• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Kulturbloggen från premiären av Sommarnattens leende

20 februari, 2010 by Rosemari Södergren

SOMMARNATTENS LEENDE

En medelålders man, advokat Egerman, som gift sig med en 18-årig flicka och trots att de snart varit gifta i ett år är flickan/makan fortfarande oskuld. Advokaten har en ung son, jämngammal med hans nya fru och sonen läser till präst och har ångest över att han känner åtrå till pappans nya fru. Samtidigt finns det en prisad skådespelerska som i det förflutna haft en relation med advokaten och börjat tröttna på sin tillfällige älskare, en eldig officer och greve som gärna duellerar om någon tittar på hans älskarinna. Det är några av de förvirrade relationerna som några av karaktärerna drivs av i ”Sommarnattens leende” som hade premiär på Stockholms Stadsteater 19 februari.
”Sommarnattens leende” är en föreställning som delvis är musikal och delvis spelad teater och bygger på en filmkomedi med samma namn, skriven av Ingmar Bergman.
Det är en luftig lättsam föreställning, komisk och varm, men under det lättsamma finns de klassiska livsfrågorna ändp: om livet, livets mening, åldrandet och den ställer frågor kring vad kärlek är. Men som sagt, presenterat på ett lättsamt, underhållande sätt. Ganska ovanligt för Ingmar Bergman.

Jag gillar viss opera och operett, men långt ifrån allt inom dessa genrer. ”Sommarnattens leende” började med en liten lek där fem äldre operasångare sjöng och lekfullt sprang omkring och hoppade och skuttade, klädda i fula underkläder från 1950-talet. De fem operasångarna agerade föreställningen igenom som en kör i antika dramer. Jag hade lite svårt detta sätt att starta föreställningen, dels för att de var så gamla och när de då var klädda i fula underkläder förmedlade de känslan av misslyckande och något sorgligt – till ackompanjemang av operatoner som jag inte är så svag för. Men deras roller växte – en bit in i föreställningen upplevde jag dem som ett fördjupande komplement. Jag såg att Svenska Dagbladets recensent Bo Löfvendahl var ännu mer förtjust i deras roll:

Det är också en ren fröjd att höra de fem äldre operasångarna som utgör en motsvarighet till kören i en antik tragedi. Margaretha Dalhamn, Christina Högman, Lars Martinsson, Marianne Myrsten och Sonny Wallentin kommenterar skeendet med säker kontrapunktisk finess.

Fast egentligen har jag väl börjat i fel ände: Föreställningen handlar om (från Stadsteaterns hemsida, dumt nog inte möjligt att direktlänka):

Sommarkväll i en svensk småstad kring år 1900.
På godset i stadens utkant har ett sällskap samlats för middag med övernattning:
Advokat Fredrik Egerman, kvinnokarl i medelåldern, och hans 18-åriga fru Anne – som fortfarande är oskuld efter nästan ett års äktenskap.
Och så Desirée Armfeldt, firad skådespelerska och Fredriks ex, och hennes älskare, hetlevrade greve Carl Magnus Malcolm. Samt hans uttråkade fru Charlotte.

Det börjar formellt och tillknäppt. Men natten är ljuv och stämningen magisk.
Allt kan hända. Äntligen fria?

Sommarnattens leende är en musikal som bygger på Ingmar Bergmans film, som har samma namn. Musikalen skrevs av Stephen Sondheim (musik och sångtexter) samt Hugh Wheeler (manus) och spelades första gången 1973. Musikalen följer filmens handling i stort sett och och utspelar sig i Sverige. Den svenska miljön speglas bland annat i en sång som beklagar den ljusa sommarnatten, The Sun Won’t Set.

Visst, musikalen är lättsam, men vad handlar musikalen egentligen om? Kanske om att vi borde se livet mer som den fars livet och ta vara på den kärlek som finns och som vi möter i livet. Kanske driver den med machoideal och med lutheransk sexskräck?

För mig som gillar Dan Ekborg var det ett nöje redan att sitta på parkett och se honom agera som advokat Fredrik Egerman, en roll i filmkomeddin 1955 spelades av Gunnar Björnstrand.

