, för att i omgångar gå ner i tempo och utvinna angenämt svepande melodier. Att komponera låtar som fäster, likt Lantz tydliga influenser är en svårbemästrad konst han inte alltid går i land med. Somliga sekvenser ter sig anonyma, om än skickligt framförda. Generellt håller musikerna en högre nivå än låtarna. Hade varit fräckt om de gett sig på klassiker som Chameleon, Some Skunk Funk och What Is Hip?, åtminstone live. Skönjer ibland ett sound som påminner om Blacknuss-kollektivet och Nils Landgren Funk Unit. Det fokuseras på sväng byggt på riff, fullödigt samspel och glimrande solon. Med sin längd på 69 minuter innehålle albumet också atmosfäriska alster i vilka elektronik sofistikerat utökar ljudbilden. I dialog med kapellmästaren firar deras trumpetfantom triumfer i Yesternight. Skywards rymmer således fler dimensioner än groovy up tempo.

Somliga melodier förmår göra mer avtryck än andra. Märks att Lantz har en fäbless för en viss formel, vissa drivande ackordföljder och taktarter. Man lyckas bäst när riff övergår i expansivt groove, som i Front Runner av Jon Eriksson eller när stämningsfulla alster vackert broderas ut. Hög tid att poängtera positiva påverkan som Johan Öijen tillför när han ger sig iväg på sina uppseendeväckande utflykter. Gillar verkligen energin och idéerna i hans extatiska bravader. I jämförelse spelar den ytterst kompetente Olle Thunström mer safe i sin souldoftande stil. Nota bene: Utan eminent rytmsektion skulle näppeligen Beat Funktion kunna behålla greppet om kräsna funk- och fusionkonnässörer. Pal Johnsons roll lite i skymundan ska inte underskattas. Och Jon Eriksson är en fena på att initiera blixtsnabba övergångar och att alstra den svängfaktor som lägger grunden till Beat Funktions sound. I ungefär lika hög grad emanerar den sammanhållande kraften från de flinka fingrar hos Daniel Lantz som tar sig an klaviaturens tangenter. När kombinationen av snärtigt omedelbara och suggestivt dröjande sound funkar är det bara att hänga med.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Ljuv sång garnerar medryckande beats från summerande systrar – Sisterhood med Sisters of Invention

29 december, 2023 by Mats Hallberg

foto Jens Gustafsson

Sisters of Invention

Sisterhood

4

Inspelad och mixad i Gula Studion i Malmö

Producerad av Oh Yeah Records

Utgiven på cd och vinyl av Oh Yeah Records

Releasedatum: 28/10 2023

Systrarna som nu blivit 30+ har musicerat tillsammans sedan barndomen i Mölnlycke, för övrigt samma ort där undertecknad gick i mellan- och högstadiet. Odiskutabel talang kommer sannolikt delvis från mamma och pappa, anlag plus inspiration. Likt familjen Bergcrantz/ Laurin spelar de gärna tillsammans med sina föräldrar, vilket jag kunnat beskåda i båda fall. Vidare driver de i likhet med den familjen eget skivbolag. Mamma heter Martina Almgren. Hon undervisar på Musikhögskolan i Göteborg och är trumslagare och kompositör. Pappa Owe är främst känd som funkig elbasist jämte sin lust att virtuost utforska instrumentets möjligheter.

Om döttrarnas samarbeten med Bohuslän Big Band respektive med pappa i lyckade Beatles-tolkningar inkluderas, omfattar Sisters of Inventions katalog åtta album. Har inte tidigare ingående tagit del av någon av deras produktioner, däremot lyssnat på dem en handfull gånger live jämte i flera projekt live eller på skiva vilka de initierat eller varit en del av på skilda håll. Minns att jag första gångerna när förmågan att komponera befann sig i en utvecklingsfas i längden ansåg dem vara statiska vilket medförde att jag inte fullföljde lyssnandet vid dessa konserter. Sedan den tiden har de behållit sitt naivistiska tonspråk och tagit det till nya nivåer.

Malin som gått i sin mors fotspår vad gäller huvudinstrument kunde ses i musikal på GöteborgsOperan härförleden, medan en saxofonspelande Karolina för närvarande engagerats av Stadsteatern i Göteborg i fullträffen Monicas vals. Att de är duktiga instrumentalister är således ett faktum. Den till Malmö inflyttade Karolina Almgren och hennes Project har jag lyssnat på med avsevärd behållning vid flera tillfällen, vilket resulterat i uppskattande recensioner live och på skiva. Och hennes storasysters avtryck har kunnat noterats i genrer som förstklassig storbandsjazz, Neil Young-tribut samt feministisk funk.

