Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Snyggt sammanhållna alster kombineras med esoteriska utflykter – Gavia av Sonic Skin

by

Sonic Skin

Gavia

3

Inspelad i Atlantis Studios Stockholm

Producent: Sven Berggren

Prophone

Releasedatum: 15/3 2024

Skivan lanseras som ett gemensamt projekt, även om det initierats av två personer anställda på KMH vilka vid sidan om är professionella musiker. Praktiserar yrket på motsvarande sätt som Joakim Milder, fast sannolikt inte med lika många uppdrag. Jag pratar om trombonisten och pedagogen Sven Berggren (träffade honom härom året efter gig med renommerat storband) tillsammans med gitarristen Håkan Goodhe, en doldis för mig. Jazzveteranerna har bildat en kvartett vars unga rytmsektion består av batteristen Henrik Jäderberg som jag upptäckte i och med färska albumet med Horncraft ( 5/5 i i Kulturbloggen) och Johannes Bäckström på kontrabas. Ungdomarna har studerat på KMH. Jäderberg examinerades härom året medan Bäckström med meriter från både folkmusik och jazz går sista året.

På tre spår gästar Alberto Pinton på antingen barytonsaxofon eller basklarinett. Han har släppt hela sexton plattor med originalmusik förutom att spela med flera av landets ledande storband. Pinsamt nog missar skivbolaget att nämna hans fasta anställning i Bohuslän Big Band. På skivans två inledande spå medverkar Adam Forkelid, känd från exempelvis Lekverk, trion som leds av Svante Söderqvist, egna projektet 1st Movement (recenserade det i JAZZ/ OJ), samarbete med Georg Riedel och engagemang hos Norrbotten Big Band. Studierektor Goodhes cv innefattar såväl egna album som att vara sideman i orkestrar samt samarbeten med bland andra Palle Danielsson, Daniel Karlsson och Fredrik Ljungkvist. Berggren å sin sida var medlem i Radiojazzgruppen, Wail och ledare för experimentella Alea. Också skivor i eget namn har getts ut. Man kan utan att överdriva påstå att han tillhört landets mest framstående trombonister i cirka fyrtio år.

Debuten Gavia består av sju originallåtar skrivna av jazzveteranerna var för sig. Vill inte dissa dem på något sätt, men hade gärna sett att några standards införlivats. Ett blad instoppat i cd-omslaget informerar om kompositörernas tankegångar kring varje låt. Trevlig bonusinfo! Noterar prydligt hantverk utan edge med trombonen i framkant på inledande Slowhand, vars titel hämtats från Eric Claptons memoarer. Följs av desto mer lyckad komposition skriven av Håkan Goohde. Hör fräscht solo från honom och fina features från bland andra Forkelid och Jäderberg. Fly Away Attacus Butterfly är något av en instrumental hit med sin minimalistiska skärpa och pådrivande rytmik. Rytmsektionen utstrålar en förunderlig trygghet i sina aktioner. Adam Forkelid förtjänar lovord för sitt flödande spel på flygeln.

En obestridlig plusfaktor är den extremt luftiga akustiken. Niklas Lindström ska harangeras för hur han finfördelat ljudet och separerat soundet superbt från varje instrument. Titellåten är en knepig komposition, drar iväg i olika riktningar. Som om Berggren inte kunnat ta beslut om vägval i komposition som sägs skildra en lite läskig övernattning i naturen. Gillar första fasen centrerad kring Pintons basklarinett. En låt som är desto enklare att omfamna är den stillsamma balladen Breathing, vars soft hovrande trombonton sprider välbehag. Producent Berggrens fraser får överhuvudtaget mest utrymme. På gränsen till att hans lysande musicerande blir dominant emellanåt. Man tar med besked ut svängarna i Unsaved, lanserad som punkattityd. Refererar till krängande komposition av mästaren Mingus. Alberto Pinton kompletterar genom att uppfriskande böka runt. I finalen som går i moll experimenteras med tassande ljudbild och slingrande klanger Här finns en påtaglig doft av reflekterande ECM-estetik. Ens humör avgör om man betraktar elegin som spännande sound eller introvert sökande.

Att veteranerna i så pass stor utsträckning exponerar sina böjelser för spräck och avantgardistiska inslag ställer krav på lyssnarna, överraskar mig som inte haft tillräckligt koll. Melodier som stryker medhårs kontrasteras mot stundtals atonala passager. Med ett sådant splittrat upplägg riskerar man hamna i ”ingenmansland” , att varken ingå i kategorin mainstream eller fri form. Somliga avancerade lyssnare tilltalas förstås av töjbara improvisationer och flexibelt vidhängande komp. Inte ofta jag är lika kluven av en komplex produktion.

