Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Trivium screamar igen

by

Trivium har nu släppt sin fjärde studioskiva, Shogun. Det är den första skivan sedan den mycket kritikrosade The Crusade, som fick både dåliga och bra reaktioner. I de två första albumen Ember to inferno och Ascendancy handlar det mycket om mörka ämnen som död och våld mot sina medmänniskor och så screamar sångaren nästan hela tiden.

Men i The Crusade så gjorde Trivium en stor ändring genom att byta ut screamandet mot vanligt sjungande. Den enda gång man hör scream under den hela plattan är under låten To The Rats vilket det är lead gitarristen Corey King Beaulieu som hörs screamande och inte sång/rythm gitarristen Matt Kiichi Heafy. Detta ledde till att många utav deras gamla fans blev väldigt besvikna och slutade att lyssna på dem helt och hållet.

Denna kritik märker man att de har tagit till sig eftersom hans screamande är tillbaks! Fast inte under hela låtarna som förut utan under refränger och bryggor vilket gör att det blir en perfekt blandning av deras första skivor och The Crusade. Så det blir en härlig kombination utav rent sjungande och härligt/aggressivt screamande. När det gäller den instrumentala biten så gör Trivium bättre ifrån sig en vad de gjorde på den förra plattan. Både gitarrerna och trummorna låter mer igenomtänkta och att de har ansträngt sig till hundra procent.

Texterna handlar nu mest om krig. Shogun är ett tecken på att Trivium har utvecklats musikaliskt både som individer och som ett band vilket gör Shogun till en utav deras bästa plattor hittills.

Text: Connor
http://www.trivium.org/

Aftonbladets recension.

Åsa Rydman – "Where I Belong"

by


Den mångsidiga musikern Åsa Rydman har gjort en sejour på andra sidan pölen. Där har hon bland annat varit trummis i ett punkband och uppträtt på ärevördiga rocksyltan CBGB:s. Väl hemma i Sverige igen kommer Åsa Rydman nu ut som pingla på album ”Where I Belong”. Skivan är full av ganska lättviktig pop som man dock blir på gott humör av. Den är oförarglig. Som en Lisa Nilsson på engelska, fast med inte fullt så stark röst. Det är romantiskt så det skvätter om det, inte så litet sockersött, i synnerhet texterna.

Musiken är starkt gitarr- och pianobaserad, på de flesta låtar med mycket bra gitarristinsatser med inslag av insmugna hårdrockssolon, men även elektronica, jazz och folkmusik. Åsa Rydman skulle kunna vara något av en svensk Heather Nova. Men tyvärr saknas Heathers vassa egg både musikaliskt och textmässigt, det här är i mitt tycke alltför flickigt och sött. Visst, det är fint, duktigt, kompetent och glatt. Väldigt rumsrent, välfriserat, utan galenskap, uppror och stökiga infall, allt ligger väldigt fint tillrättalagt.

Skivan och dess omslag får mig framförallt att undra: varför blir det så ofta så att tidigare riviga punktjejer paketeras som företrädesvis vackra, tama, ofarliga smycken? Är det verkligen så att den imagen säljer bättre? Det blir ju så ointressant, nån sorts trallvänlig feel-good-musik som kanske skulle fungera bäst som shoppingbakgrund. Från en tjej som ändå har någon slags feministisk ambition i sitt arbete med Chick Singer Night, där hon enligt pressmeddelandet vill åstadkomma mer balans i musikutbudet som fortfarande är mansdominerat.

Text: Lena Gavelin

Lyssna på: www.myspace.com/asarydman
www.asarydman.com
www.chicksingernight.se

Abandoned Dreams med bandet Elderidge

by

Det trillade ner en skiva i min brevlåda. Det var förmodligen ett skivbolag som noterat att vi på Kulturbloggen gärna skriver en hel del om musik. Skivan var en EP med bandet, trion, Elderidge och heter Abandoned Dreams.

Jag satte mig och lyssnade helt förutsättningslöst, utan att veta något mer än skivans titel och att den har ett snyggt avskalat omslag.

Jag tänkte att det var rätt starkt av skivbolaget att pricka in just mig som mottagare. Det låter som en slags blandning av Coldplay och Muse – och mycket indiepop när den är som bäst.

Några låtar är spröda som Coldplay mjukaste låtar, men i några spår river de loss mer som Muse.

Och nu när jag lyssnat rätt många gånger och skivan fått en plats i den hög jag ofta spelar då begav jag mig ut att söka information om bandet och skivan och här är det mest intressanta jag hittade:

Elderidge är alltså en trio från Stockholm, som innehåller (minst) ett brödrapar, vilket ibland är ett vinnande koncept. Och de verkar inte vara purunga eller ens särskilt nya, bandet bildades i slutet av 90-talet. Enligt deras turnéplan på myspace gigar de nu på småställen som en skolaula i Bålsta, eller Snövit på Ringvägen.
Men det kommer nog större grejer. Elderidge har releasefest för sin nya EP Abandoned Dreams på Fryshuset den 5 maj, och sen lär det bli en massa sommarspelningar.
Jag tror att en rejäl P3/P4-hit skulle vara bra för bandet. OCH att uppdatera sin snygga men ekande tomma hemsida.

skriver Anna – The Soundtrack.

