• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Olycksfågeln – ännu en Läckbergsdeckare släppt på dvd

15 februari, 2010 by Redaktionen

olycksfageln_camillalackberg
För fans av Camilla Läckbergs deckarserie om Erica och hennes polisman Patrik Hedström på Tanumshedes polisstation är det julafton på nytt nu när filmen som baseras på ”Olycksfågeln” nu släpps.

Filmen är samma version som sänts i SVT som en serie i två delar. För en Läckbergnörd är det positivt: det blir lite mer film än en vanlig film. Men trots att det är två avsnitt är det som alltid när böcker filmatiseras delas som försvinner. En del i boken som tagits bort är det där att Ericas syster Anna bor hos dem tillsammans med sina två barn. Eftersom Anna är djupt deprimerad efter att ha dödat sin man i självförsvar, får Erica axla den tunga rollen som trebarnsmor.

”Olycksfågeln” är fjärde boken i serien – och det finns många skäl till att Läckberg nu är en av Europas mest sålda författare. Miljöerna från Västkusten får mig att vilja flytta dit och att en ung kvinna har huvudrollen lockar nya läsargrupper till deckarna. Fast i filmerna/tv-serierna har som vanligt mannen fått huvudkaraktären.

En sak jag uppskattar med filmen/tv-serien är att händelserna inte springer iväg utan får ta tid på sig. En och annan actionälskare kan detta förstås reta. Men jag vill njuta av miljöerna, av karaktärerna och deras öden och utveckling.

Handlingen i filmen från beskrivning på dvd-butik
:

Våren har kommit till Fjällbacka och Patrik Hedström och hans sambo Erica är i full färd med att förbereda sitt bröllop. På polisstationen i Tanums hede har man också fullt upp. Samma dag som den nya kollegan Hanna Kruse (Lia Boysen) anländer får de ett larm om en bilolycka. Den kvinnliga föraren stinker av alkohol och fallet är på väg att avskrivas som en tragisk olycka. Men en rad mystiska omständigheter får Patrik att ana oråd och det visar det sig att kvinnan blivit mördad. Frågan är bara av vem?

Camilla Läckberg kanske inte gjort sig känd som deckarförfattare som fokuserar på samhällskritik. Men böckerna liksom filmerna berör ändå samhällsfrågor och framför allt om barns situation. Vad händer med barn som överges på olika sätt, av föräldrar som väljer alkohol istället för barnen, till exempel. Det går inte att se filmen olycksfågeln utan att bli berörd.

Fast: jag tycker filmen har några svagheter i rollbesättningen. Jag tycker fortfarande att Niklas Hjulström är fel person i rollen som Ericas pojkvän polisen Patrik och i Olycksfågeln känns de två tjejer som ska spela unga ungdomsbrottslingar mer som klassens och skolans duktigaste flickor.

Hittills utgivna böcker i serien
2003 – Isprinsessan
2004 – Predikanten
2005 – Stenhuggaren
2006 – Olycksfågeln
2006 – Snöstorm och mandeldoft
2007 – Tyskungen
2008 – Sjöjungfrun
2009 – Fyrvaktaren

Här är Camilla Läckbergs blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om deckare, recension, tv-serie, Camilla Läckberg, Tanumshede

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Deckare, Recension, TV-serie

Premiär på Citizenship på Unga Dramaten: Medborgerlig längtan efter en väg ut

15 februari, 2010 by Redaktionen

citizen
Mark Ravenhills pjäs Citizenship är en ärlig och fantasifull historia om ungas jakt på sexuell identitet, självkänsla och kärlek. En kompromisslös väg ut som inte ber om ursäkt. Dramaturgin drivs framåt med stilsäkra inslag av sång och dans. Samtidigt är det en senmodern pjäs som sätter vissa delar av EMO-kulturen (det som kan anses som mainstream) på första parkett. Kanske är det början av 00-talet som börjar bli till nostalgi, tiden är mogen för att berätta 80-talisternas generationsberättelser.

Enaktaren är skriven på uppdrag av National Theatre. Som om de vet något om vuxenvärldens svek och om ungas rispade / bandagebelagda handleder. Författaren Mark Ravenhill lyckas vända det som lätt hade kunnat bli exploaterande till en berättelse för de unga. Ravenhill slog igenom med pjäsen Shopping and fucking 1996, som gick på Stockholms stadsteater 2009.

