Av: Homeros i bearbetning av Magnus Lindman
Regissör och koreograf: Örjan Andersson
Scenograf och ljusdesigner: Chrisander Brun
Kostym- och maskdesigner: Josefin Lindskog
Kompositör och ljuddesigner: Simeon Pappinen Hillert
Medverkande: Nikola Borggård Gavanozov, Eleftheria Gerofoka, Gunilla johansson Gyllenspetz, Yoseba Werro Izaguirre, Rasmus Lindgren, Ulf Rönnerstrand, Emelie Strömberg, Ove Wolf, Sofia Sangregorio (dansare), Daniel Staaf (dansare)
Premiär 17/2 2024 på Backa Teater Lindholmen i Göteborg
Spelas till och med 3/5
Från 13 år / en samproduktion med Andersson Dance
Eposet bestående av 12 000 verser fördelade på 24 sånger ska ha skrivits 700 år f. Kr och anses vara äldsta bevarade berättelsen i europeisk litteratur. Hjältens tioåriga irrfärder efter det likaledes långa Trojanska kriget, har ju genom dess titel kommit att beteckna en vindlande upptäcktsfärd. De filosofiskt präglade irrfärderna i tre hjärnor under ett dygn, utgör som bekant grunden för stoffet i Joyce mästerverk. Vet inte hur sällsynt det är att Odysséen görs sceniskt, här i en rörelsebaserad skildring riktad till högstadieelever och uppåt.
Örjan Andersson tillhör våra mest etablerade koreografer. I likhet med bland andra Mats Ek ägnar han sig ibland parallellt åt regiarbete. Flera gånger tidigare har han samarbetat med den kompetenta kraften Magnus Lindman. Recenserade Anderssons uppsättningar av Hamlet och Ett drömspel på Folkteatern, var av jag fann Shakespeare-tolkningen mest intressant.
Publiken sitter på en gemensam läktare och blickar emot en fantasifullt föränderlig scen under åttio minuter. Händelserik dramatik medför att spänningen hålls vid liv samtidigt som uppsättningen genomsyras av en mängd skojiga hyss inklusive oeniga rollfigurer, vilket ger upphov till en hel del skratt. Var väntat att flertalet skådespelare byts av i huvudrollen, turas om att ha ledartröjan. Den kontinuerliga förändringen bidrar till känslan av att vi är med om en utflippad happening.
Vid så gott som varje uppsättning på Backa förstår jag vad man velat åstadkomma. Ofta har intervjuer med unga införlivats i manus. Denna gång svävar jag i ovisshet om syftet, identifierar inte någon uppenbar koppling till de elevernas vardag, är också ont om samtidsmarkörer i texten. Denna oklarhet över eventuellt budskap kan jag tycka blir en brist. Ett tydligt definierbart dilemma som motsäger min tes är när besättningen blir villrådig inför valet emellan monstret Skylla och den gigantiska vattenvirveln Karybdis, vilket blivit som en hänvisning till att tvingas välja emellan pest eller kolera. Utgångspunkten för den rekryterade konstnären har varit att skapa en ”humoristisk och smått bisarr fantasivärld genom att besjäla en klassisk historia.” Dramaturgin skiljer sig från förlagan genom att det sker kronologiskt.
Uppsättningen sägs berätta om det vådliga som sker under överseende av gudarna i ett underfundigt gestaltande, ett påstående som definitivt är att betrakta som ett understatement. I introduktionen hädas därtill att man ibland behöver gå vilse för att hitta hem, kryptiskt uttalande som i sig inbjuder till kreativt tokroliga inslag. Individerna i den företagsamme hjältens följe är på samma gång lösningsorienterade och patetiska. Gunilla Johansson Gyllenspetz är nog den ende som förblir orubblig, även om hennes härskande gud utmanas när hon cirklar omkring i sin pimpade permobil.
Som antytts bevittnas en i högsta grad fysisk uppsättning garnerad med två dansare ur Örjan Anderssons kompani, vilka förstås explicit uttrycker sig med hela kroppen. Och många löpmeter avverkas av ensemblen. Emelie Strömberg imponerar i en icke-verbal scen med likheter till breakdance. Att repliker utslungas av kivande rollfigurer när de kilat in sig bland åskådarna, kan nog betraktas som en logisk konsekvens av estetiken.
Regissören har på ett smart sätt vinnlagt sig om sätt att bibehålla unga publikens uppmärksamhet. Ett osedvanligt stort team verkar har tagits i anspråk. Uppskattar hur ensemblens uniforma klädsel utformats. Van vid att mycket energi läggs på hur man effektivast understryker sceners tendens och temperament, vill jag ändå hävda att Simeon Pappinen Hillert övertygar kolossalt med sin lekfulla yrkeskunskap som ljudläggare.
Imponerar i lika hänförande utsträckning gör Chrisander Brun, som verkar fått fria händer att flytta på scenen, laborera med ljus och skuggor, upprätta avgränsade stationer med olika material, blåsa upp en megastor figur och visar på dramatiken när vindar släpps ut. Kul med vindmaskin som går på max!
Vore fel att särskilt framhålla några ur ensemblen. Märks att de fröjdas åt att ta ut svängarna. De är duktiga, också på att agera med viss distans till publiken, när de serverar denna arketyp till reseskildring av mytisk karaktär. En välgjord och fantasifull happening, ett avsteg från det annars ytterst relevanta sceniska berättandet på den renommerade scenen för barn, ungdomar och nyfikna vuxna.