Tid att älska
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 augusti 2024
Regi och manus Katell Quillévéré
En film som griper tag i mig om kärlekens många olika aspekter och former. Om kärlek över många slags gränser, om kärlek eller brist på kärlek från en förälder till ett barn, om vänskapens många ansikten. Filmen bygger delvis på verkliga händelser, regissören Katell Quillévéré har inspirerats från sin egen familjs historia då hon upptäckte att hennes mormor hållit sitt förhållande och barn med en tysk soldat hemligt under hela sitt liv.
Filmen är episk och mer som en roman då händelserna spänner över mer än tjugo år och mellan en del scener är det stora tidsgap. Det gör att den mer är som en filmatiserad roman än en film. Den tar upp många olika aspekter vilket är en styrka men samtidigt en svaghet i filmen, den spretar iväg åt lite för många olika håll. Berättelsen skulle göra sig ännu bättre som en tv-serie där karaktärerna och deras relationer och utveckling kunde fördjupas.
Inledningsscenen i denna film är en av de starkaste och mest omskakande inledning och den väcker många, många tankar om hämnd och hat och bristen på förlåtelse. Scenen är inspelad i svartvitt vilket ger en dokumentär känsla och börjar med att folket på gatorna i Paris firar andra världskriget slut och välkomnar de amerikanska soldaterna. Men ganska snart blir scenen mörkare då invånarna letar upp kvinnor, framför allt unga kvinnor, och rakar bort håret från deras huvuden, binder fast dem och målar hakkors på dem. Om kvinnan är gravid får hon ett stort hakkors målat på den putande magen. Det är kvinnor som varit tillsammans med tyska soldater. Folkmassan som slår dem och sparkar dem och samlar in dem utstrålar dödligt hat.
Det är en svår scen att se. Den sätter igång så många tankar och känslor och funderingar. Hur kommer det att gå när och om kriget mellan Israel och Hamas får ett slut och hur kommer det att gå i Ukraina när och om Ryssland förlorar sitt försök att ta över landet? Kommer människor som på något sätt har med ryssar att göra att bli behandlade skoningslöst? Det är inte omöjligt. Mänskligheten har nog inte blivit mer civiliserad sedan slutet på andra världskriget. Om jag ser hur mycket hat och hämnd som frodas. Tänk bara på Irans härskare som ska hämnas på Israel för att israelerna dödat en ledare för terrorsekten Hamas som dödade tusentals på en musikfestival 7 oktober 2023. Hat och hämnd göds runt om i världen.
Nu handlar denna film bara delvis om efterskörden efter andra världskriget. En av de unga kvinnor som fått håret avrakat och fått ett hakkors på sin gravid mage lyckas fly. I nästa scen har det gått några år och denna kvinna, Madeleine, har skapat sig ett nytt liv på en annan ort i Frankrike där hon lever med sin son.
En dag på sitt arbete som servitris träffar hon François, en rik och vänlig student. De blir förälskade och gifter sig ganska snabbt. Madeleine är dock inte den enda av dem som har en mörk hemlighet hon döljer. Hon upptäcker efter ett tag att det finns skäl till varför François ville gifta sig så fort.
Berättelsen tar många vändningar och är verkligen inte förutsägbar. Under tjugo år hinner mycket hända. Det är också en skildring av efterkrigstidens Europa där olika idéer poppar upp och jazzen gör sitt intåg. François och Madeleine öppnar en jazzklubb dit framför allt amerikanska soldater kommer. Där dyker Jimmy upp, en charmig ung amerikansk soldat som vinner både François och Madeleines hjärta. Räkna med vacker musik av Amin Bouhafa och tjusiga miljöer och dräkter tack vare Florian Sanson, Camille Bougon-Pigneur och Virginie Destiné.
En del i filmen som gör ont i hjärtat är Madeleines sons rop på kärlek. Madeleine kan inte knyta an till honom. Det är förfärligt men också förståeligt. Om omgivningen får reda på att sonen har en tysk soldat till far skulle både han och Madeleine råka illa ut. Madeleines familj har förskjutit henne och övriga omgivningen skulle inte acceptera dem.
En av filmens styrkor är att alla karaktärerna är mänskliga, ingen är perfekt, ingen är någon felfri hjälte, ingen är bara ond. De dumma handlingar var och en gör är begriplig även om de inte är sympatiska ageranden.
Filmen har fått en del priser:
VINNARE – BÄSTA FILM – ANGOULÊME FRANCOPHONE FILM FESTIVAL
VINNARE – BÄSTA SKÅDESPELARE VINCENT LACOSTE – ANGOULÊME FRANCOPHONE FILM FESTIVAL
VINNARE – BÄSTA REGISSÖR KATELL QUILLÉVÉRÉ – SUNNY BUNNY LGBTQIA+ FILM FESTIVAL