Eftersom det var premiär var det förstås en hel del kulturfolk bland publiken. Dan Ekborgs bror Anders Ekborg satt några rader bakom mig och min kompis Jonas, från Kattkorgen och Bloggtidningen. Författaren Per Olov Enquist såg jag också, liksom tidigare ministern Laila Freivalds.

”Sommarnattens leende” har några stora operettsånger, som den kanske mest kända ”Send in the Clowns”.

Expressens Gunilla Brodrej var också på föreställningen och hon skriver om orkestern roll:

Privatteatrar vågar sig sällan på Sondheim. Han anses för knepig. Men jag är väl en snobb för jag älskar hans spirituella textbehandling och kompositoriska blinkningar hit och dit i musikhistorien, till Mozart, Rossini och Ravel.
Även om man kanske hade föredragit en full orkester med glittriga stråkar, harpa, lent träblås och skogsromantiska valthorn för all operettig valsmusik är Martin Östergrens arrangemang för kammarensemble en fullt godtagbar och välspelande kompromiss.

sommarnattensleende1
Fotograf: Petra Hellberg
Frida Westerdahl, Peter Gardiner, Andreas Kundler, Sandra Kassman, Pia Johansson, Dan Ekborg, Sonny Wallentin, Christina Högman, Sara Jangfeldt, Marianne Myrsten, Lars Martinsson, Margaretha Dalhamn och Thérèse Andersson i Sommarnattens leende.

sommarnattensleende2
Fotograf: Petra Hellberg
Sonny Wallentin, Christina Högman, Margaretha Dalhamn, Lars Martinsson och Marianne Myrsten i Sommarnattens leende.

En av de fina sångerna från Sommarnattens leende:
Barbra Streisand Send In The Clowns

Läs även andra bloggares åsikter om teater, scen, Stockholm, Stadsteatern, musikal, opera, operett, Ingmar Bergman, Dan Ekborg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Scen, Stadsteatern, Stockholm, Teater

Hästpojken på Babel, Malmö

18 februari, 2010 by Redaktionen

febr 010

Jag vet inte om jag tycker det är tragiskt eller fantastiskt att Martin Eliasson ramlar upp på scenen iklädd samma vita kostym som i videon till ”Trummor och bas, gitarrer och hat”. Det understryker i vilket fall min känsla av att ha och göra med en missanpassad  dansbandsstjärna på dekis. En hatisk Håkan, en tonårsledsen Shane Mcgowan, alla rockmusikens mansstereotyper samsas i Martin Eliasson.

Jag tvekar men bestämmer mig för att beundra det konsekventa i det hela. Det är ändå just den här rollen han har haft sedan Bad Cash Quartets korta glansdagar, det ärlighetsaspirerande hela tiden på patetikens gränser.  Han mumlar något osammanhängande i micken, tar ett klunk öl och vevar igång första låten. Och i samma stund faller den den ledsna clownens mantel av honom.

För det låter ingenting annat än fantastiskt och Martin lyckas få var textrad att låta som det viktigaste som kan sägas. Det är ett tight band som kramar ur var droppe vemod ur strålande ”Från där jag ropar”. Det är nästan bara låtar därifrån som spelas som för att understryka övergången från klassisk svensk punk till klassisk svensk vemodspop, lika mycket ett ledset Tant Strul som ett misantropiskt Abba. Under låtarna är Martin den självklare frontmannen, hoppar upp på högtalarna och verkar nästan rent fysiskt driva ut sin smärta, ut till publiken.

febr 034

Det är så fort bandet slutar spela som man lägger märke till att de är just ett band. Men det är en konstigt sammanhållen grupp, klädda i helt olika stilar, där alla mumlar konstigheter i micken och verkar ha svårt att fokusera på själva spelningen. Martin verkar mer och mer förvirrad och inte veta var han ska göra av sig själv när han inte sjunger. Det är charmigt i början, men på slutet mest irriterande.

När en gitarrist säger till Martin att för i helsike ta i mer från magen eller när en annan, under ett märkligt break i Caligula, påpekar att det ju låter ”för jävligt” undrar man om det är en konsert eller ett rep man har kommit till. Eller kanske en orkester som turnerat lite för länge och behöver tid ifrån varandra. Hur som helst skapar det en konstig stämning som gör att publiken stampar otåligt i marken i väntan på att de ska köra igång igen, med nästa popexplosion.

