• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

James och Jättepersikan – en underbar film som nu kommer på dvd/blu-ray

7 februari, 2011 by Rosemari Södergren

James och Jättepersikan
Betyg 5

James och jättepersikan (James and the Giant Peach) är en sådan där fantastisk berättelse av Roald Dahl som tagits om hand av Henry Selick och Tim Burton tillsammans, duon som tillsammans skapade Nightmare Before Christmas.

Filmen släpptes 1996 och nu kommer den på dvd/blu-ray.

brittisk-amerikansk stop motion-animerad film med spelfilmsinslag från 1996, baserad på Roald Dahls bok med samma namn. Filmen regisserades av Henry Selick och producerades av Tim Burton, som tidigare hade gjort The Nightmare Before Christmas tillsammans.

Det är samma härliga mörka spännande bilder och miljöer som de två, Burton och Selick, jobbade med i Nightmare Before Christmas, fast kanske inte lika dyster. Det finns lite mer hopp i James och Jättepersikan.

James föräldrar dör av en noshörning och han tas om hand av sina två elaka mostrar. Elakare och mer själviska mostrar får man leta efter. James enda vänner är insekterna, framför allt en spindel som han räddar från att bli dödad av hans mostrar.

Den underbara brittiske skådespelaren Pete Postlethwaite, som tyvärr dog 2 januari 2011, är med på ett litet hörn, som en gammal man som lämnar över några mystiska frön med magiska krafter till James.

Det är dessa magiska frön som kallas krokodiltungor som sätter igång det mystiska som händer när det nästan döda gamla trädet får en persika som växer på en gren. Persikan växer och växer och blir gigantisk. De giriga mostrarna tar bara på tillfället att tjäna pengar genom att låta besökare betala för att se jättepersikan.

James smyger dock in i persikan på natten och där möter han insekterna, James och insekterna är plötsligt i samma storlek, kan prata med varandra och blir vänner och beger sig iväg på en resa till drömmarnas plats: New York.

Det är en film om drömmar, om vänskap och om att överleva. Hemsk med samtidigt hoppfull.

Läs även andra bloggares åsikter om Tim Burton, recension

Arkiverad under: Recension Taggad som: Recension, Tim Burton

T. Love på Göta Källare

6 februari, 2011 by Redaktionen


Polsk rock…vad gör jag här egentligen? Jag står ganska precis i mitten med smått pyrande intresse och betraktar en medelålders gubbe med ölmage uppe på scenen som vickar på höfterna a’la Elvis och delar ut slängkyssar till publiken mellan varje låt, samtidigt som en tjej framför mig med stilettklackar multitaskar genom att både hoppa till musiken och stampa sönder min stortå.

Två låtar går på engelska, och de har inte det djupaste innehållet. ”Country Rebel” är den enda titeln som fastnar någorlunda i minnet på mig, och inte ens det är jag säker på att låten hette.

Publiken bemöter bandet på ett för mig ovanligt sätt. Det tar ett tag innan publiken kommer igång (nån gång vid sjätte-sjunde låten) och förutom några tjejer på de främre raderna som är i extas (inte mycket olikt en Håkan Hellströmspelning) verkar konstigt nog inte resten av publiken särskilt intresserad. Och när bandet slutligen lämnar scenen busvisslar och buar publiken i väntan på extranummret.

Däremot kan jag uppskatta bruket av saxofon och dragspel i vissa låtar som ger det hela en extra dimension, utöver det inledningsvis platta ljudet som gradvis växlat från softrock till tyngre genrer. Framträdandet avslutas sedan med en intressant halvakustisk ballad som encore, inte helt olik Don McLeans ”American Pie”.

Läs även andra bloggares åsikter om Göta Källare, T Love, musik, rockmusik, Polen

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Göta Källare, Musik, Polen, Rockmusik, T Love

Bilder, filmklipp och tankar efter premiären på Maria Bloms Under Hallonbusken

6 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Fortfarande omtumlad efter gårdagskvällens föreställning av Under hallonbusken.
Det är statusraden hos den vän som var med mig på premiären på Maria Bloms föreställning på Dramaten på lördagskvällen.

Ja det är en oerhört stark föreställning som tar med oss på en resa fylld av känsla, som pendlar mellan skratt och gråt, mellan ilska och sorg. Tre syskon samlas i ett vårdhem för att ta farväl av sin mamma, som ligger inför döden. De vuxna barnen är i medelåldern och har valt olika sätt att överleva den uppväxt som påverkades av att ha en deprimerad mamma som övergavs av deras pappa när barnen var tonåringar.