Filmrecension: Bockarna Bruse På Badhuset

by

Bockarna Bruse På Badhuset
Betyg 1
Svensk biopremiär 15 mars 2024
Regi Will Ashurst

Den norska animationsstudion Qvisten kan inte anklagas för att ligga på latsidan. Under oerhört kort tid har studion levererat en radda filmer som haft biopremiär. Något som måste ses som imponerande med tanke på det generella underskottet på europeisk – och i synnerhet nordisk animation. Men hög produktionstakt är knappast meriterande vad kvalitet anbelangar. Ett fåtal artister och kreatörer kan kombinera hög produktion med obegripligt hög kvalitet – se bara till Bruce Springsteen som under slutet av 1970-talet producerade så mycket att superhits som exempelvis Because The Night behövde skänkas bort till Patti Smith.

Qvisten verkar istället ignorera och förakta begrepp som kvalitet eller eftertanke. Ännu en gång är det en film som vältrar sig i misstag och kass regi och som förälskat sig i hurtigt och gapigt trams som får hjärncellerna att vilja hoppa från en hög bro.

Att begå ett misstag kan ursäktas, om det sker en andra gång är det aningen mindre förlåtligt men inte avgörande. Qvisten har nu lyckats begå multipla kardinalsynder vad filmmediet anbelangar. Det går inte längre att ha överseende med det förfasande usla skräp som Qvisten överöser publiken med. Att studion fortsätter förgripa sig på klassiska barnsagor som Folk och Rövare i Kamomilla Stad, och nu Bockarna Bruse, gör nonchalansen vad gäller ansträngning att framstå som motbjudande cynisk.

Men frågan är om inte detta är höjden – eller rättare sagt botten? Det som utspelar sig på duken är bortom alla ordinarie bedömningskriterier. Det är svårt att avgöra vad som är mest beklämmande, precis allt är en frånstötande olycka. Bockarna Bruse På Badhuset misslyckas fatalt med precis allt. Som barnfilm är den alltför grov och närmast snuskig, med sin konstanta fascination för avföring och otrevliga odörer. För de äldre är filmen så pass fånigt juvenil och banal att det inte går att utvinna något som helst underhållningsvärde. Utöver det är animationen – som alltid med Qvistens produktioner, vanvettigt ful. Det finns skräpiga YouTube animationer som håller högre klass och har mer följsamma rörelser. Det kvittar att filmen försöker efterapa visuella kvalitéer från förlagan, resultatet som tittaren tvingas se på orsakar samma reaktion som att vakna upp med en jättelik giftspindel på bröstet. Trots sin sparsamma speltid på drygt 60 minuter känns upplevelsen längre än samtliga fjortontusen avsnitt av Våra Bästa År.

Eländet blir hundraprocentigt skräp då det kastas in ett par vedervärdiga musiknummer som kunde ha använts som tortyr i valfritt mardrömsfängelse. Bockarna Bruse På Badhuset är anskrämlig smörja som befäster Qvisten som ett av de sämsta produktionsbolagen i världen.

Filmrecension: Knox Goes Away

by

Knox Goes Away
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 mars 2024
Regi Michael Keaton

Michael Keaton har haft en bisarr karriär som var i full blom under 1980-talet i och med sina Tim Burton-samarbeten, där både Beetlejuice och Batman gjorde Keaton till ett namn på allas läppar. Karriären skulle sedan svalna avsevärt. Keaton drog sig tillbaka på en jättelik ranch och medverkade bara sporadiskt i ett antal ansiktslösa produktioner. Först med den snillrika Birdman för tio år sedan lyckades Keaton göra storstilad comeback. Efter det följde ett antal lysande roller, bland annat som Spider-Man-skurken Vulture. Keaton har också fått visa att han besitter en god scennärvaro som varit ett trevligt tillskott i filmer som Spotlight och även The Flash då han återvände till att spela Batman.

Keaton har idag nya möjligheter, något som nu lett till film nummer två där han deltar som både regissör och skådespelare. Erfarenheten av en karriär som åkt berg- och dalbana kunde ha resulterat i en markant förbättring vad Keatons förmåga som regissör beträffar, framförallt med tanke på att The Merry Gentleman – Keatons förra regiprojekt, visat sig vara lika minnesvärd som det senaste avsnittet av Bingolotto.

Men någon uppryckning blir det inte tal om. Istället är hela Knox Goes Away en kavalkad klyschor, som i rätta händer kunde ha blivit en effektiv thriller med ett starkt emotionellt patos. Olyckligtvis kan filmen aldrig resa sig över det faktum att allt som utspelar sig är presenterat med en mördande tristess befriat från all form av spänning eller intensitet.

