• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Det omätbara – en stark dokumentär som jag hoppas når ut vitt och brett

7 november, 2024 by Rosemari Södergren

foto: Stavro Filmproduktion

Det omätbara
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 november 2024
Regi Nils Petter Löfstedt

I rapport från en skurhink satte författaren Maja Ekelöf fingret på det enorma klyftorna i det svenska samhället. Boken kom 1970 och väckte stor uppmärksamhet direkt och satte igång diskussioner. Frågan boken ställer är om varför de som jobbar hårt och sliter och som håller rent i ofta kvinnodominerade arbeten inte ens är värda en tiondel av samma lön som cheferna. Har något ändrats sedan dess? Inte mycket. Under pandemin samlades många på balkonger för att ge applåder åt alla som arbetar inom vården. De som arbetar med att hålla arbetsplatser rena, att vårda sjuka, ta hand om barnen så föräldrar kan jobba. Går det egentligen att värdera och mäta vad det är värt att ta hand om allt de levande? I Det omätbara vänder Nils Petter Löfstedt ömsint kameran mot sina föräldrar och den stora yrkesgrupp som arbetar med att ta hand om andra.
Resultatet är en dokumentär om en just nu omöjlig ekvation.

Nils Petter Löfstedts föräldrar har båda arbetat inom det som kallas ”vård och omsorg”. Den ena har arbetat som förskollärare, den andra som arbetsterapeut inom psykiatrin. När de går i pension bestämmer han sig för att skildra arbetet inom vård och omsorg, att lyfta fram alla de som arbetar där och älskar sitt jobb och är engagerade, trots att de tillhör de mer lågavlönade i samhället.
Det är en imponerande inspelning som pågått under många år. När covid-pandemin slog till fick han inte längre komma in och film på äldreboenden eller förskolor. Då fick han lösa det genom att få personal att filma. En annan stor utmaning har varit att få tillstånd att filma. Alla chefer på alla nivåer och all personal måste godkänna att han kommer in med filmteam. Föräldrar till de barn som ska filmas måste ge godkännande och alla patienter eller brukare och deras anhöriga.

Det är en stark dokumentär. I första delen möter vi flera mycket engagerade människor som jobbar där. Men allteftersom tiden går kommer problem. Vård och omsorg får mindre resurser och barngrupperna blir större och allt färre personal ska ta hand om allt fler behövande. För att inte tala om hemtjänsten som är vidrigt behandlad. Vi får se hur personal inom hemtjänsten kan ha nio minuter på sig för att duscha en behövande. Att ge medmänsklighet, att ha tid att bara prata en stund och inte behöva utföra allt i rask takt – det finns inte med i planeringen. Vad som inte tas upp är att förmodligen får de som sitter på höga chefsposter inom vård och omsorg högre bonus och mer betalt ju mer de kan skära ned på kostnader för personal.

När jag ser hur tjugo småknattar på förskolan får lägga sig på golvet på varsin liten matta som liknade yogamattor för att sova middag blir jag påmind om varför jag och mina vänner valde att ha våra barn på föräldrakooperativ. Då kunde vi välja bort så stora barngrupper och vi kunde prioritera att ha tid för våra barn.

En ung kvinna på en förskola säger i filmen att hon alltid vetat att hon vill jobba med barn. Hon vill vara med och hjälpa dem att bli bra vuxna. Det är fint sagt men jag skulle inte vilja att någon annan än jag och min man är de som står våra barn närmast. Så jag är lite skeptisk till att samhället ska ta över barnens trygghet och barnens väg in i samhället. Och värre har det blivit då resurserna minskat och det blir större barngrupper och färre personal.

I programmet står att filmskaparen Nils Petter Löfstedt skildrar den hopplösa kampen mot samtidens tidmätningar och effektivisering. Det gör han, mycket väl och tydligt. Detta är en stark dokumentär som jag hoppas når ut till många och jag hoppas den kan sätta igång diskussioner kring förutsättningarna för vård och omsorg. Att ha tid för att möta en annan människa ska inte mätas i minuter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Det omätbara, Dokumentär, Filmkritiik, Filmrecension, Nils Petter Löfstedt

Bokrecension: Den sista festen av Clare Macintosh – lättläst, spännande och klurig

7 november, 2024 by Rosemari Södergren

Den sista festen
Författare Clare Mackintosh
DC Morgan (del 1)
Utgivningsdatum 2024-04-25
Förlag Modernista
Översättare Ing-Britt Björklund
Originaltitel The Last Party
ISBN 9789180940801

En lättläst, spännande kriminalroman med stort flyt och flera överraskande vändningar. En intrig som inte är lätt att lista ut vem som är mördaren.

Helt klart är sättet att skriva en berättarteknik som är påverkad av dagens mediasamhälle med ett överflöd av polisserier. Denna deckare med kriminalen Ffion Morgan kommer utan tvekan att bli en tv-serie.

