Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Tid att älska – gripande men skulle vara ännu bättre som tv-serie

by

Tid att älska
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 augusti 2024
Regi och manus Katell Quillévéré

En film som griper tag i mig om kärlekens många olika aspekter och former. Om kärlek över många slags gränser, om kärlek eller brist på kärlek från en förälder till ett barn, om vänskapens många ansikten. Filmen bygger delvis på verkliga händelser, regissören Katell Quillévéré har inspirerats från sin egen familjs historia då hon upptäckte att hennes mormor hållit sitt förhållande och barn med en tysk soldat hemligt under hela sitt liv.

Filmen är episk och mer som en roman då händelserna spänner över mer än tjugo år och mellan en del scener är det stora tidsgap. Det gör att den mer är som en filmatiserad roman än en film. Den tar upp många olika aspekter vilket är en styrka men samtidigt en svaghet i filmen, den spretar iväg åt lite för många olika håll. Berättelsen skulle göra sig ännu bättre som en tv-serie där karaktärerna och deras relationer och utveckling kunde fördjupas.

Inledningsscenen i denna film är en av de starkaste och mest omskakande inledning och den väcker många, många tankar om hämnd och hat och bristen på förlåtelse. Scenen är inspelad i svartvitt vilket ger en dokumentär känsla och börjar med att folket på gatorna i Paris firar andra världskriget slut och välkomnar de amerikanska soldaterna. Men ganska snart blir scenen mörkare då invånarna letar upp kvinnor, framför allt unga kvinnor, och rakar bort håret från deras huvuden, binder fast dem och målar hakkors på dem. Om kvinnan är gravid får hon ett stort hakkors målat på den putande magen. Det är kvinnor som varit tillsammans med tyska soldater. Folkmassan som slår dem och sparkar dem och samlar in dem utstrålar dödligt hat.

Det är en svår scen att se. Den sätter igång så många tankar och känslor och funderingar. Hur kommer det att gå när och om kriget mellan Israel och Hamas får ett slut och hur kommer det att gå i Ukraina när och om Ryssland förlorar sitt försök att ta över landet? Kommer människor som på något sätt har med ryssar att göra att bli behandlade skoningslöst? Det är inte omöjligt. Mänskligheten har nog inte blivit mer civiliserad sedan slutet på andra världskriget. Om jag ser hur mycket hat och hämnd som frodas. Tänk bara på Irans härskare som ska hämnas på Israel för att israelerna dödat en ledare för terrorsekten Hamas som dödade tusentals på en musikfestival 7 oktober 2023. Hat och hämnd göds runt om i världen.

Nu handlar denna film bara delvis om efterskörden efter andra världskriget. En av de unga kvinnor som fått håret avrakat och fått ett hakkors på sin gravid mage lyckas fly. I nästa scen har det gått några år och denna kvinna, Madeleine, har skapat sig ett nytt liv på en annan ort i Frankrike där hon lever med sin son.

En dag på sitt arbete som servitris träffar hon François, en rik och vänlig student. De blir förälskade och gifter sig ganska snabbt. Madeleine är dock inte den enda av dem som har en mörk hemlighet hon döljer. Hon upptäcker efter ett tag att det finns skäl till varför François ville gifta sig så fort.

Berättelsen tar många vändningar och är verkligen inte förutsägbar. Under tjugo år hinner mycket hända. Det är också en skildring av efterkrigstidens Europa där olika idéer poppar upp och jazzen gör sitt intåg. François och Madeleine öppnar en jazzklubb dit framför allt amerikanska soldater kommer. Där dyker Jimmy upp, en charmig ung amerikansk soldat som vinner både François och Madeleines hjärta. Räkna med vacker musik av Amin Bouhafa och tjusiga miljöer och dräkter tack vare Florian Sanson, Camille Bougon-Pigneur och Virginie Destiné.

