Av Gertrud Larsson
Regi: Olle Thörnqvist
Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson
Mask: Ingela Collin
Koreografi: Cecilia Milocco
Ljus: Isabelle Oldenqvist
Ljud och körarrangemang: Adam Hagstrand
I rollerna: Fredrik Evers, Victoria Olmarker, Sven Boräng, Cecilia Milocco, John Lalér, Hannah Alem Davidsson och Vivi Lindberg
Mölndals kammarkör under ledning av Fredrik Berglund (Änglakören)
Urpremiär 16/2 2024
Spelas på Göteborgs Stadsteater, stora scen till och med 28/3
Avslutande delen i Gertrud Larsson fristående trilogi om Göteborg skiljer från de föregående genom sitt påkostade format. Föregående pjäser – Tidningshuset som Gud glömde och Vi hade i alla fall tur med ramavtalet – som gjort satir av hårresande finansiella turerna kring GP och Stampen-koncernen respektive en dysfunktionell kommun med förment rätt värdegrund utspelades på Studion, längst upp i samma teaterhus. Dramatikern fanns på plats för att lansera sin nya pjäs när Stadsteatern/ Backa teater/ Stora Teatern presenterade kommande spelår. Frågade då fullsatt salong vad som hände 1982. Möjligen hjälpta på traven av titeln på kommande uppsättning svarades som förväntat, att IFK Göteborg blev UEFA-cupmästare i Hamburg. Den andra stora tilldragelsen, den gigantiska fredsmanifestationen, fick Larsson själv berätta om. Kvinnan som recenserade premiären i Göteborgs-Posten har indirekt erfarenhet av båda händelserna, dels genom att ha gått i en av fredsmarscherna som avslutades på Ullevi, dels genom att maken (tecknare på GP) var med när ”Anglarna” så sensationellt vann titeln, den då största bedriften i modern tid av ett svenskt klubblag i fotboll.
I en uppsättning byggd på research inklusive intervjuer märks tydligt utifrånblicken. Ska förvisso recensera, inte skriva någon krönika. Vill ändå skjuta in egna erfarenheter på pjäsens lokalt förankrade teman vilka korsas i en och samma familj: engagemang för fred inklusive rädslan för kärnvapen, specifikt neutronbomben och en passion för fotboll som liknar fanatism.
För egen del fanns funderingar på vapenfri tjänst, planer vilka inte verkställdes. Har deltagit i organiserade demonstrationer endast ett par gånger med över trettio års mellanrum. Med sport och fotboll förhåller det sig annorlunda. Trots att jag som liten grabb upplystes om att man skulle hålla på GAIS vilket bejakades, finns på ”meritlistan” ett antal minnesvärda matcher med Blåvitt. Minns vänskapsmöten mot storheter som Bayern München och Liverpool när laget tagit sig tillbaka till Allsvenskan i mitten på 70-talet och ett derby IFK – GAIS 1976 där vi var 50 000 på läktarna.. Andra höjdpunkter är en match mot Hammarby tidigt 80-tal när Allsvenskan avgjordes med slutspel, hemmamatchen mot Milan i gruppspelet av nyinrättade Champions League och den än mer imponerande insatsen mot Barcelona i semifinal 1986 (returmötets sorgliga utveckling ett trauma för fans), då Torbjörn Nilsson elegant dominerade.
Även om det finns fog för invändningar främst på manusnivå rörs jag i mitt fotbollshjärta av slutscenen. Mölndals kammarkör och ensemble som stämmer upp i supportrarnas villkorslösa kärlekssång. (rekommenderad läsning: Fever Pitch – Nick Hornby). Finalens med dess emotionella orgie av kollektiv kampsång skänker rysningar av välbehag. Inte utan att man undrar vad de inbjudna hjältarna från vinnande cup-upplagor känner inför de böljande tonerna. För att vidimera recensentens lust att ägna sig åt gröna fältets schack, kompletteras med att semester använts till att följa VM- och EM-slutspel via teve, 50-års firande skedde på abonnerad fotbollskrog samt två minnesvärda besök på Wembley, varav en av gångerna på ståplatskurva i omspel till FA-cupfinal 1983.
