Gustav Renberg
Instrospection
4
Inspelad november 2021 i Yardhose Studios i Tullinge
Prophone
54:19
Releasedatum: 17/11 2023
Innan jag försågs med cd:n av Prophone som gärna promotar framtidslöften, hade jag inte hört talas om gitarristen Gustav Renberg. Kanske inte så konstigt då han tillhör skaran av talanger det jazziga skivbolaget med störst resurser i landet gärna investerar i. Han ingår tydligen i Agnes Darelid Quartet och har kompat Sarah Dawn Finer. 2021 examinerades Renberg från Kungliga Musikhögskolan där han träffade på de för jazz-scenen mer bekanta individer som kom att ingå i hans band. Att flitigt anlitade basisten Thomas Sjödell, dito pianisten Britta Virves samt trumkometen Jonas Bäckman medverkar på skivan fick mig att spetsa öronen och dyka in i soundet på Introspection, vars kompositioner samtliga är skrivna av Renberg. Nämnda trion av musiker har kunnat avnjutas både live och på skiva med så pass påtaglig förtjusning att det också under gånga året blivit samtal i uppmuntrande ordalag med var och en. Relationer som en oberoende recensent kanske inte bör offentliggöra.
27-åringen från Södertälje har en gedigen utbildning, inhämtad inte bara på KMH utan också från Fridhem och musikgymnasium. Hans vårdade och ofta eftertänksamma spel utmärks av välartikulerad klang och oklanderlig teknik. Även om det än så länge inte mejslats fram ett personligt sound har det något oemotståndligt inbjudande över sig.
Uppskattar de omväxlande skiftningarna, en luftigt pulserande kontinuitet jämte åtskilliga reflekterande inslag. Finns som sagt mycket att glädjas åt vid koncentrerat lyssnande i hörlurar. Två ytterligare kännetecken vilka möjligen redan antytts, bör betonas för att ge en mer heltäckande bild av denna gedigna debut. Dels den obegripliga omständigheten att musiker knappt hälften så gamla som undertecknad musicerar som vore de enormt erfarna. Dels hur häpnadsväckande generöst kompositören fördelar utrymme åt sina vänner i studion. Vidare ska poängteras att ljudtekniker Manne Skafvenstedt (främst etablerad i framgångsrika roller som pianist/ klaviaturspelare) gjort en strålande jobb tillsammans med de rutinerade personer vilka haft hand om mixning och mastring.
Modigt att uteslutande förlita sig på den egna förmåga vad beträffar låtskrivandet. Merparten av materialet pendlar emellan att vara anmärkningsvärt spännande eller tillräckligt intressant. Kan ändå sakna ett par tolkningar av standards. Om extern producent funnits skulle möjligen de två titlar som lagts sist ha strukits, eftersom de stundtals låter som utfyllnad. Den till sin karaktär lekfullt bekymmerslösa melodin Sun Street stuffar fram med angenäm basgång, fast kulminerar aldrig och går nära nog på tomgång. Och drygt sju minuter långa Slumber Song ger ett tämligen oskarpt intryck. Eftersom vi i övrigt får stora doser förstklassig jazz hade albumet vunnit på ett sådant beslut.
Inspiration till kompositionerna kommer från musikaliska förebilder, särskilda platser och självbiografisk storytelling. Öppningsspåret präglas av ett Brasilien-doftande groove framtaget som en hommage till mandolinspelande kompositören Jacob Do Bandolim. De synkoperade rytmerna i förening med virtuosa rörelser i ¨form av kontrapunkt utgör fundament i genren choro. Då jag saknar kunskap om den angivna referensen hamnar associationsbanorna istället hos Egberto Gismonti och Pat Metheny.
Två andra lika lyckade melodier kreerades på piano under vistelse i Hamburg. Titellåten tassar till en början fram förföriskt med soft flygelhorn i framkant och läckert suggestiv melodi på flygeln av Britta Virves, som i nästa fas övergår till att ackompanjera ett uttrycksfullt solo på altsaxofon av Sebastian Mattebo. Han medverkar förtjänstfullt på ytterligare tre låtar. Den som sammantaget står för den tveklöst mest glänsande insatsen är dock gästande islänningen Ari Bragi Karáson- känd från Mezzoforte, DR Big Band och Melismetiq – vars fraserande på flygelhorn når stundtals sådana lyriska nivåer att man får gåshud av hans sound. I exempelvis det vackra vemod som döpts till Yotam (förmodligen efter den i N.Y.C bosatte israeliske gitarristen med efternamnet Silberstein) triumferar islänningens flygelhorn. Porlande Fellowship innehåller ett karismatiskt tema vars grepp om lyssnaren förstärks genom genom subtilt basfeature och Virves delikata anslag. Sex låtar i rad innehåller oavbrutet hög kvalitet och flera höjdpunkter.
Som redan framskymtat ska understrykas att pianisten Britta Virves, som fått stort genombrott i egna trion och i storband, briljerar på ett föredömligt finstilt sätt. Rytmsektion är också magnifik. Sjödell i en superb diskret roll med visst manöverutrymme och Jonas Bäckman som i omgångar tillåts att inte bara agera understöd utan att sitta i centrum. I konkurrens med Göteborgsbaserade Adam Ross, Fredrik Hamrå, Lars ”Lade” Källfelt och Ossian Ward är han den trumslagare jag oftast hört live senaste åren. Prisbelönta batteristen levererar varje gång varför jag inte borde vara överraskad. Hävdar ändå att det är en ynnest att tillägna sig vad denne rytmläggare åstadkommer här. Med sin flödande naturliga närvaro förser han oavbrutet musiken, med en otroligt attraktivt dimension som pockar på ens uppmärksamhet. Man frestas att nyttja klyschan ”stealing the show” för ett makalöst agerande som är den superba skivans grädde på moset.