• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: All We Imagine as Light – poetisk, magisk, drömsk och samtidigt socialrealistisk

27 mars, 2025 by Rosemari Södergren

All We Imagine as Light
Betyg 5
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Regi Payal Kapadia

All We Imagine as Light är poetisk, magisk, drömsk och samtidigt socialrealistisk i en mästerlig kombination. Vi förs in i folkmyllret i Mumbai i Indien och fotot är så levande att jag känner både smak och lukt. Under monsunens regnperiod är fotot upphöjt och fördjupad med en blå färgskala och under den torra perioden är fotot tonat i rött. Skickligt, helt fantastiskt.

Det är en stark, berörande berättelse om tre kvinnor i Indien och i centrum av dessa tre står sjuksköterskan Prabha. Kvinnor har inga enkla liv i Indien och samhället är långt från jämställt. Prabha arbetar på ett sjukhus där också den yngre sköterskan Anu och den äldre Parvati jobbar. Prabha och Anu delar lägenhet medan Parvati är på väg att kastas ut från den lägenhet hon bott i tjugo år. Hon får inte bo kvar eftersom hennes man dött och hon inte kan visa något skrivet bevis på att hon bor i lägenheten. Att hon bott där i tjugo år och grannarna kan intyga det räcker inte när fastighetsägaren kan tjäna pengar på att kasta ut henne.

Prabha blev bortgift med en man hon aldrig hade träffat före giftermålet och Anu är i smyg tillsammans med en muslimsk ung man. Parvati vill helst undvika att flytta hem till sin son och bli en belastning utan vill leva självständigt. Alla tre kvinnorna försöker att leva på sina egna villkor, men det är inte lätt. Att det inte var lätt heller för Prabhas man att bli gift med en främling visar sig då han ganska snart efter bröllopet gav sig av för att jobba på en fabrik i Tyskland och allt medan åren hör av sig alltmer sällan.

Mumbai är för många mer känt under namnet Bombay men sedan augusti 1996 används namnet Mumbai officiellt av kommun och delstat. Mumbai är en folkrik stad dit tusentals tar sig dagligen från de många mindre orterna på den indiska landsbygden. I den senaste folkräkningen 2011 hade Mumbai 12,4 miljoner invånare och storstadsområdet beräknades ha cirka 20 miljoner invånare 2018.

Med så många människor i en stad, fler än vad som bor i hela Sverige, är livet mycket annorlunda mot tillvaron här. En värld som på många sätt skiljer sig från det svenska livet. De tre kvinnorna är hinduer och förutom Anu som i smyg träffar en muslim umgås de bara med hinduer. Muslimer och hinduer lever nästan alltid åtskilda. Anus pojkvän kan inte visa upp henne för sin familj. Allt måste ske i hemlighet.

Det har kommit flera intressanta och starka indiska filmer senaste året som skildrar livet där, speciellt för kvinnor. Det är en slags ny indisk filmvåg, känns det som. Alla dessa indiska filmer jag sett hittills har varit välgjorda och imponerande på olika sätt och All We Imagine as Light är en av de bästa filmer jag sett på flera år. Den är så bra att jag sett den två gånger nu och jag ska absolut se den fler gånger. Den är välgjord och så poetisk att den kryper in under huden och det känns som att jag är där, jag känner regnet och jag känner torkperioden och jag känner smaken från maten och trängseln i folkmyllret.

Filmen har fått en hel del priser. Den kammade i Cannes hem Grand Prix du Jury, festivalens andraplats efter Guldpalmen och nominerades till Golden Globe för bästa regi och bästa utländska film. Amerikanska National Society for Film Critics belönade All We Imagine As Light med pris för bästa utländska film.