Yrkesmördare på film kan vi det här laget vara lika återkommande som brustna förhållanden. Det är ett inslag som numera behöver oerhörd kreativitet och kompetens för att framstå någotsånär intressant. Inte ens faktorn där huvudpersonen kämpar med en alltmer påträngande demens är särskilt innovativt. Se bara till den erbarmliga Memory med Liam Neeson som i sin tur var baserad på en belgisk förlaga.

Knox Goes Away önskar att minnesproblemen, tillsammans med en mycket oläglig familjekris, skall samverka och skapa en tickande klocka som får publiken att hålla andan. Problemet är bara att filmen är makalöst ointressant. Keaton regisserar som om han befann sig i en djup slummer, hela filmen känns groggy och avslagen. Förvirringen som uppstår för huvudpersonen är varken emotionellt drabbande eller särskilt effektiv för att bygga spänning.

Det är svårt att inte spekulera i hur allting hade manifesterat sig om exempelvis David Fincher hade valt detta projekt framför den ganska menlösa The Killer. Även om den berättelsen om hämnd och vedergällning hade grava fel fanns det segment som höjde pulsen, dessutom var hantverket av hög kvalitet. Om lite av Finchers intensitet och snillrika sätt att bygga spänning hade letat sig in i Knox Goes Away hade de olika strapatserna och striden mot ett alltmer opålitligt sinne kunnat bli en förstklassig upplevelse.

Tyvärr så kan Keaton aldrig gräva sig ur det djupa hål som filmen placerar sig i från första början med en rysligt seg introduktion som söver tittaren. Inget känns uppriktigt, omsorgsfullt eller särskilt engagerat. Det är bara en såsig exkursion, ett halvhjärtat försök att återvända i rollen som regissör. Skådespelet är minst lika oinspirerat, Keaton själv muttrar och grymtar, James Marsden spelar över och Al Pacino himlar med ögonen. Det blir uppenbart att Keaton behöver en regissör som kan inspirera och frammana hans bästa sidor, då han själv försöker göra det blir det platt fall. Till och med filmens visuella attribut är fullkomligt ointressanta, med ett platt foto och grå scenografi.

Hela Knox Goes Away är en seg parentes som tyvärr påminner om varför Keaton spårlöst försvann under ett antal årtionden. Förhoppningsvis är detta bara ett temporärt snedsteg för en skådespelare som under de senaste åren visat sig vara en av branschens mest intressanta.

Recension av tv-serie: 3 Body Problem – wow en av de bästa serierna på länge

by

3 Body Problem
Betyg 4
Premiär på Netflix 21 mars 2024
Regi Minkie Spiro, Jeremy Podeswa, Derek Tsang och Andrew Stanton
Manus David Benioff, D.B. Weiss, Alexander Woo, Cixin Liu, Rose Cartwright, Madhuri Shekar

Wow, en serie som totalt slukar mig, jag måste bara se mer. Äntligen kommer det en tv-serie som har möjlighet att bli lika omtalad och omdiskuterad som Game of Thones. Första säsongen av 3 Body Problem har åtta avsnitt och släpps globalt på Netflix 21 mars 2024. Den bygger på en science fictionserie av Liu Cixin som är mycket populär i Kina. Trots att boken innehåller viss kritik av kulturrevolutionen och Mao tillåts boken i Kina. Eftersom bokserien består av tre delar tror jag det kommer både en andra och tredje säsong. Det ser jag fram emot.

Plötsligt börjar världens främsta forskningscenter, bland annat det i Cern, att ge konstiga svar och resultat. Inget stämmer längre inom världens framstående forskning. Fem yngre forskare gör chockerande upptäckter som utmanar tid, rum och naturlagar – och som ställer dem inför det största hotet någonsin mot mänskligheten. Men allt börjar under kulturrevolutionen. Det som hände där är fröet som sätter igång kedjan av händelser.

Serien tar upp vetenskapliga teorier på ett spännande och begripligt sätt och den tar också upp olika reaktioner hos människor och grupper. Hur människor agerar inför tanken på att utomjordiska varelser kan komma till jorden och vilja leva tillsammans med oss. Kan vi lita på de utomjordiska? Kan det till och med vara bra om det kommer några som är mer avancerade och kan stoppa allt våld och krigande bland människor?

Serien har en ganska ovanlig hjälte i polismannen Da Sri (spelas helt underbart charmigt av Benedict Wong). Han är en överviktig polisman med ärrat ansikte som har enorm charm mitt i sitt buffliga beteende.

Serien bygger alltså på Liu Cixins serie. Del 1 i serien har släppts på svenska 8 mars. Vill man läsa hela serien finns den på engelska. Tv-serien följer boken rätt bra men så klart har en del dramatiserats på annat sätt och en del karaktärer har bytts ut. I boken finns det mer av de vetenskapliga diskussionerna också, fast på ett begripligt sätt. Man behöver inte vara fysiker på universitetsnivå för att hänga med i resonemanget. I serien finns en del av detta med men i boken får jag mer på djupet. Det fungerar alldeles utmärkt att både läsa boken och se serien. Eller bara göra det ena.

