• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Spelrecension: Astro Bot – årets bästa spel

18 december, 2024 by Linou Gertz

Astro Bot
Betyg 5
Utvecklare Team Asobi
Release September 6 2024
Format Playstation 5

I år firar Playstation 30 år som varumärke och som innovatör inom spelindustrin. Från den tidigare 3D-grafiken, spel lagrade på CD-skivor istället för kassetter (varpå konsolen även kunde spela upp musik från CD-album och därmed blev första konsolen att ha multimedia-funktionalitet) och minneskortens intåg på spelarenan slog den kommunalgråa konsolen ned som en bomb i spelvärlden när den lanserades 3e december 1994 i Japan. Sedan dess har flera generationer följt, med allehanda tillbehör och dessutom två handhållna konsoler – PSP och Playstation Vita – och inte minst har flertalet spelserier kommit och gått under åren.

Sprunget ur teknikdemonstrationen The Playroom for Playstation 4, och senare Playstation VR-spelet Astro Bot Rescue Mission till samma konsol, lanserades Playstation 5 med gratisspelet Astro’s Playroom som likt Nintendo Wii och Wii Sports användes för att smidigt och underhållande visa spelaren hur kontrollen och konsolen bäst kunde användas. Faktum är att det var ett så roligt och fantasifullt demo att det mycket väl hade kunnat vara ett fullt spel i sig. Men som underhållande demonstration av DualSense (Playstation 5:s medföljande handkontroll) där det visades på vilka kreativa och fantastiska sätt den kan användas på i olika situationer, var det helt klart en av de bästa teknikdemonstrationerna sedan just Wii Sports som Nintendo använde för att sälja in kontroll-viftande bowling och tennis-spelande i vardagsrummen. Faktum är att flera tekniker som användes på Wii-moten, som högtalare i kontrollen och möjligheten att blåsa i den för att påverkade spelupplevelsen, även har återanvänts i Sonys nya kontroll. Både då och nu.

I år kom då tillslut en fullfjädrad spelupplevelse som tar vara på tidigare spelens potential och kreativitet, men levererar någonting mer – någonting större – än tidigare demonstrationer. Och faktum är att det inte hade kunnat lanseras lägligare, då det i sig självt är ett stort firande av Playstation och dess historia, både sett till hårdvara men också spelen. Flertalet spelserier finns representerade här både sett till karaktärer och miljöer. Spelserier som Ape Escpar, God of War, Uncharted, LocoRoco och Horizon (Zero Dawn och Forbidden West) representerar spelserier från olika konsolgenerationer i olika temaplaneter du kan besöka under din speltid. Du reser nämligen runt i olika galaxer med olika planeter i sig som fungerar som egna plattformsäventyr i sig. Där används förmågor som både återanvänds från tidigare nämnda teknikdemo men också med nya variationer och möjligheter du inte stött på tidigare. Team Asobis kreativitet och lekfullhet kommer här till sin spets vilket resulterar i ett barnsligt roligt – men stundvis riktigt utmanande äventyr som för tankarna lika mycket till Sonys egna spelarv som det Nintendo lämnat efter sig i plattformsgenren i spelserier som Super Mario Bros och Donkey Kong Country – vilket spelet känns lika mycket en hyllning till, ett kärleksbrev till hela spelkulturen, och i den nya förmågan att bli en metallboll förs tankarna även till sci-fi-serien Metroid där hjältinnan Samus Aran kan förvandla sig till en morph-boll. Varje galax avslutas med en bosstrid som följs av de tidigare nämnda temaplaneterna där delar av Playstation 5:an i spelet som måste lagas räddas. På varje planet finns bots du måste leta reda på för att komma vidare, samt pusselbitar som används för att bygga upp nedslagsplatsen – en plats som används som bas där botsen du räddar samlas och pusselbitarna du hittar bygger upp saker som en klädbutik där du kan byta om till olika spelkaraktärer eller en spelautomat där föremål från olika spel kan vinnas och placeras ut på hemplaneten. Nedslagsplatsen har också olika områden där du kan använda dina funna bots till att besöka och låsa upp olika föremål runtom. Som ett minispel i spelet för extra nöje.

