Joan Baez på Cirkus

Magiskt räcker inte för att beskriva den stämning som rådde när Joan Baez spelade på Cirkus. Visst var Cirkus fylld till sista sittplats med fans, många som säkert lyssnat på henne i 50 år. Många reste sig och gav stående ovationer redan fick konsertens start. Men det kräver en stor artist för att upprätthålla den magiska stämning konserten igenom. Och det gjorde Joan Baez och mer därtill. Hallen vibrerade av en otrolig stämning.

Joan Baez firar 50 år som artist. Hon slog igenom som 18-åring och är alltså 68 år nu. Med sitt kortklippta hår, illröd stor scarf och med sin fortfarande kraftfulla stämma ser hon betydligt yngre ut.

Hon började med några sånger från senaste albumet. En låt skriven av Elvis Costello och låten ”God is God” skriven faktiskt av vänsterräven Steve Earle. Hon bjöd på både mellangamla sånger och några av de klassiska sångerna som alla vill höra med henne, som ”Blowing in the wind”.

Joan Baez bjöd inte bara på sånger från olika delar av hennes långa artistliv, hon varvar med småprat på ett chosefritt sätt. Det känns som om hon är en god vän som pratar rakt till mig, där hon står på scenen.

När hon sedan ägnade sången om Joe Hill åt människorna som kämpar för frihet och demokrati i Iran då slutade nästan inte applåderna.

Applåder. Ja, självklart fick hon stående ovationer efter konserten, men också då hon trädde in på scenen från början var det många som reste sig. Och mellan varje låt flödade applåderna.

En sång tillägnade hon Jussi Björling, den svenske tenorer. Hon berättade att hon tillsammans med sin mamma som nu är 96 år, brukar lyssna på Jussi Björling.

Hon hade en orkester med sig på fyra man, fyra duktiga musiker, men frågan var om inte den allra starkaste delen av konserten var de sånger hon framförde ensam: bara Joan Baez med en gitarr och hennes sång.

Relaterat. Recension i SVD.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om folkrock, Stockholm, Cirkus, konserter, musik, Joan Baez