• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Kulturbloggen tycker till om julens biofilmer: Bright Star, Oskar, Oskar, Avatar, Göta Kanal 3 med flera

25 december, 2009 by Rosemari Södergren

theimaginariumofdrparnassus
På samma sätt som det blivit en slags svensk jultradition att se på Kalle Anka på julafton har det blivit allt vanligare att gå på bio på juldagen. En hel del filmer premiär i samband med jul. Kulturbloggen har kikat på flera av årets julfilmer och delar med sig av våra tankar kring dem.

Bright star
En av de filmen som har premiär under jul är Bright Star. Det är nog en av de mest romantiska och poetiska filmer som släppts på biografer de senaste åren.
Filmen är regissead av Jane Campion, som också regisserat Pianot.
Den handlar om den brittiska poeten John Keats och hans olyckliga kärleksförhållande. Han var fattig och kunde därför inte gifta sig med sin älskade.
Som Svenska Dagbladet berättar:

Det tidiga 1800-talet är en värld där manligt och kvinnligt är strikt åtskilda. Män läser, skriver och diskuterar de stora livsfrågorna i herrummen. Kvinnorna lagar mat, tar hand om barn och hushåll och ”kurtiserar”. Män sjunger tillsammans med starka röster. Kvinnor får på sin höjd dansa graciöst – om de blir uppbjudna.

Det är som jag redan nämnt en otroligt romantisk film och det är en vacker film med poetiska bildval. Keats poesi var mycket romantisk och för oss i vår tid nästan svår att begripa sig på. Det är så fjärran för oss att två unga människor i 20-årsåldern av traditionen hindras från att flytta ihop.

Regissören har jobbat med långsamma kameraåkningar, vackra bilder som vi får vila i och långsamma dialoger med djup i. En bra lektion i poesi, helt enkelt.

Svenska filmkritiker uppskattar verkligen den här film, SVD som jag refererade till gav betyg 5 och DN gav betyg 4.

SVD berättar om filmen:

Filmens titel syftar på den dikt John Keats skrev till sin älskade Fanny Brawne, där han liknar henne vid en trogen stjärna i skyn. Men även Keats berömda diktrad A thing of beauty is a joy for ever utgör ett sorts grundmotiv i Jane Campions film om den allt för tidigt döde engelske poeten (1795-1821) och den kvinna han älskade. Bright star är framförallt en film om passion, passionen mellan två unga människor, som konvenansen skiljer åt, men också passionen för ordet och för synålen.

Om du gillar poetiska filmer och mycket romantik är Bright Star en film för dig. Men: den är långsam och jag tyckte att den bitvis var på gränsen till seg. I slutet, när alla som bidragit till filmen radas upp, läses en dikt av Keats. Det kändes som om den var klar och sedan kom det mer och sedan mer och sedan ännu mer. På det sättet kan filmen upplevas: den är vacker, men samma sak upprepas och förmedlas om och om igen, fast med andra bilder och andra dialoger.

Oskar Oskar
Det var ett tag sedan Björn Kjellman syntes på biodukarna. Nu är han tillbaka, fast i en för honom ovanlig roll. Han spelar Oskar, en man i äldre medelåldern som är oerhört bitter på tillvaron då hans fru blev ihjälkörd av en politiker som var rattfull ett decennium tidigare. Hon väntade barn då hon blev ihjälkörd, dessutom. Sedan dess har Oskar levt ett liv i ensamhet med en papegoja. Han är bitter och kommer lätt i konflikt med andra och vräker ur sig främlingsfientliga tankar medan han i hemlighet tränar prickskytte. Han tycks förbereda att skjuta ner den det rattfyllo till politiker som dödade hans fru och deras barn i hennes mage.
Jag noterar att såväl DN:s recensent som SVD:s filmkritiker gav filmen godkänt.
Själv tyckte jag det var lite väl mycket som var omöjligt att tro på för att jag skulle ta till mig filmen. Oskars främlingsfientlighet känns inte äkta. När han möter rattfyllo-politikern försöker politikern presentera sig med ett annat namn. Vadå? De två måste ju ha träffats under rättegången då rattfyllot friades. Jag köper inte att en man kör ihjäl en kvinna och sedan inte känner igen hennes man från rättegången.
Det var flera sådana detaljer i filmen som gjorde att jag inte kunde tro på dess berättelse.
Aftonbladet gav betyg 2 och menade att Kjellman var filmens stora behållning.
Björn Kjellman lyfter tunn film

Avatar
Årets största storfilm måste nog Avatar vara. Den hade svensk premiär en vecka före jul, men måste ändå vara en av de mest publikdragande filmerna i jul. Kulturbloggen såg den i 3D, vilket vi berättade om i ett inlägg här.
Jo, vi rekommenderar filmen för alla som vill se ett stort äventyr. Filmen gör sig mycket bra i 3D dessutom, eftersom drygt halva filmen är animerad.
De flesta recensenter i svenska medier gav filmen bra betyg: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Göteborgsposten, Expressen.

