• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Lee – stark film om en imponerande kvinna

26 september, 2024 by Rosemari Södergren

Lee
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 september 2024
Regi Ellen Kuras
Manus Liz Hannah, John Collee och Marion Hume,
Med Kate Winslet, Alexander Skarsgård och Josh O’Connor

En mycket, mycket stark film om en imponerande kvinna som bröt mark för kommande generationer. Lee Miller var en firad fotomodell vid tiden före andra världskriget men hon lämnade denna glamorösa tillvaro för att som fotograf berätta om krigets fasor. Att som kvinna hänga efter armén var komplicerat. Den brittiska armén var extremt krånglig och nedvärderande gentemot kvinnor. Först när hon följde med den amerikanska armén fick hon mer möjlighet att komma nära fronten och kunna skildra vad krig gör med människor, natur och samhällen.

Lee Millers foton räknas bland de viktigaste från andra världskriget. Tillsammans med kollegan David förevigar hon Paris befrielse, Hitlers övergivna hem samt koncentrationslägrens fasor. Hon hade en enastående förmåga att fånga människor och att kunna berätta något på djupet med sina fotografier. Hennes fotografier var i svartvit. Fotografier är en av de viktiga beståndsdelarna av denna film och följdriktigt är också allt som skildrar Lee som fotograf i kriget i svartvitt. Det är fotomässigt en mycket talande film som ger rätt känslor för att beskriva hennes enorma insats.

Kate Winslet bör bli Oscarsnominerad för sin roll som Lee Miller. Allt annat vore tjänstefel av Oscarsjuryn. Kate Winslet gör en magnifik, trovärdig, nära gestaltning av Lee. Vi får se Lee både som ung kvinna, som medelålders och som äldre. Wow, så proffsigt och så mänskligt gestaltat.

Filmen har flera duktiga skådespelare: Alexander Skarsgård har rollen som konstnären och författaren Roland Penrose, Lees andre make. Andy Samberg spelar Lees kollega, LIFE-fotografen David E. Scherman, som hon reste tillsammans med under andra världskriget. Josh O’Connor som blev känd i rollen som prins Charles i tv-serien The Crown spelar en ung journalist.

Filmen är baserad på biografin The Lives of Lee Miller av Antony Penrose. Filmatiserade biografier blir alltid lite beskurna på den dramaturgiska friheten. Det blir alltid en stark känsla av redovisning. Så är det med denna film också, men den är i hög grad sevärd både med fantastiskt foto och enastående skådespelare. Den ger en hel del att fundera kring. Världen idag är som en tunna av krut, redo att explodera med flera krig på gång redan. Vart är världen på väg? Det är viktigt att allt som händer dokumenteras. I Lee får vi också se hur fruktansvärt illa behandlade de Paris-kvinnor blev som hade haft kärleksrelationer med tyska soldater. Människor kan bli grymma när hämnden får styra. Hur blir det när Ukraina och Ryssland ”sluter fred”, om och när de gör det. Hur blir de ukrainska män behandlade som inte deltog i kriget och vad händer med ryssar som inte ställde upp på Ryssland? Vem kommer att skildra verkligheten då?

En från jag funderar på är vad AI kommer att innebära när det gäller människors tilltro till att foton visar verkligheten?

BIOGRAFI LEE MILLER
Lee Miller föddes 1907 i New York, där hon som ung var fotomodell. 1929 flyttade hon till Paris, etablerade en fotostudio och samarbetade bland annat med Man Ray. Hon flyttade sin verksamhet till New York under trettiotalet, och gifte sig 1934 med den egyptiske affärsmannen Aziz Eloui Bey. 1937 träffade hon konstnären och fotografen Roland Penrose. De inledde ett förhållande och han blev 1947 hennes andra make. Under kriget anlitades Lee som frilansfotograf för Vogue, och 1944 blev hon korrespondent för USA:s armé. Lee följde de amerikanska trupperna efter landstigningen i Normandie, och dokumenterade bland annat befrielsen av Paris samt av Buchenwald och Dachau. Den mest berömda Lee-bilden av alla är kanske den som hon arrangerade med kollegan David Scherman, där hon ses sittandes avklädd i Hitlers badkar. Det skedde den 30 april 1945, samma dag som führern tog sitt liv i en bunker i Berlin.
Efter kriget fortsatte Lee att bidra till Vogue och bevakade mode samt fotograferade känt folk, inklusive porträtt av bland andra Picasso och Miró. När sonen Antony fötts flyttade Lee och Roland till gården Farleys i brittiska East Sussex. Under de två sista decennierna av sitt liv var Lee en hyllad, prisbelönt kock, känd för rätter inspirerade av surrealism. Hon avled 1977.