Mordet inträffat i närheten av några semesterstugor som ligger någonstans på gränsen mellan England och Wales. Ortens kändis, operasångaren Rhys Lloyd har huset fullt av gäster. Vid midnatt hittas han livlös i sjöns iskalla vatten. Kriminalassistent Ffion Morgan, som är uppväxt i bygden och fortfarande bor kvar där, får ansvar för fallet tillsammans med Leo, en kollega från den större engelska polisstationen i närheten.

Det visar sig rätt snart att Rhys Lloyd var på väg utför i sin karriär och han hade många fiender. Listan på möjliga mördare som önskat honom död är lång. Frågan är vem som hade möjlighet att utföra det och en annan gåta är vad som dödade honom, egentligen.

Intrigen är klurig och har flera nivåer. Ffions uppdrag att söka hemligheter bland grannar, vänner och familj är utmanande. Hennes kollega Leo inser också att Ffion också har hemligheter hon försöker dölja kring den mördade.

Deckargåtan är klurig och har mycket inspiration av Agatha Christies stil. och jag tycker också om beskrivningarna av miljön i den walesiska byn och karaktärerna, personligheterna, är levande beskrivna. Jag kan se både miljön och personerna inom mig när jag läser.

Om författaren:
CLARE MACKINTOSH är en brittisk författare och före detta polis, vars romaner har översatts till 35 språk och sålt i över två miljoner exemplar världen över. Den sista festen är den första boken i hennes nya, redan hyllade serie om kriminalassistent Ffion Morgan.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Brittisk krim, Deckare

Vittförgrenad påkostad debut imponerar – In Love With The World av Ingrid Schyborger

5 november, 2024 by Mats Hallberg

Ingrid Schyborger

In Love With The World

4

Inspelad i New Jersey USA 9 maj 2023

Mix och edits: Pål Svenre

Prophone Records (Naxos)

Releasedatum: 1/11 2024

Enligt hennes hemsida är Ingrid Schyborger en genreöverskridande kompositör, leverantör av filmmusik och basist. 25-åringen från Stockholm började väldigt tidigt spela piano, fast bytte som nioåring till cello och sedermera elbas. I övre tonåren fann hon att hennes instrument skulle bli kontrabasen. Kandidatexamen vid Kungliga Musikhögskolan följdes upp med masterexamen vid Manhattan School of Music i New York. I pressreleasen lyfts Schyborger fram som en av de mest intressanta basisterna på New York-scenen, att hon är på god väg att bli erkänd i egenskap av låtskrivare samt för samarbeten med framstående musiker i Europa, USA och Kenya. Stora ord om ett framtidslöfte som spelat på skivor med Linnea Jonsson (recenserats live och på skiva) och Ingrid Malmén. För egen del kände jag till namnet, men osäker på om jag hört hennes basspel live.

Tippar på att hennes musiker rekryterats från skolan hon gick på i USA. Gruppen formad kring Schyborger består av trumpetaren Ian Cleaver, Tommaso Perazzo vid flygeln och på trummor & percussion Rogerio Boccato. På en av basistens tolv kompositioner, ett projekt som pågått i närmare tre år, gästar sångerskan Yuko Kawasaki. Att döma av namnen en konstellation med flera nationaliteter. På albumet vars titel utstrålar obändig livsvilja medverkar också en stråkkvartett. Den utgörs av Thu-An Duong (violin I), Mark Chen (violin II), Ariana Mascari (viola) samt Wick Simmons (cello).

In Love With The World kännetecknas av både inbjudande och komplexa kompositioner vilka utvecklas i skiftande riktning. Ibland dominerar det jazzigt pulserande, ibland utforskande klanger. Tillförseln av stråkar sker antingen i medhårsstrykande ljudbild eller med dramatiska inslag. Flödande optimism avlöses av reflekterande avsnitt vilka tycks begrunda vår tillvaros överhängande problem. Måste betecknas som en avsevärd bedrift att åstadkomma en sådan här mogen debut, ett verk som exponerar så många lager av nyanser och ett föredömligt djup. Akustiken är fantastisk. Ser framför mig hur musikerna samverkar i självklar harmoni, utan att alls veta hur de tolv timmarna i studio organiserades.

bild från artistens hemsida

Schyborger vågar odla en pretentiös ådra vilket gynnar albumet som helhet. Blir exempelvis förtjust i den högstämda kammarjazz där svävande vokalt uttryck adderas i ett stycke titulerat Universe. Finns emellertid ingen producent angiven. Även om beslutet att själv gå in i den rollen ska respekteras, hade externa öron varit att föredra. De enstaka gånger hon hamnar i återvändsgränd hade nog delvis kunnat undvikas. Nio minuter långa Vulnerable/ No Words drar ner betyget. Den duktige holländske trumpetaren ges alltför mycket utrymme för associativt skrynkligt tonmåleri á la improviserande ECM-artist. Skissartat utforskande med eggande intro på stråke av kompositören, övergår i ett onödigt abstrakt segment. Dikeskörningen är lyckligtvis ett undantag.