Maria Blom gör mer än en svart Norénpjäs av detta. En oväntad besökare kommer, en man som inte på samma sätt flytt från sina känslor i livet. Eller har han det? Bygger hans liv på en lögn?

Vi får möta människors oförmåga att möta det svåra, hur vi på olika sätt smiter från, sopar undan, pratar om ytliga saker eller låtsas vara djupa och ärliga, allt för att slippa möta det svåra. Maria Blom har fått fram detta och samtidigt med en känsla för sina karaktärer. Vi kan bli arga på dem, vilja resa oss upp och säga till dem att lugna ner sig samtidigt träffar de oss djupt. Jag tror de flesta av oss kan känna igen oss själva och våra medmänniskor i de flesta av karaktärerna.

Maria Blom har bevisat vilken stor dramatiker hon är genom att skriva denna pjäs och regissera. I Teatermagasinet skriver jag:

Maria Blom har en fenomenal känsla för att återgå dessa mänskliga sätt att slippa ta itu med det som gnager. Det är humor, det är svärta, det är ångest och vi dras med på en resa där vi pendlar mellan skratt och ilska och sorg. Ibland träffar de så klockrent att det gör ont i magen. Heddas karaktär är tar för sig och stör, så fort någon närmar sig sanningen yrar hon kring och väsnas, ska sopa alla problem under mattan med att vispa grädde eller något annat ytligt. Allt för att slippa se det verkliga. Tanja Lorentzon gör denna karaktär så starkt och så enerverande att jag knappt kunde hålla mig från att resa mig upp och be henne lugna ner sig.

Expressen skriver:

Nils Schwartz besöker en omtumlande dödsbädd på Dramaten och ser att Maria Blom är en stor dramatikerbegåvning.

Jag håller med Nils Schwartz, som jag uttryckte det i Teatermagasinet:
Maria Blom har tagit plats bland de dramatiker som skildrar familjerelationer och hennes pjäser kommer om fyrtio-femtio år att vara lika stora klassiker som Arthur Millers ”En handelsresandes död” är idag.

Filmsnuttar från föreställningen samlade i Dramatenbloggen (samma som vi har längre ned i denna bloggpost).

Bilden ovan: Lanseringsbild
Kollage Pia Koskela

Bilderna nedan: Fotograf Roger Stenberg



Relaterat: Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, recension, teater, Maria Blom

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Maria Blom, Recension, Teater

En mörk välsignelse av Dennis Lehane

6 februari, 2011 by Redaktionen


Har någon av er läst Gone baby, gone av Dennis Lehane? Möjligtvis sett filmatiseringen av och med Casey Affleck? Om inte så spring till biblioteket eller närmsta dvd uthyrningsställe eftersom du måste veta storyn innan du läser om denna bok. För det är en sort uppföljare. Fastän den utspelar sig 12 år senare.

Nå, har du läst eller sett den nu? Det är nämligen godkänt om du sett den eftersom filmen följer originalhandlingen bra trots att de har förminskat Angies roll avsevärt, vilket jag inte gillar alls. Däremot så tycker jag Casey Affleck var bra som Patrick. Men, nu vet ni i alla fall storyn om Amanda McCreadys försvinnande och det etiska och moraliska dilemmat Patrick och Angie ställs inför. Jag tänker inte diskutera om valet Patrick gjorde var rätt, det är upp till var och en att avgöra. Och ja, jag talar lite kryptiskt för jag vill inte förstöra det helt för den som möjligtvis fuskar och inte läst Gone baby, gone innan de läser den här recensionen. Dessutom tycker jag att det är trist att läsa recensioner som dissekerar romaner så pass grundligt att det inte finns en anledning att läsa dem efteråt.

En mörk välsignelse utspelar sig 12 år efter de omvälvande händelserna som tog plats i Gone Baby, gone. Dennis Lehane återupptar här kontakten med sitt detektivpar Patrick Kenzie och Angie Gennaro. Den som läst om dem förut vet att det är en rapp dialog och vansinnigt spännande tempo böckerna igenom. Det börjar liksom direkt och sen är det full gas fram till slutet. Jag läste ut mitt exemplar (366 sidor) på tre dagar eftersom det var svårt att lägga den ifrån sig. Handlingen utspelar sig i Boston, i de tuffare kvarteren som verkar vara en hemvist för världens kriminella slödder. Den är skriven i ”jagform” vilket ibland kan vara störigt för själva läsupplevelsen men på något sätt så fungerar det. Istället för att det blir lite av en egotripp så hör, åtminstone jag, Patricks egna berättande röst med den där lite släpande Boston dialekten. Ni vet, de drar ut på vokaler, speciellt A.

