• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Hamlet, nypremiär på Dramaten

4 oktober, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Hamlet, nypremiär på Dramaten

Hamlet
Av William Shakespeare i fri bearbetning av Mattias Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Maja Kall
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvádottir
Ljus Charlie Åström
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Mimmi Lindell
Medverkande Gustav Lindh, Gizem Erdogan, Danilo Bejarano, Thomas Hanzon, Anna Björk, Mustafa Al-Mashhadani, Nemanja Stojanovic, Sten-Johan Hedman m fl
Nypremiär på Stora scenen på Dramaten 3 oktober 2026

Hamlet är ett trumfkort för Dramaten i höst. Efter en helt utsåld spelperiod på Elverket har föreställningen efterlängtad nypremiär på Stora scenen. Publiktrycket är förståeligt. Det är en fantastisk, märgfull tolkning av Shakespeares tragedi med Gustav Lindh som explosivt nervknippe i titelrollen.

För att en klassiker ska kännas relevant och överraskande krävs att regissören både skildrar pjäsens tematik och tar den in i samtiden. Den balansakten klarar Mattias Andersson excellent.

Denna Hamlet, i fri bearbetning av regissören, är ett drama som riktas speciellt till en ung generation. Den är en häxkittel av hämndbegär, offerskap, våld, maktlystnad och krigets vansinne framförd med hög puls och stor energi. Karaktärernas bevekelsegrunder klargörs liksom det motsägelsefulla hos människan.

Berättelsen slipas elegant likt en diamant. Gnistrande av ljus för de som har makten och rör sig i pampiga boningar åtskilda från all död och lidande som deras begär att erövra nya territorier och attackera de ”kackerlackor” som hotar deras land. Stenhård utan nåd för de som tvingas lyda maktens befallningar, dra ut i orättfärdiga krig eller lider nöd på hemmaplan.

Gustav Lindh är ett lysande val som den unge prinsen av Danmark med elasticitet både i tanke och kropp. Det är fascinerande att följa hans gestaltning av den frustration och vrede som växer i Hamlet och kräver att få utlopp. Hans farbror Claudius har ju dödat hans pappa och gift om sig med hans mamma. Nu regerar denne landet med Gertrud vid sin sida som frånvänd och till synes närmast loj hustru. Vad ska Hamlet göra? Hans pappas vålnad manar honom att hämnas mordet, men förmår han verkligen det?

Ångesten rider Hamlet. Dessutom börjar han anklaga även sin bäste vän Horatio för att gå maktens ärenden. När han av misstag blir en mördare börjar tanken att begå självmord kännas som en möjlig utväg.

Ofelia – med stram stolthet och känslighet spelad av Gizem Erdogan – brukar vanligen framstå som ett viljelöst offer som sörjer den kärlek Hamlet har hyst för henne. Men i denna tolkning får hon en betydligt intressantare roll. Ofelia vill själva bryta med Hamlet som hon avfärdande kallar en tönt. Hon fylls också av tankar på att ta värvning för att hämnas de soldater som i förra kriget våldtog och dödade hennes mamma.

Claudius gestaltas pregnant med slirig framtoning av Danilo Bejarano- den ende som är ny i ensemblen. Det är ett lysande porträtt av en uppblåst skurk och pajas som under ytan är obarmhärtigt grym. Han kallar unga män som ger sig ut i krig för hjältar och önskar dem lycka till fast han vet att många av dem strax kommer att stupa.

Helst ägnar sig Claudius åt att spela golf och festa hejdlöst med vänner i gyllene salar. Makan Gertrud betraktar han överseende som en lyxhustru utan egen vilja. Men Hamlets närmast galna agerande skrämmer honom. Hennes oberäknelige son måste hållas under sträng övervakning och helst försvinna bort ur hans åsyn.

Gertrud – stillsamt och med spröd utstrålning spelad av Anna Björk- får i en scen chans att förklara sitt giftermål med Claudius och sin starka kärlek till Hamlet. Men inte ens hon förmår hjälpa sin son.

En nödvändig kontrast i dramat är Polonius. Han står för förnuftets röst. Rollen spelas trovärdigt och älskansvärt av Thomas Hanzon. Polonius har varit ute i krig och vet hur fruktansvärt det är. Att sonen Laertes tagit värvning fyller honom med djup smärta. Samtidigt är Polonius underkuvad rådgivare till makten och lyder befallningar även när det gäller hur han ska behandla sin dotter Ofelia och påverka hennes relation med Hamlet.

