• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

De svåra besluten motor i fragmentarisk enaktare med självbiografisk prägel – Om kärlek på Göteborgs Dramatiska Teater

29 oktober, 2024 by Mats Hallberg

pressfoton Isac Meijer

Manus: Lars Norén

Regi: Marcus Carlsson

Scenografi, kostym och rekvisita: Anges Gry

Ljusdesign, ljuddesign och musik: Jacki Román

Mask: Jessica Cederholm

I rollerna: Erik Åkerlind, Mia Eriksson, Carl Marcus Wickström, Hanna Ullerstam, Christian Olofsson samt Oskar Lundblad

Premiär: 25/10 2024 på Göteborgs Dramatiska Teater, Stigbergsliden Göteborg

Spelas till och med 26/1

Att få gå på premiärer kan förstås bara ses som ett odelat nöje, ett privilegium att högt värdera inte minst för att det är en social aktivitet man oftast minns med glädje. Betyder mycket för mig som lever ensam och inte längre har ett jobb att gå till. Samtidigt upplevs själva förutsättningen inte sällan som ett ok. Recenserandet riskerar att bli extra besvärligt om en viss besvikelse infinner sig, särskilt när känslan uppstått förhållandevis oväntat. Vid några tillfällen när förhoppningar grusats har jag avstått från att lägga tid på att skriva.

Goda erfarenheter av uppsättningar med Göteborgs Dramatiska Teater spär på mitt dilemma. Har sett ett dussintal produktioner varav nästan samtliga bedömts i positiva ordalag och ibland hyllats. Ett förhållande rörande GDT förtjänar att framhållas. Liksom hos Hagateatern är två kvinnor tongivande i denna vitala frigrupp. Men även om känslan bedrägligt nog kan påminna om att svika ett förtroende måste uppriktig bedömning gå före. I föreliggande fall existerar dessutom bonusinfo alltför frestande att inte baka in i texten, vilket gör att det ändå blir en betraktelse. Att recensenter ganska ofta skiljer sig åt framgår för övrigt genom det beröm teamet fick i GP (enbart sett rubrik och ingress).

Urpremiären på enaktaren (längd cirka 70 minuter) skedde på Dramaten 2010. Detta osedvanligt korta Norén-drama har, om jag inhämtat korrekt fakta, knappt spelats sedan dess. Carl-Marcus Wickström (se bild ovan) har medverkat i Nattvarden på Tofta Teater. Om andra i ensemblen har agerat i någon av dennes pjäser är oklart. Vill ge en personlig ingång till Sveriges främsta kulturexport efter Bergman, en titan inriktad på motsvarande konflikter och grubbel fast med självständig estetik. Privat finns också beröringspunkter, vilket framgår av bland annat Thomas Sjöbergs bok om Bergman respektive En dramatikers dagbok. Norén skilde sig fyra gånger och blev pappa vid 64 års ålder. Bergmans ständiga svek och dito förälskelser är väl dokumenterade. Jag läste den oerhört massiva och skenbart ostrukturerade volym som fanns utgiven som förberedelse inför en sedan länge bokad intervju med Norén för LO-tidningen / Arbetet hösten 2009.

Hade lärt känna tidningen kulturredaktör John Swedenmark, som trodde att jag var i stånd att fixa utmaningen och vars redigering ska harangeras. Utlösande faktorn till att fackliga veckotidningen hade första tjing, handlade om att presentera honom och låta honom utveckla sina visioner, i egenskap av nytillträdd ledare för Folkteatern i Göteborg tillsammans med konstnärliga partnern Ulrika Josephsson från Riksteatern. Den sist nämnde fullföljde sitt kontrakt på fyra år medan celebriteten i blickfånget i praktiken lämnade sin tjänst efter halva tiden. Märkligt nog saknas i första tjocka volymen av En dramatikers dagbok indikationer på att han suktade efter uppdraget. Och i nästa del anklagar han sig själv för att prioritera familj, skrivande och regiuppdrag utomlands framför att vara närvarande i Göteborg. Intervjun jag genomförde med hjälp av en kvinna som antecknade (lyckokast eftersom arbetsnarkomanen tydligen avskydde diktafon/ bandare). Noréns lagom långa svar kan enkelt googlas fram. I slutet på tredje sidan plus i en kommentar på följande sida från datumet 090924 i En dramatikers dagbok refereras kortfattat till vårt givande möte i Sky Bar på Riverton.