Regissören och manusförfattaren Payal Kapadia är värd att hålla ögonen på. Hon har tidigare gjort likaledes prisbelönta och hyllade dokumentären A Night of Knowing Nothing, om studentliv i hennes hemland Indien, som 2021 fick Golden Eye-utmärkelsen på filmfestivalen i Cannes.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: All We Imagine as Light, Filmkritik, Filmrecension, Indien, Mumbai

Filmrecension: Motstånd – mörk, berörande skakande och samtidigt hoppfull

27 mars, 2025 by Rosemari Södergren

Motstånd
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 mars 2025
Regi Visa Koiso-Kanttila
Manus Reeta Ruotsalainen
I rollernana Ona Huczkowski, Kati Outinen, Emmi Parviainen, Tinka Andersson, Joonatan Pekola, Sami Sowe, Jarkko Pajunen, Tuomas Nilsson, Samuli Niittymäki, Sonja Kuittinen, Arvand Rasul, Iiris Pöyhtäri, Ilo Maisse

En film som inte går att värja sig emot, som kryper in under skinnet och dröjer sig kvar länge. Den är både mörk och hoppfull på en gång. En film som väcker många tankar och känslor.

Vi får följa 16-åriga Vilma. Hon har det jobbigt och hon är jobbig. Hon kan inte bo hos sina mamma och mammans nya sambo och socialen vågar inte låta henne bo hos någon fosterfamilj heller, de anser att hon skulle vara farlig för de andra barnen. Vilma blir därför hämtad för att bo på ett ungdomshem – motsvarande HVB-hem i Sverige.

Institutionen har strikta regler och en del av personalen är stenhårda, andra är mer fega och vågar inte stå emot de hårdföra ur personalen. Vilma är en stolt ung kvinna. Hon ger sig inte och vägrar att böja sig. Vilma är inte särskilt diplomatisk och kommer i konflikt med den grupp som bestämmer. Bitvis gör det ont i mig för som tittare ser jag ju att Vilma, liksom flera andra av ungdomar, ofta gör det värre för sig själv. Dessutom känner sig Vilma, liksom flera av ungdomarna, sig sviken av vuxenvärlden.

Filmen bygger på verkliga händelser i Finland på 2010-talet, där barn som klassificerades som hopplösa fall placerades på institutioner som var ännu striktare än fängelser. Ungdomarna fick inte den psykiatriska hjälp de skulle behövt när de var inlagda på dessa institutioner. Ibland fick ungdomarna inte ens den grundskola som de enligt lag har rätt till. Jag skulle gissa att undersökningar som brukar visa att Finlands skolor håller hög kvalitet i internationell jämförelse inte tagit med barn och ungdomar från dessa institutioner.

Trots den hårda miljön gror ett lite hopp emellanåt. Alla vuxna är inte gräsliga och mellan ungdomarna växer ibland en gemenskap och lojalitet. Denna film bör ses av många och den ger mycket att prata om, som känns både viktigt och aktuellt.

En styrka i filmen är att den visar att barn och ungdomar som mår dåligt och placeras på ungdomshem inte mår bra av den strikta miljön. Inte alla i alla fall. Samtidigt väjer filmens berättelse inte för att visa att Vilma och övriga ungdomar kan vara riktigt jobbiga och svåra att ha att göra med. Även om det finns en väg för ett bättre liv för en del av dessa unga finns det ingen generallösning som löser allt för alla. Den äe mörk, berörande, omskakande och samtidigt hoppfull.

Och vilken enastående duktiga skådespelare Ona Huczkowski är i rollen som Wilma. Ona Huczkowski lyser starkt och hon känns så äkta. Henne kommer vi att se i många fler filmer.

Motstånd kommer att visas på tjugo biografer i Sverige.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film från Finland, Filmkritik, Filmrecension, Finsk film, Motstånd, Visa Koiso-Kanttila

