Polsk rock…vad gör jag här egentligen? Jag står ganska precis i mitten med smått pyrande intresse och betraktar en medelålders gubbe med ölmage uppe på scenen som vickar på höfterna a’la Elvis och delar ut slängkyssar till publiken mellan varje låt, samtidigt som en tjej framför mig med stilettklackar multitaskar genom att både hoppa till musiken och stampa sönder min stortå.
Två låtar går på engelska, och de har inte det djupaste innehållet. ”Country Rebel” är den enda titeln som fastnar någorlunda i minnet på mig, och inte ens det är jag säker på att låten hette.
Publiken bemöter bandet på ett för mig ovanligt sätt. Det tar ett tag innan publiken kommer igång (nån gång vid sjätte-sjunde låten) och förutom några tjejer på de främre raderna som är i extas (inte mycket olikt en Håkan Hellströmspelning) verkar konstigt nog inte resten av publiken särskilt intresserad. Och när bandet slutligen lämnar scenen busvisslar och buar publiken i väntan på extranummret.
Däremot kan jag uppskatta bruket av saxofon och dragspel i vissa låtar som ger det hela en extra dimension, utöver det inledningsvis platta ljudet som gradvis växlat från softrock till tyngre genrer. Framträdandet avslutas sedan med en intressant halvakustisk ballad som encore, inte helt olik Don McLeans ”American Pie”.
Läs även andra bloggares åsikter om Göta Källare, T Love, musik, rockmusik, Polen