• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

I Am Number Four – flopp som kunde blivit så bra

23 mars, 2011 by Rosemari Södergren


I Am Number Four
Betyg 1

I Am Number Four skulle kunna vara en riktigt bra science fiction-berättelse på filmen. Huvudpersonen i filmen, en ung man med det tagna namnet John Smith är från planeten Lorien. Han och åtta andra barn var de enda som överlevde, förutom att de också fick med sig var sin vakt, när onskefulla varelserna mogadorianerna tog över och förstörde deras planet. John Smith och övriga överlevande flydde till jorden där de lever ständigt på flykt.
De ondskefulla jagar dem, letat efter dem för att förgöra dem. Samtidigt måste lorianerna ständigt flytta för att inte jordmänniskorna ska upptäcka att de är aliens.

När John Smith och hans vakt Henri hamnar i hålan Paradise i Ohio möter John Smith dock kärleken – och trots att de onskefulla har dödat flera av hans planetsyskon och han är i fara vägrar han fly den här gången.

Filmen skulle kunna vara så bra med frågor om utanförskap och att vara annorlunda, om att gå sin egen väg och den kunde också ställa frågan om unga måste ärva de vuxnas krig. Det skulle kunna vara en spännande berättelse eller ett drama eller en romantisk berättelse. Nu blir det bara löjligt.

Det första som gör filmen fel är Alex Pettyfer, som spelar John Smith. Han ska spela en ung kille men ser ut som en fullvuxen man och ser mer ut som en muskelbyggare dessutom.

Alla scenerna med de ondskefulla mogadorianerna är bara skrattretande. Hur trovärdigt är det att om varelser från en annan planet vill ta över och förstår absolut måste se ut hur vidriga som helst. De såg ut som en drift med sig själva.

Allt är dessutom så förutsägbart att inget i filmen överraskar. Sanningen är att jag vid minst fyra tillfällen valde att kolla mailen på min iphone istället. Då har en film inte riktigt lyckats.

På förhandsvisningen var några ungdomar. Några av dessa applåderade efter filmen, så jag förmodar att en del ungdomar är svältfödda på bra filmer. Ungdomar är värda mer än så här och den här grundberättelsen också.

Läs även andra bloggares åsikter om I am number four, science fiction, film, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, I am number four, Scen, Science fiction

Filmrecension: Elias och jakten på havets guld

23 mars, 2011 by Redaktionen


Elias och jakten på havets guld
Betyg: 3

Båten Elias och hans kompisar är fiskare men nu riskerar den lilla fiskehamnen Lugnvik att läggas ner. Det brukar vara svårt nog med vinterfisket men i år visar det sig bli svårare än vad de förväntat sig. Det har nämligen kommit en ny, modern hamn med robotbåtar som fångar all den fisk som Elias och hans kompisar desperat behöver för att Lugnvik ska överleva.

Den nya hamnen styrs av Polardrottningen som är enbart ute efter att bli rik. Hon har hört talat om en stor skatt på havsbotten som hon vill åt. Hon skickar miniubåten Doppi iväg på uppdrag att hitta skatten. Doppi och Elias stöter på varandra och tillsammans letar de efter skatten, men vem jobbar Doppi egentligen åt? Och vilka otyg kan Polardrottningen hitta på när Lugnviks ovetande fiskebåtar får klara sig själva medan Elias är ute på skattjakt?

Elias och jakten på havets guld är en trevlig småbarnsfilm med en positiv stämning i hela filmen. Den har mysiga karaktärer, en ond skurk som bara väntar på att bli besegrad och en förutsägbar story. Två låtar förekommer också där Nanne Grönvall, som gör rösten till Polardrottningen, sjunger i en av dem.

Filmen duger utmärkt till en småbarnsfamilj. Däremot är den inte riktigt den slags barnfilm som roar hela familjen.

Läs även andra bloggares åsikter om Elias och jakten på havets guld, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Elias och jakten på havets guld, Filmrecension, Scen

Never Let Me Go – man sitter som fastklistrad och mållös i biostolen

23 mars, 2011 by Redaktionen

Never Let Me Go
Betyg: 4

Det finns inte många filmer som lämnar ett sådant starkt avtryck på en att man sitter fastklistrad och mållös i biostolen medan eftertexten rullar. Never Let Me Go, baserad på Kazuo Ishiguros roman, var en sådan film.

Filmen utspelar sig i en värld väldigt lik våran idag men det finns en betydande skillnad. Det har skett ett medicinskt genombrott som resulterar i att människor får längre liv.