Egensinnig modig debut i jazzvisans tecken – En kväll i soffan av Maja Sundell

26 mars, 2025 by Mats Hallberg

Maja Sundell

En kväll i soffan

3

Inspelning & Mix: Gustav Davidsson

Varva Records And Music

Releasedatum: 21/2 2025

Fick cd i mitt postfack skickat av artisten eftersom vi har en gemensam länk. Sångerskan och låtskrivaren Maja Sundells bästa väninna heter nämligen Dina Grundberg. Båda gick på Musikhögskolan i Göteborg samtidigt och Maja har gästat på ett par av de gig jag sett med Dina och hennes band. Väninnan har jag överlag varit positivt inställd till, då jag recenserat från konserter och skivdebuten. I skivbolagets marknadsföring av En kväll i soffan framhålls ”lekfulla arr, skicklig improvisation och personligt berättande”. Och det påstås att hon gjort avtryck med en självklar röst. Releasespelningar har genomförts på Unity och i Gatenhielmska huset. Sundell står på tio låtar för samtliga texter och musik bortsett från Kvarteret Oron, vars musik skrivits av ingen mindre än Lars Gullin. Texten av Sundell baseras på romanen med samma titel av Elin Wägner.

Ackompanjerar gör en talang på piano obekant för mig. Denne Samuel Axelsson kompletteras av en rytmsektion jag hört flera gånger var för sig och troligen tillsammans på jazzkrogarna Utopia och Unity. Syftar på batterist Max Johansson och den timide Melker Törnqvist på kontrabas. På Alla mina 60 år gästar duktige Johan Ekeberg på pedal steel.

Erkänner utan omsvep att jag är kräsen vad beträffar att sång oavsett genre. Varför skulle man överhuvudtaget vilja välja bort sådana man anser tillhöra de främsta? Har på sätt och vis skämts bort av vokalister jag lyssnat till live senaste decenniet lite drygt, varav åtskilliga hyllats i recensioner och några av dem har jag haft förmånen att träffa. Spontant framplockade favoriter ur minnet: Janis Siegel, Dianne Reeves, Gregory Porter, Gretchen Parlato, Cyrille Aimee, Deborah Brown, Rigmor Gustafsson, Nina Stemme, Isabella Lundgren, Sofie Asplund, Tommy Körberg, Cecile Mc Lorin Salvant, Lena Willemark, Youn Sun Nah, Margareta Bengtsson, Louise Hoffsten, Samara Joy, Rickie Lee Jones, Ida Sand med flera. Har kanske glömt något självlysande namn, även om råkade vara de uppräknade som utan betänketid poppade upp.

Visa med lokalfärg inleder albumet. Introt från Sundell är högstämt till enbart piano. Vid lyssning uppmärksamt i utmärkta hörlurar hör jag tonfall vilka påminner om mer erfarna kollegor ur nästan samma generation. Lyssnar igen dagen efter från stereons högtalare. Tänker på Lovisa Jennervall, Amanda Ginsburg, Johanna Pettersson, Alicia Lindberg, Sarah Riedel, Sara Aldén, Anna-Maria Nordström och i viss mån Ellen Andersson. Hör spännande öppning, vars lösliga konsistens breder ut sig i olika riktningar. Inte sällan praktiseras oortodox intonation, ett specifikt sätt att frasera vilket avviker mot normen inom jazz. Sundell kan sålunda tillskrivas ett självständigt uttryck, förvisso inte direkt min likör ska erkännas. Blir en utmaning att hänga med i texterna på grund av denna oberäknelighet.

Maja Sundell gästar releasekonsert med Dina Grundberg

Plus ska sättas för flera personligt utformade texter, vilka vistas bortom problematisk samtid. De är reflekterande, ofta lätt deppiga utan att kommentera den dramatiska tid vi lever i, renons på samtidsmarkörer. En märklig visa av redovisande karaktär betraktar Paris ur ett turistiskt perspektiv. Att kvalitén skiftar på en debut är bara naturligt. Boppigt pulserande titelspår är passande nog albumets höjdpunkt. Här blottar vokalisten frustration, sjunger ypperligt ut hela sitt register.

