• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Träd, Gräs och Stenar på Orionteatern

11 juni, 2011 by Redaktionen

Sigge Krantz, tillsammans med de gamla medlemmarna Jakob Sjöholm, Reine Fiske och Thomas Mera Gartz bjöd på en musikresa som gick tillbaka till 60-talet. 1969 blev bandet Träd, Gräs och Stenar till. Det märks att man ville få publiken delaktig då som nu. Bandet gick i Pärson Sounds fotspår. Tungt trumspel som dunkade genom låtarna. Det är mycket tryck i spelningen.

Bandet inledde den första avdelningen som ett smygande åskväder. Sakta stegrades tonerna för att explodera. Storskogen var på gång. Här fick skogsljuden styrka och var rentav på marsch mot skogskövlingen.
Kanske uttrycket ”Gammal är äldst” kan komma till användning igen. Nog visade bandet var skåpet kan stå.
Rå ,raspig svettig melodisk kraftrock. Trummornas shamandunk visade vägen. Nog blev jag svettig av hänförelse.

Efter pausen ändrade sig spelningen något. Thomas Tidholm på flöjt och sopransax. Han sjöng sina egna underfundiga låtar. Texter som hade budskap. Låtar som ”Två blodröda segel” gav hopp inför framtiden.
Man kan dö av vilken fånig anledning som helst sa Tidholm.
Jag kommer osökt ihåg några rader av Goethe ”Lev livet mens du kan, för du är längre död än levande”.

Hela konserten var en kraftfull och tung uppvisning. Den första avdelningen manar till uppföljning i större skala. Ett band som man måste ha lyssnat på. Skaffa fram deras musik och lira hemma. Då kanske storskogen klarar sig.
Orionteatern fick beröm av Thomas Mera Gartz för sitt fina ljud.
Ingen rundgång där inte.
En härlig lokal för musik.

Foto: Hans Ernst

Arkiverad under: Recension Taggad som: gräs och stenar, konsert, Musik, Orionteatern, progg, Recension, Träd

Whitesnake – en besvikelse på Sweden Rock

11 juni, 2011 by Rosemari Södergren

David Coverdale och hans Whitesnake skulle vara torsdagskvällens höjdpunkt på stora Festivalscenen på Sweden Rock. Själv hade jag ställt mig långt, långt fram, nära scenen i god tid före spelningen för att ha bra plats. Det var rätt många av de som precis som jag hängt fram scenen i över en timme i förväg för att få bra platser, som gick efter en halvtimme och mumlade: ”Usch vad dåligt”.

David Copperdale såg på långt håll ut som en ung rebell fortfarande, med långt lockigt mörkblont hår och ursnygg skinnjacka. Men när det kommer till sången har åldern tagit ut sin rätt, rösten håller inte. Han borde inte ens försöka sig på de mer krävande partier i låtar.

Anders Dahlblom från Expressen ger spelningen betyg 1 och skriver:
Och till en början går det bra, när allsången i ”Love is no stranger” och ”Is this love” rullar över slätten. Men redan efter en kvart baxar Whitesnake fram ”Forevermore”, plattan från i våras. I tre spår kraxar Coverdale betänkligt när gubben försöker sig på grunge.
Sedan är det dags för gitarrduellen från fel helvete.

Gitarristen Dough Aldrich berättade för Expressen före spelningen att de var grymt taggade:
Whitesnake spelar i kväll på Sweden Rock för tredje gången. Och det är ett taggat band som kliver upp på scenen. För Expressen berättar gitarristen Dough Aldrich om varför de har valt att återvända.
– Det är en av de största festivalerna i världen. Det skulle kunna vara den största för den här typen av rock faktiskt. Alla känner till den här festivalen över hela världen. Folk i Sverige ska veta vilken bra festival de har och vara stolta, säger han och leker med gitarren han har i knät.

Men tyvärr: Whitesnake gjorde för stor sak av sig själva och det som började bra blev ganska snabbt rätt trist.

Coverdale blir nästan patetisk. Han är vänlig mot fansen, stannar till och pekar på människor i publiken och ler mot dem, han är scenvan och säker och utstrålar gott humör. Efter ett tag känns det för medvetet, för mycket av ett manér. När han första gången använder stativet till mikrofonen som en förlängd penis är det väl kul. Men när det upprepas blir det patetiskt.

När gitarristen Dough Aldrich gör sitt första gitarrsolo uppskattar jag det, men när han om och om igen ska briljera känns det mer som att han ska få visa upp sig, än att Whitesnake vill bjuda sina fans på en helkväll.

Synd, för Whitesnake skulle kunna tänka publiken till en härlig nostalgitripp och allsång till flera gamla sköna rocklåtar.

Relaterat: Voltaire och Aftonbladet.

Foto: Anders Löwdin

Läs även andra bloggares åsikter om Whitesnake, hårdrock, musikfestivaler, Sweden Rock

Arkiverad under: Krönikor, Musik, Recension Taggad som: Hårdrock, Sweden Rock, Whitesnake

Från premiären av Teater Tillsammans Katzelmacher på Teaterverket

11 juni, 2011 by Redaktionen

Martin Hendrikse, Ida Gyllensten, Maja Christenson, Peter Hildén och Hjalmar Wide.

