5/3 2026
Haga Konserthall i Göteborg
Hade bara besökt vad som sedan ett par år tillbaka är hemvist för Göteborg Wind Orchestra en gång tidigare. Recenserade då i lyriska ordalag deras konsert under ledning av Alexander Hansson, tillsammans med Peter Asplund & Aspiration med Lars Jansson på flygeln. Var därför på tiden att jag återvände. Tog kontakt med deras pressansvarige inför detta spännande event som ska ut på turné i länet och Halland. Ska påpekas att jag lika hänryckt som ovan recenserat dem ett par gånger i Lerum. Dels tribut till Monica Zetterlund med Rigmor Gustafsson som uttolkare, dels otroligt varierad julkonsert på lika hög nivå med tenoren Alexander Lövmark och sopranen Negar Zarssi.
Till den lika ärofyllda som ansvarsfulla dirigentrollen i storslagna James Bond-projektet har Calle Rasmusson anlitats jämte ett knippe arrangörer. Rasmusson, till vardags trumslagare i bland annat Svante Söderqvists formidabla Rocket, sågs leda Bohuslän Big Band i påkostad Quincy Jones-hyllning under Ystad Jazz Festival. Live And Let Die gjordes för första gången för cirka femton månader sedan, vilket kan ha bidragit till att det bara var halvfullt på läktaren (cirka 400 åhörare). Vet inte hur det till slut löste sig ekonomiskt för den renommerade professionella blåsorkestern vars existens varit hotad flera gånger och bland annat innebar att de behövde flytta från Kronhuset. Är i egenskap av skrivande musikälskare bara tacksam för att de finns kvar och upprätthåller sin omvittnade kvalitet. Att stora ansträngningar gjorts för att få till optimal akustik uppskattas verkligen. Resonans och balans höll högsta möjliga klass.
Fulltaliga grunduppställningen hos GWO uppgår till tjugotvå orkestermedlemmar. Samtliga på blåsinstrument med undantag för två slagverkare. I detta projekt tillkommer den allestädes närvarande Stefan Wingefors vid flygel och keyboard, gitarristen Viktor Olofsson samt basisten Tom Tveita. Vad jag på långt håll kunde utröna alternerade de på akustiska och elförstärkta instrument, fast Olofsson (hört med Bohuslän Big Band och Log Lady etc.) huvudsakligen förstås lirar elgitarr. Ett mått på hur galant GWO gör de populära soundtracken rättvisa, är att man inte alls tänker på avsaknaden av framsvepande stråkar.
Lanseringen av programmet frontas av Kristin Amparo vars ansenliga röstresurser får betraktas som idealiska i sammanhanget. Hon är väldigt mångsidig. Fick som bekant en listetta tillsammans med Albin i Min soldat, Har sjungit punk, latin, soul, jazz och hip hop. Har för egen del hört hört henne live ett par gånger med Cleo och med Bohuslän Big Band på Götaplatsen under ledning av Magnus Lindgren.
Med paus, introduktioner plus några inslag därutöver pågår evenemanget i ungefär två timmar. Vi undfägnas flera favoriter och några rariteter. Kan vara på sin plats att skjuta in att jag aldrig varit någon fan av James Bond. Kan endast erinra mig ha sett en av de tjugofem filmerna på bio (när jag gjorde lumpen), vilket inte hindrar att man dras med i ett flertal av repertoarens romantiska eller dramatiskt laddade hits. Att så sker beror givetvis till viss del på strålande arr gjorda för denna sättning. Inalles framförs nio nummer i varje set plus förväntat extranummer. Rasmusson passar på att berätta om vad som kännetecknar John Barrys agent-sound och det blir dessutom några underhållande dialoger mellan honom och en vokal stjärna på lika gott humör. Vad gäller magnifika materialet man tolkar kan jag på rak arm erinra mig ett tillfälle med samma motivkrets. På Kulturkalaset har den oförliknelige Freddie Wadling sjungit James Bond-låtar ackompanjerad av en liten ytterst stabil sättning.
Omedelbart infinner sig rätt vibe när tätnande spänning signaleras i The James Bond Theme. i arrangemang av Jonas Nydesjö. Den avlöses av en stämningsfull avmätt ballad vars original gjordes av Shirley Bassey, då aftonens glittrande stjärna äntrar scen. Ledmotivet till Man lever bara två gånger tillhör låtarna som presenteras. Och man slås av att den sjöngs av Nancy Sinatra med tanke på dess pampigt anlagda sista del. Nästan samtliga melodier gör bestående avtryck. Utföres exemplariskt och i en attraktiv textur. En av få som inte fäster riktigt är skriven av Bond-filmernas ”hovleverantör” John Barry och Tim Rice. från 1983 som sjöngs av Rita Coolidge. Innehåller i och för sig ett kortare gitarrsolo uppbackat av orkestern och en tamburin. Inte heller Never Say Never ( så kallad inofficiell film)har önskvärd lyster trots att titeln signerad bland andra Michel Legrand skrider fram på ett intrikat vis och Amparos sång imponerar.