En del i filmen som gör ont i hjärtat är Madeleines sons rop på kärlek. Madeleine kan inte knyta an till honom. Det är förfärligt men också förståeligt. Om omgivningen får reda på att sonen har en tysk soldat till far skulle både han och Madeleine råka illa ut. Madeleines familj har förskjutit henne och övriga omgivningen skulle inte acceptera dem.

En av filmens styrkor är att alla karaktärerna är mänskliga, ingen är perfekt, ingen är någon felfri hjälte, ingen är bara ond. De dumma handlingar var och en gör är begriplig även om de inte är sympatiska ageranden.

Filmen har fått en del priser:
VINNARE – BÄSTA FILM – ANGOULÊME FRANCOPHONE FILM FESTIVAL
VINNARE – BÄSTA SKÅDESPELARE VINCENT LACOSTE – ANGOULÊME FRANCOPHONE FILM FESTIVAL
VINNARE – BÄSTA REGISSÖR KATELL QUILLÉVÉRÉ – SUNNY BUNNY LGBTQIA+ FILM FESTIVAL

Filmrecension: Realm of Satan – lite av en masterclass i ”show don’t tell”

by

Realm of Satan
Betyg 4
Regi Scott Cummings
Svensk biopremiär på Way Out West

Vad en vanligtvis brukar förknippa med satanism – offer av ett djur, ofta ett lamm eller en get, och blodsspillan – så börjar denna dokumentär om Church of Satan med raka motsatsen – en lång tagning av en get som ligger och föder. Ingjuter nytt liv, ny oskuldsfullhet som kan ses som ett hopp snarare än mörk förtvivlan. Tagningen är också lång, statisk, som att den vill bränna in scenen i våra ögon snarare än bara visa någonting vackert. För speciellt fint är det inte heller. Smutsigt och oromantiserat, snarare. Och så fortsätter det. Scener staplade på varandra, snarare än ett flöde av en direkt handling. Det ligger närmare att jämföra med senare filmerna av Roy Andersson med korta poetiska inslag snarare än en traditionell spelfilmsberättelse.

Speciellt mycket dialog finns det dock inte, faktum är att det säkerligen dröjer över en kvart innan några ord yttras (förutom en vag viskning som knappt hörs) och då är det inget samtal mellan personer, eller en berättarröst som förklarar fakta, utan sataniska böner som nästan sjungs. Och även om det inte direkt visas några ritualer, är det ändå ett väldigt rituellt berättargrepp som etableras: vare sig det rör om människors vardagssysslor eller försök till magi så gestaltas det på samma ömma och intressanta sätt. Det döms inte, graderas inte, utan gestaltas bara. Och då allt bara flödar ur, snarare än pekas och berättas, blir det lite utav en masterclass i ”show don’t tell” vilket är en gyllene regel inom manusförfattande och filmskapande.

Vi återkommer till den inledande geten, den här gången övergår dess form till en människas, som visar sig vara översteprästen, och filmen pendlar lite mellan detta magiska tänkande och de övriga mer direkta scenerna. Båda är väldigt stilistiska och snyggt filmade, men skiljer sig lite åt i sina gestaltningar. Trots detta känns de aldrig som de inte hör ihop, att de skulle skava mot varandra, utan kompletterar snyggt varandra istället. De bildar en, om ni ursäktar ordvalet, helvetiskt snygg helhet.

Något som får mig att skratta är gården de regerar ifrån. Ranch 666. Såklart. Stort hus och sportbilar. Religion verkar vara väldigt inkomstbringande i USA och att sälja sig till satan ska visst vara extra lukrativt. Att en förvandlas till en get, helt eller delvis, och slutar följa med i sin egen spegelbild – eller upphöra utanför den – är väl ett lågt pris en får betala för det.