Annars låter det fenomenalt som sagt, men kanske förtar mellansnacken lite av magin. Det enda som känns riktigt genuint i det förvirrande bandet är Martins genomträngande röst som når ända in i en. Och det är tillräckligt för att skapa en känslan av att ändå ha varit med om någonting viktigt, en sorts känsloexorcism som sitter i riktigt länge.

febr 018

Bilder: Nina Einarsson.

Läs vår recension av ”Från där jag ropar” här.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Göteborg, håkan hellström, hästpojken, martin eliasson, pop, svenskt

Affärer i blod och olja

17 februari, 2010 by Redaktionen

untitled
Skildringar av Afrika i väst är ofta dunkla och fyller ofta mest funktionen att infria förutfattade meningar om en mörk kontinent, plågad av vidskeplighet, sjukdom, svält och stamkrig. Därför känns Kerstin Lundells bok om oljebolaget Lundins roll i Afrika som en befriande belysning av ett på många sätt vitt område.

Författaren Kerstin Lundell är journalist och boken är väl underbyggd med fakta. Hon har också träffat människor på plats och möter dem som en god lyssnare. Det är skrämmande vittnesmål om fördrivning, mord och våldtäkter. Och skrämmande är även den tystnadens kultur som brett ut sig efter striderna i Sudan för några få år sedan.

Lundin Petroleum, tidigare Lundin Oil, är ett börsnoterat företag som gjort stora vinster åt sina svenska aktieägare. Vid millenieskiftet utkämpades strider på företagets område i södra Sudan. Bolaget beskrev de väpnade konflikterna som ”stamkrig”, en benämning och en beskrivning som även i svenska medier känns beklagligt bekant. (Hade striderna skett i Asien hade de troligen avfärdats som ”klankrig”.)

Men Kerstin Lundell argumenterar väl för att inbördeskriget i Sudan mellan åren 1983 och 2005 också handlade om något annat: det handlade om oljan. Och sedan kom det för Lundins del även att handla om gas, i Etiopien.

Som nyhetsreporter minns jag främst kritiken mot nuvarande utrikesminister Carl Bildts inblandning som styrelsemedlem i Lundin Oil, här ett exempel på kritik från människorättsorganisationer som kommer till tals i Aftonbladet 2001, om hur bolaget kränker rätten till liv:

Författarens slutsats är att en brottsutredning, med stöd av Internationella Juristkommissionens definition av delaktighet i brott mot mänskligheten, direkt bör inledas mot Lundin Petroleum. Efter vad som kommit fram i boken är det svårt att inte hålla med.

Jag är som normalokunnig om Afrika tacksam för kartor och förklaringar av sådant som de olika ländernas indelning i ”block”, geografin och beskrivningen av de stora träskmarkerna.

Stilistiskt är ”Affärer i blod och olja” inget mästervärk men ett helt okej hantverk. Och efter alla mer eller mindre hopplösa försök att skildra förhållanden i Afrika med Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta” som förebild känns faktiskt det också mest som en befrielse.

finlillyText: Lilly Hallberg

Författare: Kerstin Lundell
Bok: Affärer i blod och olja
Förlag: Ordfront
ISBN-nummer: 9789170374876

Relaterade recensioner: Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Smålandsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om recension, böcker, samhälle, litteratur, blod, olja, internationellt

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Recension

Alfahannen – om saknaden efter en annan bok

15 februari, 2010 by Redaktionen

alfahannen

Jag tycker att Katarina Wennstams nya spänningsroman ”Alfahannen” är bra som sådan. Men det verkligt intressanta är mottagandet: Kritikerkårens monumentala besvikelse över att gestaltningen av manligt genisvineri inte lever upp till förväntningarna. Uppenbarligen är temat oerhört angeläget av de recensioner jag läst, alla författade av kvinnor.