Nu har alltså 12 år gått sedan Amanda McCready försvann och återfanns men nu har hon försvunnit igen. Då var hon en ensam och vanskött 4 åring, nu är hon en mycket intelligent 16 åring. Men det är egentligen inte den största skillnaden. I Gone Baby, gone tog Patricks och Angies förhållande slut på grund av det val som de ställdes inför. Ni som läst de övriga böckerna vet att de finner tillbaks till varandra. Nu är de i alla fall gifta och har en egen 4 årig dotter. Bubba är fortfarande kvar, tack och lov. Det var en av mina största fasor, att han skulle ha skrivits ut ur handlingen eftersom han är en av mina absoluta favoritgalningar från böckernas värld.

Boken är bra från början till slutet. Den håller samma spänning, precis som de som kom ut i slutet av 1990-talet och början på 2000-talet. Det kändes som ett trevligt återbesök hos gamla vänner. I de övriga böckerna om Gennaro och Kenzie så har läsaren ofta ställts emot de mest vedervärdiga och hemska brott. Man vänder blad med svidande hjärta helt enkelt. Även om det finns mycket våldsamma inslag i boken så finns inte det totala mörkret där. Det är som om det finns ett ljus, möjligen är det ett resultat av huvudkaraktärernas nya roll som föräldrar. Och på något sätt är det skönt för läsaren, speciellt eftersom jag får känslan av att detta blir det sista vi får se av Patrick och Angie. Det känns alltid lite vemodigt att ta farväl av karaktärer man tycker om (litterära eller ej) men här lämnas åtminstone jag med en bild av en familj som kommer att få ett lyckligt liv tillsammans.

En mörk välsignelse
Originaltitel: Moonlight Mile
Författare: Dennis Lehane
Översättare: Ulf Gyllenhak
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100125660
ISBN13: 9789100125660

Relaterat: Recension i DN

Läs även andra bloggares åsikter om Dennis Lehane, deckare, recension, böcker

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Deckare, Dennis Lehane, Recension

Hello Confusion på Marie Laveau

5 februari, 2011 by Redaktionen

När jag kliver ner i Marie Laveaus dimmiga källare har jag inga högre förväntningar. Visst, jag lyssnade igenom all Hello Confusion material jag lyckades få tag i dagen innan och det var ganska intressant, men man kanske inte ska förvänta sig jättemycket av ett nytt band live.

Med decenniets största rockband som största influenser är Hello Confusion inriktade på att göra sig kända genom simpla tekniker och catchiga låtar, vilket går hem åtminstone kortsiktigt. Bandet bildades i Stockholm för knappt tre år sedan.

Väl på plats ser jag mig runt bland publiken. Att stället nästan är fullt en torsdagnatt är ganska imponerande. Tanken ”Har folk inget vettigare för sig?” dröjer sig kvar i sinnet på mig. Och snart, någon kvart över nio, intar bandet den ynkliga scenen som knappt är 30 cm högre än golvet.

Men showen blir förvånansvärt bra. Det lysande scenuppträdandet har inget att avundas mera etablerade namn och överträffar faktiskt en hel del jag har sett (och mina förväntningar). Energin och glädjen överflödar och smittar av sig; folk känner precis det tryck som de förmodligen kom dit för, och hela kvällen känns riktigt fullföljd.

Det finns inte mycket att vara besviken på här – dock är materialet lite väl enformigt. Trots så kallade ballader lite här och var och snabbare låtar är det inte så mycket som fastnar. ”Everyone Is A Dancer” är nog undantaget som får igång (de närmast sörjande i) publiken rejält och har det där lilla extra igenkännande klanget som kan komma att karakterisera bandets sound.

Ett lovande band som är både energiskt och lite intimt, men som dock saknar bredd på låtarna. Lär bli intressant att följa utvecklingen när bandet väl har släppt sin fullängdare.

Här finns Hello Confusion på Myspace.
Bandets hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om recension, musik, hello confusion

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: hello confusion, Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1415
  • Sida 1416
  • Sida 1417
  • Sida 1418
  • Sida 1419
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in