Helhetsomdömet blir dock att det är väldigt ojämnt. Har två huvudinvändningar. En kväll i soffan saknar granskande öron. Ett bollplank till producent hade fått artisten att inse att hon i omgångar, alltför ymnigt och utan styrsel ägnar sig åt scat-sång. Hade nog också haft synpunkter på de fragmentariska klichéer som staplas i Vårvinden. Efter att i många år recenserat debutanter är detta mitt absolut viktigaste råd. Dristar mig också till att rikta kritik mot mixen. Hävdar att viss obalans råder. De unga männens ackompanjemang hamnar i bakvattnet när allt fokus riktas mot artistens röst. Lyckligtvis finns utrymme inlagt där musikernas färdigheter och fina samspel exponeras. Inte minst Samuel Axelssons talang ska framhållas, hur den demonstreras i väl avvägda stick. En lyckad sekvens inträffar i Jag kan inte göra något i tid. Där övergår nämligen intensivt scattande i trumsolo, utfört av en solid och svängig Max Johansson jag nyligen såg debutera med glans hos Göteborg Jazz Orchestra.

Visst finns fördelar med egna idéer och gott konstnärligt självförtroende. Men Sundell hade tjänat på att också tolka andras visor eller kanske rent av ett par standards. Och jag återkommer till hur förtjust hon är i kantig, osmidig intonation. Utan att behärska musikteori är det för mig som hon excellerar i vokala språng och tonartshöjningar i slingrande, otyglade melodier. En udda stil! Absolut medveten om att detta inte blev den recension Maja Sundell önskade sig. Men en van bedömare måste ju alltid vara uppriktig, inte tumma på sitt oberoende. Finns personligt uttryck och lovande ansatser att bygga vidare på.

Arkiverad under: Skivrecensioner

”Totta 80” hedrar dennes bluesiga gärning i fulländad musikfest – Canadian Club i Lerum

26 mars, 2025 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

22/3 2025

Live Shack på Torrarica i Lerum (arrangör: Musik i Lerum)

1 april skulle Torsten Näslund fyllt 80 år. Efter att alternativa musikrörelsens framvällande våg ebbat ut hörde han med bland andra sin vapendragare Bengan Blomgren Muddy Waters på Kåren 1977. Då bildades Nynningens och Nationalteaterns Fritidsorkester, som sedermera övergick i Totta´s Bluesband. Bernt Andersson nämner transformeringen och berättar kortfattat om ett par skivinspelningar under 80-talet, under den krogkonsert som gör megasuccé i Lerum. Tack vare två nytillskott blev bandnamnet Canadian Club, vilka jag sett och skrivit hänförd om ett par gånger tidigare. Tottas Blues Band såg jag när det begav sig 1983 på Nef, en sommar i Lysekil och minns också frontmannen från Varmare än Korv på Heden då han samlat musiker från Stockholm och Göteborg runt sig, däribland tongivande musiker ur hans eminenta bluesband.

Spelningen är speciell då den utgör starten på en jubileumsturné. Tom Johansson som tagit på sig den närmast omöjliga uppgiften att axla Tottas fallna mantel, genom att noga studera hyllningsobjektet som dog i cancer 2005, har nu uppnått samma ålder. Originalsättningen som omgav sångaren i världsklass (dokumenteras på 10-cd boxen Mil efter mil som jag köpte på Nef av Nikke Ström under en minneskonsert troligen 2012) finns på scen. Syftar på smått legendariske Bengan Blomgren på gitarr, Bernt Andersson på keyboard, munspel och dragspel, Nikke Ström på elbas samt trumslagaren Gunnar Petersson. Både tillsammans och var för sig representerar de omistlig musikhistoria. Jag har haft förmånen att genomföra utförliga intervjuer i krogmiljö med samtliga, vilket resulterat i vänskap.

Två kompetenta bluesälskare från Ljungby som hade ett coverband tog kontakt med, om jag minns rätt, Nikke Ström. De undrade om profilerna var intresserade av att lira med dem live i tribut till Totta genom att återskapa och förnya TBB. Tom Johansson sjunger med god teknik och nerv, lyckas ofta påminna om den oförlikneliga stil Totta hade sådant obevekligt genomslag med. Hans kompis i hatt heter Thomas Einarsson, gitarrist som i Bernt Anderssons frånvaro också får lira munspel.

okänd fotograf (bild använd i marknadsföringen av eventet)

Innan jag kikar i anteckningarna för att påminna mig om låtlista, features och dylikt ska understrykas hur oerhört tajt det lät. En absolut utsåld krog (varmrätt serverades för de som önskade före konserten) hade ynnesten att bevista en braksuccé, för att använda arrangörens omdöme. Ryggraden, varvid avses rytmsektionen inklusive kompgitarrist, var outstanding. Över deras på samma gång solida och spänstiga bottenplattor tycktes det vara en baggis för melodimakare att brodera ut suveräna insatser.