Med sitt alternativa berättargrepp och estetiska gestaltning känns det förövrigt inte konstigt att den tidigare visats på festivaler som danska Cphdox, Grekiska Thessaloniki Documentary Festival och Amerikanska Sundance Film Festival och MoMA Documentary Fortnight – innan den nu äntligen når Sverige och Way Out West!

Filmrecension: Vägen till ingenstans – sprudlar av livsglädje mitt i ensligheten

by

Regissör Johan Palmgren redo för filmning av kalvmärkning i Láirevággi, foto Jonatan Gammel – Vägen mot Piekalahti, foto Anders Alm

Vägen till ingenstans
Betyg 4
Premiär på Way Out West 9 augusti 2024
Svensk biopremiär 11 oktober 2024
Regi Johan Palmgren

En två mil ensam vägstump ligger utslängt mitt ute i vildmarken i nordligaste Sverige. Vägen skulle gå från Kiruna till Norge men av oklara skäl beslutades att vägen inte skulle ingå i något vägnät. Några byar ligger längs denna ensliga väg och för att komma dit måste besökare antingen ta sig över den farliga sjön Torneträsk där många har drunknat genom åren eller flyga dit med helikopter. Filmaren har följt livet bland människorna som lever längs denna ensamma, isolerade vägstump.

Det är en bedövande vacker och berörande film (förlåt det slitna ordet berörande). Vyerna från Norrland är bara så WOW. Vilket fantastiskt land vi lever i.

Denna dokumentär placerar jag in i kategorin: Mycket mycket bra. Dokumentärer som både berättar om något särskilt och genom att göra det berättar om något större, om samhället, om stora sammanhang – det är stora mästerverk inom såväl dokumentärer och dramaturgiska filmer. I den gruppen planerar jag denna dokumentär. Vi får följa människorna där uppe i nordligaste Sverige som bor i en bygd som inte har vägförbindelse med varken Sverige eller Norge och samtidigt är det en berättelse om hur svenska myndigheter totalt prioriterar bort en del människor. I det här fallet handlar det om människor som bor längs en vägstump utslängd utan tillhörighet men det finns många saker i vårt så kallade civiliserade välfärdssamhälle där människor och deras behov väljs bort av de som har makten att bestämma. Här är det politiker och makthavare framför i Kiruna kommun som anser att det skulle vara för dyrt att ge dessa byars invånare en vägförbindelse med resten av Sverige. Visst, allt kostar pengar och makthavare ska prioritera inom ekonomi men hur kan det vara rätt att prioritera bort människor som ofta bott på en plats i flera generationer?

Det finns flera exempel i Sverige på att vi är långt ifrån ett samhälle där alla har samma rättigheter. Postnord har dragit ner på utdelning av post och det finns flera rapporter om hur Postnord vägrat dela ut posten i vissa områden.
Kommunalt vatten finns inte åt alla invånare i alla svenska samhällen. Det är ganska vanligt att områden där en majoritet är sommarboende men där det ändå finns året-runt-boende inte får vatten från kommunen utan måste betala dyrt för att dra ledningar i så fall. Det finns en hel i vårt så kallade moderna samhälle som är långt ifrån tillgängligt för alla. Många människor prioriteras bort av makthavare. Denna film tar inte upp dessa men när jag ser filmen går det inte att blunda för hur orättvist samhället fortfarande är.

Under tre år följde Johan Palmgren det stillsamma men samtidigt händelserika livet i byarna längs den märkliga vägen ovanför polcirkeln norr om Torneträsk. Det är mycket vackert filmat och berättat och även om vi får följa en man som ansöker hos Kiruna kommun och att vägen ska få förbindelser och får avslag är det inte fokus på filmen. Vi får möta människorna i sin vardag och i fest och vi kommer dem nära. Det känns nästan som att jag är med där. Det är mycket varmt och personligt berättat på ett vänligt och tillmötesgående sätt och rent av hoppfullt, trots kommunens avslag. Det är en film som sprudlar av livsglädje mitt i ensligheten.

