Steve Sem-Sandbergs nya roman ”De fattiga i Lodz” är så bra, så helgjuten, att jag får svindel. Skildringen från det av nazisterna skapade gettot i den polska staden, och av den man som utsågs till dess ledare, är som litteratur också på ett märkligt vis upplyftande: En storslagen belysning av människoöden som aldrig känns konstruerade och ett dokument om en tid som håller på att förpassas till glömskan, kallt och grumligt som vårt dåliga minne.
Boken är nominerad till Augustpriset 2009 och det är svårt att tänka sig någon annan. Som roman känns den som något som kommer att bli en klassiker, och som något som redan funnits där – väntat på att bli berättat och återgett.
Steve Sem-Sandberg är en mycket säker stilist, som aldrig briljerar med sin stil. Som en självklar grund ligger stilistiken tryggt genom historien – eller historierna, snarare – från Lodz i början av 1940-talet. Författarens ansträngning går bara att fantisera om, i romanen tycks de berättartekniska greppen så givna att de är osynliga.
Författarens främsta källa har varit gettokrönikan, den kollektivt skrivna berättelsen inifrån gettot i den norra delen av Lodz. Krönikan som skrevs under de år boken skildrar är av naturliga skäl full av motsägelser och förvirring, förtvivlan och hopp. Så var det ju omöjligt för dem som levde i gettot att förstå att för de invånare som fördes bort till läger väntade: Förintelsen.
Som roman ligger i ”De fattiga i Lodz” styrkan just i att det är en trovärdig skildring av en plats och en tid som den kan ha upplevts då, inte av någon som så att säga sitter med historiens fruktansvärda facit i hand. Det gäller inte minst gettots ledare Rumkowskis ansvar då det gäller mordet på judarna. Under de sista krigsåren tömdes gettot i Lodz, från början hyste de dömda kvarteren en kvarts miljon invånare.
Det är ett myller av människor som befolkar gettot, enskilda stiger de fram och kommer till tals. Förtvivlan över de barn som ska dö, de äldre som forslas bort är äkta – aldrig en författares pliktskyldiga redovisande av statistik från ”de onda åren”. Levande stiger de i stället fram, de som kunnat bli enbart offer är också aktörer. Det finns också ljus i skildringen av mörkret, berättelsen är förankrad i en vardag som plötsligt tycks vara helt nyss med stadens ljud och lukter.
”De fattiga i Lodz” är en roman vars tema är evigt och sysslar med utforskandet av människors relationer och vad hon förmår göra för och mot sina medmänniskor. Samtidigt förmår romanen bidra till hågkomsten av judeförintelsen på ett sätt jag tror är ytterst ovanligt för det mesta faktabaserade material som ges ut i dag.
Lilly Hallberg
Författare: Steve Sem-Sandberg
Titel: De fattiga i Lodz
Albert Bonniers förlag
ISBN 978-91-0-012266-9
Relaterat:
Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Smålandsposten och Sydsvenskan.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recension, litteratur, Steve Sem-Sandberg, Augustpriset
[…] Steve Sem-Sandbergs nya roman ”De fattiga i Lodz” […]