Att recension av Sisterhood publiceras beror på att jag generöst nog fick vinylutgåvan skickad till mig och vid upprepade tillfällen sugits in i deras smittsamma sound. På begäran skrevs initialt en kortare recension för JAZZ/ Orkesterjournalen vars öde är dunkelt. Antingen försvann den på redaktionen eller så blev den helt enkelt refuserad. Systrarna bokas oftast av just jazzarrangörer, fast man särskilt på senaste albumet rört sig bort ifrån de oförutsägbara inslag jazz förknippas med. Texten och musiken de tillverkar och inte minst den förtjusande stämsången med sina stigande svall vistas i ett melodiskt universum som ibland påminner om First Aid Kit. För att travestera titeln på en av 2000-talets främsta svenska låtar där texten skrivits av Stina Nordenstam, lyfter Sisters of Inventions gemensamma röster från marken i flera passager, något som gör att de etsar sig fast hos mig. Främsta skillnaden består i avsaknad av gitarrer och att Sisters of Inventions röster är en betydelsefull komponent, men inte den avgörande kvalitet de bedöms efter. Att vägvinnande sound integrerar rytm- med melodiinstrument har utgjort ett bärande koncept ända sedan start.

bild från Sisters of Inventions facebook-sida

Aktuella skivan lanseras som en hommage till att umgås som systrar i musikens tecken, något som texterna också betonar. Man kan undra om Sisterhood ska ses som ett bokslut. Markerar texterna om bakåtblickande – kompletterade med ett ventilerande av vemod i centrallyriska funderingar – finalen på en gemensam och framgångsrik era? Vad beträffar instrumentering uppvisas frapperande mångsidighet av ett slag som inte framgår live. Förutom på trumset hörs Malin på piano, keyboard, ukulele och percussion. Tror dessutom att hon är mer involverad i de vokala inslagen än tidigare. Karolina trakterar inte bara sopran- och tenorsaxofon (uppgift om exakt vilka saxofoner som används saknas) utan därtill flöjt och elbas och sjunger lead. Ljudbilden fylls ut ytterligare genom att Jens Lindgård spelar trombon på tre spår och Petter Lindgård kompletterar på titelmelodin med trumpet och på Postludium med flygelhorn.

Melodierna sveper fram, genomsyrade med obändig optimism. Den vindlande och samtidigt solida musiken är sprungen ur en diskret, ändå tydligt beatbaserad singer songwriter-tradition. Väna, högtflygande röster backar upp varandra, interfolieras snitsigt sömlöst. Vokalt sprider de ungdomligt charmerande refränger omkring sig. Konsistensen i inledande Heartache består av sprudlande naiv vokalpop. Än mer markerad rytm tillförd med sofistikerad elektronik präglar titellåten, duons vittnesmål om hur kärleken till musiken uppstod.

B-sidan drar igång med sprittande popjazz, övergår i drivande beat, fortsätter med att dörr öppnas till drömsk romantik som förhöjs med snyggt spel på uppåtsträvande sopransax i framkant. Enda instrumentala melodin svävar vackert i skyn, tillhör skivans höjdpunkter. Som upplösning bjuds vi på en ballad, vars svallvågor av bitterljuv melankoli sköljer över lyssnaren. Blir på gott humör av dessa nio sammanhängande kompositioner. Gediget material bildar en organiskt helhet vars sköna känsla av dur-harmonier bör betonas. Systrarna behärskar verkligen hantverket, överraskar med sättet varpå de utsmyckar sitt beat och renodlar sitt sound. Önskas jazziga äventyr med hisnande övergångar hänvisas till exempelvis Karolina Almgrens egna grupp. Sisterhood attraherar istället genom sina medryckande beats, vackert vindlande vokala bedrifter samt drömska sekvenser.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Ett sista race – på sin väg norrut, misständer det lite här och där

26 december, 2023 by Martin Moberg

Foto: Centrumbiografen, Ronneby

Ett sista race

Betyg: 3

Regi: Edward af Sillén

Manus: Edward af Sillén, David Hellenius och Lars Vasa Johansson

I rollerna: David Hellenius, Malin Åkerman, Jonas Karlsson, Johan Glans, Peter Dalle, Johan Ulveson, Ola Forssmed, Sara Soulié, Elsa Öhrn, Malte Gårdinger.

Årets julhelg är för svenska filmbesökare en riktig julafton, det då det är två storfilmer, som har premiär på juldagen; Hammarskjöld och Ett sista race. Det kan te sig som att det skulle inverka på ett negativt sätt på möjligheten att dra publik till biosalongen för båda dessa filmer men det är snarare så att biobesökare i blandat åldersspann faktiskt ser båda även när premiären sker samtidigt och så har det varit förut t ex när Oppenheimer och Barbie gick upp på bioduken exakt samma tidpunkt våren 2023.