Spelet, fullt av spelglädje och fullständig kärlek, vann titeln årets spel – Game of the Year (GOTY) – på The Game Awards som firade tio år när det hölls i förra veckan och kan ses som spelindustrins motsvarighet till Oscars-galan – där prisutdelningar i olika kategorier varvas med utannonseringar och trailers av kommande spel – och förutom den tyngsta titeln vann den också Best action/adventure game samt Best family game. Det har även vunnit flertalet andra tunga spelpriser såhär när spelåret ska sammanfattas och jag kan bara hålla med – det är absolut ett av årets bästa spel. Om inte det bästa i år. Punkt! Den barnsliga glädjen och alla glimtningar till både egna och andras spel och den vackra avslutet på storyn med självuppoffringen och det fina i att gemensamt hjälpa och lyfta varandra bildar tillsammans en helhet som absolut förtjänar att applåderas och prisas.

Arkiverad under: Recension, Spel Taggad som: Astro Bot, Spel

Bokrecension: Fred Åkerström. Biografin av Lars Nylin – en fantastisk julklapp

17 december, 2024 by Rosemari Södergren

Fred Åkerström. Biografin
Författare Lars Nylin
Utgivningsdatum 2024-10-14
Förlag Carlsson
ISBN 9789189826427

Om jag skulle sätta betyg på böcker skulle den få allra högsta betyg. Det är en biografi fylld av värme, ärlighet och mycket väl berättat, med flyt och berättarglädje. Som jag tycker en biografi om just Fred Åkerström ska vara.

Svensk musik och kulturvärld har välsignats med flera fantastiska visdiktare varav Fred Åkerström tillhör de bästa.

Boken är vacker, men många fina bilder. Den innehåller personregister, källförteckning och diskografi. Om du fortfarande har julklappar kvar att köpa: ge bort en sådan här bok. Vem som helst blir överlycklig, speciellt musik- och vis-intresserade. Om du läser detta efter jul kanske det finns någon födelsedag att överlämna en bok som denna till gåva. Eller varför inte ge dig en fin gåva?

Jag tänker inte skriva mer om vad som står i boken, för den är värd att läsas och inte sammanfattas av mig. Sammanfattningen från bokförlaget säger tillräckligt mycket:

Fred Åkerström (19371985) var en centralgestalt när svensk visa fick en renässans i början av 1960- talet med namn som Sven-Bertil Taube och Olle Adolphson. Med inspiration från dessa blev Fred Åkerström en banérförare för en hel generation i decennier framåt, det var bland annat han som upptäckte och hjälpte fram Cornelis Vreeswijk. Åkerström blev den stora stjärnan vid visvågens samlingsplats Visfestivalen i Västervik. Från slutet av 1960-talet klev han fram som den ledande tolkaren av Carl Michael Bellman. 1972 översatte han Jag ger dig min morgon och skapade därmed en sång som numera anses som enhörnsten i svensk visa och har spelats mer än 20 miljoner gånger på Spotify.

Han var och förblir mästersångaren från Vasastan i Stockholm. Ändå har Åkerström i dag hamnat i skymundan. Kanske beror det på att han främst tolkade andras visor. Han var en mångbottnad karaktär, både högljudd och komplicerad. I denna rika biografi porträtteras Åkerström i helfigur både som artist, privatperson, äkta make och politiskt engagerad. Det är en skildring av en sammansatt och begåvad människa.

Om författaren:
Lars Nylin är från 1980-talet och framåt en av de flitigaste skildrarna av svensk populärmusik som skribent i tidningar som Schlager, Nöjesguiden, Pop, Slitz och Sonic. Men även i böcker och som producent hos Sveriges Radio och SVT, respektive som involverad i Swedish Music Hall of Fame och Svenskt Rockarkiv. Han har även i omgångar arbetat på olika skivbolag. Sedan 2008 är Nylin redaktör på den branschbevakande sajten Musikindustrin. Som författare har Nylin (född 1958) gett ut ett 20-tal titlar med betoning på musik, populärkultur och sport.