I min förhoppningsvis relevanta utvikning av att befinna mig i avundsvärd hetluft (även om intervjun omtalats och citerats ur i media och utgjort reserarchunderlag, för kvinna som skrev bok om konstnärskapet innebar den inget genombrott) bör en unik omständighet påpekas. Norén var genuint intresserad av andra samtidigt som han ville ha koll. Det innebar att motfrågor ställdes. Jag fick upplysa honom om mina föräldrar, förhållanden på min arbetsplats där jag var fackligt engagerad och tipsa om jazz från regionen. Kan tilläggas att jag var med på presskonferenser, manifestationer och dylikt, bevittnade fascinerande repetition och blev en av de allra första att IRL tacka för Orestien. Tippar att jag sett 15-20 av Noréns pjäser, oftast regisserade av honom själv. Uppskattningen inbegriper ett antal drabbande produktioner vilka visats på teve.

Regissören Marcus Carlsson är en 80-talist med ena benet i filmens värld. Hos honom märks en dragning till det kusliga i tillvaron och svårförklarade beteenden. Meritförteckningen innefattar Luciakandidaterna och ett pärlband av uppsättningar jag recenserat. Syftar på lysande Europas kniv, Isadora och kärleken, Faces och Jag ser allt du gör. Vidare den otäcka danska ungdomsdramat Intet, mystisk treenighet i Shirins vargar samt halvfloppen Helen och Agnes. Manus eller förlaga har levererats av exempelvis Annika Norlin, Carina Rydberg, den unga Johanna Svalbacke, John Casavettes, Björn Runge, Pamela Jaskoviak och danska författaren Janne Teller. Carlsson, engagerad av både frigrupper och Göteborgs Stadsteater, är enligt uppgift i en arbetsprocess med spelfilmen Biodlaren. Regissörens avsikt med nya uppdraget hos GDT, har varit att publiken ska kunna dela samma intima rum med skådespelarna. Tillkortakommanden och vad som skaver i relationer är ämnen han sökt. Och vem frågar jag retoriskt kan då lämpa sig bättre än den psykologiskt borrande Lars Norén?

Som framskymtat genomsyras Om kärlek av sin självbiografiska prägel, vilket dokumentation i En dramatikers dagbok styrker. I kännetecknande lakoniska replikväxlingar där frågor så ofta returneras istället för att besvaras, korsklipps scener emellan två vacklande par vilka i praktiken bildar ytterligare två par då den Hanna Ullerstam spelar blir ihop med den som förkroppsligar en av birollerna, medan individerna Carl-Marcus Wickström och Mia Eriksson gestaltar har en ömsint affär trots giftermål på var sitt håll. Enaktarens lite röriga bygge blir inte mindre förvirrande av omtagningar och en kronologi som tar långa kliv, blickar tillbaka på ursprungliga parens komplexa relationer.

De stora diskussionerna handlar om när ömsesidigheten fallerar i sexlivet, om mer bekvämt boende men framför allt om barnens roll i respektive förhållande. Det krisande par som skildras av Mia Eriksson och Erik Åkerlind har ett barn som behöver få veta sanningen medan det andra paret har långt gångna planer på att adoptera, verkar i så fall tvingas välja bland barn med särskilda behov. Frågan om abort blir också en i högsta grad aktuell komplikation eller möjlighet. Pjäsen beskrivs som en ”stilla betraktelse om tomheten i välfärdens valfrihet”.

Dramat med sin resignerade och kvävda desperation ger ett splittrat intryck, tillhör inte på långa vägar Noréns mest framstående kollektion. De fragmentariska berättelserna får tyngd när självbiografiska aspekten beaktas. Otroheten och hur den följs upp av Wickström och en hudlöst agerande Eriksson är vad som främst stannar kvar. Deras scener vibrerar av sorg, saknad och fina minnen. Ett unikt bevis på hur Wickström lever sig in i sin framställning, är hur han reagerar på egna och motspelares repliker med ögonen och genom en förvånad, halvöppen mun.