https://leemiller.co.uk/ samlar foton tagna av Lee Miller, Roland samt Antony Penrose, David E. Scherman m fl.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Andra världskriget, Fotografier, Kate Winslet, Lee Miller

Teaterkritik: Sommar, 1976 – en föreställning som helt sög in mig och jag glömde att jag satt i salongen

26 september, 2024 by Rosemari Södergren

Foto: Viktor Kjellberg

Sommar, 1976
Av David Auburn
Översättning och regi Stefan Marling
Scenografi och kostymdesign Marcus Olson
Ljuddesign Anna Haglund
Ljusdesign Kajsa-Sara Hogenlid
Mask Catharina Lundin
Producent Louise Helgesson
Scenteknik John Jarlelind
Premiär 25 september 2024 på Playhouse Teater i Stockholm
Med Annika Olsson och Angela Kovács

En sjusärdeles fascinerande och stark föreställning som drog in mig i vad som hände på scen så totalt att jag helt glömde att jag satt i en stol i salongen. Träffsäkert, underfundigt om livet och om vänskap, om våra hemligheter och hur vi lurar oss själva – med två strålande skådespelare som bär föreställningen. Annika Olsson och Angela Kovács är lysande som de två mammorna Alice och Diana som träffas sommaren 1976, blir vänner men sedan förlorar kontakten och slumpvis möts igen tjugo år senare.

Jag tror alla kan känna igen sig i berättelsen. Alla har väl någon gång haft en vänskap som sedan tappats bort då livet rullat på. Alla har väl haft en vän eller väninna som påverkat ens inställning till livet och som vi funderat kring hur det skulle blivit om vi fortsatt ha tät kontakt.

Alice och Diana träffas en sommarkväll 1976 genom sina jämnåriga döttrar. Hollie, Alice dotter, och Gretchen, Dianas dotter, är fem år och de blir vänner direkt och leker och leker. De två mammorna har inte så stort val utan måste träffas för att flickorna ska kunna leka. Alice och Diana är väldigt olika varandra, tror de själva och frågan är vem de lurar mest, sig själva eller omgivningen? Alice är gift med Dagg och vill ge sken av att hon är en fri själ som röker hasch och inte följer samhällets regler men samtidigt har hon gett upp sin egen karriär för att vara hemmafru. Hon har det rörigt och ostädat hemma och tror att det är beviset på att hon är rebellisk. Alice är hemmafru för att hennes man ska kunna göra klart några akademiska artiklar som ska kunna ge honom ett välbetalt arbete som professor. Diana arbetar på universitet och är ensamstående mamma. Diana har sitt hus elegant inrett och är suverän på att laga god mat.

De har båda fördomar om varandra och har inga förväntningar på att ha något gemensamt men de överraskar både sig själva och varandra och en vänskap växer fram. Vänskapen får dem att sakta också öppna sig för varandra och inte minst för sig själv. De får båda syn på delar av sig själva de inte varit medvetna om. Skildringen av hur vänskapen växer är suveränt skapad. Men det finns alltid delar inom varje människa som är mer känsliga, delar som de flesta inte vill visa ens för sig själv och en dag säger en av dem något som sårar den andra så det blir ett avbrott i gemenskapen och då börjar livets andra delar att ta sig in. Ingen av dem lever i ett vakuum. Omgivningen har sina förväntningar och krav.

