• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Josh T. Pearson med albumet The Last of the Country Gentlemen, en femma

10 mars, 2011 by Redaktionen


Artist: Josh T. Pearson
Album: The Last of the Country Gentlemen
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 2011-03-14

Det har varit tyst om Josh T. Pearson de senaste tio åren. Efter att hans band Lift To Experience släppte hyllade The Texas-Jerusalem Crossroads gick de skilda vägar och frontmannen gick upp i rök. Sedan 2009 har Pearson varit bosatt i Paris där han tillsammans med bland andra Bosque Brown regelbundet uppträtt på creperiet West Country Girl.

Man kan nog lugnt konstatera att det senaste decenniet varit tufft för Josh T. Pearson. Med ett utseende som hamnar någonstans mellan Charles Manson, Roky Erickson och en skogshuggare ser han ut som någon som levt ett helt liv på tio år. På The Last of the Country Gentlemen är uttrycket därför introvert, mörkt och nedslaget. Men samtidigt är albumet fylld med svart humor och värme. Som i Sweetheart I ain’t your Christ där Pearson sjunger: ”When I said I´d give my life, I weren´t talking suicide”

I Woman, When I’ve Raised Hell sjunger Pearson om ett kärleksförhållande i spillror där huvudpersonen mest av allt vill lämnas ifred och tillåtas dricka sig själv till sömns. Låten är en anklagelse riktad mot kvinnan men främst är det en anklagelse mot Pearson själv. Det här temat är överallt på The Last of the Country Gentlemen. Varje låt ekar av nederlag men där finns också hela tiden ett litet hopp om en upprättelse som kanske aldrig kommer. När Pearson sjunger ”I’m off to save the world” i inledande Thou Art Loosed är det med övertygelse och jag köper det fullt ut. Men så kommer den där tvekan i form av ett viskande: ”At least I can hope”.

The Last of the Country Gentlemen är ett kort album om man ser till låtarna som bara är sju till antalet. Men då fyra av dessa låtar är över tio minuter klockar slutresultatet in på en timme. På de flesta låtarna är det enbart Pearsons gitarr och röst som håller oss sällskap men på ett par har han bjudit in skivbolagskamraten Warren Ellis, från Dirty Three och Nick Cave & The Bad Seeds, för att spela fiol. Resultatet är ett album som ligger närmare singer-songwritern Will Oldham och Dirty Threes vemod än Pearsons gamla band Lift To Experience.

The Last of the Country Gentlemen är ett inget lätt album. Det är inte upplyftande utan mer hjärtskärande och vemodigt rakt igenom. Framförallt är det ett otroligt ärligt album där Josh T. Pearson visar upp alla sina brister och tillkortakommanden. Pearson prövar lyssnarens tålamod flera gånger under albumet, speciellt under de längre låtarna där det först verkar som att han tappar bort sig. Men han gör inte det utan det är mer som att han letar sig fram, finner uttryck och känslor. Det ger albumet en påtaglig känsla av live-spelning och intimitet.

Det är ett album som växer vid varje lyssning. Varje gång jag återvänder till det finner jag nya saker som jag inte tänkte på första gången. Det kan vara en subtil hänvisning, ett lågmält skämt eller en melodislinga.. The Last of the Country Gentlemen är ett fantastiskt album av en man som inte behöver tveka på sin begåvning. Det finns inte en chans att jag kan ge det här någonting annat än högsta betyg.

Det känns bra att Josh T. Pearson är tillbaka. Vi får bara hoppas att det inte dröjer ännu ett decennium tills vi hör från honom igen.

Läs även andra bloggares åsikter om Josh T. Pearson, skivnytt, musik, recensioner

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Josh T. Pearson, Musik, recensioner, skivnytt

Youn Sun Nah & Ulf Wakenius Duo på Fasching

10 mars, 2011 by Redaktionen

Youn Sun Nah & Ulf Wakenius Duo:
På Fasching:
Kulturbloggen var där.

Ulf Wakenius inledde med hyllningar till Keith Jarrett och Oscar Peterson. Lågmält och sparsmakad.
Redan här kunde jag skönja Ulfs virtuositet. Att han är en gigant på sin akustiska gitarr fram gick med klar tydlighet.
Youn Sun Nah och Wakenius tog scenen i besittning.
Youn Sun Nah har en röst vilken viskar likt en svensk sommarvind för att öka i styrka som en våldsam Sirocco.
En makalös behärskning av rösten. Det märktes på hennes Heavy Metal cover. Nog sjöng hon Heavy Metalbandet i väggen.
Ulf Wakenius Breakfast in Baghdad var en absolut höjd punkt.
Vilka musikaliska storheter det finns att lyssna på.
Härligt att veta att det finns så bra musik.
Som motvikt mot all Mainstream.