När ensamblen brister ur i Radioheads Creep rullar delar av min ungdom förbi mina ögon, kanske upplevde andra i publiken liknande känslor och minnen från tonåren. För en vecka sedan lärde jag mig lite mer om varför teater är så himla drabbande. Min vän Tom talade om den direkta känslan som man upplever tillsammans med alla andra i publiken.

You float like a feather

In a beautiful world,

I wish I was special,

You’re so fuckin’ special

Nu är det 90-talet som rullar förbi, många var unga då. Det är en väg ut, det är dags att lämna EMO-kulturen bakom oss. Annika Silkebergs precisa regi gör att skådespeleriet känns trovärdigt från början till slut, ibland tänker jag ändå på att de är lite gamla. Typ.

Vad är det som håller alla på plats? Man kan inte sluta längta efter att någon ska se att man är speciell. Man borde vara någon annan, åtminstone veta vem. Detta kan plåga till och med den mest cyniske i publiken. Man glömmer nog inte tonåren. Det är bara barnet som vinkar hej hej. Mötet med vuxenvärldens konventioner dribblar glömskan till att pressa ner det man kanske känner i små askar, trapped in the closet.

I don’t care if it hurts,

I wanna have control,

I want a perfect body,

I want a perfect soul

Kanske är detta – om tonåren – svårt att beskriva i stunden som vuxen (utan att romantisera det). Huruvida det är en medborgerlig rättighet eller en längtans samba är oklart. Man vill ju nå dig. För den som ger Ravenhill en chans kan det kan vara både och.

Av Maria Georgieva, Kulturskribent, filmare och reporter

Radiohead – Creep

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Dramaten, ungdomar, Citizenship, Radiohead

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Teater, ungdomar

4 x Mark Ravenhill om destruktiv rädsla – Kulturbloggens rapport från premiär på Stadsteatern

15 februari, 2010 by Redaktionen

markravenhill

Den engelska pjäsförfattaren Mark Ravenhill slog igenom med pjäsen Shopping and ***ing 1996. Nu är han aktuell på med två uppsättningar i Stockholm, Citizenship på Dramaten och 4 x Mark Ravenhill på Stadsteatern.

Shoot/Get Treasure/Repeat från 2008 består av 16 kortpjäser som utforskar de personliga och politiska effekterna av krig på vårt moderna liv. Det är fyra av dessa pjäser som spelas på Stockholms stadsteater i regi av avgångseleverna från Dramatiska institutet: Hilde Brinchmann Börresen, Tatu Hämäläinen, Jens Karlsson och Martin Rosengardten.

Pjäserna är fristående, men hänger ändå ihop. Gemensamt för dem är skildringen av hur vi påverkas av destruktiv rädsla och hur nära kampen för kärlek och godhet ligger hat och intolerans.

Människans benägenhet att förlägga hotet utanför oss i stället för att ta tag i våra egna demoner blir tydlig i de fyra skildringarna, speciellt i den av det trygghetsdesperata unga paret som tror att de kan fly från sin rädsla genom att flytta till en gated community.

Förnekelsen som fenomen träder också fram hos det äldre par som hoppas på att slippa den enes cancer genom att blunda och fokusera på trädgårdsmöbler. Likaså hos den plågade kvinnan som söker orsaker till sin smärta i allt annat än i sig själv och sina egna upplevelser.

Vi i publiken får följa skådespelarna från Kilen i gångarna under Stadsteatern för att till slut hamna på teaterns lilla scen. I den sista pjäsen blir publiken en del av handlingen och får en obehaglig inblick i vad vi är beredda att göra i namnet av fred, demokrati, frihet och sanning. Vi känner igen de senaste årens debatter om bland annat FRA-lagen i pjäsens argument för att skilja rötäggen från de normala – ”vi som är oskyldiga har ju inget att dölja”.

Shoot/Get Treasure/Repeat spelas fram till den 28 mars, men som det ser ut är alla platser utsålda. Låt oss hoppas på extraföreställningar.

Eva GustinText: Eva Gustin

Relaterat artiklar:
Expressen, Dramatiska Institutet och Stockholms Stadsteater.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Stadsteatern, Stockholm, scen, Dramatiska institutet

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Scen, Stadsteatern, Stockholm, Teater

Dag för Dags skiva Boo: stämning, energi, mystik

13 februari, 2010 by Rosemari Södergren

En helt underbar skiva. Indie möter pop mötet mystik möter folkmusik. En slags The XX inspirerad av svensk folkmusik.

Dag för Dag består av en bror och syster:: Sarah Parthemore Snavely och Jacob Donald Snavely. De är amerikaner men bor sedan några år i Sverige.