Göta Kanal 3 – Kanalkungens hemlighet
Har du den typen av humor att du gillade de tidigare Göta Kanal-filmerna kan det ju vara värt att boka biljetter till den här också.
Den fick väl som väntat dåligt betyg av Svenska Dagbladet.
Det får ju denna typ av film alltid, dåligt mottagande av filmrecensenterna.
Men vill du se lite Janne Loffe Carlsson och Magnus Härenstam under jul är det väl filmen för dig.

Alvin och gänget 2
Den första filmen med de animerade ekorrarna som möter människor i verkligheten har jag bara sett i en dåligt dubbad version. Det ser så dumt ut när det hörs svenska ord som inte alls stämmer med de amerikanska skådespelarnas munrörelser.

A serious man
Bröderna Coen är tillbaka med en film: A serios man.
Som alltid när det gäller dess filmbröder kan ni räkna med en film där inget är glasklart och det är förvecklingar och intriger och mystik, kryddat med bisarr svart humor.
Kulturbloggens Simon Kendall berättade om sina tankar om filmen här.
Dagens Nyheter gav betyg 3 och skriver:

Varför blir matematikprofessorn Larry Gopnik dumpad av sin fru? Varför förväntas han ta hand om begravningskostnaderna när älskaren dör? Vem smutskastar honom på hans arbetsplats? Är det gengångaren som anfadern en kall vinternatt bjöd hem till sin familj som har kommit för att hämnas? Har det något samband med orden ”Hjälp mig” som en judisk tandläkare hittar inristat på insidan av en goypatients tänder. På hebreiska.
You know something is happening, but you don’t know what it is. Do you, mister Gopnik?
Joel och Etan Coen har inspirerats av judiska storheter från Gud till Kafka och Bob Dylan och gjort sin egen Jobs bok, förlagd till en värld de känner sedan barnsben: judiskt medelklassliv i en torftig, mellan­amerikansk förort.

The imaginarium of doctor Parnassus
Den film jag ska se först av alla är i alla fall: The imaginarium of doctor Parnassus.

Christopher Plummer spelar den Parnassus som kuskar runt med en besynnerlig vagn där man kan få gå igenom en spegel och hamna i sin egen fantasivärld.
Han har två medhjälpare: Percy (Verne Troyer som spelade ”Mini Me” i ”Austin Powers”-filmerna och unge Anton (Andrew Garfield). Parnassus dotter Valentina spelas av Lily Cole.

Heath Ledger spelar rollen av en man som det här illustra sällskapet hittar hängd under en av Londons broar. En scen som ska vara inspirerad av den italienske bankiren Roberto Calvis öde 1982. Heath Ledgers rollfigur blir återupplivad och träder in i truppen.

Underbara musikerna Tom Waits är också med i filmen, han spelar Djävulen, som har en pakt med doktor Parnassus. Djävulen har blivit lovad Parnassus doktot Valentina när hon fyller sexton år.
Regissören Terry Gilliam intervjuas i DN.
Recensioner av filmen:
Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

A serios man – trailer

The Imaginarium of Doctor Parnassus – trailer

Göta Kanal 3 – trailer

Läs även andra bloggares åsikter om filmer, recensioner, trailer, jul, Heath Ledger, Tom Waits, Avatar, Terry Gilliam

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecensioner, jul, recensioner, trailer

Soile: Börja om

22 december, 2009 by Jonatan Södergren

l_12c8d656cf7842748798625fa8e01145

I januari kommer Soiles debutskiva Börja om som hon producerat och arrangerat tillsammans med Robin Tinglöf.

Soile började skriva låtar redan som femåring då hon och hennes mor flydde från en misshandelsrelation till en by ute i skogen. Där bodde de på hemlig adress. Den gamla damen i huset bredvid hade ett piano och på det började Soile göra sina första melodier. Hon lärde sig först att spela klassisk musik eftersom hon inte fick lyssna på annat för sin religiösa mor som inte tyckte om den världsliga musiken.

Under tonåren började Soile spela gitarr i hårdrocksband och efter att hon varit i Brasilien blev hon förälskad i samban. Soile har skrivit hundratals låtar och i perioder använt låtskrivandet som dagboksanteckningar då hon skrivit en ny låt varje dag. Börja om är just en samling av sånger som skrivits under olika perioder av hennes liv.