Attraheras av rytmiska figurer, melodier som söker sig fram och når lyssnaren. Vidare hör till ambitiöst upplagd debuts förtjänster dess pulserande beat, betonandet av klangfärg genom inte minst stråkkvartettens medverkan, expressivt fördjupande solon, intrikat samspel och överhuvudtaget albumets nyansrikedom som ger upphov till en öppensinnad anda. Musiken skiftar på ett spännande sätt, från att vara uppstyrd till att anta löslig konsistens, ett slags upphävande av struktur. Hovrande trumpet ges mycket utrymme att framställa ett spektra av känslor. Vid flygeln sitter en prisad italienare och tillför sitt delikata sound. Den mycket talangfulle kompositören exponerar naturligtvis sitt instrument i omgångar, präglar omdömesgillt med basgångar. Som framgått ett anmärkningsvärt förstlingsverk som gör avtryck!

Arkiverad under: Skivrecensioner

Fysiskt inriktad sällsam monolog fordrar ställningstaganden – Anonym Messias hos Panjál Scenstudio

4 november, 2024 by Mats Hallberg

Koncept & idé: David Sperling Bolander

Regi och koreografi: Aloun Marchal

Produktion och kostym: Anna Sefve

På scen: David Sperling Bolander

Premiär 26/10 2024 i Panjál Scenstudio vid Sockerbruket (Klippan) i Göteborg

Spelas till och med 10/11

David Sperling Bolander är i lika hög utsträckning musiker som skådespelare och teatermakare. När jag frågar honom efter föreställningen 1/11 om hur han titulerar sig, menar han att utbildningen inom musikaliska fältet är mer omfattande. Och redan på 90-talet ingick han i Urban Turban som jag har cd med och sett på Musikens Hus. Då ska man veta att denne kulturarbetare jag sett ett antal gånger hos exempelvis Teater Trixter, förutom att ha genomfört konstnärligt kandidatprogram i musik med individuell inriktning är utbildad i fysisk teater vid Larssons Teaterakademi. Färdigheterna har kombinerats genom att ha varit med om att driva en musik- och teaterateljé på Konstepidemin. Sedan 2017 har liknande verksamhet fått utökad form i hans regi i Klippan. Estetiskt byggs vidare på en grotowskiinspirerad tradition som fick fäste i Göteborg genom ovan nämnda akademi. Den lanseras med devisen: Scenkonst med konstnärligt mod.

Producenten beskriver monologen som ”en ömsint och väldigt personlig berättelse” om effekterna av en psykos, efter en operation på grund av hjärntumör i pannloben. En definition lätt att instämma i även om den undviker att avslöja det inkluderande tilltalet, vars upplägg mer eller mindre kräver att publiken reflekterar över sig själva i frågeställningar man ytterst sällan konfronteras med. Monologens disposition med en kommunicerande slutfas innebär att stipulerar längd (50 min) kan variera något. Anonym Messias har underrubriken frälsare eller psykotisk?

obs foton hämtade från fb-sida för Panjál Scenstudio

Psykosen inträffade för fjorton år sedan får vi veta och varade under tre veckor. Monologen är en gestaltning av ett tillstånd utan sömn, där den drabbade befinner sig i två olika verkligheter och konsekvenserna därav. Som synes sitter både aktör och publik i en cirkel, vilket indikerar att vi inte bara kommer dela en upplevelse utan kanske därtill deltaga i tankeväckande övningar. Blir därför inte förvånad när så sker, fast man ett tag får sväva i ovisshet om hur interaktion kommer ske. Smart att kittla med denna hint. Vad förväntas av oss betraktare?

Har inga anteckningar och det har gått några dagar sedan jag såg monologen som jag i ett skede trodde att jag inte skulle hinna fram till på grund av missad buss, flera byten och dålig planering från min sida. Hur som helst välkomnas vi av vår värd. Han inleder med ett imponerande balansnummer i ringens mittpunkt. Tippar på att det rör sig om tai-chi. Vi upplyses om att två uppdrag från Gud föll på hans lott under psykosen, två fullkomligt omöjliga uppdrag passande för någon med grandios personlighetsstörning, att beteckna som total motsats till överkomliga uppgifter. David avslöjar endast i glimtar det kaos han måtte han genomlevt. Vid åsynen av sköterska som skulle ge honom narkos ser han sin förestående död och kunde läskigt nog, relatera till den fasansfullt målmedvetna ondskan manifesterad i terrorattentatet i Norge 2011. Makaber dikt om en död hund i koppel deklameras.