Jag avslutar med ett videoklipp av en av de vackraste visor som någonsin skrivits på svenska.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Fred Åkerström

Filmrecension: Juror #2 – vrider och vänder på frågor om rättvisa och sanning

17 december, 2024 by Rosemari Södergren

Juror #2
Betyg 3
Premiär på streamingtjänster 13 december 2024
Regi Clint Eastwood

En rättegångsfilm som sätter igång funderingar och undersöker och vrider på vad som är viktigast: rättvisa eller sanning – och ställer frågan om rättvisan obönhörligt hör samman med sanning? Delvis påminner filmen och böcker med liknande teman i John Grishams böcker. Fast hos Grisham är det ofta lite tydligare vad som är rätt och vad som är fel och vem som står på rätt sida.

Justin Kemp (spelas av Nicholas Hoult) blir kallad till att sitta i juryn för en mordrättegång. Han försöker slippa vara med i juryn eftersom han och hans flickvän väntar barn. Flickvännens graviditet räknas som en riskgraviditet eftersom de tidigare haft tvillingar som dog strax före födseln. Domaren menar att han ändå kan vara med i juryn eftersom det är en uppgift som sker dagtid, om han skulle arbetat skulle han ändå varit hemifrån dagtid. När rättegången inser Justin det förfärliga att kvinnan som enligt åklagaren mördats kan ha dödats av honom, av misstag i en olycka då han körde bil i hällande regn och mörker och inte såg kvinnan som halkade framför bilen. Nu ska Justin alltså vara med och bestämma om kvinnans pojkvän är mördare. Vad ska Justin göra? Ska han övertala juryn att frikänna pojkvännen som på många sätt verkar vara skyldig. Om pojkvännen frikänns vad händer då? Kommer polis och åklagare att utreda mer och upptäcka att det var en bilolycka? Vill Justin sitta i fängelse när hans kommande barn växer upp?

Det kan tyckas vara enkelt att bara säga sanningen. Men ska Justin låta hela sitt liv gå i kras för något som han inte gjorde med vilje? Är en man, som den mördade kvinnans pojkvän, oskyldig när han ofta var våldsam mot sin flickvän och lät henne gå ensam i högklackade skor längs en mörk landsväg i hällande regn där det var halt och stor risk att hon skulle halka? ? Om denna man dessutom är med i ett kriminell gäng som säljer droger, som ju orsakar död i överdoser ibland och han har en hel del våldsamt i sitt förflutna – är han då oskyldig? Han har begått en hel del brott som han sluppit undan straff för.

Filmen fokuserar på Justins kamp med sitt samvete. Jag gillar rättegångsfilmer och advokatberättelser men denna greppade inte helt tag i mig som sådana filmer brukar göra.
den är absolut intressant och vrider och vänder på frågor. Huvudrollsinnehavaren Nicholas Hoult gör en Justin Kemp som är lite svår att riktigt läsa av. Han har väldigt ofta samma uttryck i alla scener. Det kan vara regissören som bestämt att det ska vara så. Nicholas Hoult är aktuell i en stor roll i Nosferatu som har premiär på svensk bio i början av januari 2025. Då får vi förhoppningsvis se honom agera med fler uttryck.

För manus står Jonathan A. Abrams och för regi står Clint Eastwood. Filmikonen Clint Eastwood har stått för regi för flera starka filmer och har vunnit flera Oscarsstatyetter, bland annat tillsammans med Albert S. Ruddy och Tom Rosenberg för bästa film 2005 för Million Dollar Baby. Någon Oscarsvinst tror jag inte blir aktuellt för denna film, men den är intressant och spännande trots att det inte är någon action. Ett välgjort funderande kring temat rättvisa och sanning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Clint Eastwood

Stjärnan ger publiken vad de vill ha plus ett par glänsande överraskningar – Lisa Nilsson & Mattias Torell i Lerum

16 december, 2024 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

14/12 2024

Dergårdsteatern i Lerum (arrangör Musik i Lerum)

Strax före den konsert jag åkt tåg till med vännen Leif Wivatt dyker ett minne upp när jag scrollar på facebook. Var tydligen tre år sedan recension av en annan sångerskas konsert på Dergårdsteatern publicerades (Orkesterjournalens hemsida), nämligen den med Sinne Eeg och Josh Nelson. Minnet får mig att filosofera på temat olika falla ödets lotter. Eeg kan på goda grundar rankas som en av Europas främsta vokalister inom jazzen och har följaktligen tilldelats flera tunga priser. Förvisso är veckorna före jul en dokumenterat vansklig tid för arrangörer. Men i jämförelse med Eeg som trollband från första tonen, lockar Lisa Nilsson och hennes ackompanjerande radarpartner sju-åtta gånger fler åhörare. Det är skillnad på en djupt respekterad jazzröst och en stjärna som täcker fler genrer. Trots tidpunkten på året, veckodag (lördagskväll) och rejält dyrare biljetter än normalt kom cirka 300 personer till Dergårdsteatern.