Börja om är en paradoxal upplevelse och ens intryck av skivan kommer definitivt att påverkas av ens syn på begreppsparet skivor och kontinuitet . Skivan kan ses som antingen eklektisk eller spretig. Låtarna, som antingen är lågmälda historier om uppgivenhet eller upplyftande hyllningar till mod, är både på engelska och svenska och det var vad jag hade mest svårt för.

Produktionen är bra men annorlunda. Den tar till vara på enkelheten – det avskalade men ändå subtila – samtidigt som den tar hänsyn till att en del låtar kan mynna ut i mer komplexa arrangemang.

Det märks nästan att låtarna är skrivna som dagboksanteckningar då de ibland kan kännas aningen ofärdiga vilket jag tycker är synd. Å andra sidan så bidrar det till någon slags spontanitetspolicy som kan vara charmig.

Oavsett så tänjer Soile på gränsen mellan traditionell, akustisk singer/songwriter och elektronica vilket framför allt är vad som gör skivan intressant. Bästa spåret enligt mig är Caught in a Fire.

Du kan lyssna på några av låtarna från skivan på hennes myspace.

Arkiverad under: Skivrecensioner Taggad som: Solie

Hästpojken – Från där jag ropar

22 december, 2009 by Redaktionen

hästpojken

Det är alltid de ”smarta” skivorna som hamnar längst upp på de poppolitiskt korrekta årsbästalistorna. De där som likt Animal Collective eller Grizzly Bear kombinerar expermientiellt intelligent pop med svalare texter och melodier, svåra att argumentera emot men i längden lite… tråkiga.

Kanske är det därför jag med jämna mellanrum alltid återvänder till göteborgsscenen, detta mekka för hjärtat-på-manchesterkavajen-känslokaskader á la Håkan Hellström. Ingen ironi, bara (alkohol)romantik och den svartaste cynism. Alibit för göteborgsscenen, det som skiljt romantiken från den mer sliskiga radioditon, har alltid varit att musiken rört sig i någon sorts konformistisk poppunk, escapismen från Smiths och ilskan från Ramones. Hade inte Håkan sjungit som han gör hade mycket färre rört på ögonbrynen.

Kanske är det därför det tog ett bra tag för mig att smälta första singeln från Hästpojkens nya. ””Gitarr & bas, trummor & hat” var så melodifestivalen-blödigt direkt i sitt tilltal, texten staplade klysha på klysha och Martin Eliasons röst lät mest av allt som… Per Gessle. Det aggresiva rastret från punkiga (och visserligen halvtråkiga) ”Caligula” var helt borta och kanske var det bristen på distans till popens tråkigare (kommersiella) avarter som fick mig att rygga tillbaka.

Men jag oroade mig i onödan. När jag med viss bävan spelar ”Från där jag ropar” i sin helhet är det som om allting faller på plats mycket mer än det gjorde på Caligula. Eskapismen finns kvar, den verkar till och med trivas mycket bättre bland stråkar, pianon och akustiska gitarrer. Precis på samma sätt som Mattias Alkberg använde sig av både schlager och dansband på Nerverna för att skapa något väldigt personligt bidrar influenserna till att skapa någonting för pop-sverige unikt, så långt ifrån både Dansbandskampen och Melodifestivalen man kan komma.

Mer rättvist vore att tala om schlagerns 70-tal, ja 70-tal över huvud taget. Det är svartsynt, romantiskt och helt utan ironi och därmed lika direkt drabbande som någonsin Bad Cash Quartet eller Håkan Hellström. Kärleksballader på svenska har sällan känts som så utstående från allt annat som  på ”Små små stunder” och ”Katarina är ett hål”. Och när Hästpojken väl tar i som i drivet arga ”Ett bättre djur” (”Jag har en kula för alla här”) eller rockiga ”Medan vi faller” så är det mycket mer raffinerat än det var på Caligula. Inte intellektuellt och utmanande men ärligt och direkt.

Det är väldigt skönt att det vågas ta steg från den indie vi är vana att höra från göteborgsmaffian. Men i år har Hästpojken varit långt ifrån ensamma om att göra någonting som känns  som en vägbanare för svensk pop. Det har varit ett fantastiskt år med utmärkta skivor från [ingenting], Stefan Sundström, Hanna Hirsch, Mattias Alkberg, Skriet, Olle Ljungström, Anna Järvinen och nu Hästpojken. Istället för ”lyssna även på”-länkar skriver jag: har ni inte hört detta, så lyssna lyssna och inse att det kommer bli ett väldigt spännande deccenium.

