• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Steve Sem-Sandbergs nya roman ”De fattiga i Lodz”

6 november, 2009 by Redaktionen

defattigailodz
Steve Sem-Sandbergs nya roman ”De fattiga i Lodz” är så bra, så helgjuten, att jag får svindel. Skildringen från det av nazisterna skapade gettot i den polska staden, och av den man som utsågs till dess ledare, är som litteratur också på ett märkligt vis upplyftande: En storslagen belysning av människoöden som aldrig känns konstruerade och ett dokument om en tid som håller på att förpassas till glömskan, kallt och grumligt som vårt dåliga minne.

Boken är nominerad till Augustpriset 2009 och det är svårt att tänka sig någon annan. Som roman känns den som något som kommer att bli en klassiker, och som något som redan funnits där – väntat på att bli berättat och återgett.

Steve Sem-Sandberg är en mycket säker stilist, som aldrig briljerar med sin stil. Som en självklar grund ligger stilistiken tryggt genom historien – eller historierna, snarare – från Lodz i början av 1940-talet. Författarens ansträngning går bara att fantisera om, i romanen tycks de berättartekniska greppen så givna att de är osynliga.

Författarens främsta källa har varit gettokrönikan, den kollektivt skrivna berättelsen inifrån gettot i den norra delen av Lodz. Krönikan som skrevs under de år boken skildrar är av naturliga skäl full av motsägelser och förvirring, förtvivlan och hopp. Så var det ju omöjligt för dem som levde i gettot att förstå att för de invånare som fördes bort till läger väntade: Förintelsen.

Som roman ligger i ”De fattiga i Lodz” styrkan just i att det är en trovärdig skildring av en plats och en tid som den kan ha upplevts då, inte av någon som så att säga sitter med historiens fruktansvärda facit i hand. Det gäller inte minst gettots ledare Rumkowskis ansvar då det gäller mordet på judarna. Under de sista krigsåren tömdes gettot i Lodz, från början hyste de dömda kvarteren en kvarts miljon invånare.

Det är ett myller av människor som befolkar gettot, enskilda stiger de fram och kommer till tals. Förtvivlan över de barn som ska dö, de äldre som forslas bort är äkta – aldrig en författares pliktskyldiga redovisande av statistik från ”de onda åren”. Levande stiger de i stället fram, de som kunnat bli enbart offer är också aktörer. Det finns också ljus i skildringen av mörkret, berättelsen är förankrad i en vardag som plötsligt tycks vara helt nyss med stadens ljud och lukter.

”De fattiga i Lodz” är en roman vars tema är evigt och sysslar med utforskandet av människors relationer och vad hon förmår göra för och mot sina medmänniskor. Samtidigt förmår romanen bidra till hågkomsten av judeförintelsen på ett sätt jag tror är ytterst ovanligt för det mesta faktabaserade material som ges ut i dag.

Lilly Hallberg

Författare: Steve Sem-Sandberg
Titel: De fattiga i Lodz
Albert Bonniers förlag
ISBN 978-91-0-012266-9

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Smålandsposten och Sydsvenskan.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recension, litteratur, Steve Sem-Sandberg, Augustpriset

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Recension

”Drömmar som krossas” och ”Ett steg i taget” – två fotbollsböcker

4 november, 2009 by Redaktionen

fotboll1
Historien om 15-årige fotbollsfantasten David Linders väg från Ekuddens BK till Hammarbys seniorlag är ju inte särskilt originell. Men den är helt okej. Eller mer: den är bra berättad av någon som verkar bry sig om mig som läsare. Stjärndrömmarna är trots allt också något som de flesta kan identifiera sig med eller komma ihåg.

Huvudpersonen David bestämmer sig efter en match på ett fullsatt Söderstadion: Han ska bli en av spelarna på planen där nere. Det är så att säga avspark för Bengt-Åke Cras nya ungdomsserie. Handlingen i de två första böckerna följer sedan Davids framgångar och motgångar, hur han blir upptäckt i en cupmatch och får chansen men också hur han stoppas av familjens planer på att flytta från huvudstaden till en idyllisk småstad. Eller en håla utan hopp om fotbollslag värt namnet, enligt Davids sett att se det.