Scenografin är luftig med ytterst sparsamt möblemang, en inbjudande beige heltäckningsmatta och gultonade draperier. Längst in vid ena väggen ett förvaringsutrymme med en stereo där den person Wickström gestaltar gärna håller till. Hans musikälskare väljer brett, från frijazz till medryckande punk/ new wave och hit av singer songwritern Harry Nilsson. Samtidsmarkörer lyser dock med sin frånvaro. Apropå ljussättning ska denna inte oviktiga ingrediens uppmärksammas. Det disigt ombonade ljuset och de plötsliga omslagen till utdragna sekunder av mörker skänker en förhöjd stämning. Jämfört med uppsättningen på Dramaten har en skådespelare tillförts ensemblen. Då laborerades med en betraktare sittandes på första raden. I Marcus Carlssons regi jobbas med ett extremt intimt tilltal. Ageras lika mycket mitt ibland publiken och stående vid väggen intill läktaren, som mitt på scen där Erik Åkerlind i ett skede ligger på golvet. När de inte har scener sitter de på stolar.

Ingen skugga ska falla på gedigen ensemble. Men trots den ymnigt spretande text ni läst som blandat redovisning med omdömen och smått sensationell bonusfakta, konstateras att jag inte blir påfylld; vilket är uppseendeväckande efter besök hos 20-års jubilerande ambitiösa Göteborgs Dramatiska Teater.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Övre medelklassens lust och våndor exponeras snillrikt i kongenial iscensättning – Skål för livet på Göteborgs Stadsteater

28 oktober, 2024 by Mats Hallberg

foton Ola Kjelbye

Av Maja Zade

Bearbetning: Yana Ross, Anna Berg och ensemblen

Regi & videodesign: Yana Ross

Scenografi & kostymdesign: Zane Pihlström

Koreografi: Mia Hellberg

Musik & ljuddesign: Jonas Redig

Ljusdesign: Dainius Urbonis och Magnus Svelin

Maskdesign: Ingela Collin

I rollerna: Mia Höglund-Melin, Mattias Nordkvist, Hannah Alem Davidsson, Johan Gry, Caroline Söderström, Jesper Söderblom, Askan Ghods samt Nora Sadeyo (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö)

Sverigepremiär 26/10 på Stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 15/1

Kolleger brukar hävda att teatern avkodar samtiden. Men stämmer verkligen metaforen från Shakespeare om ”dessa tiljor som föreställer världen” in på vår tids infernaliskt polariserande tid? Angelägna böcker har skrivits som ytterst sällan recenserats, desillusionerade före detta satirikern Jens Ganman publicerar gastkramande Brev från dårkolonien i en strid ström och i viktiga poddar intervjuas människor vars öden, kunskap och obekväma berättelser förtigs för att inte gynna ovälkomna intressen.

Ytterst osannolikt att klanen Khans härjningar, Luna-fallet, koran-kravallerna, offer för hedersförtryck eller förnedringsrån, anhöriga till dödade i islamistiska terrorattentat, stödet till Hamas, behandlingen i USA av Caitlin Clark och Riley Gaines eller sanningen om effekterna av BLM skulle bli föremål för scenisk gestaltning. Förövarna har helt enkelt fel bakgrund genom att av Woke-marxister ursäktas med hänvisning till diffusa begreppet marginaliserade. Tänker på hur jag grundlurades när det begav sig i pjäsen Apatiska för nybörjare, bidrog därmed indirekt till att offra de traumatiserade barnen. Tänker på uppburna opinionsbildare med minst sagt tveksam världsbild (somliga av dem revolutionsromantiker) som gärna fasciststämplar meningsmotståndare och oemotsagda beretts tillträde till några av landets största scener. Undantag existerar tack och lov, men ensidigt perspektiv, relativisering, förvrängning och tunnelseende dominerar hos ett Teater-Sverige som rimligen inte borde vara så ängsligt och godhetssignalerande.

Därför är det enormt befriande att bevittna den smarta skrattspegel till manus som svensk-tyska dramatikern Maja Zade konstruerat. Här slipper vi kategoriska ställningstaganden. Istället tillför regissör och framför allt dramaturg Anna Berg och ensemblen pikant lokalfärg, torgför idéer och anekdoter vilka präglar åtta väletablerade individer, fyra medelålders par. Enda brist handlar om vad som får den bitvis svarta humorn att förbytas i irreversibel tragedi. Dramaturgins fasansfulla klimax sker nämligen internt i en av familjerna. Kan ses som en missad straffspark att inte låta någon av de fyra välbärgade paren i En skål för livet själva eller genom bekanta, drabbas av inbrott, bedrägeri eller våldsbrott. Kanske antyder dramatikern att dessa par haft osedvanlig tumme med fru fortuna. Fast rimligen är det bara en tidsfråga innan de drabbas trots sin tillvaro i respektive elfenbenstorn.