2009 släpptes deras första EP: ”Shooting from the shadows” och sedan dess har Dag för Dag tillsammans med trummisen Chuck Bukowski turnerat med Wolf Parade, Lykke Li, Cursive, Shout Out Louds, Handsome Fures, The Faint och The Kills.

DagforDag_Press_1
Någonstans läste jag en beskrivning av Dag för Dag:
Kate Bush och Jim Morrison skulle segla de sju haven till deras sjömanssånger.

Deras debutalbum har det korta namnet: ”Boo” och släpptes nu i februari. Fem av låtarna har producerats i USA av Richard Swift och sju låtar producerade de tillsammans med Johannes Berglund i Sverige.

Att producera och föra in ett band som är så enorma live är en utmaning. Hur fånga stämningen, energin och magin som de utstrålar och förmedlar på scen? På något sätt har producenterna lyckats. ”Boo” är en av av de starkaste skivorna jag hört på länge – och för mig kommer den nog att konkurrera om en av årets bästa plattor när jag summerar året.

Göteborgsposten
och Smålandsposten gav albumet betyg 4. Sydsvenskan gav betyg 3.

Dag för Dag – Words

Läs även andra bloggares åsikter om indie, recension, skivnytt, Dag för Dag

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: indie, Recension, skivnytt

Peter Gabriel: Scratch my back – Kulturbloggens tankar om skivan

12 februari, 2010 by Rosemari Södergren

petergabriel_scratchmyback
Peter Gabriel gör covers på andra stora musiker på sitt kommande album som släpps nästa vecka. Jag ser att Aftonbladets recensent Håkan Steen är rätt missnöjd med skivan och skriver:

Problemet med de varliga, halvviskande versioner som Gabriel och producenten Bob Ezrin skulpterar fram är att en samling genomgående väldigt originella melodier och uttryck – från Bowies ”Heroes” till Radioheads ”Street spirit (fade out)” – ofta förvandlas till något alldeles för likformat, som dessutom bryr sig lite för mycket om att släppas in i finrummen.

Jag gillar verkligen den subtila spänningen som byggs upp i Talking Heads ”Listening wind” eller Arcade Fires ”My body is a cage” men i många andra nummer försvinner det som är bra med låten på vägen. Bitvis blir det faktiskt rätt tråkigt.

Själv har jag lyssnat igenom recensionsexemplarer ett par gånger och är inte lika missnöjd. Förutsättningen är nog att lyssnaren ska vara ett stort fan av Peter Gabriel. För det spelar ingen roll om det är en cover av David Bowie eller av Paul Simon: allt låter som Peter Gabriel.

Aftonbladet Håkan Steen menar att det ska bli mer intressant med uppföljaren, då artisterna som Peter Gabriel gjort covers på ska göra covers på honom. Jag känner mig kluven, eftersom Peter Gabriel är Peter Gabriel och lika svår att tolka som Leonard Cohen. Precis som de flesta misslyckas med covers på Cohen tror jag det är enormt svårt att tolka Peter Gabriel. Den som ska lyckas måste försöka göra något helt eget – och inte försöka låta som Peter Gabriel.

Expressens Per Hägred var minst lika förtjust som jag, däremot och gav albumet betyg 4
:

Tricket är att han kastar ut gitarr och trummor och monterar ihop sångerna med ett piano som sett för många Bergmanfilmer. Durutti Column’s John Metcalfe strör på med skira stråkar. Bon Ivers ”Flume” har trårar som trillar nerför kinderna och Magnetic Fields’ ”Book of love” är outsägligt vacker.

Peter Gabriels hemsida.

Spåren på albumet är:
Heroes (David Bowie)
The Boy in the Bubble (Paul Simon)
Mirrorball (Elbow)
Flume (Bon Iver)
Listening Wind (Talking Heads)
The Power of the Heart (Lou Reed)
My Body is a Cage (Arcade Fire)
The Book of Love (The Magnetic Fields)
I Think it’s Going to Rain Today (Randy Newman)
Apres Moi (Regina Spektor)
Philadelphia (Neil Young)
Street Spirit (Radiohead)

Recension i The Guardian.

Del av en intervju med Peter Gabriel om ”Scratt my back”:

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, popmusik, covers, recension, Peter Gabriel

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: covers, Popmusik, Recension, skivnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1497
  • Sida 1498
  • Sida 1499
  • Sida 1500
  • Sida 1501
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in