Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Ryuichi Sakamoto | Opus – starkt, mäktigt, berörande

by

Ryuichi Sakamoto | Opus
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Neo Sora

Går det ens att recensera eller betygsätta en sådan film? Det är mer än en film. Det är en stor gåva från en mästare. Sakamotos sista gåva till världen, som det står i pressmeddelandet.

Det är vackert filmat, mästerligt ljussatt, fantastisk musik att lyssna och sjunka in i och låta den föra tankar och känslor långt ut i universum och djupt in i mitt inre.

Ryuichi Sakamoto var världsberömd pianist och kompositör, skivproducent, skådespelare och medgrundare till bandet Yellow Magic Orchestra. Han gick ur tiden 71 år gammal i mars 2023, i cancer. Före sin död spelade han tillsammans med sin son, filmskaparen Neo Sora, under en vecka in ett sista framträdande.

Ensam vid pianot spelar Ryuichi Sakamoto stycken från sin karriär. Det är skickligt och lyhört ljussatt och inspelat. Sakamotos uttryck och fingrar tillsammans med ljussättning fångar hans känslor och stryker under och lyfter fram vad musiken förmedlar.

Det är musik och stycken från Merry Christmas, Mr. Lawrence och The Last Emperor och låtar från Yellow Magic Orchestra och Sakamotos mer experimentella samarbeten med Alva Noto. Det är starkt, det är djupt berörande, det är mäktigt.

Det är en fantastisk skänk av Sakamoto. Den som lyssnat på hans musik och är hans fans har en enastående film att avnjuta men filmen ger en stor upplevelse till alla som älskar musik.

Hans son Neo Sora säger i en intervju med Kulturnyheterna i SVT:
– Hade det varit en dokumentärfilm hade vi kunnat komplettera med fakta om hans liv och hans sjukdom. Men det gjorde vi inte. Här lyssnar man på musiken och för mig berättar den storyn om hans liv.

Filmrecension: Kung Fu Panda 4

by

Kung Fu Panda 4
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Mike Mitchell, Stephanie Stine

DreamWorks börjar alltmer acceptera sin – numera, givna plats som nummer tre vad gäller de stora amerikanska animationshusen. Pixar och Illumination fortsätter sin intensiva konkurrens och går i strid med spektakulär teknik med filmer som har potential att nå den himmelska drömmen för biointäkter på 1 miljard dollar. DreamWorks ljusa stunder har varit få i jämförelse under de sensate åren, de har gradvis blivit mer och mer irrelevanta och spelat andrafiol – om inte tredje. Men med Mästerkatten 2 för två år sedan lyckades studion tända till igen, detta med en film som var genuint överraskade och som besatt en makalös energi och lika fyndig humor.

Och eftersom studion stött på patrull med flera av sina nya satsningar väljer de istället att gå tillbaka till sina mest pålitliga ankare, detta i hopp om att försöka behålla sin relevans. Därför har en femte Shrek-film länge varit diskuterad och planerad, men innan dess är det dags för DreamWorks att gå tillbaka till en av de mer pålitliga filmserier de har tillgång till.

Då den första Kung Fu Panda hade premiär för 16 år sedan var animerad film fortfarande något av en lyxvara. Konceptet var dessutom spännande och som om det inte räckte till utrustades filmen med en stjärnspäckad ensemble. Tre filmer senare är serien långtifrån lika fräsch, glamorös eller unik som då. Och för Kung Fu Panda 4 är det inte tal om några nya knep eller knåp. Förutom ett par välkomna nytillskott som Awkwafina – som bidrar med lika mycket energi som en hel pall med Red Bull, och den underbara Ke Huy Quan, är det mesta sig likt. Det går inte undkomma att det råder ett visst mått av slentrian över allting. Berättelsen besitter inte en enda originell eller inspirerad fiber, detsamma kan sägas om den verbala humorn som nog aldrig varit såhär pass trött. Vad det rent tekniska beträffar är loppet slut innan det börjar, DreamWorks har fortfarande inte en suck gentemot de två regerande titanerna. Animationen är på sin höjd duglig men saknar den förundransvärda teknik som hänförde i exempelvis Super Mario Bros.-filmen. Dock har Kung Fu Panda 4 fortfarande en sak till sin fördel, det rent scenografiska är oerhört inbjudande med de fagra östasiatiska miljöerna – hur klyschigt realiserade de än må vara. Detta ger filmen en gemytlig aura trots sin något bristfälliga teknik.

