Recension

Boy Kills World
Betyg 1
Svensk biopremiär 3 maj 2024
Regi Moritz Mohr

Gränslöshet och en total brist på hämningar kan vara nyckeln till oerhörd framgång. Se bara till den mästerliga Poor Things av Yorgos Lanthimos, en film som bryter mot alla tänkbara kutymer om vad som kan anses anständigt på film. Resultatet var fullkomligt häpnadsväckande och lyckades vara chockerande, motbjudande, roligt, medryckande och helt oemotståndligt.

Men även för filmer som – till synes, vill ge sken av att sakna spärrar och proportioner måste det existera osynliga barriärer som har förmåga att hålla locket på stormkokningen. Långfilmsdebutanten Moritz Mohr är uppenbart inspirerad, ambitiös, han önskar mer än något annat att skapa ett hyllningsprojekt till allt han håller kärt, däribland actionfilm, serietidningar och tv-spel. Det låter som en dröm för alla älskare av populärkultur – undertecknad inkluderad. Olyckligtvis är förhoppningen om att skapa en sprudlande och uppkäftig actionkomedi fullkomligt menlöst då genomförandet som bäst är inkompetent och som värst enerverande.

Det grundläggande konceptet har en och annan poäng, som självironi, stora doser humor, lätta satiriska inslag och en allmän cynism. Beståndsdelar som gör sig ypperligt i en film som önskar tänja på alla gränser, framförallt vad gäller att utsätta publiken för besinningslöst våld där alla tänkbara kroppsdelar avlägsnas och där blod målar varenda vägg. En idé har dock ett tak, oavsett hur ”sund” utgångspunkten må vara klarar ingenting av en vettlös repetition. Mohr visar sig inte ha någon som helst förståelse för att filmen är en ponny med endast ett ynka trick i bagaget. Istället varvas samma menlösa skämt och flamsiga nonsensmonologer om och om igen. Vad som inledningsvis känns härligt nonchalant blir snart provocerande och outhärdligt tondövt.

Efter en kort stund kan man ställa sig frågan om Boy Kills World är en blodig uppföljare till Måndag Hela Veckan med Bill Murray? Det skulle i så fall förklara varför filmen verkar ha hakat upp sig och basunerar ut scen efter scen som är omöjlig att skilja från det som just visades.

Snart liknar det hela en fyllefest, där alltför förfriskade människor spyr ur sig de mest infantila idéer, fullt övertygade om att det är det mest lysande som presenterats sedan persondatorn. Hela filmen blir snart en kaotisk lekstuga där ingen bryr sig om någonting, det är som att äntra ett dagis där föreståndarna ignorerar allt medan barnen river hela byggnaden.

Detta exemplifieras bäst av Michelle Dockery som efter succén med Downtown Abbey haft den ’’goda smaken’’ att göra en majbrasa av sin filmkarriär genom att medverka i bottenlöst skräp som The Gentlemen och Non-Stop. Men den Dockery som framträder här är ett praktexempel på ren och skär desperation, blicken och kroppsspråket ger otäcka associationer till skräckinjagande utpressningsfilmer där gisslan sammanbitet läser från ett manus och ber om att pengar skall skickas till ett specifikt konto. Men där Dockery bönar och ber om att terrorn skall upphöra, väljer den eviga rikspajasen Sharlto Copley att göra narr av hela skådespelaryrket med en insats som cementerar den sydafrikanska skådespelaren som en av millenniets sämsta aktörer. Vad Bill Skarsgårds insats anbelangar kan den bäst summeras som en grymtning, en död blick och någon oinspirerad karatespark.

Till och med de omtalade actionscenerna kvävs att den totala bristen på insikt att gränslöshet måste ha spärrar och ramar. För vad som erbjuds är en kavalkad av John Wick-doftande närstridsaction där benbrott och blod blir till en öronbedövande monoton symfoni som känns helt själlös. Det hela pågår alltför länge och saknar gnista och uppfinningsrikedom. Precis som övriga filmen blir snart de evighetslånga avrättningarna vitt brus som är omöjligt att ta hänsyn till.