Spontana känslan direkt efter att ridån fallit efter cirka halvannan timme (osedvanligt kort längd för att vara stora scen) är hur som helst att pjäsen som utspelas i vad rollfiguren Stefan (Johan Gry) anser vara lagom fashionabla Linné, definitivt tillhör det bästa jag sett under 2000-talet i teaterhuset vid Götaplatsen. Stimuleras av replikerna och meningsutbytena, gestaltningen och barnperspektivet, eggande scenografin och surrealistiska skiftningarna till slow-motion-koreografi och djuriskt primitivt kroppsspråk; något som i en sekvens övergår till komiskt driftstyrda impulser. Rörelser troligen till för att visa hur tunn hinnan kan vara emellan anständigt beteende och irrationella och okontrollerbara behov, vårt längtan efter orgasm. Ibland upphör samtalen, övergår till robotaktiga rörelser.

Vi får vara med om lika delar belysande som underhållande tittskåpsteater vars dubbelkvartett inne i de två glaslådorna bildar en sorts värdegemenskap, fast slitningar uppstår när uppfattningar stöts och blöts. Pjäsens borgerligt sinnade tillika ekonomiskt välmående par, organiserar samtidigt utdragna parmiddagar vägg i vägg med tillhörande sällskapsspel och utflykter till barnkammaren. Under vissa omständigheter kan tydligen värdinnorna se varandra. Vid ett par tillfällen förenas de båda sällskapen, framför allt efter att katastrofen inträffat. Samtalen från de båda sällskapen med männen iförda anmärkningsvärt vardagliga kläder återges växelvis. Ett par gånger låter regissören kakafoni bryta ut när alla talar i mun på varandra. Möjligen skenbart, men händelserna i glaslådan till höger tycks ha aningen större dignitet. I bägge sammankomsterna spelas det biljard och vännerna för engagerade samtal, blottar enligt översättaren ”sprickor i den perfekta meningslösheten”. Urpremiären för Skål för livet ägde rum i Berlin 2019.

Hyllade Yana Ross kontrakteras för uppdrag med hela världen som arbetsfält. Den litauisk-amerikanska regissören har i Sverige satt upp Tjechov och Bulgakov och adapterade i Göteborg Ett dockhem 2018 (recenserad här) i en fräscht nydanande tolkning. Vill signalera om kontentan av mitt beskrivande beröm. Det landar i hur lustfyllt berikande det blev att tillägna sig en tragisk komedi, med antydda överdrifter på känt manér kring fenomenet parbjudningar. Inser att parodiska inslag jämte häpnadsväckande anekdoter och stundtals giftiga dialoger, är faktorer som hindrar åskådaren från att lära känna rollfigurerna på djupet. Enstaka riskabla repliker gör adressaten obekväm, men Maja Zade är självständig nog att inte hämta stoff från samma källa som Norén, Pinter, O´Neill och andra ångestgrävande dramatiker.

I Monsieur Venus dömdes bruket av video ut som en fånig modetrend inom teatern. Stadsteatern lyssnar inte på det örat, vilket medför att kameran närgånget skildrar scener i båda lägenheternas barnkammare. Osäker på om dessa rörliga närbilder spelats in i förväg eller projiceras live, kanske en mix av tillvägagångssätt. En liten flicka förekommer i pjäsen, hoppar utanför tvådelade glaslådan och riktar sig till sin mamma. Greppet med att ge oss intrig via stor skärm fungerar alldeles lysande och tekniken får en symbolisk dimension i finalen. Rent av genial estetik praktiseras i så måtto att ett barn i cirka 7-års åldern läser scenanvisningarna. Musik har en överraskande blygsam betydelse, nästan obefintlig jämfört med festerna i Gatsby.