Hans Ernst

1.My Favorite Things – 04:00 (Rodgers, Richard / Hammerstein II, Oscar)
2.My Name Is Carnival – 04:02 (Franck, Jackson C. / Franck, Jackson C.)
3.Breakfast In Baghdad – 05:56 (Wakenius, Ulf)
4.Uncertain Weather – 03:22 (Nah, Youn Sun / Nah, Youn Sun)
5.Song Of No Regret – 03:45 (Hall, Lani / Mendes, Sergio / Hall, Lani / Mendes, Sergio)
6.Kangwondo Arirang – 04:06 (traditional / traditional)
7.Enter Sandman – 04:52 (Hammet, Kirk / Hetfield, James / Ulrich, Lars / Hammet, Kirk / Hetfield, James / Ulrich, Lars)
8.Same Girl – 04:14 (Newman, Randy / Newman, Randy)
9.Moondog – 04:10 (Cox, Terry / Cox, Terry)
10.Pancake – 03:36 (Nah, Youn Sun / Nah, Youn Sun)
11.La Chanson d’Hélène – 05:07 (Sarde, Phillipe / Dabadie, Jean-Loup)
Line Up:
Youn Sun Nah / vocals, kalimba, music box, kazoo
Ulf Wakenius / guitars

Produced by Axel Matignon & Lars Danielsson
Executive Producer: Jae Jin In (HUB MUSIC. Inc.)
Recorded at Nilento Studios, Gothenburg, Sweden, April 7-9
Mixed May 3-5, and mastered June 17, 2010 by Lars Nilsson

Läs även andra bloggares åsikter om Youn Sun Nah, Ulf Wakenius Duo, Fasching, jazz

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Fasching, Jazz, Ulf Wakenius Duo, Youn Sun Nah

Elbow – Build a Rocket Boys!

10 mars, 2011 by Jonatan Södergren

Artist: Elbow
Titel: Build a Rocket Boys!
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 7 mars 2011

Elbow har blivit Storbritanniens mest osannolika arenaband. De ansågs länge vara lika tråkiga som Coldplay men 2008 släppte de skivan The Seldom Seen Kid som innehöll bandets största låt One Day Like This. De belönades med Mercury-priset och alla tvivel var som bortblåsta.

De flirtar mer med klassisk musik än någonsin tidigare – men framgångsreceptet är framför allt att de fortsatt göra musik de själva tror på utan att anpassa sig.

Guy Garvey tillhör vår tids bästa och ärligaste textförfattare. Build a Rocket Boys! handlar om kvarteren i Manchester där bandet växte upp – och är en nostalgisk tillbakablick på barndomens magi ur en vuxen mans perspektiv. Det blir inte mycket vackrare än så här.

Bästa spår: Lippy Kids

Så här har DN skrivit om skivan

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Build a Rocket Boys!, Elbow, Lippy Kids

The Fighter, recensionen

10 mars, 2011 by Rosemari Södergren

The Fighter
Betyg 4

The Fighter bygger på en sann historia om de två halvbröderna Micky Ward och Dicky Eklund. Men det är egentligen inte en boxningsfilm i traditionell bemärkelse. De två halvbröderna är boxare och boxning har en del i handlingen men filmen handlar framför allt om relationerna mellan människor i en trasig familj och om att som lillebror våga ta för sig och kräva sin rätt.

Dicky, storebror, spelas av Christian Bale, har haft en karriär som boxare, men håller på att köra sig själv i botten som narkotikamissbrukare av crack. Trots att han håller på med crack vill han vara tränare åt sin lillebror Micky.

De bor i en småstad i USA och förutom de två bröderna består familjen av sju systrar, mer eller mindre asociala som sitter hemma framför tv:n och låter deras mamma styra och ställa allt. Mamman är manager åt lillebror Micky och det ställer till det för honom. Han coachas inte med varsam kunnighet direkt.

Lillebror Micky, spelad av Mark Wahlberg, är en rätt hunsad lillebror. Men så träffar han en tjej och flickvännen ger honom råg i ryggen att börja gå sin egen väg, ta sina egna beslut – och då tar det hus i helvete. Mamma och de sju systrarna protesterar vilt.

Filmen hade en hel hög av Oscarnomineringar och fick två Oscar-statyetter för skådespelarinsatser: Christian Bale fick en Oscar för bästa manliga biroll och Melissa Leo fick priset för bästa kvinnliga biroll, hon spelar mamman.

Två välförtjänta priser: Christian Bale går alltid in till hundra procent för sina roller. Han rör sig som en nedgången knarkare och bantade för att agera som den magre crackmissbrukaren Dicky. Melissa Leo gör den vidriga mamman så trovärdigt att jag blir arg på henne.