Föreställningen vrids hela tiden åt som av en järnhand. Både Hamlet och Ofelia störtar ned i fasa och sorg och hon väljer att avsluta sitt liv. När Laertes – skickligt gestaltad av Nemanja Stojanovic – återvänder från kriget vill han utkräva hämnd för det Hamlet gjort mot hans familj. Det blir en ruggig sådan som påminner om domedagsklockan som löd när publiken bänkade sig.

Scenografin i Hamlet är snillrik och fungerar väl att överflyttas från Elverket – även om jag saknar dess sakrala scenrum som gav ett extra allvar åt handlingen. Kungen regerar från en tron över ett hav av fallna soldater. I fonden öppnas bakom en ridå en sal där de välbesuttna festar. Mot slutet rivs tronen och blir en mörk grav för okända soldater och osaliga andar.

Som en bro över den nattsvarta tragiken finns en innerlig bön om att det måste gå att finna en väg till en barmhärtig fredlig värld. Det ryms också några välbehövliga andningspauser, stunder av humor.

Hamlet i Mattias Anderssons regi är en av de främsta klassikertolkningarna på senare år. Vare sig man har sett en rad Hamletuppsättningar eller för första gången ger sig i kast med Shakespeares drama är det en omskakande upplevelse. Därtill är det ett gyllene tillfälle att se skådespelare som agerar på topp. Så här strålande kan det fungera när ensemblen känner sig trygg i att både texten och regikonceptet håller hög klass.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Hamlet, Mattias Andersson, nypremiär, Shakespeare, Stora scenen

Filmrecension: Verity – kanske inte helt nyskapande, men det lyckas ändå överraska

3 oktober, 2026 by Linou Gertz

Verity film

Verity
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
’Regi Michael Showalter

I vad som inleds nästan som en romcom med klyschigt meet-cute drag, om än ett så morbid sådan, introduceras vi snabbt till unga författaren Lowen (spelad av Dakota Johnson) och Jeremy (Josh Hartnett) som först ramlar in i varandra under en olycka – och sedan träffas igen kort efter. Hur småcharmigt och oskyldigt det kan tyckas är det lyckligtvis inte det håll filmen dras mot därefter. Istället för en ny 50 Shades of Grey, som Dakota slog igenom med, är utvecklingen något mörkare än så. Mer spännande, angränsandes till skräckfilm nästan, drar filmen in en i intrig och karaktärsark. Det är aldrig kanske helt nyskapande på något sätt, men det lyckas ändå överraska och dra åt håll som inte känns helt förutsägbart eller tråkigt på något sätt. Det lyfter aldrig riktigt heller, även om det finns stunder då det helt klart känns som det äntligen ska ta av, men för regissören Michael Showalter som tidigare gjort ”Oh. What. Fun” och ”The Idea of You” kan jag ändå tänka mig det här var en rolig utmaning och spännande att göra någonting annat från tidigare verk.

På grund av medicinskt tillstånd behöver Lowen hjälpa till med en känds författares (spelad av Anne Hataway) sprökskriverier för hennes nya bok som behöver slutföras. Som sig bör är hon inledningsvis osäker på att ens ta jobbet, med tanke på hur stora skorna blir att fylla då hon själv aldrig skrivit för en sådan stor publik innan utan hankat sig fram bäst hon kunnat, men hon övertalas att ta jobbet och flyttar kort därpå in hos familjen för att sätta sig in i boken, dess anteckningar och stilval för att sömlöst kunna ta över och väva in sitt egna bokstävsväveri i förhoppning att läsarna inte ska kunna avgöra när och var hon gjort det. Men desto mer hon läser och lär känna familjen, märker hon att allt inte står rätt till. Såklart. Hon märker snart att det mörker som återfinns i böckerna, också tycks härstamma från en inte bara vild mörk fantasi utan även rutten själ som tycks oförmögen att vara tacksam över den framgång hon haft både professionellt och i familjen.