Skrattar åt åtskilliga replikväxlingar och kommentarer. ”Man får stå ut med lite tjafs, snart finns vi inte längre”. Och att sträva efter lycka anser en beskäftig värd vara småborgerligt. Högt och lågt diskuteras om vartannat, också tabun som religion och politik. En rolig skitnödig positionering pågår, genomgående med ett ironiskt raster . Johan Gry gestaltar en person med en mild släng av besserwisser-mentalitet. Redogör för termer och distinktioner i migrationsfrågan. Meta-vågorna går höga ett par gånger, särskilt när folks intresse för teater diskuteras. I en scen blir det kuriöst värre när Kristoffer (Jesper Söderblom) tar upp Tillbaka till Reims, med tanke på att Söderblom i dess sista akt i samarbete med tyska teamet utgick från sig själv, ställde frågor till övrig lilla ensemble i en på slutet problematisk uppsättning. Skål för livet innehåller en mängd oerhört fyndiga referenser plus ett par vilka går in under kategorin gallimatias för att spegla självförtroendet hos dessa välsituerade om än innerst inne osäkra individer. Barn och att föra ett arv vidare är en av de ömma punkterna.

Utan en slipad ensemble (utrustad med myggor) som bottnar i de varelser de porträtterar, hade uppsättningen inte haft samma verkan. Samtliga övertygar, ingår sömlöst i pjäsförfattarens uppdiktade gemenskap och agerar samtidigt ut som självständiga personligheter vilket skapar en smula friktion. Regiarbetet har framgångsrikt inympat rätt rytm i produktionen, en nog så väsentlig beståndsdel. Genom tryggheten från förutseende regissörs instruktioner, läggs därtill rätt nivå av trivsamhet in i samvaron spetsat med textens ofrånkomliga moment av obehag, vilka måste förekomma för att dramatik ska uppstå. Moment vilka ibland framstår som realistiska, ibland som onaturligt utmanande. Fast någon eller några i båda kvartetterna tycks faktiskt vilja testa och överskrida gränser, gäller framför allt nämnda Kristoffer och Stefan (Ashkan Ghods). Vidare får man en lite närmare relation till pjäsens två ammande mammor, som spelas av rutinerade Mia Höglund-Melin och Caroline Söderström. Söderström berör med sitt nerviga uttryck, gör mig aldrig besviken. Nora Sadeyo borde gå en ljus framtid till mötes, trots begränsad erfarenhet behärskar hon redan yrket.

Förmodar att somliga av fällda repliker kommer dyka upp då och då i mitt huvud. Fanns så mycket dräpande humor och animerade samtal att begrunda. Bländande intelligenta texten måtte ha varit en njutning för ensemblen att blåsa liv i. Vill vara schyst mot kommande publik och inte spoila, inte resonera om pjäsens kulmen som marknadsförs med en frågeställning om att det slutar i katastrof, eller? Urpremiären i Berlin hade helt sonika titeln Abgrund. I likhet med Monicas vals väcks en lust att se om uppsättningen.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: Den vilda roboten – fin och vacker men i högt tempo

25 oktober, 2024 by Linou Gertz

Den vilda roboten
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Chris Sanders

Ur en lång rad animerade succéer, som Lilo & Stitch och Draktränaren, från Dreamworks kommer nu ytterligare en animerad film – den här gången baserad på den bästsäljande romansviten om The Wild Robot med just den titeln. Då det är en barnfilm visas den här med svensk titel, undertext, tal och musiktolkning. Det är en vacker sång, även på svenska, som passar både melodiskt och textmässigt in i resten av filmen och dess teman om att finna mod, utvecklas och våga vara den man är – men också finnas där för varandra och både hjälpa och lyfta varandra istället för av elakhet klanka ner på andra för att de exempelvis inte är som de själva.

Det är en fin och vacker animation, dock med väldigt högt tempo – och det känns som den är gjord för en modern publik med kort attentionspan. Det är mycket jakter fram och tillbaka med få lugna stunder och pauser där varken robotar, djur eller publik kan andas. Men de finns, och de är välkomna. Men precis som tempot är högt som på sociala medier är filmens apokalyptiska framtoning av världen lik den doomscrolling många av oss ständigt möts utav. Den vilda roboten är uppspolad på en strand och utöver naturen finns ingen civilisation att finna – vilket senare understryks av både Golden Gate bron och städer under vatten. Roboten – en restprodukt av människan och vår förödande produktion som skadar naturen mer än bidrar till den – finner sig vilsen bland djuren och utan ägare eller familj. De har nämligen inget behov av människans uppfinningar och bekvämlighetssträvan utan klarar sig bra själva. Såklart. Hela dess funktion med AI och maskinlärning – som just nu utvecklas i rask takt och med visserligen fantastiskt resultat men också hög energiomsättning – är i fel kontext helt överflödig. Vilket också blir en fin kommentar om att en som person kan känna sig vilsen i livet och samtidigt känna sig ouppskattad utan att passa in – vilket kan tyda på att en bara är på fel plats och inte är undermålig som människa. Det finns således mycket att hämta i filmen både för vuxna och barn – filmen har nämligen mycket hjärta och fina saker att säga om familj, ibland skapad än bara organiskt framväxt, och tillhörighet. Tyvärr ges känslan av framstressade bilder och situationer att det sägs mer i ord än bilder och gester – vilket gör att känslan av att filmen har mer hjärta än själ.