Alice och Diana är föreställningens två huvudkaraktärer men där finns andra karaktärer som påverkar dem och deras liv: Alice make Dagg, de två döttrarna och Mörn som Dagg är mentor åt på universitet och som målar deras hus under sommaren för en billig peng. De dyker upp i vad Alice och Diana berättar och i några scener får de gestalt av Annika Olsson eller Angela Kovács. Framför allt Alice man Dagg får jag en tydligt bild av. Med några avslöjande beskrivningar kan jag se honom framför mig och det är minst lika mycket det som inte sägs om honom som fyller ut bilden. Suveränt gestaltat i manus och på scen.

En stor del av berättelsen framförs genom att Alice och Diana växelvis berättar om olika händelser, ibland ur olika perspektiv. De berättar för publiken eller som om det vore en bok vänder de sig till läsaren. När det började tänkte jag att det skulle bli tråkigt att höra något berättas istället för att se det dramatiseras. Oj vad bedrog mig. Det blev en annan form av dramatisering och Annika Olssons och Angela Kovács sätt att berätta ger djup åt händelserna. Jag sögs in i deras berättelse och glömde tid och rum, jag var där sommaren 1976, kändes det som. Jag var där och var en fluga på väggen som registrerade allt. Det är minst lika mycket det som inte sägs eller som bubblar under ytan som berättar om människorna som det som uttalas. Så som det ofta är i livet.

De två skådepelarna har jag redan gett deras välförtjänta beröm men också övriga ensemblen har hjälpt till att skapa denna strålande helhet. Scenografin med fönster av olika starka färger och två tältstolar ger en sommarkänsla och ljud och musik stryker under och förstärker känslorna. Ett genomproffsiga helhetsarbete av hela ensemble. De får mina stående ovationer. Sommar, 1976 är bland det bästa jag sett på en svensk teaterscen i år.

Pjäsen är skriven av Pulitzerbelönade David Auburn och hade urpremiär på Broadway i april 2023.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Angela Kovács, Broadway, Playhouse Teater, Teaterkritik

Filmrecension: Så länge hjärtat slår – stark och drabbande

24 september, 2024 by Linou Gertz

Så länge hjärtat slår
Betyg 4
Regi Ella Lemhagen
Biopremiär 27 september 2024

Vad som börjar väldigt trevligt och festligt i en konsertlokal, där ett band framför titellåten Så länge hjärtat slår med sångaren Hanne (Bianca Kronlöf) i fronten, följs av att hon drar upp sin vän Katrin (Liv Mjönes) upp på scenen för att fira hennes födelsedag med sång och tillrop. Det är tydligt att de är såta vänner som står varandra nära på ett personligt plan – men också professionellt ska det visa sig, då de också jobbar ihop. Dock inte som kollegor, utan Katrin är Hannes chef på ett vårdhem för äldre och dementa. Men Hanne identifierar sig såklart inte som skötare ändå, utan är ju musiker.

Vad som börjar väldigt varmt och glatt, nästan som en komedi, förvandlas snart till någonting helt annat. Någonting mycket mörkare och allvarligare. För precis som samhället och världen i stort förändrades väldigt snabbt i våren 2020 efter att Covid-19 blev en global pandemi, så påverkas också både Katrins och Hannes liv otroligt mycket. Både professionellt och privat. Inledningen blir en snygg kontrast som påminner oss hur snabbt allting kan vända, både i våra personliga liv men också mer allmänt ute i samhället. Och då covid fortfarande är som ett öppet sår på samhällskroppen som knappt hunnit läka, är det många som fortfarande inte återhämtat sig helt efter detta även om samhället i stort ändå kunnat göra det.