Ett sista race är stjärnspäckad komedi, som berättar historien om streetracing-legenden Dennis (David Hellenius), som har levt hela sitt liv på fel sida om lagen och till slut mött konsekvenserna därav. Han har nu bestämt sig för att börja leva det ansvarsfulla och stilla livet med att driva en mack och tillhörande butik, men det är något som snart bryts upp när Dennis får reda på att hans dotter Hanna (Elsa Öhrn) ska delta i ett race med sin nya kille Charlie (Malte Gårdinger). Man kan lugnt säga att det tar direkt hus i helsike, inte ska dottern följa pappas fotspår.

För att stoppa Hanna från att åka med pojkvännen i den trimmade sportbilen beger sig Dennis och hans ex-fru Tove (Malin Åkerman) ut på en resa från starten i Hjo och de långa 134 milen till målet i Gällivare – allt för att helt enkelt hämta hem dottern. Det visar sig bli allt annat än enkelt och det blir istället en början på ett hisnande race med fart väl över de tillåtna fartgränserna, vi bjuds på höga farter och varvtal med hög oktan i tanken norrut genom Sverige. Det blir inga längre andhämtningspauser, när så mycket står på spel. Till slut blir det ofrånkomligt att racets deltagare får polisen hack i häl, men insatsen följer inte direkt reglementet.

Flera av karaktärerna lyfter filmen, som de facto dras med svagt manus. Claes (Johan Glans), som fanatisk elbilsentusiast med sug efter ständiga adrenalinkickar, TT:s kartläsare och medhjälpare Steffe (Ola Forssmed) försök att vara bra nog och på alla sätt smöra för TT fast det går åt pipan, och Blomman (Johan Ulveson) och Leffe (Peter Dalle) som två äldre raggare som med sin Åskfågeln gör sitt bästa för att hänga med i det sista och bästa racet mot norra Norrlands inland. Och Ulveson och Dalle gör det med en klockren humor sinsemellan, som funkar i vart fall på flera av de som såg filmen i eftermiddagens visning.

Handlingens bärande del då, håller den ihop det? Den är, utöver Dennis och Tove som vill få dottern på bättre tankar, det oundvikliga och sista racet mellan de sedan barnsben tävlingsinriktade TT (Jonas Karlsson) och Dennis. Inte ska det stå oavgjort i vunna race dem emellan, ställningen är en viss oturssiffra som återkommer och att få övertaget med en segers marginal det gör att alla fula knep alltid har varit och fortfarande är tillåtna i vart fall sett från TT:s perspektiv. Just det känns aningens krystat men kanske det ändå funkar att dra biopublik i jul och nyår.

Att de som är med och gör vägarna ytterst osäkra har sina problem att tampas med och drömmar om något annat bättre som att t ex äntligen flytta till varmare sydeuropeiska breddgrader och då ha nära till kan ni tänka er en Lidl-butik, det går med nöd och näppe ihop med huvudhandlingen. Slutbetyget når precis nivån bra det vill säga en svag trea, och det är de skådespelarinsatser som jag nämnt ovan som gjorde det utan dem hade det blivit en tvåa. Men för all del tycker man om att ha plattan i mattan, snutjag, hög oktan och buskishumor så får man sitt lystmäte här.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: David Hellenius, Ett sista race, Filmkritik, Filmrecension, Malin Åkerman

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 196
  • Sida 197
  • Sida 198
  • Sida 199
  • Sida 200
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Rapport från ett redaktionsbesök hos Berlin Psychoanalytic: Psykoanalys – som rättighet och inte marknadsvara – gör Tyskland unikt.

Kvarteret var väldigt lugnt och låg en … Läs mer om Rapport från ett redaktionsbesök hos Berlin Psychoanalytic: Psykoanalys – som rättighet och inte marknadsvara – gör Tyskland unikt.

Filmrecension: Fårdetektiverna – smart, spännande detektivhistoria med får som hjältar

Fårdetektiverna Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Fårdetektiverna – smart, spännande detektivhistoria med får som hjältar

Hyllning baserad på biografi speglar känsligt unik viskonstnär

30/4-2/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyllning baserad på biografi speglar känsligt unik viskonstnär

Teaterkritik: Helan och Halvdan ställer upp – en fantastisk hyllning till kulturens alla gräsrötter

Helan och Halvdan ställer upp Manus och … Läs mer om Teaterkritik: Helan och Halvdan ställer upp – en fantastisk hyllning till kulturens alla gräsrötter

Filmrecension: Saltstigen – magisk vandring genom livets svåra frågor

Saltstigen Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Saltstigen – magisk vandring genom livets svåra frågor

Georg ”Jojje” Wadenius (1945-2026) – En av landets främsta musikprofiler har avlidit

När jag skulle gå på pendeln för att ta … Läs mer om Georg ”Jojje” Wadenius (1945-2026) – En av landets främsta musikprofiler har avlidit

Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Vi genomför intervjun utomhus i solen … Läs mer om Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Lovisa Jennervall blir det inte mer … Läs mer om Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in