Bengt-Åke Cras presenteras som ”en enormt produktiv författare” av förlaget. Låt inte det avskräcka från läsning! Det är bra kvalitet och kul även för en fotbollsintresserad pojkes mamma att ta del Davids liv hemma och borta. Den genuint kunnige sonen däremot var inte särskilt intresserad av böckerna utan tycker att det är roligare att spela själv eller läsa tabeller.

I texten finns ett lågmält, vänligt förklarande som vänder sig lika mycket till läsaren som till David, som när Hammarbys tränare skäller ut de ”lata spelarna” – det finns inte tid att linda in orden i milda omskrivningar, förklarar en av coacherna. Det handlar om att skolas in, lära sig spelets regler på flera plan. Och författaren Bengt-Åke Cras framstår som ett vettig och lyhörd ledare, en tränare som tar sina adepter på allvar.

Text: Lilly Hallberg

Titel: Drömmar som krossas
Författare: Bengt-Åke Cras
Förlag: B Wahlströms
ISBN 978-91-32-15563-5

Titel: Ett steg i taget
Författare: Bengt-Åke Cras
Förlag: B Wahlströms
ISBN 978-91-32-15564-2

fotboll2

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, fotboll, ungdomsböcker

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Fotboll, ungdomsböcker

Joan Baez på Cirkus

3 november, 2009 by Rosemari Södergren

20091103749

Magiskt räcker inte för att beskriva den stämning som rådde när Joan Baez spelade på Cirkus. Visst var Cirkus fylld till sista sittplats med fans, många som säkert lyssnat på henne i 50 år. Många reste sig och gav stående ovationer redan fick konsertens start. Men det kräver en stor artist för att upprätthålla den magiska stämning konserten igenom. Och det gjorde Joan Baez och mer därtill. Hallen vibrerade av en otrolig stämning.

Joan Baez firar 50 år som artist. Hon slog igenom som 18-åring och är alltså 68 år nu. Med sitt kortklippta hår, illröd stor scarf och med sin fortfarande kraftfulla stämma ser hon betydligt yngre ut.

Hon började med några sånger från senaste albumet. En låt skriven av Elvis Costello och låten ”God is God” skriven faktiskt av vänsterräven Steve Earle. Hon bjöd på både mellangamla sånger och några av de klassiska sångerna som alla vill höra med henne, som ”Blowing in the wind”.

Joan Baez bjöd inte bara på sånger från olika delar av hennes långa artistliv, hon varvar med småprat på ett chosefritt sätt. Det känns som om hon är en god vän som pratar rakt till mig, där hon står på scenen.

När hon sedan ägnade sången om Joe Hill åt människorna som kämpar för frihet och demokrati i Iran då slutade nästan inte applåderna.

Applåder. Ja, självklart fick hon stående ovationer efter konserten, men också då hon trädde in på scenen från början var det många som reste sig. Och mellan varje låt flödade applåderna.

En sång tillägnade hon Jussi Björling, den svenske tenorer. Hon berättade att hon tillsammans med sin mamma som nu är 96 år, brukar lyssna på Jussi Björling.

Hon hade en orkester med sig på fyra man, fyra duktiga musiker, men frågan var om inte den allra starkaste delen av konserten var de sånger hon framförde ensam: bara Joan Baez med en gitarr och hennes sång.

20091103013

Relaterat. Recension i SVD.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om folkrock, Stockholm, Cirkus, konserter, musik, Joan Baez

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Cirkus, folkrock, Konserter, Musik, Stockholm

Recension: Michael Bublé – Crazy love

3 november, 2009 by Redaktionen

1_mb_crazy_cover
Jag borde gilla det här. Jag borde. Borde. Borde.

Och det gör jag också. Typ. Men det är något som stör mig med Michael Bublé. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Han har en fantastisk röst, ser bra ut och verkar vara en trevlig och charmig kille från Kanada. En riktig svärmorsdröm. Och som stort American Idol fan gillar jag låten ”Home” från 2005 som spelades varje gång någon stackars förlorare blev hemröstad och var tvungen att ”titta på sin tid i Idol”.