Musikinslag förekommer sparsamt. Dock, för att frammana önskad rytm nyttjas finurligt lämpliga hjälpmedel. Det är emellertid de sista två delarna som definitivt stannat kvar i ens medvetande. Inte minst med tanke på David Sperling Bolanders rondör är det en beundransvärd prestation han utför i ett längre inslag. En fantastisk kreativitet och vighet uppvisas när det demonstreras vad man kan göra med den långa gardin som knutits fast. Han överskrider fantasifullt vad en trapetskonstnär är i stånd till. Detta fenomenala performance utförs samtidigt som essensen av ett tal från forna ärkebiskopen K G Hammar återges. Föreläsningen ger en resonansbotten till enligt honom möjlig relation med Gud i ett sekulariserat och extremt individuellt land som Sverige.

Förmedlade fängslande tankegångar övergår fyndigt till den redan antydda finalen. Genom handuppräckningar och valfria vittnesmål bidrar publiken gemensamt till att reflektera över ting man nästan aldrig blivit utfrågad om. Handlade till exempel om liv efter döden, huruvida man känt sig övergiven samt ansett sig ha fått eller gett sig själv ett uppdrag. Några hågade delgav motiveringar. Detta inkluderande moment i kombination med vad som föregick, väckte en ohejdbar lust att hänga kvar på eftersits för att på ett opretentiöst sätt lyssna till andras synpunkter. Och bidra med egna tankar på frågeställningar vi associerar med empatiska psykologer och terapeuter. Detta var sannerligen en minnesvärd monolog som sannolikt får igång stimulerande processer hos samtliga som skaffar biljett.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: The Silent Hour – grå, själslös fogmassa, lika minnesvärd som en grå måndag i november

3 november, 2024 by Elis Holmström

The Silent Hour
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 november 2024
Regi Brad Anderson

Det är nästintill otroligt hur regissören Brad Anderson lyckats fördärva sitt renommé totalt sedan den otroligt sluga och suggestiva The Machinist, en film som kändes som en blandning mellan Christopher Nolans Memento och David Lynch Blue Velvet.
The Machinist var lysande och bjöd på en oerhört snillrik vändning, den borde tagit Brad Anderson till en betydligt mer förnäm position än den han befinner sig i nu. För vad som följt efter denna triumf har varit filmer av så pass låg kvalitet att man kan fråga sig om Andersons förmåga blivit kidnappad och hållen som gisslan på obestämd plats. För inget kan förklara kolossala kalkoner som den vedervärdiga Transsiberian eller andra minimala projekt så obetydliga att ingen kan minnas dem.

The Silent Hour är en otäck påminnelse om hur skev och förstörd Anderson numera är som regissör, det mest uppseendeväckande är istället det faktum att filmen tilldelats en privilegierad biodistribution, något som framstår närmast löjeväckande med tanke på vad som har fått se sig delegerat till valfri streamingtjänst. För någonstans där, bredvid de hemska dussinfilmer som har Adam Sandler i huvudrollen eller tonvis av likbleka europeiska produktioner har The Silent Hour ett perfekt hem.

Om filmvärlden hade ett veritabelt pulvermos vore The Silent Hour den perfekta representanten. Det vi får är smaklöst, torftigt och totalt oinspirerat. Anderson eller någon av de medverkande kan inte ens bemöda sig med att krydda sörjan med någon som helst inspiration eller entusiasm. Tanken är – någonstans, att skapa en tät thriller där en mycket simpel premiss är tänkt att maximera spänningshalten. Men detta kapsejsar likt skeppet Vasa eftersom hela filmen bygger på en penibel gimmick där Joel Kinnaman – genom uselt skådespel, låtsas vara drabbad av en mycket allvarlig hörselskada. Premissen att frånta huvudpersonen i en thriller/actionfilm hörseln må låta som en god grund för att få igång adrenalinet, men då genomförandet är av bedrövlig sort blir det endast krystat.

Inte förbättras situationen av att Brad Anderson helt förlorat förmågan att skapa spänning eller potenta överraskningsmoment. Viljan att chockera med oväntade vändningar faller lika platt som då Edward Blom ställde upp i Melodifestivalen, detta eftersom allt telegraferas cirka tjugo minuter innan det inträffar. Alla skeenden är så pass uppenbara och glasklara att man kan fråga sig om Anderson haft utgångspunkten att alla biobesökare aldrig sett en film i hela sitt liv.

Då ingenting ger resultat verkar allt och alla ge upp, då får publiken istället smaka på en infantil final med ett patos som borde förses med en kariesvarning. The Silent Hour är definitionen av grå, själslös fogmassa, lika minnesvärd som en grå måndag i november.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 173
  • Sida 174
  • Sida 175
  • Sida 176
  • Sida 177
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in