Regissören Johan Palmgren säger i ett pressmeddelande:

– Efter tre års filmande känns det otroligt kul att kunna visa upp den här lite hemliga bygden för andra! Det har varit ett riktigt äventyr att få komma till en så otillgänglig plats och utsättas för väder och vind. Jag kommer att sakna vägen och dess invånare, men desto roligare att få presentera ”Vägen till ingenstans” för en publik.

Jag erkänner att det var några minuter av filmen då jag måste titta bort. Vi fick se jägare och slakt och styckning av älg och ren. För mig som vegan är det högst obehagligt att se sådana bilder. Samtidigt förstår jag att livet kan gestalta sig på många olika sätt och livet i en isolerad bygd i Norrland är på flera sätt annorlunda mot ett liv i Stockholms vegan-hipster-områden. Olika och samtidigt lika på många andra sätt. Det är en fascinerande film från en del av den svenska verkligheten och vi inser att vi alla är unika och olika och lika på samma gång.

Filmrecension: Ezra – en hyllning till människors rätt att vara unika

by

Ezra
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 augusti 2024
Regi Tony Goldwyn
Medverkande Robert De Niro, Bobby Cannavale, Rose Byrne, Vera Farmiga, Rainn Wilson, William Fitzgerald, Whoopi Goldberg

En hyllning till varje människas rätt att vara unik. Och om att varje förälder måste lära sig att de är föräldern som ska ställa upp på barnen och inget barn ska behöva vara mamma eller pappa åt sin förälder. Med en lång rad duktiga skådespelare är detta en varm film om att leva med autism. På flera sätt är det skådespelarna som ger filmen dess tyngd och kvalitet. Berättelsen är berörande, men vid det här laget har vi sett flera liknande berättelser på film.

Filmen kretsar kring Max Brandel, en före detta framgångsrik komediförfattare som blev en inte så framgångsrik standup-komiker. Max är skild och har delad vårdnad om sin son Ezra som har autism. Ezra är någonstans mellan åtta och tio år, det är lite oklart. Ezra är charmig och har en sådan form av autism som gör att han har svårt för att förstå metaforer och symboliskt tal. När han hör att hans mamma och hennes nya pojkvän pratar om att de vill döda Max tar han det bokstavligt och rymmer från sin mamma mitt i natten för att springa längs trafikerade gator för att varna sin pappa.

En liten pojke som springer i panik slutar sällan bra. En hund skäller på Ezra och han bli rädd och springer ut på gatan och blir nästan överkörd. Detta blir droppen som gör att allt rinner över för hans slutkörda mamma. Skolan hade redan krävt att Ezra skulle skickas till en specialskola för barn med liknande svårigheter.

Max accepterar inte detta. Han ser hur sonen blir förstörd av medicinen som ska proppas i honom. Max tycker att Ezra förlorar sin livsglädje genom att fyllas med mediciner och han kidnappar Ezra och de ger sig av på en roadtrip. Nu är denna roadtrip inte bara till för att skydda Ezra. Max har ett själviskt syfte också. Han har fått chansen att få provspela för en känd tv-producent och ger sig därför iväg med Ezra för att ta sig till Los Angeles och tv-stationen.

Max brusar lätt upp. Han har sina egna inre demoner, det är uppenbart. Att kidnappa sin egen son är inte det smartaste att göra. Han måste lära sig att det är han som är föräldern och att det är hans uppgift att skydda sonen och att vara den vuxne. Det är fin berättelse om att våga se sig själv och våga ändra sig.

Autism kan vara så mycket. Spektrat av vad som kan kategoriseras som autism är i stort sett lika brett och omfattande som varenda människa som knuffas in i det spektrat. Jag tycker filmen balanserar det bra och Ezra skildras som en trovärdig liten pojke och hans autism beskrivs inte enbart med klyschor.

Det är en hjärtevärmande film och skådespelarna är filmens stora styrka.