Berättelsens nu är sommaren 2023 då en familjs ”kära IFK” är på dekis. I flera säsonger har man hamnat långt bak i tabellen. Nu får man till och med stryk av jumbon Varberg. Dottern (Victoria Olmarker) till initiativtagaren av supporterklubben Änglarna verkar ha ledsnat, stöttar hellre kvartersklubben Utsikten som vid denna tidpunkt vunnit nästan varje match i Superettan.
Vad som hände efter färdigställandet av manus redovisas inte. För vetgiriga som inte håller koll på tabeller kan meddelas att Blåvitt undvek kval, men kommer ändå få möta rivalen GAIS i årets upplaga av Allsvenskan för herrar. ÖIS klarade sig kvar i Superettan medan Utsikten havererade, åkte på storstryk i kval till Allsvenskan. Regerande mästarna Häcken som också skrivits in i manus, hamnar på tredjeplats, gör dock ett anmärkningsvärt svagt gruppspel i Europa Conference League. Nämner Alliansklubbarna och Häckens öden under föregående säsong eftersom det refereras till dessa lag i staden.
Efter rundmålningen av ett bekymmersamt nuläge backas bandet till en pinsam skandal som ägde rum på Eyravallen 1970, då det skulle avgöras vem som skulle åka ur högsta serien. Delar av bortaklacken rusade in på plan, någon försökte rycka upp en målstolpe ( finns berömd bild), polis med hundar ingrep. Gärningsmannen fick, åtminstone i pjäsförfattarens version, en flaska i huvudet och behövde uppsöka sjukhus. Där denne Hasse (Fredrik Evers) träffar en italienskättad sjuksköterska. Tycke uppstår och familj bildas. De får barn. Hasse är ingen medgångssupporter utan en gamäng med blixtbricka som stöttar sitt lag i vått och torrt på deras fleråriga ökenvandring, tar initiativ till att bilda supporterföreningen Änglarna. Exceptionellt höga publiksiffror noteras! 1976 återvänder ”folkets lag” till högsta nivån, sex år senare blir det serievinst och dessutom en enormt uppseendeväckande UEFA-cup titel. Fredrik Evers känns gjuten rollen som den hängivne, sedermera frånskilde mannen vars stereotypa drag motsvarar vår uppfattning om go gubbe, fast också som klen familjeförsörjare alltför begiven på öl.
Regissör Olle Thörnqvist har en bakgrund i Skottes Musikteater. Satte därefter en flitig frilanskarriär i verket som inneburit ett stort antal uppdrag på en mängd scener i landet. Lyckas skapligt med att gestalta manusets konflikter och tacksamma extatiska förhöjningar. Är lite nyfiken på huruvida han behövde strama till dramaturgin. Sparsmakad scenografi och dekor belyser scener med sjukhussäng, fotbollsmål, talarstol, banderoller, interiörer som köksbord och den självklara tv-soffan riktad mot oansenlig tv-apparat. Fria ytor disponeras för att illustrera fotbollsmatcher och spektakulära fredsmanifestationer. Dessutom befinner sig huvudrollsinnehavarna ibland på de två gradänger med plaststolar där publik kan sitta på läktarplats på scen. Kul idé att erbjuda publiken möjlighet att beskåda föreställningen på riktigt nära håll.