Men trots en stor igenkänningsfaktor och brist på innovation visar sig grundformeln vara oväntat motståndskraftig. Även om mer eller mindre allt är som brukligt är det fortfarande fungerande. Det är gladlynt action, gulliga djur och en Jack Black som stortrivs i huvudrollen. Även om det aldrig når samma fantastiskt hektiska och underhållande nivå som Mästerkatten 2 är det vida överlägset majoriteten av det DreamWorks har erbjudit de senaste åren. Att det också passerat hela åtta år sedan sist gör att repetitionen känns aningen mer dräglig. Filmen besitter också en inneboende charm som är svår att värja sig ifrån, allting är närmast fånigt tillrättalagt, ingenting är avsett att avvika från idén att vara helt harmlös och hundraprocentigt universell.

Kung Fu Panda 4 är ungefär lika nyskapande som IKEAs 2024 års version av bokhyllan Billy, men precis som denna möbelklassiker är det funktionellt, oförargligt och mestadels solitt.

Teaterkritik: Soppjäveln – jag satt och bubblade av skratt hela tiden

by

Soppjäveln
Av, regi och medverkande Anna Granath och William Spetz
Scenografi Fabian Wetterrot
Kostym Tina Rydergård
Ljus Robert Larein
Ljud Josefin Johansson
Komposition och ljud Andreas Grill
Filmare och klippning Sebastian Dahlstrand
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Mask Anna Jensen Arktoft
Rekvisita Anja Liedtke
Urpremiär 21 mars 2024 på Soppteatern – Kulturhuset Stadsteatern

Soppa och humor, en riktig skrattfest bjuder Anna Granath och William Spetz in till med Soppjäveln. De spelar två skådespelare som repeterar och tränar inför en komedi de ska sätta upp på en soppteatern. De driver med sig själva, med yrket som skådespelare och med journalister och politiker. Alla får en släng av deras humor. Jag satt och bubblade av skratt från start till föreställningens storartade final.

Anna och William repeterar inför den kommande premiären och det är inte alltid lätt att vara överens om vad som är roligt när referensramarna kan skilja en hel del mellan en ung man som William och en mamma med två tonårsbarn som Anna. Barnen ringer eller skickar sms medan Anna och William repeterar. Det kan vara irriterande för kollegor när allt blir avbrutet med jämna mellanrum. Det finns många saker som kan skava också mellan de bästa vänner. Anna Granath och William Spetz speglar detta med både värme och humor.

William Spetz och Anna Granath inte bara står på scen, de har själva skrivit manus och regisserat. Till sin hjälp har de en stab av duktiga scentekniker och en av Sveriges absolut främsta koreografer Fredrik Benke Rydman. Tillsammans har de skapat en underhållande helhetsföreställning.

Foto: Leonard Stenberg

Premiären var mer än fullsatt. Det var tydligt att många extraplatser var fixade inför denna premiär. Helt klart är det en föreställning som det fanns höga förväntningar inför. Jag tror förväntningarna infriades. Många reste sig och gav stående ovationer och skratten bubblade hela tiden i rummet.

I premiärpubliken såg jag en del från scenkonstvärlden, både skådespelare och andra. De som jobbar inom scenkonst kunde nog känna igen en hel del även om det var skruvat och överdrivet. Det kan vara förlösande att få skratta åt situationer det går att känna igen. Och alla som inte sysslar med scenkonst har nog minst lika roligt genom att få en skämtsam inblick i vad som pågår innan en föreställning blir klar för att spelas upp.

I ett pressmeddelande säger Anna Granath och William Spetz:
– Det ska bli så kul att få berätta en berättelse om alla de där dåliga stämningarna som vi ägnar våra liv åt att undvika. Vi hoppas det blir roligt men förhoppningsvis också lite jobbigt att bevittna.

Fakta om de två regissörerna:
Anna och William är skådespelare och manusförfattare med bred erfarenhet av att locka till skratt i film, tv och på scen. Tillsammans med Jens Östberg gjorde de 2019 dramakomedi-serien Filip och Mona och har sedan dess ett nära samarbete.