Evenemanget kallar duon för Jul – i nöd och lust. Konstellationen emanerar ur de drastiska begränsningar som infördes för några år sedan, således ett pandemi-projekt. Pågår över två set med en längre avdelning efter paus. Allt flöt smidigt! Föreningen och dess duktiga volontärer vet sannerligen hur arrangemang av denna kaliber ska organiseras. Vi satt bekvämt, såg bra och hörde varje nyans från scen. Dergårdsteatern är känd för sin goda akustik. Under paus fanns möjlighet att äta räksmörgås eller fika till självkostnadspris. Fick uppfattningen att publiken blev väldigt nöjd och somliga av dem mer än så, av vad den samtrimmade duon åstadkom under Lisa Nilssons obestridliga ledning. Även om jag via nätet haft kontakt med gitarrist Mattias Torell (träffade sin arbetsgivare första gången i samband med inspelningen av mega-succén Himlen runt hörnet 1992 vilket det förstås redogörs för), efter duons turnéavslutning i Lerum, glömde jag fråga om han alls kan påverka repertoaren. Noterade att det spelas efter noter på akustiska gitarrer av mannen som sades ha fått livstidskontrakt.

Så nyligen som i förra månaden var jag med om ”I nöd och lust”, då som festivalspelning i Trollhättan. Flera av låtarna de levererade då återkom nu. Dessutom aviseras som sagt att det handlar om en julspecial och verksamheten på scen håller nog på minst dubbelt så länge som i Trollhättan. Lisa Nilsson tar chansen att väsentligt förlänga sina prator. Sedan bland annat sin show Kvinnan som är jag (recenserad här) finns en vana vid teatrala och roligt (själv)ironiska inslag, lider inte brist på ämnen att ventilera.

Stundtals kan vi som lyssnar relatera till de tillstånd som anekdoter ger upphov till. Medveten om hur komiskt det kan verka att avslöja tillkortakommanden i ”relations-branschen” vill artisten tro att egocentriska betraktandet angår oss, vilket sannolikt stämmer. Och i berättelsen om mamman drabbad av alzheimer kombineras dråpligheter med ofrånkomlig tragik , då hon delar med sig av smärtsam biografi. Torell improviserade fram slingor diskret under förmedlingen av dessa vindlande historier. Kontentan är att likt Lill Lindfors hålls det på aningen för länge i några passager. Finns en orsak till att stjärnor i krogshower brukar ta regi. Förvisso skrattar publiken garanterat mer än de trodde de skulle göra, kanske allra mest kvinnor i ungefär samma ålder. Hon gick nästan inte alls utanför egna sfären, vilket var ett klokt drag i en hysteriskt polariserande tid.

I vimlet efteråt kommenterar en drivande kraft i arrangerande förening konserten. Säger till mig att musiken skiljer sig åt från vad jag vanligtvis brukar höra i Dergårdsteatern, vilket är en korrekt iakttagelse. På artistens Wikipedia-sida anges genrer: visa, pop och jazz. Man bör dock påminna sig om att sångerskan, låtskrivaren och producenten deltagit i Mello och inte minst legat överst på Svensktoppen flera gånger. Att hon sjungit med soulfunkiga Blacknuss-gänget inte att förglömma. ( äger maxin Ingen gör det bättre , en härlig flirt med up-tempo house. Wikipedia missar dessutom hennes kunskaper om brasiliansk musik ´a la bossa. I Jul i nöd och lust ges exempel från angivna kompletterande genrer.