Än så länge går det bara att lyssna online om du har spotify premium.

Läs mer i Expressen.
Intervju i DN.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: bad cash quartet, Dansband, håkan hellström, hästpojken, indie, mattias alkberg, Musik, pop, Recension, schlager, svenska

Recension: Avatar (i 3D)

17 december, 2009 by Rosemari Södergren

avatar_poster

Avatar är den film som hittills kostat mest att skapa.
18 december har storfilmen svensk premiär. Det blir regissören James Camerons första spelfilm sedan ”Titanic”. James Cameron ligger också bakom ”Terminator” och ”Aliens”. Vilket förstås betyder en regissör med intresse för att använda ny teknik i filmskapandet.
Avatar bygger mycket på teknik. Mer än hälften av filmen är skapad med digital animering.
Filmen visas också i en 3D-version. Jag har sett den och rekommenderar dig att om du har möjlighet till det, se filmen i 3D-versionen. Eftersom så stor del av filmen utspelas i en miljö som hämtad från ett tv-spel passar den extra bra för 3D.

3D-filmer är nog på väg nu, på bredare front. De flesta som skapar filmer för 3D har en tendens att låta tekniken styra filmen. Så är det inte med ”Avatar”. 3D-tekniken finns som stöd åt berättelsen, ger ett lite extra djup, som när växter och djur i den utomjordiska djungeln på Pandora nästan nuddar vid oss. James Cameron ska ha en stor eloge för att han inte faller i fällan att utnyttja 3D-tekniken till sådana där berg-och-dal-bane-åkningar som 3D-filmer på Liseberg envisas med att ösa över oss.

Avatar handlar om marinsoldaten Jake Sully som blivit handikappad och sitter i rullstol. Hans tvillingbror var en duktig forskare, men dog då han attackerades av en rånare. Handlingen utspelar sig i en framtid då jorden förstört sina resurser, det som vi kanske är på väg att göra nu, med tanke på hur illa det verkar gå i klimatförhandlingarna i Köpenhamn. På planeten Pandora finns en sten i en metall som är extremt värdefull. Men invånarna på Pandora vill inte låta jordmänniskorna skövla deras värld.

Atmosfären på planeten Pandora är dödlig för människor som måste ha en syrgasmask för att överleva. Forskare har tagit fram ett annat sätt att kunna ta sig ut i Pandoras djungler. De har skapat några Avatar, av mänskligt DNA och med fibrer och gener från urinvånarna på Pandora. Dessa avatarer är anpassade till särskilda individer och är fruktansvärt dyra att framställa. Jake Sullys bror hade en sådan avatar. När han dog var enda möjligheten att använda avataren att be hans tvillingbror, Jake Sully, att träda in i avataren.

Urinvånarna på Pandora är långa, blåa, viga varelser, en slags indianer som lever som jägare, men symbios med naturen och med en religion som påminner om indianernas tro på naturens själ.

Människorna är splittrade. De flesta som är placerade på Pandora är krigshetsande stridisar som vill ta över den dyra metallen med bomber och strid. Den lilla forskargruppen med avatarerna vill försöka uppnå kommunikation och diplomati med urinvånarna, genom att några avatarer lär känna deras seder.

Avatar är absolut en antikrigsfilm och en film med en slags budskap, som ligger väl i tiden. Några av skådespelarna i filmen ärS igourney Weaver, Giovanni Ribisi, Sam Worthington och Zoe Saldana. De delar av filmen som inte är digitalt animerad blir lite genomskinlig i 3D.
Det finns lite mer att utveckla där innan 3D-tekniken håller fullt ut där. Men det är berättelsen som är det viktiga och den är bra. Fast filmen är 2 timmar och 40 minuter – och det blir lite segt ett tag. Det är få filmer som fungerar i långt format. Men om jag jämför Avatar med andra långfilmer tycker jag Avatar vinner den jämförelsen. Bland annat för att den inte innehåller extremt många stridsscener, som vissa delar av Sagan om ringen-trilogin.

Avatar är så klart framtagen i nära anknytning till spelvärlden. Det är som ett tv-spel på film. Men kanske den första filmen som är så nära ett tv-spel men ändå är en bra film.