Recension av tv-serie: Criminal Minds Evolution 17 – en parodi på sig själv

by

Criminal Minds Evolution säsong 17
Betyg 1
Finns på Disney + och flera olika streamingtjänster
Streamingpremiär 6 juni 2024

Karaktärerna i Criminal Minds börjar bli karikatyrer av sig själv. Att genomlida de tio avsnitten i denna 17:e säsong var plågsamt. Och nu har det blivit bekräftat att en säsong 18 ska spelas in. Hjälp. De borde avsluta serien.

17 säsonger av en tv-serie är många säsonger och inte många serier klarar att upprätthålla en hygglig kvalitet så länge. Vi har börjat samma sak med Morden i Midsomer där visserligen karaktärerna inte blivit fullt så förlöjligade som i Criminal Minds utan istället har handlingen blivit alltför antedaterat och handlar om en svunnen tid, en värld som nog inte ens finns på brittiska landsbygden. Detta skyddade brittiska påhittade område Midsomer där invånare mördas vecka efter vecka är helt omöjlig att tro på. Där finns inga gängkriminella ungdomsgäng som säljer knark och spränger fastigheter och låter tonåringar skjuta ihjäl folk. I Midsomer finns inga muslimer, där finns inga romer. Det är en bygd som inte finns i Sverige längre i alla fall och jag har inte sett den i England heller, i alla fall.

Criminal Minds var en serie som länge hade många tittare världen över. Jag tror att den bröt ny mark inom polisväsendet också. BAU, Behavioral Science Unit, på FBI har specialiserat sig på att forska kring psykologi för att kunna analysera vad som driver kriminella till olika brott.
Nu för tiden finns det svenska poliser som känner sig hedrade när de får åka på kurs hos BAU i , Quantico, Virginia.

BAUs uppdrag är att tillhandahålla beteendebaserat utrednings- och/eller operativt stöd genom att tillämpa fallerfarenhet, forskning och utbildning på komplexa och tidskänsliga brott, vanligtvis involverade handlingar eller hot om våld. Sammantaget hanterar FBI:s beteendeanalysenheter olika fall över hela USA, allt från terrorism och cyberbrottslighet till våldsbrott riktade mot både barn och vuxna. De tillhandahåller expertis om nya utredningar, pågående strävanden och kalla fall, och samarbetar nära med federala, statliga, lokala och tribala brottsbekämpande myndigheter.

De första säsongerna handlade en del om motståndet inom övriga delen av FBI och det amerikanska polisväsendet, som såg BAUs profilerare som flummiga. De gjorde att serien blev trovärdig och intressant att följa. Karaktärerna, huvudpersonerna, var intressanta personligheter.

Fallen BAU tagit sig an har alltid varit svåra fall, ofta med seriemördare och hemska mord. Det har ibland varit lite svårt att tro på att det i verkligheten skulle förekomma fullt så många våldsbrott och mord som är så vidriga och fruktansvärda. Men nu i säsong 17 har det urartat totalt. Nu får BAU ta itu med ett nätverk av mördare som byggt upp sin hemliga verksamhet online och ovanpå det har högsta chefen på FBI godkänt en rejäl strafflindring för en massmördare, Voit. Som om inte detta var nog så går Rossi runt och pratar med ett hjärnspöke av Voit och Emily Prentiss griper till knark för att trösta sig själv.

Egentligen har de senaste fem-sex säsongerna av Criminal Minds tappat stinget. Flera av pelarna i gånget har lämnat serien, somDr. Spencer Reid (Matthew Gray Gubler), Derek Morgan (Shemar Moore) och Aaron Hotchner (Thomas Gibson). Jag tycker inte ersättarna fungerar lika bra och det är något med energin i gruppen som gått förlorad och i denna sjuttonde säsong har Penelope och Emily Prentiss definitivt en parodi på sig själva. Lägg ner Criminal Minds.