• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

The Dark Knight

29 juli, 2008 by Jonatan Södergren

Som så många andra växte jag upp med Batman. Först var det den tecknade tv-serien, sen kom två (mindre lyckade) långfilmer med Val Kilmer och George Clooney i rollen som läderlappen men det var först med ”Batman Begins” för tre år sedan som jag märkte hur mörk Gotham City verkligen kan vara.

Nu är vår hjälte tillbaka med uppföljaren till ”Batman Begins”. I ”The Dark Knight” ställs han mot den bisarre Jokern (briljant spelad av nyligen avlidne Heath Ledger). Vem är han? Vad har gjort honom till den han är? Vad har han för motiv? Dessa frågor, bland mycket annat, gör filmen till en av de mest spännande superhjältefilmer jag har sett. Filmen är så fartfylld att publiken inte kan slita blicken från duken en sekund. Vi möter nya ansikten (Harvey Dent) likväl som äldre bekantskaper (Alfred, Gordon och Rachel), men framför allt – vi får spänning av högsta klass!

För den som gillar att se superhjältar på biografen så kommer filmatiseringen av Alan Moores (”V for Vendetta”, ”From Hell” osv.) mästerverk ”Watchmen” 2009. I väntan på nästa Batman…?

Andra recensioner av The Dark Knight:
DN: Skrämmande bra
AB: Ångestladdad hjältehistoria
Bloggywood
Länkar till massor olika recensioner
Tagline hos Filmnerden

Relaterat: Artikel om skådespelerskan som spelar Rachel i nya filmen

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Scen

Stockholm Jazz, dag 2: Christian Kjellvander, Marit Bergman och Soundtrack Of Our Lives

18 juli, 2008 by Rosemari Södergren

Först en singer/songwriter av typen countryrockballad med mycket stänk av vemod och melankoli, sedan en popartist med piano och fyra stråkar och sedan ett nutida svar på sextiotalets psykodeliska gitarrbaserad rock och till avslutning ett hiphopreggaeband. Undrar egentligen vad fundamentalistiska jazzdiggare tänker om Stockholms jazzfestival?

Men för en allätare inom musik var det ett grymt bra program på Skeppsholmens stora scen under dag 2 på Stockholm Jazz.

Först ut på Stora scenen var Christian Kjellvander, som förresten nyligen var förband åt Leonard Cohen. Under soundcheck före Kjellvanders spelning började regnet ösa ner. Men, faktiskt, lagom till när spelningen började motade en blå bit av himlen och solen bort de grå regnmolnen.

Kjellvander var en bra start på festivaldagen: han blandade sina vemodiga ballader med några mer fartfyllda sånger. Här är en intervju jag gjorde med honom för ett tag sedan, när han var förband åt Leonard Cohen.

Hur otroligt det än låter, efter Kjellvanders spelning kom regnet tillbaka och det försvann när nästa artist, Marit Bergman, började sin spelning. (Och faktiskt: det regnade igen efter hennes spelning, men slutade till bandet därefter.)

Marit Bergman ställde upp med en specialuppsättning för jazzfestivalen. Hon själv satt bakom en stor flygel och sedan hade hon fyra stråkar med sig, det var allt.

Det blev en stor spelning. Marits naturliga kontakt med publiken med sin sköna torra humor och stråkarna som pricken över i:et. Jag tror egentligen att Marit skulle kunna sitta själv vid ett piano och kunna fånga uppmärksamheten hos en stor publik. Ingen ont om stråkarna, tvärtom: det blev en jätteskön spelning och fantasiskt vad mycket musik som kan göras med stråkar.

Marit Bergman är förresten den artist som startat en prenumerationstjänst på sin hemsida, där man kan prenumerera på hennes låtar. Hon skriver en ny i månaden som den som prenumererar får digitalt.

Efter två mer lugna, poppiga spelningar var det dags för psykedelisk rock av 60-talsstuk med vilt rockande Ebbot med Sountrack of our lives.

Sällan kan du se en publik med människor i så olika åldrar som rockar loss och dansar med i öset. Soundtrack of our lives är nästan för bra för att vara svenskar.

Däremot var det något konstigt med inställningen av ljudet. Första halvan av konserten stod jag längst fram – och då lät det brötigt ur mikrofonen som Ebbot sjöng och spelade munspel i. Munspelet hördes inte alls, bitvis, i den låt då han spelade munspel. Det var en höjdare av andra skäl att stå långt fram, för Ebbot och gitarristen i rött i synnerhet, bjuder på stor show när de uppträder. Ebbot i sin kaftan som gör att han ser ut som en överstepräst för den äkta rocken och rödklädde gitarristen med sina karatesparkar och håret som viftar och slänger helvilt.