Huvudrollerna är de tre ungdomarna Kathy (spelas av Carey Mulligan), Ruth (Keira Knightley) och Tommy (Andrew Garfield). I början av filmen får man följa deras liv som barn i den brittiska internatskolan Hailsham, en till synes normal internatskola, men det finns någonting underligt med barnen. Man får inte veta vad det är förrän barnens nya lärare, Miss Lucy, gör klart för dem vad barnens mening med livet är och det är något alldeles groteskt.

Nu blir temat för filmen uppenbar. Det handlar om kärlek, liv och död. Vad blir viktigt för en om man vet att ens liv är kortare än alla andras? Och om man inte får saken man vill ha, fortsätter man kämpa?

Själva storyn påminner lite om Mary Shelly’s Frankenstein. Tittaren upplyses om vad som kan hända om vetenskapen går i överstyr. Det är skrämmande, berörande och sorgligt.

Under filmens gång blev jag en aning förtvivlad över att ingen gjorde uppror mot ungdomarnas öde, men det är inte så det funkar i verkligheten. Jag kände också att många frågor lämnades obesvarade vid filmens slut, vilket gav det hela en mer realistisk känsla. I det verkliga livet får man inte svar på alla frågor, i det verkliga livet kan man inte heller alltid ändra en viktig medicinsk riktlinje med några små uppror när de flesta tycker att det som sker är helt rätt.

I övrigt var Never Let Me Go en vacker film som rörde många i publiken. Skådespelarna var suveräna och filmen var fint filmad. Den är definitivt värd att se.

Läs även andra bloggares åsikter om Kazuo Ishiguro, Never let me go, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Kazuo Ishiguro, Never let me go, Scen

Dagboksanteckningar från ett källarhål på Teater Brunnsgatan Fyra

23 mars, 2011 by Redaktionen

För dem som träffade 16-åriga Linnea i Svart tulpan finns nu chansen att träffa henne igen. Nu är hon typ 17 och läser högt ur sin dagbok på Teater Brunnsgatan Fyra. David Wiberg hade den 22 mars premiär med sin föreställning Dagboksanteckningar från ett källarhål. David Wiberg är känd från Varanteatern och är även frilansande arkitekt, illustratör och konstnär. Just nu är han tonåringen Linnea. Ja, det känns verkligen som det är Linnea som står framför oss och med stort allvar läser ur sin dagbok.

Du som ännu inte träffat Linnea har nu tillfälle att göra det och att under den underhållande föreställningen kanske också återupptäcka tonåringen inom dig.

Läs vidare i min recension i Teatermagasinet.

Läs mer på Teater Brunnsgatan Fyras hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Teater Brunnsgatan Fyra, ungdomsteater

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: David Wiberg, Teater Brunnsgatan Fyra, ungdom

Panic! At the disco: Vices & Virtues – kommer att spelas sönder i sommar

23 mars, 2011 by Redaktionen


Panic! At the disco
Artist:Panic! At the disco
Titel: Vices & Virtues
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 23/3

Panic at the disco är ett alternativt rockband från Nevada, de slog igenom 2005 med debutskivan ”A fever you can’t sweat out”. Nu är grabbarna tillbaka med tredje studioalbumet, men allt är inte som förrut. Två medlemmar har lämnat gruppen så bandet består nu bara av Brandon Urie(sång, gitarr, keyboard) och Spencer Smith(trummor).
”Vices & Virtues” är en bra skiva om man gillar den lite mer dansanta poppunken. Låtarna svänger och är väldigt lätta att sjunga med i. Att bandet har släppt lite på tyglarna och breddat sina influenser har gjort dem till ett band man kan ta lite mer seriöst.

Och om det känns elakt att säga så verkar Panic ha vunnit på avhoppen, skivan känns mer personlig och genomtänkt än den förra, mer kontrollerad. Alla låtarna har något speciellt, från singeln ”The ballad of Mona Lisa” till superfina balladen ”Always”. Trotts den breda blandningen av musik så passar alla spåren perfekt ihop. Bästa låten på skivan är avslutande ”Nearly Witches(ever since we met)”, en riktig allsångsdänga som jag garanterat kommer spela sönder i sommar!

Läs även andra bloggares åsikter om Panic! At the disco, musik, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Panic! At the disco, skivrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1390
  • Sida 1391
  • Sida 1392
  • Sida 1393
  • Sida 1394
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in