Henning Ullén
Play
4
Inspelad i Krematoriet i Stockholm april 2023
Prophone Records / Naxos
Releasedatum: 16/2 2024
Henning Ullén är en jazzmusiker som av hälsoskäl sadlat om. Den lovordade trumpetaren tvingades 2019 på grund av en ovanlig sjukdom att upphöra med att förkovra sig på sitt instrument. Han ingick exempelvis i Ann-Sofi Söderqvists Jazz Orchestra (recenserat live och på skiva). Som en nödlösning eller kanske snarare plan b övergick han på kort tid till en bana som pianist och kompositör. 2021 gav han själv ut Debut tillsammans med flera av bröderna Agnas. Uppföljaren släpps på resursstarka Prophone/ Naxos och då lanseras helt i eget namn istället för Henning Ullén trio. Impressionistiskt präglad melodimakare omger sig nu med Mauritz Agnas på kontrabas och bakom trumsetet sitter hans kusin Nils Agnas. Mauritz har jag frapperande ofta hört live och rytmsektionen minns jag från spelning på Unity.
I bifogad info meddelas att musiken pendlar mellan att vara genomkomponerad och improviserade partier. Det pekas på den melankoliska grundtonen, vilken i mina öron ofta bibehålls också när ”driv med hög energi” (citat från skivbolagets text) uppstår. Titellåten ska ses som en uppmaning, betonar vikten av spelglädje och samspel. Första och till och med andra genomlyssningen ger musiken sig till känna som intressant och föga anmärkningsvärd. Men växelspelet av kompositioner (mer eller mindre fasta i strukturen) växer kontinuerligt, hakar dock tag i mig efter 3-4 lyssningar. Har blivit tipsad om Ulléns pianomusik fast tidigare bara hört titellåten från första skivan, vilket gav mersmak.
Sprittande Monk-artade aviga harmisar inleder, bereder vägen för intresseväckande tonspråk. Avlöses av omvälvande titellåt som sprider lekfull upprymdhet. Kan förstå att kollegor dragit paralleller till en ung Esbjörn Svensson. Vissa idéer omsätts nog i stunden i studion medan merparten av materialet tycks genomarbetat utan att bli förutsägbart. Anslaget ger utrymme för både spontanitet och välplanerad substans. Sugs in i en omväxlande, angenäm mix av mollstämda melodier och extroverta tempohöjningar. Albumet innehåller också ett par korta stycken för solopiano, vilka gärna hade fått utvecklas mer.
Uppskattar hur luftigt och lyhört Nils Agnas tillför exakt rätt avpassade rytmer. Flitigt förekommande Mauritz Agnas kompletterar pianistens löpningar i en understödjande sofistikerad roll. Hans främsta feature infaller i spår sju – pigga Leap Four. Två melodier placerade i slutet på skivan förtjänar att uppmärksammas extra. Dels en meditativ ballad vars varsamt sökande karaktär uppvisar gemensamma drag med Keith Jarrett och än mer med Bill Evans, två stilbildare. Dawn avlöses av Dragging, ett pulserande rytmiskt alster genomsyrat av stimulerande övergångar. Som sagt, under uppskattningsvis tredje lyssningen framträder albumets frapperande dynamik och spännande melodiska, finstilta skiftningar.