När jag till de sista låtarna extranumren, gick längre bak, då var ljudkvaliteten bättre. Om det beror på att ljudteknikern fixat ljudet eller om det var inställt för att låta bättre längre bak, kan jag inte avgöra.

Nästa grupp som skulle spela på stora scenen var Looptropp Rockers. Säkert också en bra spelning, men jag har lång väg hem och bestämde mig för att sätta punkt för kvällen efter den otroligt energigivande kicken att se The Soundtrack Of Our Lives – live.

En annan bloggare som var där: Coola morsan.

Aftonbladets recensent tände dock inte på TSOOL. Surpuppa, säger jag. Marit Bergman däremot fick högt betyg av AB.

Här är några filmklipp från spelningarna med Christian Kjellvander, Marit Bergman och The Soundtrack Of Our Lives:

SVD från första kvällen.
DN om andra kvällen.

Andra bloggar om: Stockholm, jazz, rock, Kjellvander, Marit Bergman, Soundtrack of our lives, Ebbot, konsert, video

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Jazz, rock, Stockholm, Video

The Cure – Sleep When I'm Dead

17 juli, 2008 by Jonatan Södergren

Helt objektivt sett är nog The Cure världens bästa band och helt objektivt sett är deras nya singel, ”Sleep When I’m Dead”, den hittills bästa från den kommande skivan. De magiska gitarrljuden från Porl Thompsons wah-wah ger låten den där lilla extra kryddan och när Robert Smith börjar sjunga första versen är man i himmelriket!

Som om det inte vore nog så kommer ”Sleep When I’m Dead” med en exklusiv b-sida som skulle ha varit med på vilket som helst annat bands Greatest Hits och det är en av anledningarna till att The Cures nya skiva är en av årets mest efterlängtade.

Så höj ljudet på högtalarna och njut!

Andra bloggar om: The Cure

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: rock

Mary J Blige på Stockholm Jazz och mitt filmklipp därifrån

17 juli, 2008 by Rosemari Södergren

Mary J Blige har en fantastisk röst. Och hon är perfektionist. Det gör att jag misstänker att hon inte är den perfekta liveartisten. Jag gillar flera av hennes låtar på skiva enormt. Men på scen tycker jag att det perfekta gör att det blir aningens stelt. Hon stod för avslutande spelningen på första dagen av Stockholms Jazz-festival onsdag 16 juli på Skeppsholmen. Det var stort att se henne, men ändå något oengagerande.

Det var alldeles proppfullt med folk och jazzfestivalen är väl den trevligaste festivalen som arrangeras i Sverige. Scenerna ligger så vackert på Skeppsholmen och publiken vandrar omkring med utsikt över vatten överallt och båtarnas mastar sticker upp och vågorna kluckar. Solen glittrade dessutom extra över vattnet under dagen. Trots att det är mycket folk där på festivalen finns det ett bra utbud av mat och dryck och det finns bra tillgång till toaletter. Att jämföra med exempelvis WTAI, Where the action is, där du måste köa i över en timme för att köpa mat.

Jag hade sett fram emot att se Mary J Blige. Och det hade många med mig, tror jag. Från första ton från Mary började massor av tjejer som stod i närheten av mig att dansa med och sjunga. Och javisst, hon är duktig. Men lite fattas för att det skulle bli perfekt, och det tror jag absurt nog beror på att hon är perfektionist.

Eller så var det att jag fortfarande hade känslan kvar från spelningen före på Skeppsholmens stora scen. Då hade nämligen Tower of Power spelat så det inte fanns en enda som kunde stå still i publiken. Där kan man tala om publikkontakt. Men det ska jag skriva om i en egen post.

Ett litet minus med Mary J Bliges spelning var mellansnacket som var lite för mycket av typen amerikansk filosofi som går ut på att tro på sig själv. Viktiga saker ”Om du vill färga håret vitt, grönt, svart – vad som helst, du duger” – kanske. Men det funkar inte på scen.

DN:s recensent var lyrisk över Mary J Bliges spelning:

Men Mary J Blige är tveklöst Stockholms jazzfestivals stora fynd i år. Inte bara för att hon är den typ av artist som självklart sprider stjärnglans
omkring sig, utan också för att hennes repertoar alltsomoftast tar soulvägen
in i de harmonier som odlats i jazzvärlden. Det gör henne till en naturlig generationsöverskridare, något som också märks i publiken.

Relaterat: Artikel om Mary J Blige i DN

Svenskans recension ger högt betyg.