Ändå är det en väldigt fin och rolig film. Mycket humor, både glättig och uppfostrande sådan – men också en hel del mörkare humor som kanske passar äldre bättre. Och när den vilda roboten möter en gås som ser den som mamma, och den växer upp i ”fel” kontext, får den både oväntad roll och vänner längs vägen. Samtidigt som den själv försöker hitta sin plats i världen med tillhörighet. Vilket är som vi många vet lättare sagt än gjort. Så när den stackars gåsen som växer upp med roboten senare kommer i kontakt med andra gäss är de väldigt otrevliga och direkt elaka mot den något udda gässlingen som inte riktigt passar in och är som ”alla andra”. Men senare lär den unga gåsen sig att flyga och får träffa en äldre fadersgestalt som bildligen tar den under sina vingar och släpper in den i värmen. Vilket senare blir någonting hela djurriket får lära sig om, att acceptera varandra och att hjälpa varandra istället för att stöta ut det de inte känner igen sig i, när den onaturligt hårda vintern som klimatkrisen skapat hotar att utrota dem alla. Vilket blir ytterligare en lektion för både unga och vuxna: att om vi ska överkomma framtidens utmaningar kan vi inte titta på ”vi och dom” utan hur vi tillsammans kan jobba mot en värld på branten mot undergång.

Den vilda roboten, bortkommen från sina tillverkare, blir tillslut uppjagad för att tas tillbaka igen – men får då understöd från de djur som tidigare försökt förstöra den. Läxan är lärd och det okända är inte längre skrämmande utan en del av samhörigheten, och det blir en fin illustration om natur mot industrialismen och hur den måste kämpa i självförsvar för överlevnad. Men tillslut inser roboten att den inte hör hemma där utan måste i ett sista självuppoffrande gest lämna sina nyfunna vänner och familj för att de inte ska drabbas vidare av robotar som med våld förstör för dem. Men det känslomässiga band som skapats mellan roboten och gåsen tar inte slut för det utan i en fin sista bild lägger de pannan mot varandra och utan ord berättar vikten av den familj de inte fötts till utan skapat själva längs livets resa. Det är rätt fint i en annars ganska ytlig gestaltning som annars mest berättar snarare än visar sina känslor. Men till slut görs det alltså rätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Eminent fusiontrio ägnar sig mestadels åt en slags virtuos heavy blues – Oz Noy trio på Valand

25 oktober, 2024 by Mats Hallberg

foto Jan Backenroth

24/10 2024

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Hörde 2019 israelisk-amerikanske gitarristen Oz Noy på Nalen med en mycket renommerad rytmsektion. Syftar på trumslagaren Dennis Chambers och elbasisten Jimmy Haslip. Att jag attraherades av och ville närvara på konserten berodde till stor del på deras medverkan, vilket kan ses som en parallell till när jag under pandemin skrev om ett av Carl Verheyens lyckosamma besök i Kungsbacka. Denne högt rankade gitarrist delade nämligen scen med Alphonso Johnson och Chad Wackerman. Den först nämnde ikoniske Jaco Pastorius föregångare i Weather Report medan den andre musikern var ordinarie trumslagare hos Frank Zappa på 80-talet och spelade med Alan Holdsworth på Nef (jag var där). Inte utan att starstruck-känslor for igenom när jag träffade dem.

För att återgå till Oz Noy kände jag under relaterad tidpunkt (Sthlm Jazzfestival 2019) bara vagt till vad strängbändaren uträttat och då noterat vilka stjärnor som kompat honom på omkring tio studioalbum. Häpnadsväckande vilket genombrott han fått sedan ankomsten till New York med uppdrag hos bland andra Harry Belafonte, Cyndi Lauper, Michael Buble, Don Henley, The Allman Brothers, Bill Evans, The Gil Evans Orchestra och Dweezil Zappa för att nämna ett koppel av tungviktare. Idag ses han som en av förgrundsgestalterna inom genreöverskridande fusion.