Filmen vibrerar ändå i sin osäkra genretillhörighet där den vacklar mellan spänningsfilm och psykosexuell thriller med rötter ur sent 1970-tal men mest populärt under sent 80- och tidigt 90-tal. Här görs det någorlunda väl, om ändå rätt tafatt, och talar till det biologiska begäret av hud och kött, snarare än det intellektuella och psykologiskt grävande – även om det förekommer scener som även försöker fylla på med bilder som suddar ut gränsen mellan det upplevda och det i huvudet uppmålade. Det blir såklart mest spännande när det är oklart vilket som är vilket, både för karaktären och publiken. När jakten på sanningen övergår i rent sexuell lättja samt misstänksamheter och oroande anklagelser bränner det ändå till någorlunda väl.

Både räddningen och besvikelsen kommer med filmens chockerande plot twist, som visserligen ställer hela filmens relationer och händelseutveckling på sin spets – men sen när den ska utvidgas och förklaras mer ingående håller det inte riktigt måttet ändå och det känns inte så logiskt och sammanhållande som författaren kanske önskat. Att filmens manus bygger på en bok är förvisso logiskt, men vad som kanske håller i text när läsaren får måla upp sin egna bild blir inte lika bra i bild när ansvaret lämnar publiken och blir en plikt att köpa och tro på. Vilket tyvärr blir för svårt.

Så även om det inte är helt övertygande är det ändå lätt att lämna salongen med känslan av överraskande vändning i klass med Sjätte sinnet och att det ändå ställer hela filmen och dess handling på sin spets och lämnar tittaren med fler frågor och tankar än enkla svar. Vilket är bra nog i sig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkritik, Filmrecension, Josh Hartnett, Verity

Teaterkritik: Den enfaldiga mördaren – teaterkonst av yppersta klass

3 oktober, 2026 by Marja Koivisto

Den enfaldiga mördaren

Den enfaldiga mördaren
En pjäs av Dennis Magnusson
inspirerad av Hans Alfredsons film Den Enfaldige Mördaren och boken En Ond Man – idiotens berättelse
Regi Dennis Sandin
Scenograf/Kostymdesign Stine Martinsen
Komposition och ljuddesign Mikael Svanervik
Ljusdesign Jörgen Haimanas
Mask Anna Olofson
Föreställningsdramaturg Jani Lohikari
Medverkande Lennart Jähkel, Einar Bredefeldt, Jessica Liedberg, Dag Malmberg, Nora Sadayo, Joel Valois
Pressvisning hos Riksteatern, Hallunda fredag 2 oktober 2026

Vilken fröjd att få uppleva sådan högklassig teaterkonst! Det är svårt att avhålla sig från superlativerna efter att ha sett Riksteaterns uppsättning av Den enfaldiga mördaren. Det här är en föreställning som imponerar från första scen till sista.

Alla skådespelare lyser och ger liv och själ åt sina karaktärer. Rollgestaltningarna är nyanserade, närvarande och fyllda av både värme och svärta. Varje karaktär känns levande och trovärdig, och det märks att varje detalj är omsorgsfullt genomarbetad.

Dramaturgin är utsökt. Tempot är friskt och föreställningen rör sig sömlöst mellan scenerna utan att någonsin tappa i kvalitet, detaljrikedom eller kreativitet. Berättelsen håller ett stadigt grepp om publiken, samtidigt som den lämnar gott om utrymme för eftertanke.

Och dialogen – vilken dialog! Den är briljant, träffsäker och levande, med en underbar blandning av humor, allvar och skärpa. Replikerna sitter precis där de ska och ger föreställningen både rytm och nerv. Dialogen bidrar starkt till att göra karaktärerna trovärdiga och berättelsen både underhållande och berörande.

Scenografin är intelligent och kreativ och fångar stämningarna med imponerande precision. Ljud och ljus följer berättelsen utsökt och varsamt och förstärker känslorna utan att någonsin ta över. Och kostymerna – underbara! Även de bidrar till att skapa en levande och trovärdig värld.

Den enfaldiga mördaren bygger på Hans Alfredsons roman och film En ond man. Berättelsen kretsar kring den tystlåtne Sven Olsson, som föds med gomspalt och växer upp i en liten skånsk by under 1930-talet. På grund av sitt talfel och sitt utseende blir han kallad ”idioten” och hamnar tidigt längst ner i samhällets hierarki.

I denna uppsättning får den klassiska berättelsen en fräsch och angelägen nytappning. Historien känns på samma gång tidstrogen och förvånansvärt aktuell. Med humor, vemod och skärpa skildras livets stora och svåra realiteter: makt, över- och underordning, rikedom och fattigdom – men också människans ständiga strävan efter värdighet och lycka.