Här ett litet filmklipp från Mary J Bliges spelning på Stockholm Jazz.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Jazz, Skeppsholmen, Soul, Stockholm, Video

Mitt lilla filmklipp från Berlin med Lou Reed

10 juli, 2008 by Rosemari Södergren

Efter lång och oviss väntan kommer bandet tillbaka. Man gör, visar det sig, tre extranummer; ”Satellite of love” där basisten Fernando Saunders och barnkören spelar centrala roller i framför mikrofonerna, Velvet Undergrounds ”Rock and roll” framförd som rå och ren fuzzrock och så helt nya ”The power of the heart”. Under de här låtarna visar Lou Reed med små gester stor humor, han blinkar åt publiken, drar ett och annat litet skämt eller nyper affekterat gitarristen Steve Hunter i axeln.

Till slut, efter två timmar istället för utannonserade en, är både han och publiken på riktigt bra humör.

Så skriver DN:s Niklas Wahllöf om Lou Reed Berlin-konsert i Globen Annexet igår.

Det var tredje gången jag såg Lou Reed live – och tidigare har han aldrig varit på lika gott humör. Jag tror att han tycker det är så kul att få turnera runt med just den här Berlinskivan.

Jag lyssnade igenom hela Berlin-skivan tidigare på dagen. Det Lou Reed gör under turnén: Han har med sig en barnkör med tolv ungdomar, en blåsorkester, sju rockmusiker och några stråkar. Det blir gigantiskt och häftigt när rockmusik möter klassisk musik.

Sångerna framförs på scen i samma ordning som de är på skivan, eftersom det är en berättelse som framförs om Caroline och Jim och deras krångliga kärlekshistoria. Men att gå på konsert och veta precis vilken nästa låt är som kommer, det kan vara tråkigt också. Jag tyckte inte det, för mig var det en av poängerna, men min kompis, som jag såg konserten tillsammans med, tyckte att det var en sak som var negativt med konserten.

Ingen kan väl säga att Lou Reed är någon skönsångare precis. Ett exempel tar Wahllöf upp i DN:

I ”Men of good fortune” sjunger han sämre än vanligt, vilket inte vill säga lite, och verkar antingen okoncentrerad eller rent av packad. Vilket han förstås inte är.

Men det är inte Lou Reeds sång som gör föreställningen. Hans raspiga, råa, bittra stämma blir en ingrediens i helheten, en del i föreställningen. Det hade inte alls blivit samma känsla om huvudartisten sjungit vackert. Då hade det blivit operett av det. Inget fel med operetter men Berlin ska vara mörkt och vemodig och tung.

Efter att publiken klappat i händerna och visslat den bra stund kom Lou Reed och musikerna in och gav tre extranummer. Det var då det märktes vilket strålande humör han var på, för att vara han.

Han spelade Satellite of love där basisten Fernando Saunders sjöng en stor del och barnkören körade. Det blev häftigt.
Sedan bjöd han på Velvet Undergrounds ”Rock and roll” framförd och en nyskriven spröd sång: ”The power of the heart” där bland annat raden ingår: ”Will you marry me”. Kanske använde han den sången när han friade till Laurie Anderson, som han ju gift sig med nyligen efter att ha varit tillsammans i sjutton år.

För mig var det här en av de bästa konserterna på länge, medan min kompis tyckte att den drogs ner av att Lou Reed sjöng rätt falskt ibland och hans rockmusiker inte imponerade. Däremot var vi båda överens om att barnkören, stråkarna och blåsorkestern var av hög klass.

Det är stort att de hur rock kan framföras på ett sätt som ofta klassisk musik görs, att uppleva denna interaktion mellan rock och klassisk musik.

Här är en litet filmklipp från spelningen igår, jag spelade inte in mer, för det kändes som om man störde föreställningen med ljuset från mobiltelefonerna. I en vanlig konsert märks det inte på samma sätt, men när föreställningen mer än teater än konsert, då stör blixtar och mobiltelefoner. Under mitt filmklipp ett från Berlin med Lou Reed i Arezzo, Italien.

Jörgen Modin har en bra recension från konserten.

Och en bra intervju med Lou Reed i DN.

Lou Reed,Berlin Arezzo 1-2 Sad Song Overture,Berlin,Lady Day

Aftonbladet gav föreställningen betyg 3. Alldeles för lågt, så klart.

Andra bloggar om: rockopera, Berlin, Lou Reed, Globen Annexet, video

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Berlin, rockopera, Video

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1553
  • Sida 1554
  • Sida 1555
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in