Baserad på verkliga händelser handlar detta främst om Hanne och hennes arbetskollegor på ålderdomshemmet och hur deras arbetsplats och situation drastiskt förändrades, precis som stora delar av samhället i stort, och utan att riktigt veta hur de så snabbt skulle anpassa sig och hantera den enorma krissituation som livet blev då. Men det handlar också om Hanne och hennes kamp mot vårdbolaget, deras olika chefer som vägrar lyssna till hennes larmrapporter och om styrelser som trots enorm bristande arbetsmoral ändå sätter vinstintresse framför att få in rätt hjälpmedel så personalen kunde göra sitt jobb. Och om chefer som tar ut bonusar istället för att sätta in de pengarna och täppa igen de resursbrister de så uppenbart hade då. Det blir först en ensam kamp som gör henne lite till paria på sin arbetsplats, då de övriga arbetarna inte vill stöta sig med ledningen och riskera sina jobb, men sen också ger henne ett sammanhang och högre mening.

Trots sin någorlunda ljusa och lätta ton är det ändå en väldigt stark och drabbande film. Flera gånger känner jag att den ger mig en klump i magen, och lämnar mig nära till tårar mer än en gång. Att jobba inom vården är nog inte så lätt vanligtvis, men under specialtillstånd som dessa och dessutom inte ha ledningen bakom sig utan närmast blir gaslightad till att allt är som det ska trots enorma resursbrister och krishantering som mestadels byggs på lögner så måste det verkligen vara en helt ny sorts helvetesring ingen kunnat föreställa sig innan. Vilket gör att en verkligen känner med Hanne och hennes situation, känner hennes hopplöshet och förtvivlan, och Bianca gör verkligen en otrolig rollprestation här. Liv Mjönes är också väldigt bra, som alltid, även om det är svårare att känna med henne som mest ljuger och tar avstånd från sin vän när det blir jobbigt. Hanne bryr sig mer på ett personligt plan, om de andra anställda, brukarna hon jobbar med och anhöriga som också drabbades. Hennes engagemang blir lika värmande som hjärtskärande.

Filmen blir som ett testamente för vikten av personligt mod, att våga ta fighten mot företag som gör fel, att inte vika sig när det blir tufft, men också för att stå upp för sanningen – och varandra. Men också för hur viktig media och journalistiken ändå fortfarande är i vårt moderna tidevarv, hur det kan ge röst åt den lilla människan som försöker tystas av det stora maskineriet trots att det är hon som befunnit sig på golvet och sett hur deras felhantering påverkat både anställda och brukare. Det är lätt för chefer som sitter på sina fina kontor i helt andra byggnader att säga att allting är bra och går rätt till när de varken behöver hantera eller personligen drabbas av konsekvenserna. Tack vare bra anställda som insåg hur fel allting blev, och som gick till media och vågade prata om det så allmänheten fick upp ögonen för det kom de inte undan med det. Så händer någonting liknande igen hanteras det förhoppningsvis bättre. Och inte på de arbetandes bekostnad.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: The Rookie: Feds – når inte upp till samma nivå som The Rookie

24 september, 2024 by Rosemari Södergren

The Rookie: Feds
Betyg 3
Första avsnittet hade premiär i september 2022
Visas på tv4 Play
Skapad av Alexi Hawley och Terence Paul Winter

The Rookie: Feds är en spinoff på tv-serien The Rookie. Båda skildrar en medelålders person som väljer att utbilda sig för ett nytt yrke och karriär i medelåldern. I The Rookie är det byggaren John Nolan som blir polis i Los Angeles och i The Rookie: Feds är det Simone Clark, en före detta skolkurator i Washington, D.C. som, vid 48 års ålder, äntligen uppnådde sin livslånga dröm om att gå med i FBI som specialagent.

I båda serierna möter vi hur de får kämpa mot fördomar för att de är medelålders. John Nolan blir till och med varnad av sin chef kommissarie Grey att Grey kommer att göra allt han kan för att få bort honom. Enligt Grey ska en polisaspirant vara i tjugoårsåldern. Simone Clark får kämpa mot ännu djupare fördomar, tänker jag, eftersom hon är en svart medelålders kvinna. I båda serierna får vi följa dem både i jobbet och i privatlivet och i båda serierna får vi också lära känna några av deras kollegor på jobb och privatliv.

Det första avsnittet av The Rookie sändes 2018 och serien har nu sex säsonger och den sjunde säsongen kommer i början av 2015. The Rookie: Feds har inte gjort samma succé och det är också officiellt bekräftat att det inte kommer någon andra säsong.