Liksom i Wennstams tidigare böcker, både fakta och fiktion, handlar det i den senaste romanen om makt och våld i en tydliggjord struktur: Alfahannen ”Jack Rappe tar kvinnor som en karl ska. Att de inte alltid är med på noterna hör ju bara till spelet, eller hur? Filmen älskar sina bad boys. Jack Rappe med sitt vargleende är den verkliga alfahannen bland de manliga skådespelarna i Sverige” som bokens baksidestext lyser.

Och Katarina Wennstam verkar ha träffat mitt i prick när det gäller sitt tema. Igen, kanske ska tilläggas. Nu senast har Ekot publicerat en undersökning som visar att nära varannan kvinnlig skådespelare

har blivit sextrakasserad: Ekot berättar:

Var tredje kvinna som jobbar inom svensk teater och film har blivit sexuellt trakasserad. Det visar den granskning som Ekot gjort. Värst drabbade är kvinnliga skådespelare. Nästan varannan svarar ja på frågan om de blivit sexuellt trakasserade och det är vanligt att just arbetsledaren är den som trakasserar.

Kulturbloggen har också tagit upp undersökningen och på Aftonbladet debatt skriver Katarina Wennstam själv om hur kvinnor offras på den manliga genikultens altare:

Det var betydligt lättare att få fram information om poliser som slår sina fruar till min förra bok ”Dödergök”, än det var att få skådespelare och regissörer att prata om trakasserier, manliga övertoner och en ständigt närvarande aggressivitet.

Men kritiken mot Wennstam är inte att hon konstruerar ett problem. Tvärtom, det är skildringen som sådan som väcker kritik. Lotta Olsson i Dagens Nyheter skriver till exempel att Katarina Wennstam gör det för enkelt för sig: i ett slags bestselleristisk iver där det räcker med att berätta om lyxvillor, drinkar, filminspelningar. Här är varken personer eller brott mer än snabba skisser, effektivt berättade men utan större finess.

DN-recensentens slutsats är att ”Alfahannen” inte ”leder någon vart”: Det är som att lyssna på en väninna som säger ”men han är ju inte bra för dig”.

Jag tycker att det är mycket begärt av en bok att den ska leda någon vart, inte ens James Ellroys utforskning av det amerikanska samhället kanske leder till något annat i den bemärkelsen. Det har dock ett värde i sig, i alla fall för mig som ser honom som världens bästa nu levande deckarförfattare.

Och när en annan relativt ung kvinna – Maja Lundgren – försökte beskriva en värld en närmre recensenterna än Katarina Wennstams fiktion blev ju reaktionen oftast att vika undan med blicken. Vi känner igen oss i mycket men talar inte om det… Är det något som är positivt så är det väl ändå att frågan kommit upp, både med Katarina Wennstams bok och (kultur)debatten i stort om de manliga geniernas rätt att stå över så väl lagar som vanligt hyffs.

Problemet med Katarina Wennstams bok är inte att Alfahannen är en kliché, det finns det många åtrådda män som är. Fler än en verkar dessutom närmast ha Ulf Lundells romankaraktär med samma förnamn som Katarina Wennstams alfahanne Jack.

Om vi alls ska diskutera boken som något annat än en spänningsroman ligger problemet för mig mest i att det är obegripligt att någon kan bli attraherad av denne Jack. Det är ju just i attraktionsvärdet, inte minst det sexuella på det motsatta könet, som alfahannes makt vilar och ständigt legitimeras. Jack Rappe är helt enkelt inte trovärdig som spännande, attraktivt svin. Han verkar bara trist på alla vis.

Att faktiskt attraheras av en människas makt och inse att denne inte alls vill en väl föder ju onekligen en fadd, sunkig känsla. Lika mycket äckel inför sina egna känslor som för den andres handlingar. Och det går nog inte att bortse från. Möjligen är det dock en förklaring till ofta helt absurda påståenden från kvinnor som menar att ”han är snäll egentligen, innerst inne”.