I böckerna utspelas handlingen i Kina. TV-serien är till stor del förflyttat till USA, fast det finns en anknytning till Kina.

I fysikens värld beskrivs Trekropparsproblemet som ett klassiskt olöst problem som beskriver ett system med tre kroppar. Problemet går ut på att hitta matematiska uttryck för rörelserna för tre kroppar som påverkar varandra med gravitation. Medan tvåkropparsproblemet brukar ha stabila lösningar brukar trekropparsproblem vara kaotiska.

Tv-serien 3 Body Problem är spännande, intressant, charmig och sätter igång många tankar och funderingar. Den är utan tvekan en av de bästa serierna på länge.

Sensationell substans i låtar utsökt utförda – Watershed med Petter Bergander Trio

by

Petter Bergander Trio

Watershed

5

Inspelad i Nilento Studio i Kållered april 2023 och mixad av Åke Linton

Producent: Petter Bergander

Prophone

Releasedatum: 13/3 2024

Nu kommer tredje albumet från trion under ledning av pianisten Petter Bergander. Samtliga åtta låtar är skrivna och arrade av honom. I rytmsektionen huserar Eva Kruse på kontrabas jämte Robert Mehmet Sinan Ikiz bakom trummorna. Behöver omgående erkänna att trion gått under min radar även om jag känner till musikerna, framför allt den enastående globetrottern (turnerat i cirka 50 länder) Ikiz som jag träffat flera gånger. Petter Bergander associerar jag främst till hårdsvängande Nils Landgren Funk Unit där han hanterar diverse keyboards. I den enheten lirar den skicklige och sympatiske Ikiz trummor, varför man förstår att de trivs i varandras sällskap. Att som omväxling ha en i huvudsak akustisk ådra att tillgå som kompositör måste vara befruktande. Hur Bergander fick kontakt med den i Göteborgs skärgård bosatta basisten vet jag däremot inte. Watershed består av åtta original som mixar lyriska melodier med improvisatoriska inslag. Pressreleasen varudeklarerar dem på följande sätt: ”Musik som både drivkraft och tröst i en orolig tid/ blev ett sätt för mig att stå emot rädsla och mörker.”

(Tyvärr försvann nästan hela min text när jag skulle spara i utkast, så jag måste börja om). Musiken kan liknas vid ambient i lika hög grad som konventionell pianojazz. Melodierna står stolt på egna ben, även om släktskap till amerikanska sångboken märks, liksom tidlösa soundtrack. Fragment av nordiskt vemod kan skönjas. Vi ges dessutom nycklar till låtarna av kompositören själv. Öppningsspårets stadiga framåtdriv i botten symboliserar en resa som går på räls. Över ett taktfast beat låter pianisten en oemotståndlig melodi ta form. Blir än mer indragen i ett exalterat beat , när jag får reda på att The Train To Lviv handlar om kriget i Ukraina, om barn som tvingas bryta upp och lämna stridande föräldrar. Day Eleven är en gripande ballad som utgår från samma ofattbara inferno. Stimuleras av skiftningarna i temperament och tempo. Sprudlande tongångar övergår i melodier präglade av reflektion och allvar.

Trions sömlösa samspel triumferar i upphettade Get Out Of Here vars tema hämtat inspiration från Bach och livligt Chick Corea-stuk. Avlöses av en romantisk kulmen som åkallar skönheten i nordisk natur, apostroferar en utdöd fjärilsart. Anslaget på flygeln, Ikiz spel med vispar jämte Eva Kruses sammanlänkande basgångar är himmelskt vackert. Musiken fortsätter på samma inslagna väg i långsamt framskridande ballad som är genialt konstruerad i sin enkelhet. En remarkabel avspändhet lyfter fram vikten av detaljer.

Snyggt stilbrott uppstår i Lucky som för tankarna till den omisskännlige Monk. Tjusas av glad, aningen avigt rullande melodi som kryddas med snärtigt solo av rytmtillverkaren på trummor. Efter ett tag uppstår delikat sväng. Denna ytterst välkomponerade anrättning avrundas medelst återhållsamt, målmedvetet sökande som färgas av angenämt basfeature. Days To Come symboliserar perfekt albumets underliggande stämning av ett hopp som ändå spirar. Watershed är en alldeles utsökt skiva av en pianotrio som gör skillnad. Musiken håller för upprepade lyssningar! Och Petter Bergander överraskar mig som en fullfjädrad kompositör.