The Rookie: Feds är en sämre version av The Rookie. Det råder ingen tvekan om det. Först och främst har The Rookie John Nolan i huvudrollen. Den spelas av duktiga Nathan Fillion som också gjort succé tidigare i serien The Castle. Som John Nolan gör han en sympatisk person som definitivt vinner omgivningens respekt. Simone Clark, huvudkaraktären i The Rookie: Feds är kaxig och gör precis som hon själv tycker och struntar ofta i vad cheferna säger. Det gör att hennes karaktär inte är särskilt trovärdig. Att en så egensinnig rookie-agent skulle få så fria tyglar och kunna styra och ställa som hon gör är inte alls realistiskt. Ödmjukhet är ett ord hon inte alls känner till. Hennes kaxighet är så enorm att det är svårt att sympatisera med henne. Seriens skapare har inte heller lyckats så bra med sido-karaktärerna. Hennes pappa är extremt gubbig och envis och rent av elak. Det blir löjligt när han behandlar en dotter som nästan är femtio år som någon som han förväntar sig ska lyda honom.

Simone Clark har ingen brist på självförtroende. Men hon tar det många steg utöver det. Hon är ganska uppblåst, men hon är också modig och tuff och hennes arbetslivserfarenhet är i hög grad användbar i hennes jobb inom FBI. Seriens styrka är att den precis som moderserien The Rookie pekar på att medelålders män och kvinnor kan tillföra en hel del inom polis- och rättsväsendet eftersom de har livserfarenhet på ett helt annat sätt än tjugoåringar.

Jag funderar på varför serieskaparna valt att göra Simone Clark så enormt kaxig. Frågan är om hon får vara det för att hon är en svart kvinna och ingen vågar trycka ned henne för att ingen vill bli beskylld för att vara rasist eller bli anmält för metoo. jag vet inte, men för mig minskar seriens kvalitet på grund av hennes stöddighet och störighet. Men det är också övriga karaktärer som är förutsägbara och svårt att riktigt engagera sig i. Hennes chef Garza uppfyller många klichéer om agent- och polischefer med tre skilsmässor i bagaget.

En plus för denna spinoff är att flera av karaktärerna från The Rookie dyker upp och samarbetar med Simone och hennes kollegor i FBI, bland annat John Nolan, förstås. Han och Simone fick bra kontakt då hon dök upp två avsnitt i The Rookie. Så i väntan på den sjunga säsongen kan The Rookie-fans trösta sig med The Rookie: Feds.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier

Svajig sång står i vägen för lysande klarinettist – Synergi med Alexander Ivarsson

23 september, 2024 by Mats Hallberg

Alexander Ivarsson

Synergi

3

Inspelad i Studio Epidemin Göteborg av Johannes Lundberg

Jotun Records

Releasedatum: juli 2024 (vinylutgåvan försenad)

Den 32-årige klarinettisten, kompositören och sångaren Alexander Ivarsson debuterar i eget namn med ett ambitiöst upplagt projekt. Känner för egen till honom främst genom samarbetet med hustrun, jazzviolinisten Terese Lien Evenstad live och på skiva. Han har vidare framträtt med bland andra Per Texas Johansson, Peter Asplund, Nils Landgren och Jojje Wadenius. Klarinett har övats på sedan åtta ålder och debuten lanseras ungefärligen med frågeställningen ”hur kan Putte Wickmans arvtagare låta?” Han säger sig vara influerad av honom och Ken Peplowski, två instrumentkollegor jag hört live. Hjärtat finns i både boppen och i ett impulsivare, mer samtida tonspråk. ”Stan” Åke Hasselgård och Buddy Defranco är två andra hjältar. På det album jag generöst tillhandahållits som recensionsex i form av en påkostad vinyl, medverkar Max Agnas på piano, Arvid Jullander på kontrabas samt trumslagaren Jonas Bäckman. Agnas har jag hört live minst tre gånger medan rytmsektionen består av musiker, vars produktivitet live och på skiva varit så förbluffande hög, att jag för länge sedan tappat räkningen på alla sammanhang jag haft förmånen att höra dem.