Det gör också analysen av sexuella övergrepp allt för platt. Tydligt säger Åsa Linderborg det i Aftonbladet:

Sexualiteten balanserar gärna på hårfina gränser. Lusten kan bo granne med skammen, begäret med underkastelsen, åtrån med statusjakten. När går beröringen över gränsen för det tillåtna, och när ska den bli föremål för en juridisk prövning? Frågan är lika viktig som intrikat, men Wennstam förmår inte förvalta den. Jag lägger boken ifrån mig med en fadd smak i munnen av en amerikansk syn på rättvisa, där förövaren måste tillfogas allvarlig kroppslig skada, för att offret ska få rätt.

Jag tror att det är dags att börja diskutera frågan från en annan utgånspunkt än Katarina Wennstams roman. Den är väl värd att läsas ändå, jag tycker att den är bättre än det mesta i sin genre som givits ut i Sverige under senare år.

Text: Lilly Hallberg

Författare: Katarina Wennstam
Boktitel: Alfahannen
Albert Bonniers Förlag
ISBN-nummer: 978-91-0-012302-4

Wennstam om Alfahannen på film:

Relaterat: Recension i SVD

Läs även andra bloggares åsikter om deckare, böcker, litteratur, recension, Alfahannen

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Deckare, Recension

Upp – kanske världens vackraste film om kärlek släpps på dvd

15 februari, 2010 by Rosemari Södergren

upp-pixar-film
När filmen ”Upp” släpptes på biograferna hyllades den överallt, av alla kritiker. Filmen är animerad och producerad av Pixar Animation Studios.

Jag lånar beskrivning av filmen från Wikipedia:

Den handlar om 78-åriga Carl Fredrikson och 8-åriga scouten Russel. Carl vill förverkliga hans frus dröm, att bo i Sydamerika. Han knyter fast ett stort antal ballonger på sitt hus och flyger iväg med det. Russel fastnar på Carls veranda, eftersom Russel vill hjälpa Carl och få en medalj. I Sydamerika träffar de en på en talande hund och Carls barndomshjälte som vill döda dem sedan.

Filmen har ett ovanligt intro, i det att den visar den gamle mannen som ung pojke som blir kär i en flicka. De gifter sig, men får inga barn, men lever ändå ett lyckligt liv och bevarar sina ungdomsdröm om att åka till en speciell plats med hög klippa och vattenfall. Frun dör och mannen lever lidare allt mer sur och förgrämd. Deras idyllisa hus blir allt mer kringskuret av stora hus och varuhus och man vill komma åt mannens tomt. I det läget dyker den lille scoutpojken upp. Just när den gamle mannen ska vräkas och köras iväg till ett äldreboende flyger han iväg med huset med önskan om att finna sin barndoms dröm.

Trots att filmen är animerad har den nominerats till en Osccar-statyett för bästa film. Den har nominerats till flera statyetter och givetvis för bästa animerade film men dessutom för bästa film, alla kategorier.

Skaparna av filmen har i flera intervjuer berättat att de var noga med att berättelsen fick ta tid, den skulle inte rusa fram och bygga på efter och action. Filmskaparna ville hitta tillbaka till och förmedla den känsla som fanns i en del filmer från filmens barndom, där allt inte var så bråttom.
De har lyckats och över förväntan.

Själv har jag nästan slutat att samla på filmer. Förr samlade jag på VHS-filmer, men sedan dvd-formatet kom ville jag inte börja på nytt och samla alla mina favoritfilmer i ännu ett format. Jag misstänker starkt att det kommer att lanseras ett nytt format innan jag ens hunnit samla ihop alla favoritfilmer. Men ”Upp” har jag gjort ett undantag för. Den vill jag ha.

Filmen handlar om vänskap och om kärlek, om att gå vidare i livet, om livets gång, om ålderdom och att våga ompröva sitt liv och om att våga satsa på den vänskap och den kärlek du möter i livet, oavsett hur den ser ut.

Trots att karaktärerna är animerade och det syns att det är animerade figurer med dockliknande drag känns de som verkliga karaktärer, som om jag skulle kunna möta dessa människor på gatan. Visst är det mästerligt. OM jag bestämde skulle Upp vinna Oscar för bästa film.

Läs även andra bloggares åsikter om animerat, recension, film, Oscar, Upp, Pixar

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Animerat, Oscar, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1496
  • Sida 1497
  • Sida 1498
  • Sida 1499
  • Sida 1500
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in