Ha överseende med att en riklig dos droppande av namn inte kunnat undvikas. Och jag är inte klar. Mannen som vunnit flera läsaromröstningar i tidskriften Guitar Player backas under sin omfattande turné upp av ovan nämnde Jimmy Haslip (en av grundarna till Yellow Jackets som kunde ses med Jeff Lorber i samma byggnad härom året) tillsammans med Anton Fig med meriter från såväl Joe Bonamassa och Kiss, Att han numera associeras med den sminkade klassiska enheten, fick till följd att ett antal hårdrock-fans fanns på plats bland den skapligt stora publiken. Min vän vars foto syns överst träffade trummisen efteråt och påminde honom om ett möte i new York för trettio år sedan då Fig förekom i en akustisk jazzkontext.

Det musiceras i två set, varav avdelningen före paus blev den kortare på cirka trekvart. Fäster mig vid en ljudbild som måste betecknas som fördelaktig i och med att den sofistikerat mixar en gnutta skitigt (distortion) sound med rent ljud. Min randanmärkning handlar om om att basgångar borde hörts ett snäpp högre i registret. I denna konsert hamnade den fantastiske Haslip oförtjänt aningen i skymundan, trots två solon och lysande insatser i luftigare partier. Noy använder delay, reverb och sina pedaler omdömesgillt. I början låter det med inkopplade effektboxar som om keyboard ingår i sättningen. Dylika svävande slingor tränger igenom.

Efter inledande takter sätts ett stadigt groove vars inramning kvarstår när Oy börjar brodera på sitt trixigt, kännetecknande vis. Blir hårdkörning ett tag i en anda som inte kopierar, men påminner om Jeff Becks ton från 70-talet. Kompet är minst sagt solitt uppvisande en fabulöst spänst och trummisens tajming imponerar kolossalt. Andra låten är en nedtonad shuffle avöst av originell, konstnärlig bravad när Fever omtolkas. I denna höjdpunkt med sin inbyggda laddning ges Fig ansenligt utrymme. Formeln utvidgas med jam-betonad passage, psykedelisk passage och struttigt virtuoseri i Boom Ba Boom från senaste studioplattan. I nämnda låt med rullande reverb-sound firar Fig triumfer genom tillverkandet av uppbrutna rytmer. Emellanåt slås man av uppenbara Hendrix-influenser. Kombinationen av licks/ räkor och läckert riffande gör den mogna, genomgående manliga publiken upprymd.

Efter paus knockas vi direkt av härligt sväng och ekvilibristiskt riffande. Fäblessen för aviga takter refererar en musikkunnig man i arrangerande förening till jazzpionjären Thelonius Monk (har spelat in minst en av dennes klassiska kompositioner). I några introduktioner upplyses om repertoaren som visar sig vara en väl vald blandning av original, covers och radikalt omstöpta standards. Jag gillar absoluta merparten av trions framförande och under konserten uppstår en mängd associationer. Dristar mig dock till att offentliggöra en invändning. Stundtals ter sig den skicklige instrumentalisten introvert, förefaller måla in sig i ett hörn. Lyckligtvis tar han sig därifrån, antar spännande utmaningar låtmässigt och har dessutom som framgått den goda smaken att omge sig med synnerligen högkvalificerade medarbetare.

Gläds åt ett skönt bluesigt gung med avancerade räkor. Talas om för oss att man lirat titelspåret från Snapdragon jämte Groovin´Grant, tillägnad instrumentkollegan Grant Green fast Oy menar att melodin mer minner om Wes Montgomery. Därpå aviseras medley från ännu ej släppt album innehållandes standards och covers. I detta sjok levereras inledningsvis aftonens andra solo från min favorit på bas, vilket inträffar när det spelas extremt långsamt på låg volym. Hänförs av stillsamma klanger!

I ett skede i denna glimrande avdelning kan hävdas att ett tillstånd av heavy-blues orgasm uppstår varpå Noy slår om och gasar maximalt i ett hisnande fyrverkeri där han går i clinch med supertaggad rytmläggare. Ett spännande psykedeliskt avsnitt tar vid. Avslöjas att Noy & oerhört följsamma partners satt sin prägel på kända alster som Giant Steps Billie´s Bounce, Donna Lee, Third Stone From The Sun samt Cissy Strut. Ursprungliga kompositörerna heter John Coltrane, Charlie Parker, Jimi Hendrix och i sista fallet gemensam skapelse av The Meters. New Orleans-funkiga alstret sist i detta ombytliga medley blev konsertens clou. Därefter framförs vad som blivit gitarristens största hit med ett tekniskt klurigt solo som studeras på musikutbildningar. Syftar på Twice In A While från 2009, vars komplexitet han tar sig igenom utan synbara problem.