Jag gillar också nya singeln ”Haven’t Met You Yet”, en poppig historia om kommande kärlek. Men istället för fler låtar av den varan, så bjuds jag på nya albumet ”Crazy Love” istället på, precis som tidigare album, ett gäng covers. Helt seriöst, behöver världen ännu en version av ”Georgia on My Mind”?

Det tycker uppenbarligen Michael Bublé. Han verkar vilja vara en coverartist, och bara det faktum att skivan döpts efter Van Morrisons ”Crazy Love”, ännu en cover som finns med bland spåren, tycker jag bekräftar det. För jag har svårt att tro att det inte finns talangfulla låtskrivare där ute som skulle kunna skriva ett fantastiskt album till honom. Det måste vara självvalt. Och jag tror det är där skon klämmer för mig.

Istället för att etablera sig i en modern genre så gömmer sig Michael Bublé bakom straffsparkscovers som ”Cry Me a River”, ”All Of Me”, ”Your Nobody Till Somebody Loves You” och ”At This Moment”. Det är fint och tillrättalagt. Tryggt och säkert. Omöjligt att misslyckas. Och en säker kassako.

Jag vet att de miljontals fans han redan har älskar honom och får allt de vill ha med den här skivan. Personligen skulle jag hellre köpa singeln och samtidigt plocka upp My Way: The Best of Frank Sinatra. Men det är jag.

sika-bubleSika

Som också bloggar på Lunki and Sika.

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet
Helsingborgs Dagblad

Läs även andra bloggares åsikter om popmusik, recension, skivnytt, Bublé

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Popmusik, Recension, skivnytt

Drömskt och associativt: Cranes på Parken i Göteborg

1 november, 2009 by Redaktionen

Cranes @ W2 (1D033877)

”Mitt indiehjärta slår och slår och slår…” I fredags befann jag mig i ett musikaliskt drömlandskap. Det brittiska indie-shoegaze-gothpop-bandet Cranes gästade Parken i Göteborg. Det var som att flyta omkring i en skön bubbla av lugn, samtidigt som intensiteten i låtarna och Alison Shaws eteriska och på samma gång vassa röst tog andan ur en.

Cranes lyckas med att koncentrera det som gör brittisk indie till min favoritmusikgenre: gitarrerna som smyger sig in och bygger upp en energi och styrka som sedan blommar ut när det närmar sig slutet på låten. Manglandet ger nerv åt musiken och den lågmält, intensiva stegringen går aldrig till överdrift utan finns där helt självklart.

Gitarrslingorna hos Cranes drar iväg med mig och får mig att vilja lämna vardagen. De tar mig någon annanstans samtidigt som Shaws röst håller mig kvar här och nu, får mig att vilja sparka i höstlöven och le mot blek sol. Det pulserar, rör sig, lever och är oerhört dynamiskt. Det är närvaro och meditation i en självklar mix.

Ljudet är bland det bästa jag har upplevt på en lajvkonsert. Det är balanserat, välmixat och med en styrkenivå som gör att jag för en gångs skull kan skippa öronproppar och njuta fullt ut av vad som sker på scenen. Associationerna avlöser varandra i en aldrig sinande ström: att köra bil på blankvåta höstvägar, att älska långsamt och vackert, att befinna sig i på den oklara, sköna gränsen mellan dröm och vakenhet.

I slutet av konserten sprider sig cirkuskänslan i lokalen. Det går att ana positivspelaren som tackar för de slantar som slängs i hans trasiga hatt medan han vevar fram tonerna på det gamla positivet. Karusellen går runt, runt och doften av popcorn hänger lätt i luften. Fast så är det ju inte. Vi står i en källare och ser Cranes, ett band som har förmågan att väva in drömmar i verkligheten, som får mörkret att verka vänligt och som gör en av de bästa konserter jag har sett i år.

Läs mer: PK Musik, Cranes fanforum, MySpace, Babel

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: indie, Konserter, live, Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1509
  • Sida 1510
  • Sida 1511
  • Sida 1512
  • Sida 1513
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in