Riktigt bra svensk hårdrock kommer från göteborgsbandet Graveyard som med sin självbetitlade debutplatta visar att mycket, och inget alls, har hänt sedan hårdrockens genombrott i slutet på 60-talet.
Den blytunga riffbaserade hårdrocken med rötter hos Led Zeppelin, Jimi Hendrix och Black Sabbath, och med ett intressant släktdrag till Sir Lord Baltimore har det här albumet alla möjligheter att nå både gamla och nya hårdrockfans. Egna referenser ger de i pressmeddelandet bland annat till Cream även om de på sin My Space-sida endast skriver att influenserna ”Should be fairly obvious…”
Det här är en klart medryckande release där 9 spår ”Heavy psychedelic 70’s hardrock” åtminstone får mig att hoppa med till musiken, känslan och tyngden.
Men det är inte nostalgi, det här bandet lyfter 70-talssoundet vidare till vår tid. Med ett rent och klingande gitarrljud i soloinslagen men med ett ritkigt skitigt sound i kompet och skickligt tungt trumspel gör det en egen grej av det som inspirerat dem. Vokalisten har en personlig röst med svärta i och referenserna i såväl musik som texter och låttitlar gör att det här blir som taget ur den svenska urskogen (om sådan finns i Göteborg). Jag kan höra näcken och Jan Johansson mitt i forsande vatten och slamrande instrument, jag kan höra psykedelisk folkviseton i passagerna och jag mer än anar släktskapet med de mest frustande vilddjuren i hårdrockdjungeln.
Om jag ska anmärka på något så får det bli att några av låtarna kan ha en tendens att bli lite enahanda. En riktigt bra hårdrocklåt, och ett kännetecken på vad klassisk hårdrock är, bör innehålla naturliga passager som bryter av det huvudsakliga riffet. Här missar Graveyard lite. Låtarna sins emellan skiljer sig tydligt åt på ett mycket bra sätt. Det är inte alls så att de låter likadant på spår efter spår. Men jag saknar det där utpräglade hårdrockssignumet från den här tiden med variationsrikedomen även inom låtarna
Bästa spår på skivan är ”As the years pass by”, ”Satan’s finest” och ”Evil Ways” men det finns inget riktigt svagt spår, hela skivan gör mig vild och glad.
I somras spelade de på Sweden Rock i Sölvesborg, jag misstänker att alla som hade förmånen att höra dem både togs med tillbaka samtidigt som de hörde den svenska hårdrockens framtid.
Ett band helt i min smak.
Av Erik Laakso, gästbloggare hos Kulturbloggen som annars bloggar på Uppstuds och skriver ledarartiklar hos Arvid Falk.
Såg dom som förband igår 26/2 till Danko Jones ,SKITBRA.Köpte skivan på stört.