Trion är inte nödbedd, gör ett extranummer som utmärks av minst sagt attraktivt riffande. Ozz Noy uttrycker tillfredställelse med konsertens förlopp och jämför med en föregående kämpig konsert. Sympatiske mannen ställer sig efter konsertens till förfogande för signering och möte med fans. När en av fusionscenens hetaste gitarrister senaste tio-femton åren med en sådan här dynamisk rytmsektion låter som mest delikat erinrar han i omgångar om kollegor som Scott Henderson, Steve Vai, Mike Stern och till och med sedan länge avlidna hjältarna Rory Gallagher och Stevie Ray Vaughan. Bättre betyg kan ju inte delas ut.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: The Dear John Letter – ärligt och omskakande

25 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

The Dear John Letter
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Bill Watts

Ärligt och omskakande möte med några medelålders män som blev sexuellt utnyttjade som barn av en man som gjorde dem till missbrukare och förstörde deras liv.

Bill Watts som regisserat denna dokumentären såg ett brev som var postat på Facebook. Brevet började med ”Dear John” och handlade om en man som hette John och som för drygt trettio år sedan utsatte unga pojkar i en förort i London för sexuella övergrepp och pumpade i dem droger. Brevet var skrivet av en barndomsvän till Bill och han förstod direkt vilken ”John” som brevet handlade om. Bill Watts förstod också då varför hans vänner i yngre tonåren blivit så förändrade.

En av Bills bästa vänner i barndomen och yngre tonåren var Frank. De två hade mycket roligt tillsammans. Frank var påhittig och framåt och uppväxt i en välbärgad familj. Frank, liksom omgivningen, var övertygade om att han skulle vara miljonär innan han fylld 25 år. Men så blev det inte. Frank gick djupare och djupare in i drogmissbruk och ett destruktivt leverne. Bill kände att Frank och Franks vänner blev allt för jobbiga att ha att göra med så Bill drog sig undan. När Bill nu många år senare förstod vad som drabbat Frank och hans vänner blev han omskakad och starkt berörd.

Bill sökte upp Frank och de började prata. Sakta, sakta nystas sanningen fram. Ytterligare några barndomsvänner förenar sig med dem och Bill spelar in deras samtal. De drabbade berättar lite i taget, sakta öppnar de sig något som är mycket svårt för dem då de kände sig medskyldiga till övergreppen, fast de alla var barn och i tidiga tonåren då de utsattes. De fick alla stora missbruksproblem också då John öste över dem kokain och heroin.

De nu vuxna männen sätter för första gången ord på vad de varit med om och inser hur övergreppen format deras liv som kantats av missbruk, aggressivitet och våld. Genom att träffas och berätta tillsammans hittar de en styrka i vänskapen och genom att prata om sina upplevelser kan de lämna skammen de burit på i 35 år bakom sig. Regissören gör det också spännande. Vi får följa jakten på att hitta John nu 35 år senare och försöka ställa honom till svars.

Det är film som berör mycket djupt och jag blir omskakad och också fylld av beundran för dessa mäns mod att berätta och öppna sig. Vilken svår hemlighet att bära djupt inom sig i ensamhet i så många år. Dokumentären visar också hur stor läkande kraft det finns i att prata om svåra händelser. Det denna mannen, John, gjorde var dubbelt illa: han utsatte pojkarna för sexuella övergrepp och han gjorde dem till missbrukare.

I pressmeddelandet om filmen står:
Ett viktigt vittnesmål som berör, stärker och inspirerar till samtal som kan förändra liv.

Det är sorgligt och bedrövligt att en sådan film behövs. Runt om i världen finns det många människor som behöver få hjälp att sätta ord på liknande upplevelser. Och mycket imponerande att göra denna dokumentär på ett sätt som också ger hopp om healing.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, London, Övergrepp, Pedofil, Pedofiler, Sexuella övergrepp

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 175
  • Sida 176
  • Sida 177
  • Sida 178
  • Sida 179
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in