Sedan har vi filmens final som bäst kan beskrivas som schizofren. Från att ha varit en utflykt till något lekland får Mohr för sig att plötsligt injicera lite mer svärta. Något som helt går i polemik med den rena clownshow som är övriga filmen. Detta blir den slutgiltiga indikationen på att det hela är ett enda långt urspårat – och uselt, skämt som borde ha stannat kvar på supfesten, inte förpesta biopubliken.

Rosalie
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Stéphanie di Giusto

En tragisk, dyster berättelse om en kvinna i Frankrike 1870 som inte var som alla andra – och som ville få vara den hon var. Rosalie var en ung kvinno som föddes med skägg och hår på hela kroppen. Filmen är en djupt berörande berättelse om att bryta mot normer.

Hon växte upp med sin pappa som rakade av henne skägg och päls dagligen för att hon inte skulle väcka uppmärksamhet. Hennes pappa lyckas få henne bortgift till barägaren Albert, som inte har en aning om att hans blivande fru har skäggväxt.

Rosalie flyttar till Albert som driver ett café i en by i Frankrike. Albert har ett problem, han är skyldig en av byns rikaste och mest inflytelserika män mycket pengar.

Rosalie har en stor dröm i livet. Hon vill få ett barn. Hon vill också innerst inne vara älskad som den hon är, få vara accepterad med skägg och allt. Hon kommer på idén att låta sitt skägg växa och genom att människor ska bli nyfikna ska de få många gäster till cafét. Hennes idé lyckas bra i början. De får så många gäster att de kan göra sig skuldfria. Dessutom blir caféet populärt. Många kommer dit och Rosalie accepteras av byborna, till en början. Hon får också några vänner.

När Rosalie låter skägget växer får hennes ansikte ett mycket manligt utseende, men i övrigt är hennes kropp mycket kvinnlig och hon är feminin och omsorgsfull och vårdande på många sätt. I början ser byborna henne som den hon är och hon blir uppskattad. Fast inte av alla. Hon bryter verkligen mot den rådande normen. Dessutom är hon tuff och blir mer och mer självsäker. Hon viker inte får någon och vågar till och med säga emot byns makthavare. Ovanpå det marknadsför hon sig själv med halvnakna fotografier som hon låter en fotograf ta av henne. Dessa kort säljer hon sedan i caféet.

Men när en olycka sker i byn vänder stämningen. Rosalie blir oskyldigt beskylld för att ha vållat olyckan och anklagas för att dra hemskheter till bygden.

Det är svårt att bryta mot normer. Det var svårt i slutet av 1800-talet och kan absolut fortfarande vara svårt både i Sverige och andra länder. Som jag ser det var det inte skägget i sig som gjorde livet svårt för Rosalie, det var att hon var kaxig dessutom och att hon bröt mot flera normer, bland annat med fotografierna där hon var nästan naken. Det finns alltid gränser för hur många normer en människa får bryta mot. Det visar filmen på ett starkt och talande sätt.

Att filmen inte får högre betyg är för att den har flera vändningar som inte är helt underbyggda. Det är också flera så detaljer som visas men som aldrig utvecklas. Det är för mycket som känns ofärdigt i berättelsen. Den är för mörk också och speciellt vändningen i slutet kommer för abrupt. Det är en berättelse som skulle kunna vara unik och oemotståndlig med två så duktiga skådespelare som Nadia Tereszkiewicz (Rosalie) och Benoît Magimel (Albert).

Om filmen:
Rosalie hade världspremiär i Un Certain Regard i Cannes där den tog emot en stående ovation från publiken. Nadia Tereszkiewicz som spelar Rosalie prisades på fjolårets César-gala. Benoît Magimel som spelar hennes man vann Césarn för bästa manliga skådespelare för andra året i rad.