När jag kliver ner i Marie Laveaus dimmiga källare har jag inga högre förväntningar. Visst, jag lyssnade igenom all Hello Confusion material jag lyckades få tag i dagen innan och det var ganska intressant, men man kanske inte ska förvänta sig jättemycket av ett nytt band live.
Med decenniets största rockband som största influenser är Hello Confusion inriktade på att göra sig kända genom simpla tekniker och catchiga låtar, vilket går hem åtminstone kortsiktigt. Bandet bildades i Stockholm för knappt tre år sedan.
Väl på plats ser jag mig runt bland publiken. Att stället nästan är fullt en torsdagnatt är ganska imponerande. Tanken ”Har folk inget vettigare för sig?” dröjer sig kvar i sinnet på mig. Och snart, någon kvart över nio, intar bandet den ynkliga scenen som knappt är 30 cm högre än golvet.
Men showen blir förvånansvärt bra. Det lysande scenuppträdandet har inget att avundas mera etablerade namn och överträffar faktiskt en hel del jag har sett (och mina förväntningar). Energin och glädjen överflödar och smittar av sig; folk känner precis det tryck som de förmodligen kom dit för, och hela kvällen känns riktigt fullföljd.
Det finns inte mycket att vara besviken på här – dock är materialet lite väl enformigt. Trots så kallade ballader lite här och var och snabbare låtar är det inte så mycket som fastnar. ”Everyone Is A Dancer” är nog undantaget som får igång (de närmast sörjande i) publiken rejält och har det där lilla extra igenkännande klanget som kan komma att karakterisera bandets sound.
Ett lovande band som är både energiskt och lite intimt, men som dock saknar bredd på låtarna. Lär bli intressant att följa utvecklingen när bandet väl har släppt sin fullängdare.
Här finns Hello Confusion på Myspace.
Bandets hemsida.
Läs även andra bloggares åsikter om recension, musik, hello confusion