Den mångsidiga musikern Åsa Rydman har gjort en sejour på andra sidan pölen. Där har hon bland annat varit trummis i ett punkband och uppträtt på ärevördiga rocksyltan CBGB:s. Väl hemma i Sverige igen kommer Åsa Rydman nu ut som pingla på album ”Where I Belong”. Skivan är full av ganska lättviktig pop som man dock blir på gott humör av. Den är oförarglig. Som en Lisa Nilsson på engelska, fast med inte fullt så stark röst. Det är romantiskt så det skvätter om det, inte så litet sockersött, i synnerhet texterna.
Musiken är starkt gitarr- och pianobaserad, på de flesta låtar med mycket bra gitarristinsatser med inslag av insmugna hårdrockssolon, men även elektronica, jazz och folkmusik. Åsa Rydman skulle kunna vara något av en svensk Heather Nova. Men tyvärr saknas Heathers vassa egg både musikaliskt och textmässigt, det här är i mitt tycke alltför flickigt och sött. Visst, det är fint, duktigt, kompetent och glatt. Väldigt rumsrent, välfriserat, utan galenskap, uppror och stökiga infall, allt ligger väldigt fint tillrättalagt.
Skivan och dess omslag får mig framförallt att undra: varför blir det så ofta så att tidigare riviga punktjejer paketeras som företrädesvis vackra, tama, ofarliga smycken? Är det verkligen så att den imagen säljer bättre? Det blir ju så ointressant, nån sorts trallvänlig feel-good-musik som kanske skulle fungera bäst som shoppingbakgrund. Från en tjej som ändå har någon slags feministisk ambition i sitt arbete med Chick Singer Night, där hon enligt pressmeddelandet vill åstadkomma mer balans i musikutbudet som fortfarande är mansdominerat.
Text: Lena Gavelin
Lyssna på: www.myspace.com/asarydman
www.asarydman.com
www.chicksingernight.se
[…] Här är Kulturbloggens recension på Åsa Rydmans nysläppta skiva. Här har ETC recenserat nya skivan. […]