Glödheta engagemanget för att väcka opinion mot rustningsindustrin och kärnvapen introduceras genom Hasses hustru Eva (Cecilia Milocco). Hon erfar att rädslan för katastrofala hot kan vändas till en slags folklig eufori, i hoppfulla manifestationer av likartad stämning som en Håkan-konsert. Evas högra hand är hennes gränslösa väninna från drogliberala Christiania, gestaltad med lustfyllt överspel av Vivi Lindberg på grötig låtsas-danska(?). Nordiska fredsmanifestationen samlar häpnadsväckande stor folkmassa, uppemot 100 000 personer Mölndals kammarkör agerar hängivna deltagare och sjunger med emfas Bella Ciao i hänryckande scen. Kompromisslösa Eva argumenterar mot sin son (John Lalér) som är mäklare utan lönsamma uppdrag och sd-anhängare. Hör en polariserande debatt. Renons på nyanser liknar den ping pong utan vinnande smashar. Fast sd-supportern stod för mest förnuft, krass beskrivning av var vi tyvärr hamnat.
Min mor ställde sig i pausen frågande till det torftiga språket. Ska det ses som konstant tillspetsat eller tillförs på så vis autenticitet? Vad anser hjältarna som blev europeiska cup-mästare och nyckelpersoner som intervjuats? Att ideliga frustrationer och friktioner jämte utbrott av oförställd glädje, ger upphov till platta, korthuggna konversationer är ett faktum. Gör grogrunden för dylika slagkraftiga repliker stilnivån oundviklig? Möjligen, men anser ändå att manus kunde varit mer komplext, inte så extremt inriktat på schabloner, även om handlingen innehåller ett antal igenkänningsfaktorer och några guldkorn. Det förenklade och endimensionella reducerar behållningen. Också när temat är behjärtansvärd kamp, folkfest och starka känsloyttringar, oavsett om det rör sig om viktiga fredsfrågan eller något så ”trivialt” underhållande som fotboll; har Larsson hemfallit åt liknande estetik som i föregående pjäser om Göteborg. I de uppsättningarna dänger hon dräpande till verkligheten med satir. Nu när skildrade fenomen inte ska framställas med satir, frodas ändå stereotyper.
Två iakttagelser till om intrigen. När Hasse, efter den dråpliga olycka Jennie drabbas av, i en surrealistisk sekvens möter sin dotter, får scenen mig att associera till den tyske ytterbacken i Hamburger SV och dennes fruktade bananinlägg. Lika skruvat! Och rivaliteten supportrar emellan motsvarar i min analys den politiska polarisering som drastiskt åskådliggörs.
Lyckligtvis finns åtskilliga ingredienser som väger upp min bistra kritik. Fredrik Evers och Victoria Olmarker utstrålar godmodig livsvilja. Ser till att deras rollfigurer beter sig som goa göteborgare med osviklig tajming. Sven Boräng imponerar storligen. Framväxten av Änglarnas signaturmelodi med Evers är en av pjäsens smartaste stunder. Förutom den bromance han exemplariskt gestaltar finns flera mikroroller att hålla reda på. Hans Kent är som en stöttande sidekick, där skådespelaren hittat ett naturligt uttryck. Cecilia Milocco som sin vana trogen också ansvarar för hur ensemble och kör rör sig, visar upp ett brett register. En långt ifrån okomplicerad roll som regissören skulle kunna fila ytterligare på. John Lalér gör mesta möjliga av sin tillyxade figur. Hannah Alem Davidsson och nämnda Vivi Lindberg varvar också huvudkaraktär med mikroroller. Tillhör det persongalleri som inte framstår som tillräckligt trovärdigt, bygger i allt för hög grad på klyschiga drag.
Måste prestationer rangordnas jämställer jag Mölndals Kammarkör i egenskap av Änglakör med fullgoda insatser gjorda av Evers och Olmarker. De vokala arren är snitsigt gjorda och lika berömvärt utförda. Allra mest imponerande är hur de tillägnat sig fyndig koreografi, särskilt de konstnärliga ”krumbukterna” formerade som fotbollslag. Och ett par gånger förmedlar kören det åtråvärda rus som akustiskt ackompanjerar mäktiga tifon, i en svensk läktarkultur som är en av Europas främsta (bedrövligt då att huliganism, bengaler och andra ordningsstörningar förstör ofantligt, solkar ner sporten). En omfattande text utmynnar i å ena sidan, å andra sidan-bedömningar. Kanske borde se om pjäsen om en månad.