Regissören David O. Russell har bland annat gjort filmen Three Kings tidigare. Han har studerat politik på Amherst College och tog examen där 1981. Hans politiska ådra märks i hur filmen skildrar människorna. Filmen är mycket mer än skildring av fattig underklass i Lowell, Massachusetts under 1980-talets USA än en film om en mans väg till en boxningstitel. Det är ganska skrämmande att filmens handling utspelar sig under 1980-talet. Det känns mycket mer om 1950-tal, vilket visar hur långt bort den välfärd vi ofta tar för given är för underklassen i USA.

Det var svårt att betygsätta filmen. Vi var tre som såg filmen samtidigt. En ville ge betyg 5, en betyg 3 och en ville ge betyg 4. Filmens styrka är skildringen av människorna och att det är flera överraskande vändningar i filmen. Det som kan vara negativt är att en del trots allt är ganska givet hur det ska gå. Jag kan ha lite svårt för Christian Bales sätt att spela, som kan bli för mycket. Men det är en välgjord film och engagerande på flera sätt, så betyget blev 4 av 5.

Fredrik Fyhr har också recenserat filmen.

Fler recension av The Fighter hittar du hos Kritiker.se

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, filmrecension, The Fighter, Oscar, Christian Bale, Melissa Leo, boxning, Dicky Eklund

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: boxning, Christian Bale, Dicky Eklund, Filmrecension, Melissa Leo, Oscar, Recension, Scen, The Fighter

Tony Joe White på Göta Källare: modig och lugn blues

10 mars, 2011 by Rosemari Södergren

Tony Joe White är en av de stora legendariska blues- och rockartisterna. Han har skrivit låtar för Elvis och Tina Turner, bland annat. Han har gett ut mer än tjugo album, så det är svårt också för hans trognaste fans att ha koll på allt han gjort. Att han har många svenska fans var uppenbart när han nu gav en konsert i Göta Källare på onsdagskvällen 9 mars. Där vimlade av folk, företrädesvis människor kring medelåldern, både killar och tjejer och jag tippar att det var i det närmaste slutsålt. Göta Källare är en stor lokal och rymmer en hel del, men det blev rätt trångt ändå. Trots trängsel var det en lugn och trevlig stämning

Tony Joe White valde att köra mer av det lugna bluesiga. Han började mycket enkelt med två låtar bara han själv, elgitarr och munspel och sin raspiga bluesröst. Första låten var förstås ”Way Down South”, sången som väl handlar om hans egen bakgrund:
I was born and raised on a little ole farm, shotgun house down by the swamp, work was hard and times were kinda rough.

Helt klart är att han inte flirtar med publiken. Han pratar visserligen lite grann mellan några av låtarna och givetvis spelade ”Stockholm Blues, men han gav inte publiken så mycket tid att applådera och visa uppskattning. Han spelade på helt enkelt. Som en säker bluesgitarrist, som vet vad han gör och inte behöver andras uppskattning. Fast uppskattades gjorde han, det märkte jag på alla som runt om mig diggade och vaggade med i bluesen.

Några av sina rockigare låtar spelade han men kvällen var till övervägande del vigd åt mytiska sköna bluesiga toner, melankoliskt vemodigt och vackert.

De första låtarna spelade han själv. Han trädde in på scenen, mager och med sin typiska hatt och spelade med sin elgitarr och munspel och sin raspiga bluesröst. Efter två låtar kom hans trummis, Bryan Owings, in på scenen och med trummor blev det mer tyngd i låtarna, men fortfarande fick det spröda känslofyllda dominera.

Att det till övervägande delen var medelålders tjejer och killar i publiken visar sig också i att det inte finns några klipp i Youtube från spelningen, inte ännu i alla fall. Jag har helt klart märkt att den yngre generationen är mycket snabbare med att spela in klipp från konserter och dela med sig än de som är 40-60 år. Själv har jag bara en iphone 3 och ljudet blir sällan bra när jag spelar in med den. Det skulle inte göra Tony Joe White rättvisa om jag spelade in med min iphone.

Fakta om honom är lite kortfattat hos svenska delen av Wikipedia:

Tony Joe White, född 23 juli 1943 i Goodwill, Louisiana, är en amerikansk sångare, gitarrist och låtskrivare, mest känd för låtarna ”Rainy Night in Georgia” och ”Polk Salad Annie”, den senare spelades även in av Elvis Presley. Han samarbetade med Tina Turner på hennes album Foreign Affair från 1989. Han spelar genren Swamp rock. Tony Joe White och John Fogerty är de stora inom genren.

På Tony Joe Whites hemsida kan du hämta låten ”Season Man” gratis

Läs även andra bloggares åsikter om Tony Joe White, blues, Göta Källare, recension

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: blues, Göta Källare, Recension, Tony Joe White

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1397
  • Sida 1398
  • Sida 1399
  • Sida 1400
  • Sida 1401
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in