Man öppnar med komposition av Andreas Mattsson, Var är du min vän? från Sånger om oss (2013) vars framgång på Svensktoppen gått mig förbi. Den avlöses av balladen Vart du än går som tydligen var listetta med upphovsmannen Niklas Strömstedt. Lisa gjorde sin version i samband med Så mycket bättre för åtta år sedan. Inledningen är till belåtenhet, en smula nedtonad fast tendenser till wailande skönjes. Första krönet nås i den luftiga brasilianska avdelningen som ges insiktsfull introduktion. Här tolkas en ljuv sång om kärlek signerad Ivan Lins (hört på Nef). Gitarrspelet blir naturligt nog mer framträdande med eleganta licks. Lisa sjunger obehindrat på portugisiska. Övergår i detta sjok till att förmedla stämningsbilder från sin vistelse genom att sjunga Regn i Rio. En vemodig visa som harmonierar väl med vad hon på ett roande vis berättat.

Vad av det oerhörda sortimentet av jullåtar införlivas? Jo till att börja med en oantastlig version av Jul, jul, strålande jul och därpå lyckad cover på singer songwritern Ron Sexsmith, en kanadensare som turnerade flitigt i Sverige för 20-30 år sedan. Titeln på detta melankoliska alster är Maybe This Christmas. Med en ökad dos av driv uppnås konsertens andra krön. Andra set inleds snyggt och avskalat i The Christmas Song (”Chestnuts”) skriven av bland andra Mel Tormé. Med Viktor Norén och Andreas Mattsson har hon tillverkat en julduett betitlad Det är dig jag väntat på. Torell har i motsats till i Trollhättan inga direkta stick att sola i, endast antydningar. Dock liras här så läckra ackordföljder att publiken brister ut i spontan applåd.

Lisa tillåter sig att vara sentimental och tar i med vibrerande stämband. Har i detta segment en kul utläggning om rom-coms. Klassiska När det lider mot jul (Det strålar en stjärna) fordrar vokal kompetens á la musikal-standard och sådan finns ju också i registret. Med ackuratess görs What Are You Doing New Years Eve? , en standard från 1947. Att den gjorts känd av en storhet som Ella Fitzgerald signaleras genom scat. Och allra sist levereras ett kraftprov ståendes i Oh Helga natt som i första hand associeras till Jussi Björling och en lika allsidig artist som Lisa Nilsson. Syftar på Tommy Körberg som hördes senast på YSJF.

Har inte koll på eventuella förebilder. Sedan decennier förfogar Lisa över en egen omisskännlig stämma. I en av sina underhållande monologer avslöjas att hon fått sjunga för sin barndomsidol. Händelsen inträffade när Stevie Wonder fick Polarpriset. Det ska ha varit öppningsspåret på Songs In The Key Of Life. Denna cover imponerar exceptionellt, renderar i dubbla guldstjärnor. Duon erövrar auditoriet genom sin energi, sin totala hängivenhet.

Till denna hyllning byts till en nylonsträngad gitarr (tror jag). Exklusivt för nördar kan meddelas vilka instrument den elegante musikern använder. Den stålsträngade kollektionen består av en D-222 som är en jubileumsmodell, skiftas stundom till D-28 vintage från 1937, medan den med fetare sound är en Larriveé. Info från en man som värderar dessa gig högt. Hans uppgift är att lyhört tillhandahålla melodier, inte att vara någon virtuos även om man observerar hur ledigt hantverket bemästras. Tomrummet efter rytminstrument fylls i viss mån av sångerskan själv. I händerna har hon frekvent ett par rasslande pinaler som jag inte klurat ut vad de heter.

foto Leif Wivatt

Ska göra några nedslag till i anteckningarna innan jag checkar ut. Den i omgångar självironiska personen i centrum får oss att garva åt en lång harang, om hennes plötsliga behov av Peter Le Marc och dylika bekräftande medmänniskor, vilka bör finns tillhands när livet krisar. Detta sagt med glimten i ögat. Monologen kulminerar med schlager-poppiga samarbetet Sången om oss, vars medryckande refräng och förmodad tonartshöjning sitter som en smäck.