Ska framhållas att några melodier var instrumentala. I On Her Majesty´s Secret Service i arr av Niclas Rydh tillvaratar GWO möjligheten att visa vad de är kapabla till. Brasset briljerar, inte minst trumpeter och tuba (snarlika instrumentet intill heter euphonium). Ha överseende med en recension av redovisande karaktär. I titelsång förknippad med Carly Simons stretchande stämma avlöses nedtonade första sekvenserna av påtagligt intensifierad stegring. Vi får sublima features från Wingefors och solo av Sven Fridolfsson på altsax som med glans grejar att exekvera sitt eget arr. Härlig outro ges runga applåder. En latin dänga har inkluderats. Welcome To Cuba med arr av Niclas Rydh kickar igång musiken efter paus genom maffigt eldiga takter. Ser jag rätt kommer eminenta trumpetsolot från Peder Hansson. Som kontrast till spänningsfylld stämning eller romantisk dito levereras en gladlynt klämmig bit från en slags parodi, Casiono Royale från 1967vars titelmelodi framfördes av Herb Albert och skrevs av en gigant, nämligen Burt Bacharach.
Första set avrundas övertygande. Four Your Eyes Only förknippar vi med Sheena Easton, som ett krön på hennes karriär jämte duett med Prince. Kristin Amparo ser till att just versionen i detta paket utvecklas till en hänförande höjdare, i utsökt samspel med GWO. Dirigent Rasmusson ska förstås ha några portioner av äran, plus arret signerat den unge lysande Axel Mårdsjö. Låter suggestivt om Skyfall vars vokala insats matchar Adele, vilket är lika med beröm i drivor. Extra plus för introt på flöjt av Göran Marcusson. Som mest laddat med spänning blir det i Golden Eye som jag i höstas hörde med LaGaylia Frazier i hennes charmanta Tina Turner-tribut. Amparo klarar tveklöst jämförelsen med dessa svindlande höga röster. Visst förvånar det att Bono & The Edge (som jag såg på rockklubb i Brighton 1983) är männen bakom hitten?
Enligt Amparo är den mest feministiska texten Diamonds Are Forever, vars sång kräver minst sagt elastiska stämband. Arrangemanget av Rydh är innovativt och vokala bedriften oklanderlig. Thunderball från 1965 presenteras genom att det meddelas hur krävande sluttonen var, att det påstås att Tom Jones svimmade i studion. Begåvade affischnamnet sträcker ut fabulöst på slutet och temat präglas av ett närmast hypnotiskt sug. Höjdpunkterna radar upp sig denna afton. Soundet i No Time To Die från senaste Bond-filmen framkallar nära nog gåshud, definitivt ilningar av obeskrivligt välbehag. Tjusas av enastående dynamik som stryks under av kontemplativt intro av Wingefors på piano.
Ledmotivet till Mannen med den gyllene pistolen pendlar mellan förtätad mystik och luftigt svepande inslag. Låter skönt pulserande och souligt med hög svängfaktor. Rytmsektion och elgitarr befinner sig i framkant. Trumslagaren i GWO Per Boqvist har sannerligen lyckats med sitt arr. Nu närmar vi oss så sakteliga upplösningen. Amparos röst passar perfekt för License To Kill, den gör originalet med Gladys Knight rättvisa. Orkestern är underbart följsam. I konsertens titellåt som jag har på vinyl med Wings (såg för övrigt deras spelning i Scandinavium när jag gick i högstadiet och bandet presenterades av min morbror) bildar GWO unison kör för ett ögonblick i första versen. Kul! I rollen som mjukt men ändå distinkt spelande Paul McCartney i utförligt intro, framträder med bravur Stefan Wingefors vid flygeln. Slagverkarna får ligga i i mäktig melodi med flera skiftande ansikten och tempoväxlingar.. Per Laang står för ett uttrycksfullt solo. Amparo kommer in en aning snett i sitt anslag, fast reder lyckligtvis omgående upp situationen och behärskar skapligt euforiska touchen som är ömsom bombastisk, ömsom nyanserad, även om den nog är krånglig att ta sig an för henne.
Kan för fullständighetens skull flikas in att Vänföreningens betydelsefulle avgående ordförande avtackades och att en James Bond-expert berättade om sin statist-medverkan och sina kontakter. Musiker och sångare var inte svårflirtade. Man hade sparat mästerverket Goldfinger till extranumret. Njöt fullt ut av en exceptionellt gungande tolkning toppad av Kristin Amparo med förväntad karismatisk approach. Innan jag lämnar synnerligen tillfreds för att styra stegen mot närliggande Skanshof, blir det ett samtal med den av mig omskrivna Karin Klingenstierna, verksam som sångerska, konferencier och inte minst styrelseledamot hos GWO.