Anna Granath är skådespelare, regissör och manusförfattare. För TV har hon bland annat senast medverkat i Tack för senast, Folk med ångest samt Filip och Mona som Anna gjorde tillsammans med William Spetz och Jens Östberg. Hon har även varit innehållsproducent och skrivit manus för program som Vilket liv, Hellenius Hörna, Renées brygga samt Barncancergalan-galan och Guldbaggegalan. 2022 regisserade hon Petra Medes humorföreställning 50/50 på Scalateatern. Anna och Petra har samarbetat i flera projekt som Morgonsoffan och även skrivit boken Mera självkänsla än du kan hantera.

William Spetz är skådespelare och manusförfattare som slog igenom med sina självbiografiska humorsketcher på Youtube som 16-åring. Han har tidigare satt upp enmansföreställningen Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme? och vårdcentralskomedin Hjälp mig inte. Han har även synts i Liv Strömquist tänker på sig själv och Den yttersta minuten på Dramaten. 2019 gjorde han SVT-serien Filip och Mona tillsammans med Anna Granath och Jens Östberg. Hösten 2023 hade Netflix-serien TORE premiär som William skapat, skrivit och spelar huvudrollen i.

Fantastisk förmåga i otyglad skepnad – Introducing Irma Neumüller

by

Irma Neumüller

Introducing

3

Inspelad och mixad i Kingside Studio

Prophone (Naxos)

Releasedatum: 23/2 2024

Slumpens inverkan i ens lyssnande på musik ska inte förringas. Debuterande Irma Neumüller upptäcktes via programserien Next Generation på Ystad Jazzfestival för ett par år sedan, vilket resulterade i uppskattande omdömen. Sedan dess har jag träffat sångerskan och låtskrivaren på Unity och recenserade i somras lyckad konsert på Utopia (två ledande jazzkrogar i Göteborg). Bör rimligen vara mig det syftas på när pressreleasen lyfter fram att Neumüller hyllats i JAZZ/ Orkesterjournalen. Musikerna som ackompanjerar henne är de mycket etablerade Stefan Wingefors vid flygeln och bakom trummorna Johan Löfcrantz Ramsay medan den lika etablerade Fredrik Lindborg gästar på tenorsax på två låtar. I övrigt medverkar gitarristen Bo Nygårds och den norske kontrabasisten Albin Halvordsson, generationskamrater till artisten. Tre av dem fanns på scen när 23-åringen framträdde på Utopia.

Neumüller har studerat på Södra Latin och Skurup och utbildar sig för närvarande på Jazz Institut Berlin. Framtidslöftet som mottagit flera stipendier har tagit intryck av bland andra Carmen McRae, Stevie Wonder och Monica Z. Under uppväxten innan hon fick upp ögonen för vokaljazz var det övande på cello som gällde. Ett kännetecken i skapandet är att hon skriver eget material både på engelska och svenska, vilket på en snyggt förpackad cd med texthäfte resulterat i att hälften av åtta låtar är på svenska.

Ett gångbart råd till aspirerande stjärnor när de befinner sig i studio är att skaffa sig ett bollplank, en extern producent. Rutinerade trumslagaren och pianisten skulle kunna ha gått in i sådan roll. Den personen hade sett till att vissa ytterligheter skalats bort, levererat kreativa lösningar kring dilemmat ”kill your darlings”. I uppskattningsvis fyra melodier garneras det exempelvis ymnigt med scatsång, vilket borde ha ransonerats. Kan förvisso förstå att albumet gjorts som en provkarta över de uppseendeväckande musikaliska kunskaper artisten tillägnat sig, varför egna beslut tagits.

foto Mia Gjakonovski

Uppsluppet öppningsspår drar iväg i en jublande känsla. Sticket fylls ut av pigga licks signerade Bo Nygårds som arrat Time Will Tell. Exalteras av karaktäristiskt pådrivande trumspel av nestorn Johan Löfcrantz Ramsay. Bluesiga jazzvisan Världens ände är också en frisk fläkt i up tempo med ypperligt ensemblespel, toppat av Fredrik Lindborgs insats på saxofon. Melodin påminner lite om Alice Babs klassiska inspelning av Okända djur. Apropå referensen till Alice Babs är det hög tid att uttala sig om det primära, det vill säga sången. Vokala tekniken förbluffar. Skivdebuterande Irma Neumüller är en i raden av fullfjädrade nya jazzsångerskor, dessutom habil och stundtals charmigt personlig vad beträffar komponerande.