Aftonbladet har gett filmen betyg 4:

Det är fantasi och saga. Men samtidigt handlar allt om oss och vad vi människor gör mot vår värld och varandra. Den som vill hitta paralleller till USA:s utrikespolitik behöver inte leta länge. De blå varelserna för en grön kamp för att rädda sin natur.
Den som sett ”Horse” där Richard Harris lever bland sioux-indianerna känner igen den.
Men trots alla liknelser: ”Avatar” är unik.
Är det en spelfim med skådespelare eller är den animerad? ”Avatar” är både och, men filmens triumf är att man till sist inte tänker på det eller var gränserna går.

Enligt MovieZine fick filmen mycket bra kritik av de amerikanska filmkritikerna.

Tidningsartiklar om filmens kostnad:
Helsingborgs Dagblad
Helsingborgs Dagblad 2
Metro om hur filmen skapades

avatar1

avatar2

Läs även andra bloggares åsikter om film, animerat, Avatar, 3D

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Animerat, Scen

Konsert med Malena Ernman

14 december, 2009 by Redaktionen

malenaernman
I förra veckan i samband med utdelningen av Stora Kulturbloggpriset hade jag som jag tidigare har nämnt en hel dag över, som därför var helt oplanerad.

Av en händelse såg jag att Malena Ernman skulle ha en konsert på Kungliga Operan så därför var det naturligt för mig att ställa mig i kö utanför operans biljettkassa, som denna dag öppnade en timme före konserten.

Jag fick en biljett, på lyssnarplats för hälften av vad en ordinarie biobiljett kostar.

Egentligen skulle konserten ha börjat klockan 15:00 men av någon för mig okänd anledning började konserten redan klockan 14:00 vilket passade mig ganska bra för då skulle jag ju inte komma försent till Folkoperans föreställning av Pärlfiskarna som började klockan 16:00.

Konserten var indelad i två delar med ganska lång paus emellan och följande stod på programmet:

Edvard Grieg (1843-1907)
ur Haugtussa:
Det syng, Blåbär-Li,Vond Dag, Ved Gjättle Bekken

Bo Linde (1933-1970)
Äppelträd och päronträd, text: Erik Blomberg
Den ängen där du kysste mig, text: Viola Renvall

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Susannas aria, Deh vieni non tardar, ur operan Figaros bröllop

Georg Friedrich Händel (1685-1759)
Almirenas aria Lascia chío pianga ur operan Rinaldo

Gioacchino Rossini (1792-1868)
Angelinas slutaria Non più mesta ur operan Askungen

PAUS
Benjamin Britten (1913-1976)
Cabaret songs:
Tell me the truth about love
Funeral Blues
Johnny
Calypso

Friedrich Holländer (1896-1976)
Nimm dich in acht vor blonden Frauen
Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt

William Bolcom (1938)
Amor
George

George Gershwin (1898-1937)
Lorelei
Slap that base

Man kan kanske säga att konserten var indelad i en äldre eller operadel och en nyare modern del, men hur som helst efter att lyssnat på den första delen så fick jag myror i benen och beslöt mig tyvärr för att hoppa över andra delen och i stället ge mig av till Folkoperan. Det är något som jag ångrar efteråt, men det var nog ett klokt beslut för jag hann precis in på Folkoperan när publiken applåderade kvällens dirigent.

Första delens höjdpunkt enligt mitt förmenade iallafall var utan tvekan Almirenas aria ur Rinaldo. Detta är ju en aria som hör ganska ofta på radio, men jag tror inte att jag har hört en sådan ljuvlig version innan. Det var helt bedårande vackert.

De två andra operaariorna sjöngs ju också helt fantastiskt vackert och ett särskilt tack vill jag gärna lämna till Malenas ackompanjatör Bengt-Åke Lundin.

Det var naturligtvis inget fel på den övriga delen av konserten och speciellt tyckte jag om sångerna av Bo Linde, men det är en repertoar som är helt ny för mig och därmed är igenkänningsfaktorn låg, även om jag naturligtvis känner till Norges store son Edvard Grieg. Fattas bara.

Enligt uppgifter på Malena Ernmans hemsida skall hon sjunga en konsert som vi kommer att kunna se och höra på en biograf nära dig den 14 januari nästa år tillsammans med Stockholms Filharmoniker, under namnet Opera – Sing Along.

På operafronten innebär nästa år bl.a. att hon skall sjunga Idamante i Mozart´s Idomeneo på La Monnaie i Bryssel och i höst sjunger Malena i Händels Semele på Staatsoper i Wien tillsammans med Cecila Bartoli och Kerstin Avemo. Det är inte utan att jag redan längtar till att göra en operaresa åtminstone till Wien i höst, men då gäller det nog att börja lägga undan av pensionen redan nu.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1505
  • Sida 1506
  • Sida 1507
  • Sida 1508
  • Sida 1509
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in