”Mitt indiehjärta slår och slår och slår…” I fredags befann jag mig i ett musikaliskt drömlandskap. Det brittiska indie-shoegaze-gothpop-bandet Cranes gästade Parken i Göteborg. Det var som att flyta omkring i en skön bubbla av lugn, samtidigt som intensiteten i låtarna och Alison Shaws eteriska och på samma gång vassa röst tog andan ur en.
Cranes lyckas med att koncentrera det som gör brittisk indie till min favoritmusikgenre: gitarrerna som smyger sig in och bygger upp en energi och styrka som sedan blommar ut när det närmar sig slutet på låten. Manglandet ger nerv åt musiken och den lågmält, intensiva stegringen går aldrig till överdrift utan finns där helt självklart.
Gitarrslingorna hos Cranes drar iväg med mig och får mig att vilja lämna vardagen. De tar mig någon annanstans samtidigt som Shaws röst håller mig kvar här och nu, får mig att vilja sparka i höstlöven och le mot blek sol. Det pulserar, rör sig, lever och är oerhört dynamiskt. Det är närvaro och meditation i en självklar mix.
Ljudet är bland det bästa jag har upplevt på en lajvkonsert. Det är balanserat, välmixat och med en styrkenivå som gör att jag för en gångs skull kan skippa öronproppar och njuta fullt ut av vad som sker på scenen. Associationerna avlöser varandra i en aldrig sinande ström: att köra bil på blankvåta höstvägar, att älska långsamt och vackert, att befinna sig i på den oklara, sköna gränsen mellan dröm och vakenhet.
I slutet av konserten sprider sig cirkuskänslan i lokalen. Det går att ana positivspelaren som tackar för de slantar som slängs i hans trasiga hatt medan han vevar fram tonerna på det gamla positivet. Karusellen går runt, runt och doften av popcorn hänger lätt i luften. Fast så är det ju inte. Vi står i en källare och ser Cranes, ett band som har förmågan att väva in drömmar i verkligheten, som får mörkret att verka vänligt och som gör en av de bästa konserter jag har sett i år.
Läs mer: PK Musik, Cranes fanforum, MySpace, Babel