Stillsamt framflytande balladen Maybe It´s You sticker ut genom tjusigt knåpande på ackordföljder från gitarrist och pianist. Låten formar sig till en bedårande uppvisning i smäktande sång. En notering i marginalen är att här hade jag föredragit att vokala akrobatiken tonats ner. Sången imponerar på Once Again Looking For Love där Bo Nygårds återigen inspirerat broderar ut melodin. Drillandet på slutet matchas av minst sagt schvungfullt lir. En höjdpunkt som avlöses av lika ypperlig bitterljuv betraktelse på svenska till fint framrullande komp, om var en lördagskväll lämpligast tillbringas utifrån vilket humör man är på. Associerar till Amanda Ginsburg med den skillnaden att dosen av energi är större. Melodin förgylls av Stefan Wingefors ackompanjemang. Hans ömsom innerliga touch, ömsom kraftfullt kvicka attack tillför avsevärda kvaliteter på albumet. Är en i positiv mening dominant på originella Sovetåka.

I en palett av kontrasterande uttryck idkas också boppig hårdkörning. Då blir det åka av med Löfcrantz Ramsay i förarsätet. Albumet avrundas med basfeature i en näpen visa om naturens kretslopp. Aningen märklig text känns oförlöst. Kan betecknas som en mjukisschlager eller som ett eko av Sofia Karlsson. Kommer följa fortsättningen av karriären för en superb sångerska och fascinerande låtskrivare, vars något ojämna debut som framgått innehåller flera höjdpunkter. Slutligen ska förträffligt ensemblespel och dito solon framhållas.

Filmrecension: Lars är LOL – väcker många tankar och känslor

by

Lars är LOL
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Eirik Sæter Stordahl

En film som påverkar mig, dröjer kvar inom mig länge efteråt, både känslomässigt och i tankar. Jag tror ingen kan se den utan att bli berörd.

Amanda ska börja i sjätte klass och det ser hon fram emot. Varje sjätteklassare blir tilldelad en förstaklassare att vara fadder åt. Amanda pratar med sin bästa vän om hur roligt det ska bli att få vara fadder åt en söt liten elev i första klass. Besvikelsen blir stor när Amanda och hennes klasskamrater tilldelas sina fadderbarn. Amanda blir nämligen fadder åt Lars, en ny pojke i hennes klass. Lars har Downs syndrom.

Amanda är en snäll tjej och absolut ingen mobbare. Men hon ville inte bli fadder åt någon i sin egen klass. Hon ville ju vara fadder åt en söt nybörjare i första klass.

Amanda är villrådig. Lars bjuder hem henne och det visar sig att han är kul att leka med. Han och hans föräldrar är fantasifulla och lekfulla. Men samtidigt finns det ett tjejgäng i klassen vars ledare driver med Lars och till och med postar videoklipp i en blogg med honom där han förlöjligas. Bloggen är hemlig och för att kunna se dem måste man ha ett lösenord, så det är ingen som lärare eller andra vuxna känner till.

Amanda får chansen att hänga lite med tjejgänget men snart för det med sig att hon kommer i en jobbig situation: antingen bli retad av tjejgänget eller att hjälpa till att svika Lars.

Filmen väcker många tankar och känslor. Jag är verkligen kritisk till Amandas lärare som tvingar Amanda att ta på sig uppdraget. Amanda är rätt tydlig att hon inte vill. Dessutom har läraren inte tid att lyssna på Amanda när hon vänder sig till henne för att få hjälp. Läraren tycks ha en uppfattning av sig själv som väldigt klok och bra. Men nja, jag är kritisk till henne. Det fick många sådana människor här i världen som anser sig vara rättrådiga och goda men skrapar man på ytan är det inte direkt perfekta. En av filmens många styrkor är just att människor, varken de vuxna eller barnen, utmålas som enbart goda eller enbart onda. God eller ond är en konstig indelning av människor. Varenda individ har mycket olika egenskaper inom sig och kan göra bättre och sämre handlingar beroende på omgivning och situation. Det fångas väldigt bra i denna film utan att det skrivs oss på näsan.

Jag är väldigt imponerad av alla dessa underbara duktiga barnskådespelare som är med i filmen. De är så äkta i sina roller. Detta är en varm film, en film om både dumheter och solidaritet och värme, om fördomar och om fördomsfrihet. En vacker film som ger hopp.

Filmen är baserad på boken med samma namn som är utgiven av Lilla Piratförlaget i Sverige. Den utsågs till bästa barnboksdebut 2016, och var den mest sålda barnboken i Norge samma år.

Lars är LOL – trailer from Folkets Bio on Vimeo.