Då här beskriver de sig själva på MySpace-sidan:

Elderidge bildades i slutet av nittiotalet av bröderna Niclas och Tobias Granström och har alltsedan dess varit kärnan i gruppen. Från trevande ungdomsår i olika konstellationer har man nu hittat en framgångsrik form som sedan 2006 varit konstant med en klassisk sättning med gitarr, bas, trummor och sång. Naturligtvis tar man stor hjälp av den elektronik som dagens moderna studios erbjuder. Musiken beskrivs som russinen ur den kaka som Coldplay, Kent, Muse, Mew, Radiohead, Midlake, Kashmir, Ed Harcourt, Sigur rós, The killers m.fl har gett oss under åren.

Låtlistan:

1. ”The City”
2. ”Demons”
3. ”Final Call”
4. ”When I’m Gone”
5. ”Reignite Me”

Groove har också recenserat EP:n.

Musikporträtt av Elderidge.


Andra bloggar om: , , ,

Bo Kaspers Orkesters nya album skön att ha när höstmörkret sänker sig över oss

by

Nu har jag lyssnat på Bo Kaspers nya album 8 om och om igen. Det är ett sådant album som växer med lyssningarna.

Första gången jag lyssnade på skivan tyckte jag det var lugn, skön musik, men inte något särskilt, inget som stack ut. En bra skiva att ha i bakgrunden medan man sitter och dricker te och pratar med några vänner.

Men när jag lyssnat fler gånger fastnar den alltmer. Jovisst, det är fortfarande ett skiva att ha på när höstmörkret sänker sig och man sätter sig i köket och värmer sig med te.

Stunden som den här, öppningsspåret är nog mitt favoritspår. Fast det beror lite på mitt humör, vilket spår som fastnat med för dagen.

Jag håller helt enkelt med SVD:s recensent:

Den souliga poppen spretar åt många håll, här finns partier som känns inspirerade av 70-talets folksoul (Stunder som den här) medan andra (Brev) drar mer åt de bättre och mer nedtonade stunderna av U2. Kontrasterna mellan exempelvis den skäggiga gubb-country-bluesen i November och den efter­följande danspopen i Det blir bättre sen är också poäng­värda.

Betyg 3 i Aftonbladet.

Musiktidningen Groove ger betyg 4.

Dagens Nyheter ger betyg 3.

Andra bloggar om: , , ,

Graveyard – bra svensk hårdrock

by


Riktigt bra svensk hårdrock kommer från göteborgsbandet Graveyard som med sin självbetitlade debutplatta visar att mycket, och inget alls, har hänt sedan hårdrockens genombrott i slutet på 60-talet.
Den blytunga riffbaserade hårdrocken med rötter hos Led Zeppelin, Jimi Hendrix och Black Sabbath, och med ett intressant släktdrag till Sir Lord Baltimore har det här albumet alla möjligheter att nå både gamla och nya hårdrockfans. Egna referenser ger de i pressmeddelandet bland annat till Cream även om de på sin My Space-sida endast skriver att influenserna ”Should be fairly obvious…”
Det här är en klart medryckande release där 9 spår ”Heavy psychedelic 70’s hardrock” åtminstone får mig att hoppa med till musiken, känslan och tyngden.

Men det är inte nostalgi, det här bandet lyfter 70-talssoundet vidare till vår tid. Med ett rent och klingande gitarrljud i soloinslagen men med ett ritkigt skitigt sound i kompet och skickligt tungt trumspel gör det en egen grej av det som inspirerat dem. Vokalisten har en personlig röst med svärta i och referenserna i såväl musik som texter och låttitlar gör att det här blir som taget ur den svenska urskogen (om sådan finns i Göteborg). Jag kan höra näcken och Jan Johansson mitt i forsande vatten och slamrande instrument, jag kan höra psykedelisk folkviseton i passagerna och jag mer än anar släktskapet med de mest frustande vilddjuren i hårdrockdjungeln.

Om jag ska anmärka på något så får det bli att några av låtarna kan ha en tendens att bli lite enahanda. En riktigt bra hårdrocklåt, och ett kännetecken på vad klassisk hårdrock är, bör innehålla naturliga passager som bryter av det huvudsakliga riffet. Här missar Graveyard lite. Låtarna sins emellan skiljer sig tydligt åt på ett mycket bra sätt. Det är inte alls så att de låter likadant på spår efter spår. Men jag saknar det där utpräglade hårdrockssignumet från den här tiden med variationsrikedomen även inom låtarna

Bästa spår på skivan är ”As the years pass by”, ”Satan’s finest” och ”Evil Ways” men det finns inget riktigt svagt spår, hela skivan gör mig vild och glad.

I somras spelade de på Sweden Rock i Sölvesborg, jag misstänker att alla som hade förmånen att höra dem både togs med tillbaka samtidigt som de hörde den svenska hårdrockens framtid.
Ett band helt i min smak.

Av Erik Laakso, gästbloggare hos Kulturbloggen som annars bloggar på Uppstuds och skriver ledarartiklar hos Arvid Falk.

Andra bloggar om: , , ,