Och vad beträffar materialet har flera tolkningar en sådan aura, att vissa original hamnat i skuggan. Patrik Sjöberg har ju i radioprogrammet Sommar berättat om hur han blev vittne till det remarkabla intryck TBB gjorde i USA, bluesens hemland. Och jag är en smula avis på Bengan-beundraren Tore S Börjesson ( före detta journalist på AB och biografi-författare omtalad för intervjuer med otaliga världskändisar inom nöje/ musik och sport), för att han närvarade på en av spelningarna de genomförde med Ron Wood 1988.

Meddelas att man plockat godbitar inspelade 1980-1985. Kan skjuta in att numera äger jag tre av deras plattor. Stompig shuffle med Bernt på munspel inleder. Föga förvånande är det en av de där låtarna man förknippar med Totta, nämligen Ain´t Your Business (J. Moore a.k.a Slim Harpo). Den avlöses av en taktfast sak där Gunnar och Bernt lägger grunden. Här levereras aftonens första inspel från Bengan Blomgren. Stolt framskridande stil fördjupas med ackuratess i Bad Bad Whiskey från 1950 ( M. Davis), återigen en cover vars Totta-signatur är omisskännlig. Avlöses av en höjdare placerad söderut. Osäker på titel, kan ha varit Going Back To The Country (W. Bonner). Mitt rapsodiska refererat innehåller här allitterationen ”Gunnar är grym” jämte en notering om att Bengan ger sig till känna. Lägger sig i en sekvens i framkant med underbart slidespel, inhöstar välförtjänta applåder vilka annars är reserverade för jazzsolister, något han själv påpekar efteråt. Jubel av samma kaliber bryter ut en handfull gånger efter hans bedrifter.

Ytterligare en hit från plattan Saturday Night Boogie Woogie följer. Den suggestiva rökaren Bring It On Home ( W. Dixon) dundrar fram, blir till en supersvängig shuffle. Vilket groove! Associerar riffandet till Hendrix och lämpligt nog, får vi ett av konsertens mest betagande solon signerat gitarristen från Fjällgatan. Inslaget röner stor uppskattning. Första set avslutas intensivt efter cirka 50 minuter med titelspåret från ovan nämnda skiva och därpå Person To Person (E. James). Finner i anteckningarna utropstecken efter Nikkes namn och en uppgift om att Bernt är ”on fire”. I Saturday Night Boogie Woogie Man trakteras dragspel på ett sätt som för tankarna till zydeco från Louisiana. Bernt jämte Gunnar med vispar firar triumfer i högt tempo. Det är ett härligt tryck och ljudet är superbt.

foto Qlaez Wennberg

Andra set börjar med första spåret på första skivan, We Play The Blues For You skriven av Albert King. Vet detta med bestämdhet eftersom upplysningen kommer från gruppens talesperson Bernt Andersson, som informerar oss om det hårt turnerande bluesbandets tillblivelse. Lägger märke till magnifikt gung, solo av Thomas Einarsson och fräckt outro. Man följer upp med That´s The Truth (J. Hutto), ösigt alster som sammanfattas av Bernt genom uttalandet ”så nära Stones vi kommer”. Snacka om stadigt komp. Måste betonas att snillet på keyboard briljerar.