Under resten av juni och början av juli spelar Teater Tillsammans Fassbinders Katzelmacher på Teaterverket. Scenen på Teaterverket är större än salongen med 28 publikplatser och med Katzelmachers 11 skådespelare känns det verkligen som om pjäsens verklighet dominerar rummet.

Rainer Werner Fassbinders pjäs Katzelmacher, nu i regi av Julia Beil, visar på ett effektivt sätt hur aggressioner, dåligt självförtroende och oförmåga att ta sig från sin situation kanaliseras till fördomar och främlingshat.

Det tyska ordet Katzelmacher är en nedsättande beteckning för gästarbetare. Pjäsen handlar om en grupp unga vuxna, karaktäriserad av destruktiva förhållanden, missnöje och frustration. Erich pratar om att ta värvning, Ingrid vill bli sångerska och samlar pengar genom att sälja sin kropp, Marie söker efter kärleken.

En dag kommer Jorgos, ”en grek från Grekland”, för att arbeta i samma väskfabrik som de andra. Plötsligt får gruppen en yttre fiende och allt det dåliga i deras liv projiceras nu på Jorgos. Elisabeth, som anställt honom, får sig också en släng av elakt skvaller men det är Katzelmachern som råkar mest illa ut. Det är bara Marie som ser Jorgos som en person, och kanske som en chans att komma bort.

Läs mer i Teatermagasinets recension.

Läs om den tyska film- och teatermannen Rainer Werner Fassbinder på Wikipedia (engelska).

Läs om föreställningen och om Teater Tillsammans på gruppens hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Fassbinder, främlingshat, invandring, Teater Tillsammans, Teaterverket

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Bryan Adams på Gröna Lund

10 juni, 2011 by Jonatan Södergren

Vad: Bryan Adams
Var: Gröna Lund
När: 9 juni 2011

Publiktrycket var enormt denna fina sommarkväll när den kanadensiska rocklegendaren Bryan Adams gjorde en exklusiv Sverigespelning på Gröna Lund. Kulturbloggen var självklart på plats för att rapportera från spelningen.

Det första jag tänkte på när Bryan Adams gick på scenen, med sin gula elgitarr, var att han på så många olika plan framstod som något av en Bruce Springsteen i miniformat – och bandmedlemmarna var hans eget E-Street Band.

Visst han kanske är lite smörigare och hans fallenhet för ballader lite mer enformig – men det är, utan att lägga någon större värdering i det, samma helylle-image som tycks vara lika enkel att ta till sig som glass i juli som genomsyrar hela konserten.

Stämningen i publiken var som den ska en kväll som denna och allsången i hans kändaste låt Summer of ’69 kom knappast som en överraskning.

Foton: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Bryan Adams, Gröna Lund

Midnatt i Paris

9 juni, 2011 by Redaktionen

Midnatt i Paris

Betyg: 3

Premiär: 2011-09-02

Paret Gil (Owen Wilson) och Inez (Rachel McAdams) är i Paris med hennes föräldrar. Gil drömmer om 20-talets Paris, möten med konstnärer och författare och promenader i regnet. Inez vill planera deras bröllop, umgås med föräldrar och vänner.

En natt avstår Gil från sällskapslivet och ger sig ut på egen hand och lyckas gå vilse. En mystisk Rolls Royce av 20-talsmodell stannar och ett sällskap bjuder in honom att följa med. Bilen för honom tillbaka till 20-talet och han får träffa alla tidens stora författare, bildkonstnärer och filmskapare.

Varje natt vid midnatt hämtar bilen upp honom och för honom tillbaka till den värld han helst vill leva i. Han får hjälp i sitt skrivande av självaste Hemmingway. Så småningom men börjar inse att att han måste förändra sitt liv för att kunna skriva som han vill.

De nattliga utflykterna skapar problem och eftersom det är Woddy Allen som skrivit och regisserat är det också en hel del romantiska förvecklingar.

Woddy Allen har gjort många bra filmer som visar på livets dilemman i ett humoristiskt och lättsamt perspektiv. Woody Allen är en begåvad filmskapare men jag uppskattar honom mer som regissör än skådespelare. Hans eviga pladdrande är roligt en stund men blir snabbt tröttsamt.

Tyvärr har Woddy Allen lyckats få Owen Wilson att spela Woddy Allen själv i den här filmen. Det blir bitvis alldeles för pladdrigt men det hindrar inte att möten med tidens författare och kulturpersonligheter bli både intressanta och roliga och i sin helhet känns filmen alldeles för kort. Den får mig att vilja bli kär, flytta till Paris och skriva en jättebra bok.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Midnatt i Paris, Woddy Allen, recension, film

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Midnatt i Paris, Recension, Scen, Woddy Allen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1350
  • Sida 1351
  • Sida 1352
  • Sida 1353
  • Sida 1354
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in