Och vem är egentligen lyckligast i detta drama?

Det är en fråga som följer med ut ur salongen.

Det här är en föreställning som både roar, berör och väcker tankar. En teaterupplevelse där skådespeleri, dialog, dramaturgi, scenografi, ljus, ljud och kostym samverkar med imponerande precision.

Lovord rakt igenom.

Årets bästa föreställning!

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Riksteatern

Filmrecension: Stormen – ska jag skratta eller gråta?

2 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Stormen Josephine Bornebusch

Stormen
Betyg 2
Global premiär på Netflix 15 oktober 2026 och på utvalda svenska biografer 2 oktober
Regissör och manusförfattare: Josephine Bornebusch
Rollbesättning: Gustaf Skarsgård, Aliette Opheim, Filip Berg, Josephine Bornebusch, Jonas Karlsson, Johan Rheborg, Christopher Wagelin, Sara Shirpey, Gizem Erdogan, Henrik Dorsin, Nils Wetterholm och Nicole Levin.

Ska man skratta eller gråta? Det är en rejält skruvad komedi med totalt överdrivna personligheter. Humor är personligt. Jag har svårt att tycka det är roligt att se filmer där samtliga karaktärer helt klart är absurda och löjeväckande och går över gränsen hela tiden. Stormen är skruvad och en mörk, dyster berättelse.

I centrum står Filip (spelad av duktiga Gustaf Skarsgård) som ska fira att han fyller 45 år. Firandet sker på hans och hans sambos nyinköpta gård i norra Sverige. Födelsedagsfesten har en baktanke. Filip med sambo har planer på att kunna leva på gården genom att göra den till ett pensionat dit välbeställda personer kan boka konferenser eller festligheter. Därför har de bjudit in flera gäster som har stora plånböcker, som är rika nog att kunna investera. Ett problem inför festen är att Filip med sambo inte har någon duktig personal. Den unge man som ska vara kock är inte särskilt duktig och är mest intresserad av att bli hög av svampar med psykedeliska egenskaper.

Filmens titel är Stormen och en storm är det som sveper in över landet och sällskapet på gården skärs av från omvärlden. Taxichauffören Stefan (väl gestaltad av Henrik Dorsin, som väl alltid gör bra ifrån sig) som beställts för att sitta redo om någon vill åka iväg blir också strandsatt på gården och får ett av gårdens många gästrum.

Stormen gör att gästerna kommer närmare varandra är de vill och en och annan fasad börjar rämna. Och när kocken tittar bort ett ögonblick sker en liten olycka i köket som gör att en stor hög av magiska svampar hamnar i svampsåsen som en av gästerna snor åt sig, för övrigt stenrike Nicholas (spelas av Johan Rheborg). Nicholas och hans pojkvän Jacob (spelas av Jonas Karlsson, i en så utflippad karaktär som jag aldrig sett denna duktige skådespelare spelat tidigare) har en fasad utåt av att vara helt drogfria. Men så drogfria och nyktra blir de inte.

Ja det blir många karaktärer som tappar sin vackra ytliga fasad och blir löjligare och mer misslyckade eller sorgliga än de vill att omgivningen ska förstå. Det är något som kan skildras på ett intressant sätt men för min del är allt ett par steg för överdrivna för att jag ska skratt och ha roligt. Jag är dock medveten om att vi alla har olika gränser för vad vi tycker är komedi och vad som börjar bli för mycket, för löjligt.

Filmens plus: en lång rad av de duktiga svenska skådespelarna är med och ofta i för dem ovanliga roller, som Jonas Karlsson som Jacob och Gustaf Skarsgård som Filip och Henrik Dorsin som vilsen, alldeles för snäll taxichaufför. Dorsins roll är för min del filmens största behållning. Han sätter fokus på klass-samhället på ett tydligt sätt. Men trots flera bra rollprestationer räcker det inte för något högre betyg, som jag ser det.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Netflix

Teaterkritik: You’re the Color of Love – Om konsten att leva – En personlig, musikalisk och livsbejakande föreställning – med passion, humor och hjärta

2 oktober, 2026 by Marja Koivisto

Första blatten på månen

You’re the Color of Love – Om konsten att leva
En musikalisk scenföreställning av och med Therése Neaimé
Scalateatern, 1 oktober 2026

En personlig, musikalisk och livsbejakande föreställning – med passion, humor och hjärta
Det finns föreställningar som främst vill underhålla. Och så finns det föreställningar som vill något mer – som vill få publiken att känna, minnas och kanske till och med se på sitt eget liv med nya ögon. You’re the Color of Love – Om konsten att leva, med Therése Neaimé, hör definitivt till den senare kategorin.