Vissa samarbeten omnämns som framgått medan andra negligeras. När på slutet 100 med sin uppseendeväckande text och monster-hitten det komiskt kåseras kring framförs, lyfts varken Ana Diaz eller Mauro Scocco fram. Ratata-duons inverkan på stjärnans genombrottsplattor förbigås under denna turné. För att ge en i princip fullständig bild och redovisa samtliga melodier, ska påpekas att rytmen tilltar påtagligen i en annan listetta på Svensktoppen, nämligen det medryckande lyckorus som fått titeln Varje gång jag ser dig. Lisa Nilsson visar då varför sång är hennes elixir och varför hon lockar lyssnare brett. Mattias Torell riffar i finalen medan det i extranumren blir allsång i refräng på Himlen runt hörnet och allra sist som framgått en andaktsfull julhälsning.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Konklaven – omåttligt stämningsfull, intensiv och fascinerande

16 december, 2024 by Elis Holmström

Konklaven
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 december 2024
Regi Edvard Berger

Det är över ett decennium sedan The Ghost Writer av Roman Polanski hade premiär, ursprungligen en bok författad av Robert Harris. Det var en välregisserad, spännande och klurig thriller som måhända inte var ämnad att skrivas in i filmhistorien, men den bjöd på ett stycke mycket god underhållning. Och på många sätt och vis känns Konklaven som en direkt uppföljare till The Ghost Writer.

Visuellt, tempomässigt och strukturellt skulle de flesta tittare vara ursäktade om de misstänkte att vi har göra med filmiska enäggstvillingar. Flera gånger om är det kusligt likt Polanskis film från 2010, det är samma stadiga, närmast långsamma, berättarteknik som tar små men bestämda steg framåt, samma tryckande stämning och mycket kompetenta skådespel. På senare tid verkar ett antal filmskapare vara fascinerade av att skapa optimal spänning genom att använda sig av ämnen som initialt inte alls verkar lämpa sig för det syftet. I fjol blev kärnfysik till en ren thriller i Christopher Nolans Oppenheimer. David Fincher gjorde kodning och affärsavtal till ett rafflande mästerverk i The Social Network, Konklaven verkar i samma tradition.

Denna gång har vi att göra med något så snustorrt och stelt som en konklav, dvs valet av en ny påve. Det rigorösa och byråkratiska förloppet visas upp ’’i sin fulla glans’’. Detta innebär evighetslånga ritualistiska processer, grubblande och utläggningar om tro och tvivel. Att ens hoppas på att skapa spänning med dessa ingredienser kan tyckas vara lika hopplöst som att äta fettfritt bacon, men otroligt nog hittar regissören Edward Berger, precis som Fincher och Nolan, ett sätt att skapa en tryckkokare och engagera tittaren.

Detta sker genom en otroligt tät och syrefattig atmosfär som ständigt lockar och intresserar. Genom att bokstavligen låsa in och isolera karaktärerna, försätta dem i en oerhört spänd miljö, skapar en intensitet som resulterar i den bästa sortens kammarspel. Kammarspelets viktigaste inslag, som god dialog och vasst skådespel är på sin plats, med en – som alltid, stabil och otroligt återhållsam rolltolkning av Ralph Fiennes som alltid förstått innebörden av det subtila och dämpade kontra det överdrivna och högljudda.

Den instängda och syrefattiga miljön skapar flera plattformar för spänning, det kan vara något så simpelt som ett avslöjande, en hetsig konversation eller upptäckten av ett dokument, allt blir närmast explosivt med filmens täta atmosfär. Därför blir Konklaven snarare en politisk thriller där den danska Den Tredje Makten gör sig påmind, bland annat med ett modernt digitalfoto som besitter en otäck skärpa som målar de gråa och ogästvänliga hallarna och salarna likt grafitmålningar med rakbladsvassa linjer.

Med tanke på det, för de flesta, ointressanta ämnet är det en sann bragd hur regissören Edward Berger lyckas mata publiken med spänning. Det är först i filmens tredje akt som filmen uppvisar tydliga brister, främst genom en rad helt osannolika skeenden som både frustrerar och irriterar och som går i polemik med övriga filmen – som värderar det återhållsamma framför det explosiva. Upplösningen innehållandes en fyndig vändning levereras inte heller riktigt så väl som man hade kunnat hoppats på.

Konklaven är många gånger om omåttligt stämningsfull, intensiv och fascinerande, trots att väldigt lite av värde egentligen utspelas framför publiken, om det inte vore för nämnda final hade detta varit en av årets mer imponerande filmupplevelser.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 160
  • Sida 161
  • Sida 162
  • Sida 163
  • Sida 164
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in