Synergi består av tre kompositioner på varje sida, varav fyra över sex minuter. Två låtar är original signerade Ivarsson medan övriga tillhör amerikanska sångboken. A-sidan har ett filmtema med kompositörer som Charles Chaplin, Harold Arlen och den romantiskt lagda tonsättaren Michel Legrand (Vivian Buzcek är för övrigt aktuell med tolkningar av dennes musik). Lyssnaren får således en mix av slitstarka standards och egentillverkade nytillskott vilka sägs reflektera skivdebutantens musikaliska resa. Genomgående har inspelningarna skett utan omtagningar som vore de hämtade från en liveupptagning. Vi får på konvolutet lite matnyttig info om hur det tänkts och idéer bakom varje låtval och utförande.

Inledande Smile görs i en tappning som lockar till lyssning. Kvartetten tillför efter Ivarssons anvisningar en lekfullt studsande rytm, vilket förädlar melodins melankoliska ton. Skulle kunna vara en älskvärd version totalt sett. Men redan här kommer min första invändning. Ställer mig högst tveksam till crescendot i sången vars överslag borde strukits. Frånvaron av producent gör sig tyvärr påmind alltför ofta på ett annars mycket ambitiöst album. Ur ett instrumentalt perspektiv firas triumfer i varje spår, rättfärdigar ofta omdömet 4+ när man kulminerar. Ett sådant tillfälle värt att framhålla sker i en yster dänga skriven för Judy Garland, närmare bestämt Get Happy av Harold Arlen. Uppe på den remarkabla nivån befinner sig stundom Max Agnas sittandes vid flygeln. Hans intro i Legrands What Are You Doing The Rest Of Your Life rymmer avsevärda kvaliteter. Ivarsson nämner att han tagit stort intryck av Frank Sinatra, vars mästerliga version vokalisten på Synergi är ljusår ifrån. När intensiteten når orkanstyrka blir det gapigt dissonant, skär sig brutalt i mina ,förvisso oskolade, öron.

B-sidan inleds med Tired, en självbiografisk sak vars omvälvande sjok energiskt tar oss i besittning. Diskanten från slingrande blåsinstrument, flygelns ackord och superb rytmsektion borgar för framrullande, fängslande harmonier. Skulle jag behöva tvingas utse en mvp ( ”most valuable player” kategori i sportens värld då jury korar viktigaste/ bäste spelare i en match eller mästerskap) väljer jag batterist Jonas Bäckman. Har verkligen stor behållning av vad han uträttar. Också denna låt lider dock av skev sång. Uppenbart att ett bollplank saknas! Klarinettisten uppvisar anmärkningsvärd kapacitet och kan i sina maxprestationer konkurrera med omtalade namn som Magnus Lindgren, Klas Lindquist och Per ”Texas” Johansson. Fast med det vokala inslaget blir det kontraproduktivt, skymmer sikten för en virtuos som önskar ses som arvtagare till den svenska klarinettkung vars 100-års födelse uppmärksammas i år. Ivarssons expressiva solo i egenskrivna Hold Me sammanfattar strålande hans sound och teknik. Plattan avslutas med ett gemensamt arr på Night And Day (C. Porter). Ett lika utbroderat som pregnant basintro av Arvid Jullander inleder. Därefter tar ett läckert groove vid.

Att kunna närstudera musiken i förstklassiga hörlurar och på så vis uppfatta vinylens remarkabla resonans, borde enbart vara en fördel. Varje instruments akustik finfördelas självklart sofistikerat som sig bör. Men förvånansvärt nog upptäcks oväntade problem. I vissa sekvenser låter ljudet frapperande orent. Beror det på pressningen, att jag fått tillgång till ett måndagsexemplar eller är det en signal om att stiftet på skivspelaren behöver bytas?

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 184
  • Sida 185
  • Sida 186
  • Sida 187
  • Sida 188
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in