Föreställningen är en musikalisk teaterberättelse om Neaimés livsresa – en sorts musikalisk memoar där erfarenheter, musik och personliga berättelser vävs samman. Det är en berättelse om ett liv som inte alltid följt den rakaste vägen, utan tagit flera oväntade u-svängar. Men just där finns också föreställningens kanske viktigaste budskap: en krokig väg behöver inte innebära att drömmarna går förlorade.

På Scalateaterns scen möts musik, humor och personliga berättelser i en föreställning som rör sig mellan det nära och det stora. Neaimé använder sitt eget liv som utgångspunkt, men berättelsen stannar inte hos henne. Teman som kärlek, sorg, identitet, mod och drömmar är universella, och det är lätt att känna igen delar av sig själv i det som berättas.

En tydlig röd tråd är betydelsen av att fortsätta drömma – att tro på sig själv och sina drömmar även när livet tar oväntade vägar. Att fortsätta ta stegen framåt också när man inte riktigt vet vart nästa steg leder. Men också att våga stå kvar i sin egen berättelse och inte låta andra människors åsikter, förväntningar eller reaktioner bestämma riktningen på ens liv.

Det är ett budskap som lätt hade kunnat bli övertydligt eller tillrättalagt. Här får det däremot sin förankring i Neaimés egna erfarenheter. Hennes livsresa blir ett slags bevis på att vägen framåt sällan är spikrak – och att det ändå går att nå sina mål och förverkliga sina drömmar, ibland på sätt som går på tvärs mot det förväntade.

Neaimé är dessutom en begåvad scenartist med en påtaglig mångsidighet. Hon rör sig obehindrat mellan musik, sång, berättande och humor och låter uttrycksformerna mötas på ett genreöverskridande sätt. Musiken är central och fungerar inte enbart som illustration till berättelsen, utan som ett eget känslomässigt språk. De egenskrivna låtarna tillför både energi och djup och blir en viktig del av föreställningens identitet.

Den första akten känns däremot stundtals något stel och prövande. Det tar tid innan föreställningen riktigt hittar sin rytm och sceniska självklarhet. I den andra akten händer något. Neaimé blommar ut, närvaron blir starkare och passionen tar större plats. Samtidigt tappar föreställningen något av sin stringens, men det vägs till stor del upp av en större lekfullhet, energi och känslomässig intensitet.

Just växlingen mellan allvar och humor är också en av föreställningens styrkor. Humorn skapar välbehövliga pauser i de mer sårbara partierna och gör att berättelsen aldrig blir enbart tung. När det fungerar som bäst uppstår en fin närhet mellan scen och salong – som om föreställningen för en stund förvandlas från teater till ett samtal om livet.

Titeln You’re the Color of Love pekar mot en av föreställningens centrala tankar: att livet rymmer många färger och inte alltid är enkelt, självklart eller smärtfritt. Att leva handlar också om att våga känna hela registret – glädje, sorg, rädsla, mod, hopp och längtan.

Det är en föreställning som inte ger alla svar, men som ställer frågor som är svåra att värja sig mot. Vad innebär det egentligen att leva fullt ut? Hur hittar man modet efter en förlust? Hur fortsätter man drömma när livet tar en annan riktning än den man tänkt sig? Och hur mycket av sig själv vågar man visa för andra?

När jag lämnar Scalateatern är det därför inte bara musiken jag tar med mig. Jag går hem upplyft, inspirerad och road – men också med tankar om livet. Om drömmar, mod och vikten av att fortsätta ta stegen framåt även när vägen svänger. Om att våga stå för sitt liv och inte låta andras åsikter stympa det vi själva drömmer om.

You’re the Color of Love – Om konsten att leva är en musikalisk och personlig scenberättelse om en livsresa fylld av både motgångar och möjligheter. Therése Neaimé visar att vägen sällan blir exakt som man tänkt sig – men också att en u-sväng inte behöver vara slutet på resan.

Ibland är den bara början på en ny riktning.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Scalateatern

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in