Med tanke på sextettens orubbliga auktoritet går det knappt att föreställa sig att vi var med om turnéns premiärspelning. I sekvensen före outrot aderar strängbändaren ett glimrande tillägg medan Nikke Ström uppnått ett självgående tillstånd. Hävdar i brist på lämplig definition att han kommit in i tredje andningen. Och rytmläggare Gunnar är helt fenomenal, formtoppad. Too Late (en singel b-sida) tar vid, tillhör också samlingen av ikoniska covers, ojämförligt präglade i specifikt stuk.. Njuter av ett snärtigt fyrverkeri av trotsiga tongångar feat. enastående musicerande på munspel.

foto Qlaez Wennberg

På upploppet bibehålls lusten att gå på attack. I Blues With A Feeling är det världens drag när Bernt tar på sig sitt dragspel. New Orleans – bag konstateras! I en långsam, sugande blues förunnas tacksam publik toner från min vän på gitarr, så känsligt frambringade som bara han kan i vårt avlånga land. Avlöses av en upphetsande avvikelse med Thomas Einarsson i centrum. Mannen som på en konsert lirat med Chuck Berry (sett honom på Skeppsholmen) gör galant hyllning till Polarpristagaren i en sprudlande boogie.

Begärt extranummer visar sig bli It Hurts Me Too (E. James), för en gångs skull en extra långsam melodi likt en slingrande klagan. Tveklöst ånyo en doft av Totta, vilket medför att jag tänker på hur mycket han ändå fick uträttat musikaliskt och tänker på varsamma dokumentären som skildrade sista tiden, inklusive resan till USA (funnits på SVT Play), jämte förnämliga Dylan-inspelningarna tillsammans med Mikael Wiehe. Att associationen uppstår ska förstås Tom Johansson kreddas för, framlockad av hans förmåga. De sex männen blev varse hur mycket värme och kärlek som sändes ut från begeistrad publik, varav förmodligen en klar majoritet bär på ljuva minnen från Totta´s Bluesband, kanske från somrar i Strömstad eller Lysekil.

Arkiverad under: Musik, Recension

Hanna Johanssons Body Double står ut

25 mars, 2025 by Anastasia Bark

Titel: Body Double

Författare: Hanna Johansson

Förlag: Norstedts

Publiceringsdatum: 2025.02.19

ISBN: 9789113129099

Jag brukar inte börja mina recensioner på det här sättet, men: den här boken är en av de bästa jag har läst i år. Det finns ett par anledningar till att Body Double sticker ut bland de böcker jag har läst. Hanna Johansson har en litterär stil som jag tidigare inte sett hos särskilt många svenska författare. Jag var tvungen att dubbelkolla om boken verkligen inte var översatt från ett annat språk. Det gläder mig att författare med en distinkt stil, som skiljer sig från mängden, får bli publicerade. Det ger mig hopp.

Jag ska försöka förklara lite närmare vad jag menar med att Johansson har en distinkt stil. Hon använder ett bildligt språk som samtidigt är minimalistiskt. De detaljer hon återkommer till känns nästan symboliska: mineralvatten, brunt läppstift, olja i håret, en halvt uppäten kyckling, en rock. Alla dessa återkommande inslag blir den röda tråden i Body Double – en röd tråd som löper genom en gråblek väg. På så vis skapar Johansson starka scener med endast ett fåtal, noggrant valda detaljer. Resultatet blir först och främst estetiskt, men också fyllt av ett djupt lager av mystik: jag börjar undra vad det bruna läppstiftet symboliserar, vad den ständigt återkommande rocken betyder.

Det här är precis den sorts thriller jag vill läsa. Johanssons anonyma stad, människorna med de suddiga ansiktena, kvinnorna och deras identitet och icke-identitet. Jag tycker om hur jag själv blir en del av det anonyma, förkomna samhället hon beskriver.

Jag försökte komma på om jag hade läst något liknande tidigare, och den enda bok jag kunde tänka på var den franske författaren Emmanuel Carrères roman Mustaschen. De två romanerna befinner sig på ett liknande plan rent genremässigt, men deras litterära stilar skiljer sig markant åt.

Det första jag gjorde efter att ha läst ut Body Double var att köpa Johanssons debutroman Antiken. Jag vill ha mer av hennes kyliga porträtteringar, mer av det feminina, mer av brunt läppstift uppkallat efter vilsekomna kvinnor. Jag vill ha mer av den krypande känslan av stilrent obehag.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: body double, hanna Johansson, Norstedts

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 136
  • Sida 137
  • Sida 138
  • Sida 139
  • Sida 140
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in